Förundrat lät Volbara sin klarröda, skarpa blick granska området, scanna av varenda vulkan, varenda lavasten som låg utspridda på den askgrå marken många meter under dem. De flög igen, de var i sitt rätta element, då ingen av dem riktigt verkade våga sätta fötterna på den farliga marken under dem. Volbara lät blicken lämna de glödande stenarna och istället naglades den fast på den vackra skapelsen framför honom.

Valoria.

Trots allt de gått igenom så långt sken hennes klarblå fäll fylligare än någonsin förr. Hon slutade aldrig att förundra honom med sin rappa tunga, hennes vackra skepnad, hennes honungslena röst. Inte minst hennes personlighet som kunde gå från lugn till blixtrande, temperamentsfull på mindre än några ögonblick. Han log brett. Gladde sig åt att ingen hane gjort anspråk på hennes gunst. För visst kunde skenet bedra när man såg de två fakargerna på sin resa tillsammans. Han höll sig nära henne, hon höll sig nära honom. De umgicks konstant på det lekfulla planet. Klart att många hannar kunde se henne som redan uppvaktad av honom - trots att detta inte var fallet. Volbara skulle nog aldrig våga äventyra deras starka vänskap genom en kärleksbetygelse - då skulle hela hans värld kunna rasa samman. Han rös vid blotta tanken på att förlora henne för gott - tack vare ett ödesdigert misstag. Nej, han skulle nog aldrig förklara sina djupaste känslor för henne. Åtminstone inte förrens han var säker på att konkurrensen var som bortblåst och att han verkligen hade bekräftat på att hon hade ett visst jämbördigt intresse att återgälda honom.

Med några rappare vingslag var han framme vid sin följeslagares sida. Han gled in så han låg i luftströmmen alldeles under henne, lade märke till hur hans vingspann nådde lite längre än hennes. Han log. Nog skulle han alltid vara kapabel till att beskydda henne, trots att hon kanske inte behövde det.

Valorias ljuva klang fick honom att lätt dra i mungiporna. Enda gångerna han tordes le var när han var ensam med henne - annars kände han sig så blottad, så svag. Nej, det var nog inga andra än hans föräldrar, bröder och Valoria som sett hans uppriktiga leende. Han sneglade upp åt Valorias håll och gled smidigt upp bredvid henne, höll hennes tempo.
"Nej..." mumlade han fundersamt och spanade ner över lavalandskapet. Så kom han ihåg lejonkattens ord, Azazels varning. Den här platsen liknade skrämmande mycket en lavaöken, när Volbara gav det en tanke. Tidigare hade hans sinne varit helt ockuperat av Valoria, men nu när hon sa det växte fasan inom honom. Om flocken som levde här upptäckte dem, så... Volbara ruskade de otrevliga tankarna ur sin skalle men ville ändå vara på den säkra sidan.
"Vi borde följa kustlinjen." Han fuktade snabbt sin torra nos och började glida lätt åt vänster, höll blicken spänd i Valoria och hoppades hon skulle följa efter. Som sagt var hade de redan under deras korta tid i Numoori utsatt sig själva för fler faror än vad som behövdes, de behövde inte jagas ur ännu ett revir. Han snörpte lätt på munnen när han tänkte på det och hoppades innerligt de skulle slippa ett sådant event.

Det tycktes som om flera minuter passerade, tickade förbi i tystnad. Volbara kom inte på något att säga. Han flög med munnen stängd och blickade ner över det mörka landskapet som gled förbi under dem. Han tänkte, blickade tillbaka på vad de upplevt i Numoori så långt. Mötet med katten, händelserna i öknen. Tenkais öken. Volbara undrade vad det egentligen betydde, men under alla gånger hade Valorias temperament stått som ett hinder för deras framfart. Volbara visste att hon inte kunde hålla på såhär. En stund hade han funderat över det, vad det skulle innebära för honom och för henne - att splittras och utforska resten av landet på egen hand. Han ville inte vika från hennes sida då han var rädd att hon skulle råka ut för något. Volbara kände den enorma bördan att alltid vilja vara där för henne och beskydda henne - som en livspartner. Det värsta var att hon säkert aldrig skulle se honom som en sådan. Tanken på att hon istället skulle finna en annan fick honom att obehärskat morra lågt för sig själv.

Men antagligen var det oundvikligt. Han ville gärna utforska Numoori utan att ställas inför trixiga konflikter som Valoria var duktig på att skapa. Han rynkade lätt nosen. Ett djupt andetag.
"Valoria. Jag tror att..."
Han tystnade snabbt, bilder blixtrade förbi framför hans ögon. Efter att ha samlat sig fortsatte han.
"Jag tror det är bäst om vi skiljs åt ett tag."

Han trodde faktiskt hon skulle förstå. Han trodde faktiskt att hon under deras tid tillsammans lyckats banka in lite vett i sin skalle, men som vanligt tänkte hon på sig själv. Hon dök ner, ner mot lavan och han följde henne med blicken. Hade han gjort rätt nu?

Varför?

Ja. Varför. Han dök efter henne bredde ut vingarna. Försökte tala henne till sans, som han alltid fått göra.
"Jag hade hoppats du kunde ta det på ett bättre sätt." rösten lät hårdare än vad han menat men nu hade även han börjat utveckla en svårighet att behärska sig.
"Tror du jag verkligen vill det här? Under hela vår färd har du och din mun försatt oss i alla möjliga risker."
Han tog en paus, försökte förgäves samla sig.
"Jag har försökt hjälpa dig men jag tror det blir bättre om du ger dig ut på egen hand och ser hur det är att klara sig själv."
Han visste att det inte var sant. Han visste Valoria verkligen var kapabel att överleva varken med eller utan honom. På mindre än en halv minut hade han saboterat den relation de byggt upp under en så lång tid.

Allt hade blivit så fel.

Vreden tornades upp inom honom, likt en storm. Hon förvred hans meningar, förvandlade dem till något han egentligen aldrig menade. Med ett morr svepte han över henne, vände sig smidigt om i luften framför henne och kämpade för att flyga baklänges. Han höll stadig ögonkontakt. Ögonen flammade likt tusen eldar. Volbara visste alltid att hon aktiverade sina krafter när hon blev arg, därav blixtarna som regnade från hennes piskande svans.
"Behärska dig." morrade han. "Du vet mycket väl att under vår resa har du och din mun försatt oss svåra knipor." Hans blick hårdnade och han svalde ännu ett dovt morr. "Du vet att om någonting hände dig skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv."
Med vinden i ryggen fick han kämpa för att hålla Valorias snabba tempo. Vingarna började lätt värka av det ovana sättet att flyga. Hans ragg var rest, blicken hårt spänd men han blottade inte tänder, gav henne inga fler hotfulla gester. Han slogs med sig själv för att komma till sans - för hennes skull.

Han rynkade nosen. Det var ingen ursäkt. För den delen visste inte Volbara vad som hade flygit i honom, men konflikten som trappades upp mellan dem ökade för varje sekund. Kanske kunde han rädda situationen och deras vänskap om han bara kunde tänka på annat än sin stolthet för en stund?
När han väl givit sig i en diskussion vare sig med en älskad vän eller en hatad fiende gav han sig aldrig. Och att kuva Valorias envishet var enda sättet att säkra hennes överlevnad.

Han skulle inte alltid finnas där för att rädda henne ur fällor hon själv satt ut.

"Klart att jag vet." Hans röst var lika djup som alltid men han höjde tonen en aning. Han visste allt om Valoria, trots allt hade de hängt ihop under en mycket lång tid nu. Men hon försvårade saker, inte bara för honom utan också för sig själv. Kanske skulle hon förstå vikten av artighet om hon fick se hur det är att träffa nya vargar på egen hand.

Kanske hon skulle få insikt då, och inte ge kalla handen med en gång utan se hur personen beter sig först. Volbara menar förstås inte med det här att man ska kräla på marken för alla främlingar man möter. Man kan bemöta främlingar med högburet huvud och framskjutna skuldror utan en rapp tunga.
"Men det är ingen ursäkt. Om du är för dig själv ett tag kanske du förstår att man inte måste uppföra sig aggressivt mot främlingar."
Han avskydde hur han lät. Det lät som om han var en förälder som förgäves försökte läxa upp sin bråkiga unga. De var båda i princip vuxna nu. Men han var rädd, rädd att Valoria en dag skulle gå för långt och få ett par käftar runt halsen. Han ivlle inte se sig själv vara oförmögen att rädda henne, någonsin.
Med stel min fortsatte han flaxa med den hårda, varma vinden i ryggen. Hennes blixtar slog som aldrig förr och Volbara undrade om han kanske sagt för mycket.

Gått för långt.

Hennes reaktion borde ha förvånat honom. Han hade hoppats på att hon skulle ha viss förståelse. Hennes hårda, kalla ord krossade honom mer än han trodde var möjligt. Tyst stängde han sin mun som häpet öppnats tack vare hennes ord och såg med sin blanka, röda blick på när hon flög.

Bort från honom.

Han visste inte hur han skulle reagera. Om han skulle tappa besinningen och i raseri fortsätta flyga. Bort från henne. Öka klyftan som rasat mellan dem. Eller om han skulle flyga efter henne, försöka rätta till allt. Rätta till allt han ställt till med.
För det var hans fel, medgav han tyst för sig själv. Inte hennes.

Men Volbara gjorde ingetdera. Det gjorde ont att se henne försvinna. Förmodligen var det såhär det hade slutat i alla fall. Med ett lågtmält morr vände han sig om och fortsatte flyga motvinds, bort från öknen, bort från Lavaöknen, bort från Valoria.

Och lämnade allt han höll kärt bakom sig.

[förlåt, det blev kort :') avsluta här?]