Vinden nynnar sin sällsamma sång och smeker mjukt kroppen som rör sig elegant i skyn. Likt en moders varma famn drar brisen mjukt genom pälsen. Vingarna fläktar upp och ner i mjuka rörelser. Varginnan behöver knappt ta sig framåt av egen kraft. Vinden bär henne. Nedanför sträcker Numoorislätten fortfarande ut sig. Man kan se små klungor med bytesdjur här och var. Varginnan svävar på hög höjd. Har inga planer på att landa ännu. Heller har hon inga tankar på vart hon ska ta sig. Hon har ingenstans att ta vägen. Heller ingen som väntar på henne. Hon är ensam. Fri som fågeln. Ensam.

En rökstrimma letar sig ut genom nosen när hon fnyser hårt. Solens sista strålar värmer hennes rygg och det är en vacker afton. Humöret borde vara på topp. Men det är ett svart hål som regerar hennes inre. Det är ett ensamt hjärta som slår. Förr hade hon någon som hon litade blint på. Någon hon kunde dela allt med. Men den lyckan togs ifrån henne. Man försökte lura i henne att hon aldrig hade det där. Att hon alltid varit ensam. Hon hade endast varit ett verktyg. Hon hade endast varit en bricka i någon annans sjuka spel.

Men nu är hon fri. Hon har varit fri så länge. Varför är hon då inte lyckligare. Det är fortfarande något som fattas. Det är fortfarande något som river och sliter hennes inre. Den isblå blicken döljs bakom ögonlocken. Knips ihop. Käkarna säras och släpper lös ett klagoskri. Låter mer som en rytning än ett skall. När hon öppnar ögonen igen är det en sorgsen ton som fläckar hennes anletsdrag. Hon är en styggelse. En avskyvärd varelse. Ej värdig det liv som givits henne. En tyst tår faller ner för kinden just som solen försvinner bakom horisonten.

[ÖPPET ROLL. TVÅ PERS ÄR VÄLKOMNA!]

Solen var på väg ner och åter hade han lyckas lämna revirets gränser. Åter hade han inte lyssnat. Men ändå? Lite spänning fick livet väl ha? Nu är hans fader var tillbaka fick han dock ta det lite försiktigt. Inte gå lika synligt, och han måste erkänna att han han blivit allt bättre på att smyga genom slättens höga gräs. Mycket bättre än när han mött den där stora varelsen med de många ögonen. Han skuttade glatt på genom gräsen nu när han lämnat gränsen bakom sig. En tuva vajade lätt i vinden och han kröp ihop, sköt iväg och landade rakt på den. Han skrattade ett ljust valp skratt innan han fortsatte vidare. Det var skönt att bara vandra. Han hade gjort det ofta senaste tiden, men inte allt för långt ifrån reviret, nej nej. Det kunde vara farligt! Det visste han. Det var nämligen nära att de dog, alla tre valpar, när de letade efter modern.

Tankarna på modern gjorde så att allt det goda humöret blåstes bort med vinden. Tänkt att han förlorat både henne och systern på samma dag, i samma krig, och inte nog med det så hade även hans far förlorat sitt ben. Han bet ihop käkarna. En dag. En dag skulle den där tramptass få se, han skulle få se vad som hände om man skändade Hans familj!

Ett klagoskri når hans öron och han rycker till. Vad var det? Det lät inte vargligt(istället för mänskligt x'D). Han såg sig omkring vart kom det ifrån? Tänkte det äta honom? Han kröp ihop litet. Vart var den där varelsen? Han smög fram. Hade det inte kommit ovanifrån? Han såg upp. En mörk siluett i den allt mörkare kvällen. Vem var det? Han gav ifrån sig ett Yl. I natten syntes han inte, bara hans vita markeringar men de smälte ändå rätt bra in bland gräset. Han ville se vad det var för något. Den valpiga nyfikenheten väcktes. Vilka så stora varelser kunde flyga? Nej han Måste undersöka!

Månen regerar natthimlen nu. Sakta börjar måntatueringen vid varginnans vänstra öga tändas. Den mjuka glöden ökar lite i taget. Den isblå blicken höjs mot månen. Tyst sänder hon en tanke till mångudinnan.
Vad ska jag göra?
Hon torkar snabbt tåren med ena tassen och ruskar på huvudet. Sedan andas hon ut. Hon ler ett sorgfyllt leende mot månen. Hon är alldeles ensam. Det är menat att hon ska vara ensam. Annars hade inte Sei tagits ifrån henne. Inte bara sådär. Och låtit minnen och ovisshet plåga henne så.
Fanns hon på riktigt?
Tanken sänds till månen igen. Hon suckar. Var Sei bara ett fantasifoster skapad ur hennes egen ensamma fantasivärld? En trygghet som hon skapat för sig själv för att slippa ensamheten och tyngden av att inte vara önskvärd?

Ett ensamt yl väcker henne ut hennes tankar. Varginnan ser sig desorienterat omkring. Finns det någon här uppe med henne? Nej, rösten hade kommit nerifrån. Nyfikenheten väcks inom henne. Hon dyker framåt och vingarna fälls in mot sidorna och hon störtar ner mot marken. Strax innan ett hemskt och förödande nedslag som med all säkerhet skulle gjort hennes lidande kort fälls vingarna ut. Ett dovt ljud hörs när vindarna fångas upp i membranen. Tassarna tar mjukt mark. Vingarna viks lätt in mot sidorna. Hon ser sig omkring. Den isblå blicken söker över slätten omkring henne. Hon höjer nosen mot skyn. Upp för strupen rullar ett mörkt och mullrande yl. Stämman är ändå mild och ensam. Mjuk.

Han ser sig om, hoppas att ingen från flocken skulle höra hans yl. Med så det verkar helt stilla och ingen kommer rusande tassar han efter skuggan i skyn, väntade på att den skulle landa så han kunde den bättre. Något lös upp den mörka siluetten och han rynkade pannan. Vad var det? Kunde det vara en måntatuering? En sådan som Mivira hade? Men vargar kunde väl inte flyga? Han fortsatte efter. Såg ur den dök från skyn, det liknade nästan en fallande stjärna, speciellt med måntatueringen som lös. Den Krashar! Tassarna placerades jämsides med varandra och han tittade chockat på den fallande varelsen, var den inte rädd om livet? Den skulle ju slå i marken och dö!

Snart var den bara några få meter över marken och han knep ihop ögonen, vågade inte titta. Men istället för en hög duns hördes ett annat, högt, ljud. Han kikade fram igen. Nu stod varelsen på marken och den såg ut som en varg! Eller dess siluett gjorde iallafall det. Åter kröp han ihop och började närma sig den andre. Ihop krypen. Men inte av rädsla, nej nej, han var bara försiktig! Plötsligt skar varelsens yl genom natten och han ryckte till, oförberedd på ljudet. Gräset prasslade vid den plötsliga rörelsen. Han hade även råkat stött ifrån sig ett chockat gnyende. Aldrig att varelsen inte skulle ha upptäckt honom.

Så istället reste han sig, rätade till hållningen, sköt ut bröstet och lyfte huvudet. En väldigt stolt hållning. Om den andra bara visste hur mycket ansträngning det krävdes att gräva fram den hållningen och samtidigt trycka bort rädslan för det okända. Även om alla de andra mötena med främlingar härdat honom lite så var det fortfarande en känslig punkt för valpen.

Något prasslar till i gräset och varginnan ser sig om. Ett gnyende år hennes tofsprydda öron som snabbt klipper till varefter de spetsar framåt igen. Måntatueringen glöder mjukt vid hennes vänstra öga. På den mörka sidan av hennes ansikte. Den isblå blicken fästs på en mörk liten gestalt i gräset. En valp? Valpen sträcker på sig. Höjer huvudet och verkar försöka se stor och tuff ut. Varginnan ler mjukt mot honom.
"Hej, du lille". Säger hon vänligt. Egentligen är varginnans naturliga tungmål något annat. Men hon har lärt sig att de flesta vargar i detta land verkar tala på detta språk hon just uttalat sina ord på. Och är det en valp så är det kanske inte så smart att förvirra denne med att tala ett annat språk. Fast å andra sidan kan ju valpen råka tala hennes modersmål. Den risken får hon väl helt enkelt ta. Hon kan ju ändra sig om det skulle behövas.

Hon tar ett försiktigt steg mot valpen. Men stannar upp då hon inser att valpen faktiskt kan vara rädd för henne. Hon ser ju inte ut som andra vargar. Hon är inte direkt vacker heller. Hon är en ful varelse. Till ingen nytta alls. Ensam och eländig. Fast just nu är hon faktiskt väldigt nyfiken. Nyfiken på vem denna lilla valp kan vara som ylat i natten.

Han står fortfarande stolt i natten, utan att röra en muskel. 'Hej du lille' Honans ord lät nedlåtande i hans öron. Han backade något steg. Stirrade på varelsen som nu stod vänd emot honom. Han rynkade nosryggen lite snabbt innan han svarade. "Hej du luftburne" För en gångs skulle lyckades han hålla rösten stadig. Han pressade fram ett leende, tvingade det att ligga på läpparna. Fast besluten om att han inte skulle vara feg, inte idag. De turkosa ögonen vilade på främlingens ansikte och granskade tatueringen som lös upp ena halvan av ansiktet.

Han blinkade några gånger, och fokuserade sedan blicken på varelsens ansikte igen. "Vad är du=" Än en gång lyckades rösten vara stadig och han log, nöjd över sin insats. Annars brukade han vara mycket mer... mer patetisk. Han lät blicken vandra över slätten, snabbt, innan den sakta gled tillbaka. Som för att bevisa att han inte var rädd, att han vågade släppa främlingen med blicken.

||Kortis||

Valpen verkar vara tuff. Försöker i alla fall. Skythe finner det lätt roande. Hon hummar lätt. Sveper mjukt till med svansen. Tummarna på vingarna sträcks ut och viks in igen. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet. Den isblå blicken granskar valpen. Studerar honom. Den nattliga vinden sveper runt över slätten.

Vad är du?
"Har du aldrig sett en varg tidigare?" Försöker dölja sin tidigare sorgsenhet. Men kan hon klassas som en varg? Så som hon ser ut. Hon är hiskelig. Ingen vacker syn precis.
"Vad gör du ute på slätten efter solnedgången alldeles ensam?" Frågar hon och tippar huvudet lätt på sne.

Lite nyfiken är hon. Och hon är noga med att hålla sin sorg och ensamhet för sig själv. Ingen annan har med det att göra. Ingen vet hur det känns. Ingen förstår. Ingen kan ge henne Sei tillbaka.

Han vickar lätt på huvudet, så svårt var det inte att vara modig! Varför var han då så rädd? Patetisk. Han lyssnade noga på tikens ord. Så de var en varg. "Jo men aldrig någon som kan flyga" Hans hållning sjönk lite och musklerna klagade över att få stå stilla och så spända. Han sträckte på ett ben i taget, och ställde sig sedan mer avslappnat men fortfarande stolt, inte kaxig, inte för att vara tuff utan bara visa att han var en stolt varelse, försökte iallafall. Honans fråga fick den vanliga misstänksamheten krypa fram igen. Vad ville hon honom? Kanske undrade hon ifall han var ensam så hon kunde död honom, eller använda honom till att skada flocken!

Han backade några steg till. Stirrade misstroget på vargen. "Min flock har sitt revir inte så långt härifrån" svarade han dröjande och och betonade ordet flock lite mer än de andra. Undrade hur den andra skulle te sig till det, att hon var ganska nära ett revir. Visste hon redan det? Var det dit hon ville? Kanske ville hon söka till Flocken? Eller så trodde hon väl att han bara ljög för att skrämmas. Man visste inte vad man kunde förvänta sig, speciellt inte av främlingar.

Hennes isblå blick kan verka skrämmande för vissa. Eftersom det är kyla som ligger i dem. Inte värme. Men nog kan hon få dem att bli varma alltid. Hon kan få dem att glöda.
"Inte jag heller". Svarar hon och ler snett åt valpen". Hon har faktiskt inte själv mött på någon annan varg med vingar. Hon kanske flyktigt hat skymtat någon. Men aldrig riktigt sett någon. Kanske det är en bidragande faktor till att hon inte gillar sig själv?

Det darrar till i nosen på henne.
"Jag gissade på det. Det luktar flock om dig". Hon hade själv en flock doft på sig en gång. Men det var länge sedan.
"Vore det inte säkrare för dig att befinna dig på din flocks revir och inte utanför? Man vet aldrig vad för udda typer man kan möta på om natten". Syftar hon på sig själv. Hon skulle i alla fall aldrig skada en valp. Det skulle krävas mycket av henne att ens tänka tanken.

Det rycker lätt i valpens mungipor när den andre svarar. Han kände att han inte behövde vara rädd av någon anledning. Plötsligt var han så säker. Orädd. Det kändes som om han och tiken hade något gemensamt, för nog kunde han höra en smått sorgsen ton i hennes röst.

"Bor du i en flock?" han börjar vifta vagt på svansen. Hon luktade inte flock varg, men vem vet? Hon kanske bara var på vandring och skulle tillbaka till sin flock sen? Han log ett vagt leende och satte sig sedan ner. Han ville fråga om den sorgsna tonen, om varför hon var ledsen. Men han visste inte riktigt hur man betedde sig för att prata med andra på ett normalt sätt. Visste inte hur man skaffade vänner.

"Jag ville vandra, och jag tror inte folk vill bråka med mig" Samtidigt som han sade det sista meningen kände han giftet rinna till munnen. Ett bett och han kunde paralysera folk. Han log. De vita valptänderna blottades i leendet.

Hon skakar lätt på huvudet.
"Nej, det var länge sedan jag var med i en flock". I alla fall känns det som att det gått en väldigt lång tid. Och hon vill inte tänka på minnet. Det räcker med att säga att hon varit med i en flock. De flesta vargar föds i flockar. Men det finns även de som föds utanför. Och Skythe föddes faktiskt inte i flocken hon sedan länge lämnat. De var inte hennes familj.

"Jaså?" Frågar hon och man kan nog skymta en liten lätt nyfikenhet i hennes isblå blick. Hon sätter sig lugnt ner. Svansen lägger sig på marken bakom henne. Rakt ut från kroppen. Vingarna's armar sträcks ut och underarmarna läggs ner på marken på var sida om henne. Det är skönare att ha dem så i sittande ställning än att hålla upp dem hela tiden. Det är endast avslappnat att göra så när hon står.

[Har du bara gett honom paralyserande gift? Själv tänkte jag att han har många olika gifter precis som Zoid. :3]

Han granskade honan med de turkosa ögonen och lyssnade på orden som verkade vara ner tyngda av sorg. Han undrade varför just dem orden var det. Hade hon förlorat sin flock? Sin familj? "Varför är du sogsen?" Hans huvud lades på sned när han granskade honan. Kanske hade hon förlorat någon som var viktig för henne? Precis som han?

Han närmade sig henne lite, utan att själv vara medveten om det, och granskar det upplysta ansiktet. 'Jaså?' Hennes röst lät frågande och han log. Jo inte ville man bråka med honom. Han hade ärvt gifter från sin far. Ett bett och, tja, ett bett och du är paralyserad. "Ja, även små paket kan innehålla stora överraskningar" Trots att han litade allt mer på honan var minut som gick så ville han inte avslöja sin kraft. Det var hans utväg ifall honan bestämde sig för att attackera ändå. Eller bara ta sig in i flocken, kanske tänkte hon ta över den? Åter smög de misstänksamma tankarna in.

||Det stod inget om det på hans press så jag visste inte, men jag ville fortfarande ha gift så jag gjorde så att han åtminstone hade ett, men kan säga att det är det enda han kan kontrollera just nu och att han kan lära sig fler när han blir äldre? Med tyngda menar jag inte att det var uppenbart utan att han kunde höra att det låg en sorg bakom dem||