Volbara avskydde kylan. Det frusna vattnet knarrade under hans breda tassar när han trampade ut över det öppna landskapet. Den kalla årstiden fick honom att fälla sin mörka fäll för att enbart lämna kvar det oskuldsfullt vita. De praktfulla, röda plymerna i hans nacke var däremot fortfarande kvar - delvis. Under sin färd hade han slitit av åtminstone hälften utav dem och lämnat ett rött spår av fjädrar och blod bakom sig. De fick honom att känna sig sårbar i det kalla klimatet - men kylan drev honom även till vansinne, ett vansinne han inte visste han hade.

Vid det här laget var han på bristningsgränsen. Med ett fradgande morr vred han på huvudet och försökte nå fjädrarna i nacken så gott det gick. Han ryckte loss stora knippen och lät de röda plymerna falla till den oskuldsfulla vita snön. När alla röda spår blivit lämnade på marken vecklade han ut sina helt vita vingar. Nu när den fylliga vinerpälsen blottats till fullo kände han sig litet lugnare, men det förändrade inte situationen. Med några snabba löpsteg, ett språng och några kraftiga vingslag var han uppe i den köldbitna luften. Hans varma andedräkt bildades till ånga i kylan. Det enda som blottlade honom i det kalla vintermörkret var hans röda ögon som klart glödde av blodslust. Saknaden av Valoria, kylan, smärtan. Tillsammans bildade de en orkan av ånger och skuld han inte kunde stilla.

Inte på egen hand.

Tack vare fartvinden Volbara hade i ansiktet uppfattade han aldrig tikens närvaro förren hon yttrade sig. Överraskat sneglade han över sin egna skuldra och betraktade henne genom vintermörkret. Helt vit, precis som han vid det här laget. Med ett lågmält grymtande läte vände han blicken framåt. Hon måste ha spårat hans fallna fjäderdräkt. Sällskap var inte vad han hade hoppats på denna kväll.
"Jag mår utmärkt." ljög han, flaxade hårdare med sitt mäktiga vingspann för att stiga en aning högre. Han sneglade åt den vita fakargtikens håll för en knapp sekund innan han riktade blicken framåt igen. Han undrade om hon skulle följa efter honom, osäker på om han ansåg detta vara bra eller dåligt. Vem var hon, och varför brydde hon sig överhuvudtaget om en främling som honom? Det var nära att Volbara tänkte att hon var ett slöseri av hans tid - men efter att motvilligt ha lämnat Valoria bakom sig insåg han att han hade mer tid än vad han behövde. Det hade gjort ont att svälja alla önskningar han haft i bakhuvudet gällande hans och Valorias framtid. Upptäcksresande som flyger när och fjärran sida vid sida och som möter alla möjliga sorters faror tillsammans. Kanske hade han en dag avslöjat sina innersta känslor för henne och de hade bildat familj tillsammans. Tankarna fick det att kännas som om någon genomborrat hans bröstkorg. Det gjorde ont, så ont. Inte bara mentalt men även hans fysiska tillstånd hade gravt försämrats sedan de två befjädrade kompanjonerna skildes åt.

Egentligen ogillade Volbara att tiken var så nära, men eftersom hon verkade ha god kontroll över sin flygning yttrade han sig inte om det. Volbara hade trott sig höra henne säga något, men antingen var det hon som mumlade för sig själv eller han själv som inbillat sig. Utan att ägna henne en blick gav han ut sitt namn.
"Volbara."
Han svalde, fortsatte flygningen utan att till en början säga något. Men så tog artigheten över och han vred huvudet åt hennes håll.
"Och ditt namn?"
Egentligen var Volbara inte speciellt vänlig, det var bara en sorts inrotad stolthet och artighet han växt upp med som tvingade honom till att bete sig som han gjorde mot främlingar. Om det inte hade varit för det hade han säkert ignorerat alla han mött eller bemött dem som Valoria brukade göra.
Han försökte skaka av sig alla tankar på Valoria. Hon hade sluppit ur hans grepp och fanns inte längre hos honom. Förmodligen var hon någon annanstans nu - med någon annan. Tanken på att kanske ha förlorat henne för gått - pågrund av hans egen fumlighet - var outhärdlig. Kanske kunde han prata med denna snövita främling och glömma Valoria. Åtminstone för en kort stund.

Han var helt oförberedd. Klor, ett hårt slag i ryggen på honom när han minst anade.
Förvånat föll han en bit innan hjärnan blixtsnabbt kopplades till vingarna och han rätade sig i luften i god tid. Han kastade en rasande blick upp mot den vidriga tiken och förberedde sina magnetiska krafter, laddade. Vreden över en så feg, en så skamlig attack stärkte honom inombords. Han glömde nästan bort Valoria, fokuserade nu på den vita maran.
Han siktade med sina magnetiska krafter mot tiken, med tanke att tynga hennes kropp mot marken, samtidigt som han bildade ett magnetfält runt sig själv för att beskydda sig mot eventuella motattacker.
Han var redo nu. Redo att slåss.

(kortfattning av ett kortfattat svar, haha ! xD han utnyttjar gravitationen för att göra Relianne attraktiv till marken, dvs. hon blir tyngre. hon dras alltså inte direkt ner mot marken *svoosh* utan upplevs snarare som om hon vägde många kilo tyngre än vad hon verkligen gör)