Natten var tyst men man kunde höra hur den vaknade till liv, månen och stjärnorna lös upp den ensamma mörka himlen och lös igenom trädkronorna på visa ställen.
Hon gick lite här och där och lätt all doft omringa henne, hon älskade nätterna för det var då hon var som aktiv och hon hade ett bra kamouflage om någon fick en tanke att skada henne.
Då och då kom små vindpustar som kom med nya dofter varje gång och den här gången upptäckte hon en varghonas doft, hon vädrade nosen i lyften och lätt benen leda henne mot doftens ägare.
Hon klev försiktigt över stena och grenar mest hon smidigt gick igenom grenar som var lite här och där.

Hon simmade upp till vattenytan. Hon såg på vattenytan att det äntligen var natt. Hennes svart huvud höjd sig över vattnet. Hennes självlysande ögon börja betrakta området runt sig. Hon såg inget som intresserade henne. Hon sjunk under vattenytan och börja vänta att ett byte skulle komma. Hon börja simma runt sjön. Medan hon simmade runt sjö fick hon en syne om en mörk varg som kom till sjön.

Hon började se en sjö och det var något som rörde sig där nere,hon gick långsamt fram och kattinstinkterna började dyka upp.
Hennes ögon lös upp i nattens mörker och hon gick närmare sjön, hon släppte inte blicken från varelsen som var där nere och det var ett perfekt tillfälle också för hon var hungrig.
Hennes tassar doppades lite i det kol svarta vattnet och hon ville bara hoppa i och ta varelsen men sen slog det henne att doften som hon hade känt slutade här men hon såg ingen varghona någonstans. Hon blev förvirrade men förvirringen gick fort över och hon fokuserade åter på varelsen som lurade i vattnet.

Hon kände vibration igenom vattnet och tittade åt det hållet. Den mörka vargen som hon hade sätt i sin syne stod med tassen i vattnet. Hon bedömde om hon hade en chans att lyckas dra ner honan i vattnet eller inte. Hon börja simma närmare honan. Hon upptäckt att honan följd med blicken på henne. Så borda jagade varandra. Ett ondskefull leende smög på hennes läppar. Det här skulle bli intressant. Vem skulle ät den andra? Hon tog ett kraftig simtag med sin fena och hennes huvud flög ur vattnet. Hon siktade på den främmande vargens hals. Om hon skulle få tag om dennes hals skulle hon dra ner honan ner i vattnet, om inte skulle hon fly ner i vattnet igen.

Hon såg på vattenytan att varelsen började röra på sig, hon blev mer vaksam och var bered på att flytta sig om den försökte något.
Hon upptäckte att de både jagade varandra och nu såg hon det mer som en lek men var redo om den skulle anfalla. Varelsen kom närmre och närmre i en snabb fart och hon tänkte att om hon inte flyttar på sig skulle hon bli nerdragen i det mörka djupa vattnet och där skulle hon inte ha en chans mot varelsen. Hon bakade försiktigt bak och bara några sekunder efter hoppade varelsen upp ur vattnet, hon såg att det var en varg och det måste vara varghonan som doften tillhörde men honan hade en stjärtfena.Hennes mamma hade berättat om havsvargar eller strandvargar som visa sa också men hon hade aldrig trott på sin mamma för hon trodde att det bara var historier som hennes mamma hade kommit på.
Hon tittade på varelsen som hade försökt dra ner henne under vattnet, varelsen försvann ner i djupet på sjön och hon gick än en gång fram för att kolla var den tog vägen.

När hon var ner i vattnet så kom en morrning över hennes läppar. Hon kände hur luftbubblorna kittlade henne innan det vandrade vidare till ytan. Hon vände sig mot honan igen och gjord ett till utfall. Den här gång siktade hon på frambenen.

Hon såg varelsens skugga röra sig där nere, hon tittade sig omkring för att se om någon annan var i närheten men det var bara dem två.
Hennes blick gick åter till varelsen i sjön men den här gången han hon inte regera, honan fick tag på hennes högra framben men sina syl vassa tänder, hon gav ifrån sig ett tjut av smärta.
Varelsen skulle precis dra ner henne när hon lyfter sin vänstra framtass och drar ut klorna så att dem åker över varelsens hals och varelsen släppte taget lite gran och då hade hon skansen att dra undan frambenet, hon drog ut frambenet ur honans fram ben och hon kände hur honans tänder åkte igenom hennes skin och kött.
Hon bakar några steg och tittar på sitt skadade ben, hon slickade försiktigt på det, smärtan skar igenom hennes kropp som en kniv.
Skadorna som hon hade gett varelsen skulle läka och inte synas alls men hennes sår som gick från lite mindre än halva frambenet och ner mot tassen skulle bli ärr och synas för alltid.
Hon bestämde sig för att lägga sig en stund, hon lade sig ner försiktigt och höll frambenet tät intill sig.

Hon kände en svidande värk på halsen. Hon fick en impuls att tjuta av smärta men hon slog bort den. Men hon hade särat lite på käftarna och honan tog tillfälle i akt och drog ut sitt ben. Aquaria kunde inte låta bli att ge honan en utmanade leende innan hon sjunk ner i vattnet. Det här var hon kallade för utmaning.
Hon börja åter igen cirka runt sjön och väntade på honans nästa misstag.

Hon tittade på såren på hennes framben, smärtan hade blivit lite mindre nu men det dunkade och blodet slutade inte att komma från såren. Hon slickade på såren några gånger och reste sig sedan upp för att ta reda på vad honan tog vägen.
Hon tog tre smärt fulla steg mot sjöns kant. Blodet rann ner från hennes framben och hon tänkte bara doppa benet fort i sjön för att göra rent det. Hon tog två steg till och tittade ner i det mörka vattnet men hon såg inte honan någonstans.
Frambenet åkte snabbt ner i vattnet och smärtan blev större när hon gjorde det, hon bet i hopa läpparna för att inte ge efter ett tjut.
Hon drog upp benet och såg att det hade blivit en stor blod pöl efter doppet av benet.
Hon bakade några steg och tittade sen på såren, blodet var borta och hon kunde se hur allvarligt det var.

Hon såg hur det mörka vattnet skiftade till rött. Hon vände sig mot det hållet och simmade mot blod pölen.
När hon precis kom fram så drog honan bort benet. Hon lät sin ryggen stiga över vattenytan. För att vissa att hon var där och honan hade tur att hon hann dra undan benet i tid. Hon sjunk åter under vattenytan.
Efter en stund så stig hennes svarta huvud över vattenytan. Hennes självlyssnade ögon studerade honans skador. Med ett leende sjunk hon under vatten. Fall hon inte kunde ta honan i natt så skulle honan ändå få en evig påminnes av det ärr hon skulle få.

Hon tittade mot vattenytan och såg honans rygg dyka upp sedan stack honan upp sitt huvud och tittade hennes. Hon kunde känna hur honans läppar formade sig till ett leende, det rös i hela kroppen.
Såren hade slutat blöda men smärtan var fortfarande kvar.

Hon simmade runt ett varje runt sjön innan hon dök upp framför honan. "Kom lilla vän så vi kan leka." Sa hon med en lockande röst innan hon försvann åter ner i det mörka vattnet.

Hon märkte att honan hade dykt upp ur vattenytan,hennes pupiller blev smalare och hennes ögon lös upp av ilska, hon stirrade rakt in i varelsens ögon.
"Kom lilla vän så vi kan leka." de där orden från varelsen gjorde att hon rös i hela kroppen. " Nej jag vill inte leka med dig din själviska varelse, hennes röst var fylld med raseri och hon ville bara där ifrån men hon kunde knappt gå på benet och smärtan gjorde det ännu svårare att gå.

Hon hörd vad honan sa. Ett överlägset leende kom på hennes läppar. Hon stannade upp och vände sig mot honan. Hon slöt ögonen och slappnade av. Hon lätt vattnet flytta runt henne och sträckt efter sig mot vattnets kraft. Nu kände hon kraften och öppnade ögonen. Hon lätt vattnet smyga på honan, centermeter för centermeter.
När den bara var två meter ifrån, gjorde hon vattnet till en våg som skulle dra ner honan till sjön.

Smärtan var nästan borta och hon kunde röra på den mer och mer.
Något var annorlunda, vattnet hade dragit sig till baka lite i taget.
Hennes huvud började tänka intensivt och hon kom på flera anledningar men vilken var rätt, mest hon satt och tänkte såg hon hur en liten våg började blidas i sjön, då slog det henne, honan hade vatten som kraft. Hon tittade på vågen mest den växte och växte.
Hon viste inte vad honan höll på med men det var nog något med att få ner henne i vattnet.
Hon reste sig upp och vände sig om.
-Jag vill inte vara med och leka mer med dig, hennes röst var bestämd.


(Börja avsluta)

Hon höjd sitt huvud över vattnet. "Vem sa att du kunde välja, valpen lilla" Sa hon med en giftig röst. Ett slug leende kom på hennes läppar. Hon behövde inte nödvändig äta honan. Hon kunde lika gärna leka med henne, på sitt sätt."Okej, du kan slipper leka med mig om du kan ger mig tre bra anledningar till varför du skulle slippa det." Sa hon med ett spelat leende på läpparna.

Hon vände på huvudet, att honan var så kall.
-Jag behöver inte ge dig anledningar för du kommer inte att lyssna på dem ändå, hennes röst var lugn men fylld av smärta.
Och honan kunde inte bestämma om hon skulle stanna kvar eller inte.
-Men om du är tvungen att ha tre anledningar så vist, ett jag känner inte för att sätta mitt liv på spel, två jag vet att du leker med mig så du har inte visat hela din styrka och jag kan gissa på att du är starkare än vad jag är,tre jag leker inte med kall hjärtade.
Hon tog små steg i tagget för att komma bort från honan,smärtan gick genom hela kroppen när hon satte tyngd mot benet men hon bryde sig inte hon ville bara komma där ifrån.

Hon slängde huvudet baklänges och gap skrattade. "Valpen lilla..." Sa hon mellan sina skratta. "...Jag tror du missade hela poängen." Hon börja lugna ner sig med sitt skrattande. "Poängen var att du skulle ge MIG anledningar till varför jag skulle skona dig. Inte varför du ska undvika mig." Sa hon med en slug röst. Hon börja närma sig strandkanten. Hon vill skrämma valpen litte igenom att närma sig stranden. Men hon hade inte några planare att korsa strande.
Hennes lysande vita ögon fångade honans blick. Det ljusgrå pupillerna borrade sig in i honan. Ett ondskefull leende börja forma hennes läppar. Hennes mörka kropp börja grad för grad stega över vattenytan. "Må du vila i frid lilla valp." Nynnade hon.

Hon kände sin korkad, att hon inte förstod det direkt men smärtan gjorde att hon inte tänkte klart.
Honan började närma sig strandkanten, raggen reste sig på hennes rygg och öron åkte långt ner, hon blottade sina tänder och morrade till honan.
Honan kom närmre och närmre strandkanten och hon kunde höra att honan nynnade på något men vad?. Ett leende byggdes upp på honans leende på honans läppar. Hon vände sig om och började gå länge in mot skogen, hon ville inte bli mat, och hon hade en anning om att honan inte skulle döda hennes snabbt, honan skulle låta henne lida först.
-Jag hoppas att du blir för evigt ensam, hennes röst var fylld med smärta men också fylld med vrede för att hon inte kom på något annat att säga till honan.

Hon stannade upp och tittade förvånade på honan framför henne. Hon kämpade mot ett skratt. "Din önskan är redan uppfylld, lilla valp." Sa hon med ett leende på läpparna. "Så önskar dig något annat." Hon börja gå med stranden. Hon väntade en aning nyfiket på honans svar. Vad skulle honan tänka sig att säga?

Hon lyssnade på honans ord men gav inget svar tillbaka.
Honan började komma närmare. Blicken åkte till honan och sedan till träden som la framför henne. Ett par snabba språng längre in i skogen och sedan var hon borta från sjön och den kallhjärtade honan.

Hennes blick följd honan så långt det gick. Men när honan försvann ur hennes syn fält så börja hon gå ner i vattnet igen. Hon sjunk ner till sjöns botten och väntade på nästa offer som skulle komma.

(Avslutat)