Allt eftersom öknen lämnades bakom antog himmelen en mer grå nyans för vart steg som togs. Omgivningen var svalare här, men det märktes en stor skillnad mellan hur det brukade vara. Öknens gassande sol hade blivit ersatt med en tryckande kvav atmosfär. Mycket snart skulle regn falla från skyarna. Chansen till ett åskoväder fanns, och var mer troligt än osannolikt.

Zayev sneglade upp mot det grå himlavalvet. Regn hade han ingenting direkt emot, men åskan hade han inte mycket för. Det hade han aldrig haft. Den blå tog den orangeröda blicken från skyn och höll ett vakande öga på omgivningen. Visst höll han sig invid Numooristlättens gräns, men det var fortfarande Qu's revir. Han ville inte gärna stöta ihop med någon från den flocken. Framför allt inte om det skulle börja åska. Då regnet sakta började falla ökade Zayev steglängden. Han ville söka ett skydd innan det började ösa ner. Som sagt: han hade inte mycket emot regn, men kunde han undvika det gjorde han det gärna. Den blå såg sig om i jakt på ett skydd. Blicken föll på ett träd som tycktes ha ett ganska tätt lövverk. Zayev ökade till trav och stod snart inunder trädet. Han ruskade på sig för att bli av med vattnet, viket resulterade i att pälsen blev fluffigare från den plötsliga tillförseln av luft. Den blå la sig bekvämt ner och blickade ut över området. Det var tyst sånär som på regnet slog mot marken och mot löven ovanför hans huvud. Zayev placerade huvudet mellan framtassarna och slöt ögonen. Han kunde stanna här tills regnet var över. Om inte åskan hade andra planer. Han hoppades att han inte behövde förflytta sig, men om himmelen började kasta blixtar mot jorden skulle han inte ha mycket till val.

Ännu lycklig över att Nevada tillåtit honom en längre flygtur svävade den stora fakargen över landskapet. Han hade nyligen passerat Numooris spricka, såret som ärrade landet, Mardouf, och var på väg in över Numoorislätten. Solen hade försvunnit bakom molnen och en kylig vind hade omfamnat honom så snart öknens hetta försvann. Det var en skön känsla, även om han nu behövde jobba mer för att hålla sig flygande. Öknens varma uppåtvindar var lätta att segla på, men utan dem krävdes mer muskelstyrka. Och med sin ännu slitna kropp var det tröttsamt. Men han var bättre - mycket bättre - och kände sig faktiskt glad.

Regntunga skyar seglade över hans huvud och luften viskade om regn. Trädkronor dansade i vinden och gräset böjde sig som för en osynlig tass. Ett öppet, gräsklätt landskap bredde ut sig för den blå blicken, men på sina ställen stod träden och vittnade om den närliggande skogen. I små dungar eller ensamma reste de sig mot den grå skyn och väntade på regnet. De blommor som klädde marken var ännu öppna, men skulle snart slutas om inte solen fick titta fram.

Ett tunt, lätt, duggregn föll snart över den brunes vida vingar vilka kämpade för att hålla fakargen i luften. Musklerna spelade under den korta pälsen och manen fladdrade likt fjädrarna över ryggen och vingarna. Han höll inte samma höjd som innan, dalade långsamt mot marken. En tryckande känsla innanför pannbenet varnade om åska. Och han ville allt annat än vara den högsta punkten när blixtarna dansade över skyn. Han visste mycket väl att blixtar slog i högsta punkten, och ville inte riskera att bli grillad. De fyra tassarna sprattlade, verkade springa i luften då han närmade sig marken i en ovanligt långsamt takt. I vanliga fall skulle han låtit sig dyka, men med så låg höjd ville han inte riskera att slå nosen i marken. Mindre sträcka gav mindre tid till reaktion. Mjukt landade man i det nu fuktiga gräset och lät vingarna slå ett par gånger extra för att bli av med det mesta av vattnet.

Snabbt tilltog regnet och på avstånd började åskan runga genom skyn. Ännu avlägset, men i antågande. Azazel såg sig som hastigast om, och blicken föll på ett träd inte allt för långt bort. Kanske inte det närmsta, men det med klart tätast krona av vad han kunde se. Den björk som stod närmast hade inte mycket skydd att erbjuda. I snabb trav satte han av mot boken och kände att, även om regnet föll och åskan närmade sig, så var han ännu på bra humör. Kanske skulle det faktiskt få hålla i sig. När han kom närmare trädet saktade han av och blicken föll på en varelse han kände igen. En stor, blå, björnlik hanne som även han verkade ha valt att skjula under boken. Men när Azazel bekräftat för sig själv att det var den han trott, och höjt svansen för att visa sig själv vänligt sinnad om den andre - mot förmodan - inte skulle känna igen honom, ökade han takten på nytt för att hinna undan regnet.

"Hälsad, Zayev." sade han med avvaktande stämma och ett kroppsspråk som visade på att han inte ville störa. Ville inte verka påstridig på något vis. De må befinna sig på annan mark än Devils, men han ville inte riskera att på något vis förvärra den situation han långsamt börjat ta sig ur. Innerligt hoppades han att hans humör skulle hålla i sig, även om han nu plötsligt hade oväntat sällskap. Och det han mindes av den blå från deras förra - och första - möte, var inte bara gott. Men kanske...

Den mörka manen hängde om hans nacke när han placerade sig själv en bra bit ifrån den andre för att kunna rista vattnet av sig utan problem. Det kändes onödigt att kasta vattnet på den blå. Manen ställde sig åt alla tänkbara håll när den ruskats och fjädrarna burrades upp när han riste även dem.

Den blå tyckte sig höra det svaga ljudet utav steg som kom närmare. Det ryckte lätt till i ett utav hans öron, men låtsades inte om ljudet. Det kunde lika gärna ha varit regnet som spelade honom ett spratt. Zayev drog ett djupt andetag. Doften utav torr mark blandat med regn fyllde hans nos. Han tyckte sig känna doften utav en bekant varelse - en som han endast träffat på en gång. Då en röst talade till honom, sade hans namn, öppnade den blå alla fyra ögonen. Han lyfte sitt huvud och såg mot röstens riktning. Inte långt ifrån honom själv stod Azazel - fakargen han träffat på vid öarna och den samme som Nevada burat in. Flockbrodern verkade ha börjat återhämta sig från att ha suttit instängd i buren så länge, men det till trots såg det ut som om han hade en lång väg kvar att gå.
"Hälsad, Azazel" svarade Zayev och gjorde en bugande rörelse med huvudet.

Gam.
Ordet for igenom hans huvud utan förvarning. Och lika snabbt som det dykt upp var det borta igen. Även om han själv kanske ansåg att det inte var ett smeknamn som var det bästa passade det honom. Fjädrarna påminde honom om de gamar han sett cirkulera skyarna, samt att den andre åt as. Asen utav sina egna. Zayev rös lätt till, men samtidigt kunde han förstå. Om han själv suttit inburad och nästan svultit ihjäl hade även han satt tänderna i första bästa varelse som passerat. Och dött vid ens fötter.

Regnet smattrade på som tidigare. Zayev såg vilsamt på Azazel. Fakargen hade placerat sig på ett säkert avstånd från honom själv.
"Om ni vill får ni komma närmare. Jag kommer inte att skada er."
Även om rösten var lika mörk och barsk som alltid fanns det inget befallande i den. Trivdes Azazel på det avståndet han hade skulle den blå inte tvinga honom till att komma närmare.

När det mesta av vattnet skakats bort stod fakargen kvar ett ögonblick. Med sina blå ögon studerade han omgivningen såväl som den blå hannen en bit bort. Regnet fick världen att te sig suddigare än annars, smetade ut färgerna och suddade bort konturer. Dess smatter var det mest märkbara ljudet och det tycktes för tillfället överrösta det avlägsna muller som han hört tidigare. Zayev såg även han aningen fuktig ut, och gamen antog att denne inte helt undgått regnet. Men det till trots såg den store flockbrodern inte till hälften så fuktig ut som han själv kände sig. Vissa hade tur med regnet. Ett litet, omarkerat, leende lekte i lejonansiktet vid tanken.

När den mångögde vargen - ordet björn lekte lite bland Azazels tankar - talade på nytt nickade den befjädrade tacksamt och flyttade sig ett par steg närmre, men ändå inte allt för nära. Han var ännu på bra humör, och ville absolut inte riskera att verka jobbig så att det skulle förstöras. Ännu mådde han bra och var förskonad från alla tvivel och irriterande tankar som annars surrade likt koflugor bakom pannbenet. Svansen ryckte lätt när han lade sig ner och lät musklerna slappna av. Vingarna hölls mjukt intill den befjädrade ryggen och stjärtfjädrarna låg ut över marken bakom honom.

Än en gång betraktade han landskapet och regnet som föll. Under en kort stund kändes det tyst, även om regnet dundrade mot landet. De blå ögonen vändes mot Zayev igen och han funderade kort på vad den andre Devils gjorde på denna plats. Kanske var det fler som sökt sträcka på lämmarna en bit från värmen.

Den lejonlike öppnade munnen för att tala, men slöt den igen när han inte kom på vad han skulle säga. Hur han skulle säga något. Allt nytt om titlar och regler susade snabbt förbi, men han förstod ännu inte det. Inte så väl. Så han höll sig undan titlarna, valde att visa respekt på annat vis än med suffix. Än en gång öppnade han munnen: "Vilket sammanträffande, att möta er här." Blicken vändes ut över det regniga landskapet för tredje gången. "Inte väntade jag mig att möta någon Devils här ute. Och allra minst i detta vädret..." Öronen låg respekterande ut åt sidorna, även om det inte syntes så tydligt under manen, medan huvudet noggrant hölls lägre än den blåes. Utan någon vidare idé till konversation valde han att ta det enklaste som fanns. Vädret.

Azazel besvarade frågan utan att ge ett ljud ifrån sig. Den enkla gest han gjorde räckte. Zayev såg på honom då fakargen flyttade närmare, men han behöll ett avstånd han kände sig bekväm på. Flockbrodern lade sig ner han också. Den blå vände blicken mot det nu genomvåta landskapet. Stilla undrade han hur länge regnet skulle falla och hur mycket utav Numoori som skulle dränkas under tiden. Då Azazel talade vände Zayev blicken mot honom. Ett kort leende hotade med att tränga fram på läpparna. Den fyrögde tvingade tillbaka det. Den Azazel han träffade på den gång då Nevada burade in honom och den han var nu... Det var en sådan fantastisk skillnad. Orden fakargen använde var riktigt trevliga nu. Han kallade till och med Zayev för "er". Det var någonting han aldrig trodde han skulle få uppleva den dag han först träffade Gamen. Azazel!
"Det var minsann ett sammanträffande. Och jag håller med er, jag förväntade mig inte heller att träffa på den flockmedlem."
Han vände blicken mot den himmel han kunde se.
"Och vädret är verkligen förskräckligt."
Zayev vände den orangeröda blicken mot Azazel. Just som han gjort detta hördes ett dovt mullrande. Den blå vred ogillande öronen bakåt. Han hade innerligt hoppats att han hade haft fel. Om nu bara ovädret kunde vända och röra sig bort mot dem.
”Jag menar verkligen inte att vara oartig, och ni får säga ifrån om jag säger något dumt nu.” han gjorde en kort paus. ”Hur känns det att få vara fri igen?”
Frågan var ganska personlig. Men de var flockbröder, vilket innebar i Zayevs ögon att även om de kanske inte var vänner borde personliga frågor ändå kunna bli ställda. Den fanns det så klart en gräns. Och om Azazel tyckte att han passerat den skulle han gottgöra det.

Azazel lyssnade till den andres svar, men lade egentligen inte så mycket vikt vid orden. Vädret var minst sagt förskräckligt. Men han kunde inte påstå att han inte charmades av naturens alla under. Vädret var ombytligt, ständigt skiftande likt vinden. Och vinden var hans. Det lilla, obetydliga, leendet höll i sig. Regnet föll i kaskader, dansade med vinden och ett fåtal droppar vågade sig in under bokens täta krona. Ena stunden var sikten fri medan den i nästa ögonblick var skymd av regnets ränder.

Fakargens blick vändes mot den björnlike när denne fortsatte att tala. Fri? Ett kort och dämpat ljud som nästan, men inte riktigt, kunde liknas vid ett skrockande undslapp gamen. "Jag kanske är fri från buren, och dess galler" en rysning for genom den brune "men jag är inte fri från Nevadas klor." Han rynkade lätt på nosen, till synes utan större anledning. "Jag vet inte vad han lurat in mig i, eller varför, men av vad jag hört och vad jag fått förstå är det inget jag vill veta av. Offer. Jag är inte fri än." Orden var lika mycket riktade mot han själv som mot Zayev. Det goda humöret fanns kvar, men det hade dämpats aningen. Att plötsligt bli påmind om det han ville glömma var inte det mest positiva som kunde hända. Egentligen talade han hellre om vädret. Men orden slank ur honom ändå.
"Om jag kan fråga: Vad vet du om en strid mot Qu? Vill du inte svara är väl det okej, med tanke på valet ni gav mig. Jag försöker bara lägga ihop bitarna för att få en klar bild."

Offer.

Ordet ekade genom hans hjärna. Det var det han hade blivit. Det var det han inte ville vara. Lämnad att dö, och när han överlevt ledde det till nästa död. I en strid där de nya skulle offras för flocken. Han ville inte dö. Ännu en rysning for genom den lejonlika kroppen och fjädrarna prasslade i rörelsen. Han ville inte dö.

Zayev lyssnade till vad fakargen hade att säga. Han undrade lite hur det kändes att inte ha haft något större val - då han själv hade valt att söka upp Nevada med sin förfrågan. Den blå kunde se på Azazels sätt och hållning, samt höra på dennes röst, att han inte hade uppskattat frågan. Han hade bestämt sig för att skifta ämne när flockbrodern tog till orda igen. Zayev blev vagt försjunken i sina tankar. En strid mot Qu? Han hade inte hört något sådant om sanningen skulle fram.
"Jag kan inte påstå att jag har hört talas om någon strid emot Qu..." sa han med eftertänksam röst. ”Så tyvärr kan jag inte ge er de bitar ni saknar för att lägga klart pusslet.”
Detta var någonting han skulle få lov att samla mer information om. Skulle han gå i strid ville han åtminstone kunna tala om det för Tai. Tanken på tiken fick värme att blossa upp inom honom.
"Vilka bitar är det ni har samlat på er, och vilka saknar ni?"
Zayev sade det kanske inte rakt ut denna gång, men precis som alltid hade den han talade med ett val. Azazel kunde välja att svara på frågorna, eller låta det bero. Den blå hoppades, och anade, att fakargen kanske visste detta. Azazel må för tillfället vara en ynklig varelse, men han var inte dum. Tvärtom.

Fjädrarna burrades upp och han ruskade på huvudet så att några få kvarvarande vattendroppar lämnade manen. Vingarna rättades till på ryggen och svansen lade sig stilla på marken. Det var en obehaglig tanke. Offer. Men han skulle leva med det. Överleva det. Än en gång.

"Jag talade med Kyoko." Ett litet leende letade sig in i hans stora ansiktet endast för att blekna så snart han fortsatte. "Hon talade om ett slag mot Qu. Om hur Nevada" Ledarens namn uttalades med en aningen raspig underton "tar in många nya i flocken. Ärligt talat vet jag inte så mycket om alla medlemmar än, men jag har förstått att det är några... nykomlingar." Med en betoning på det sista ordet pausade han innan han fortsatte. Valde orden. "Hon nämnde att det rustas för krig. Men endast förbigående. Att de nya och de värdelösa sållas bort så småningom..."

Regnet kunde inte dämpa hans humör, men minnena gjorde det sannerligen. Han hade hoppats på en trevlig och lättsam dag för en gångs skull. Men så blev det inte. Kanske var han inte menad att vara glad. Kanske var det en känsla han vägrades. Men det fick gå. Han skulle leva. Blicken sökte sig ut över området. Blickade ut över det regndränkta landskapet.

Han ville inte vara en som sållades bort.

Han ville inte dö.

Krig. Ordet fick Zayev att förvånat spetsa de runda öronen. Och de nykomlingar Azazel talade om... Hur många var det? Vilka var de? Han visste att stött på en utav dem - Saturn. Trots att den blå hade ytterligare frågor angående nykomlingarna valde han att inte fråga. Han ville inte sänka flockbroderns humör ytterligare. Men att de skulle gå i krig oroade honom i ärlighetens namn. Han hade inte haft en strid på länge nu, och han var inte heller säker på om han skulle gå levande ur det hela. Tyst önskade Zayev att det kommande kriget låg i en ganska avlägsen framtid.

Den blå svarade inte muntligt på det Azazel sagt. Istället nickade han förstående. Mullret från åskan gjorde sig påmind - denna gång närmare än tidigare. Zayev lade ogillande öronen bakåt. Åskan rörde sig i fel riktning. Helt fel riktning. Han kastade en snabb blick mot fakargen innan han vände blicken mot himmelen.
"Vad tror ni om åskan?"

Den björnlikes plötsliga byte av samtalsämne fick Azazels hjärta att lätta aningen. Han önskade inget hellre än att få glömma tankarna och minnena och bara vara på gott humör för en stund. Åskan? De blå vändes mot den större hannen. De bakåtstrukna öronen talade för att åskan inte var allt för uppskattad av den andre. Men om han ville samtala om den...

"Jag tror att den kommer närmre." Svarade han lugnt. Svansen ryckte till innan den åter lade sig till rätta. "Om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad jag tror. Den är väl okej, så länge man inte flyger. Du bör inte flyga i åskväder." Ett kort ljud, inte allt för olikt ett skrockande letade sig ut ur lejonets hals och ett litet leende letade sig åter in i ansiktet. Mycket trevligare ämne. De minnena tyckte han bättre om.

[Kort-Inlägg-Powwaaah! Fwuuum!]

Så då var det inte bara han som tyckte att åskan verkade komma närmre. Zayev såg med en ogillande blick på den grå himmelen. Azazel började tala igen. Den blå vände blicken mot honom och ansiktsdragen återgick till de vanliga. Ett kort och nästan roat leende kom över Zayevs läppar när flockbrodern talade om åska och vad som verkade vara en personlig erfarenhet utav den. Det var inte det faktum att han verkade ha blivit träffad som roade, utan sättet han sa det på.
”Personligen är jag inte speciellt förtjust i åska.” han vände blicken mot himmelen på nytt.
Han hade aldrig blivit träffad utav den, men den hade slagit ner på marken inte långt ifrån honom när han var valp. Det var en utav de få gånger i livet han hade varit riktigt rädd.

[TITTA ETT SVAR!!! O: Ett kort sådant, men ett svar none the less xD *fail*]

"Jag tror att de flesta finner åskan oroande. Det är åtminstone min uppfattning." Den lejonlike följde Zayevs blick och studerade molnen som bar åskan med sig. Mot dem. Det lilla leendet i ansiktet hängde kvar. Personligen fann han åskan roande. Den må störa flygningen, men bringade roande minnen. Det glada humöret kanske fick stanna trots allt.

Långt borta, bland molnen, skymtade för bråkdelen av ett ögonblick en blixt bland molnen. "Såg du?" Näst intill fnittrade Azazel. Han skulle inte förneka att det var trevligt att ha någon att samtala med. En som inte verkade vilja trampa ner honom i sanden eller sätta honom på plats. Strax därefter följde åskans dova röst. "Om ni vill, kan jag berätta ett underhållande minne för er. Om ni vill." De blå vändes åter mot Zayev.

[Tjollahopp~]

Zayev nickade stilla till Azazels ord. Han var en utav de som inte tyckte om åskan. Fast det var nästan fånigt att en varg på 27 år var rädd för ett så naturligt fenomen. En plötslig blixt splittrade himmelen längre bort. Den blå ryckte ovilligt till. Flockbrodern ställde fnittrande en fråga. Visst hade han sett den.
"Det gjorde jag." sa Zayev med avsmak i rösten.
Den blå hade vissa svårigheter att se vad det var för roande med denna situation. Azazel talade igen.
"Varför inte." svarade den björnlike och vände uppmärksamheten mot fakargen.
Vad som nu än kunde ta tankarna ifrån åskovädret var en bra händelse. Framför allt om det gällde att samtala med någon som inte gick en på nerverna.

[Falala långt :'D]

Azazel nickade kort och var sedan tyst för ett ögonblick. Sökte efter en bra början. Den blå tungan lämnade munnen för att fukta den platta nosen.

"Innan jag kom till detta land, Numoori, levde jag med min familj. Vi har en ganska lång historia, men den är inte det minsta intressant. Jag växte upp tillsammans med kusiner och vänner i nästan samma ålder som mig själv. En av dem var mig nära, som en bror, fast utan blodsband. Ezraiel och jag lärde oss mycket av varandra. Innan vare sig bäbisdunet på våra vingar eller babyfettet på våra bukar försvunnit hade vi eggat varandra till att lära oss flyga. En dag, inte olik denna, flög vi ikapp över slätten. Det åskade, precis som nu, och blixten jagade oss bland molnen. Vi skulle just till att landa när Ezraiel blev fångad." Azazel flinade lätt. "Blixten passerade genom honom, och ner i marken som nu endast befann sig någon meter ner. Sen såg han ut såhär." Fakargen ruskade kraftigt på manen och blåste upp fjäderskruden så att den stod åt alla kanter. "Fast aningen tovigare." En märkvärdig syn. Det hade det varit. Och de hade skrattat gott båda två, så snart brodern kommit över chocken. Ett lätt skrockande läte letade sig fram ur den lejonlike när han lät fjädrarna återta sin rätta plats. "Det blev ett internskämt mellan oss..." Han log.


[Liten skiss-kladd av hur Azazel försöker förklara hur Ezraiel såg ut efter att ha blivit träffad av blixten XD
Wooh, Az mår faktiskt bra! 8D]

Tungan lämnade Azazels mun för att fukta näsan. Hade Zayev sett den förut hade han med stor sannolikhet glömt bort att den hade en klart blå nyans. Med viss överraskning såg han på den innan den försvann.

Zayev lyssnade till det flockbrodern hade att berätta. Han såg aningen förfärad ut när han fick höra att Azazels vän, Ezraiel, hade blivit träffad utav blixten. Och så ung! Men då fakargen burrade upp sig för att visa hurdan han hade sett ut kunde lämnade ett roat läte den blå och han drog på smilbanden. Zayev försökte halvhjärtat dölja det, men utan framgång. Vanligtvis var han inte den som skrattade åt andras olycka men då varken Azazel eller hans vän tycktes ha kommit till skada ansåg han att det inte var världens undergång om han kunde le lite åt saken.
"Jag tycker aningen synd om er vän." sa han och harklade sig för att försöka tvinga iväg det skratt som hotade att bubbla upp.

Då ännu en åskskräll och en blixt blev synlig på himmelen knep Zayev hårt ihop de fyra ögonen och drog öronen bakåt. Mycket snart öppnade han de på nytt och kastade en ilsken blick mot det gråa himlavalvet. Det faktum att han inte blivit av med rädslan över åskan, trots att han var 27, irriterade honom.

Azazels skrockande ytterligare när han såväl hörde som såg att den blå försökte dölja ett skratt. När Zayev sedan talade fnittrade han; "Det var aldrig så synd om honom. Blixten gjorde inget mer än att ställa pälsen och dunet åt alla håll. Han skrattade nog mest själv." Han kunde minnas sin egen kortvariga oro innan Ezraiel ruskat på sig och brutit ut i skratt. När de kommit hem till föräldrarna igen hade de inte förtäljt något. Dock hade de inte kunnat hålla sig helt för skratt och fnittrat en hel del. Goda minnen. Den lejonlike fnös roat.

Åskans röst ekade på nytt, närmre, och blixten fräste över himmelens yta. Azazels öron försvann in i manen då de försökte undvika det mesta av det höga ljudet. De blå satt som klistrade vid den punkt där blixtens sken visat sig och försvunnit lika hastigt. Leendet brednade litet. Minnen.

När han sedan vände blicken mot flockbrodern höll han på att kasta ur sig en inte så trevlig kommentar, men hindrade sig innan det första ljudet undsluppit hans strupe. Det var inte rätt tillfälle att skämta om den andres rädsla. Det var inte okej i denna situation. Om han strävade efter att visa sig mer värd än sanden de i öknen stod på så fick han hålla tungan i styr och vara tyst. Zayev må vara av låg rang i flocken - det visste han - men själv var han mycket lägre. Omega. Det lägsta som fanns. Lägre än jordens yta och under insekterna som krälade i gräset. Tanken var inte roande. Förhoppningsvis skulle han kunna skratta åt det själv en dag.

Zayev kastade en sidoblick på Azazel, och en viss mån utav skadeglädje verkade spela i hans ansikte.
"Jag tycker inte om åska." sa han kort och vände blicken mot det öppna fält som bredde ut framför honom.
Han funderade vagt på om han skulle berätta vad som hade hänt när han var valp, men avstod. Azazel verkade inte vara helt rätt person att tala om sånt med. Visst skulle den blå kanske kunna lära sig att skratta åt sin rädsla, men inte än på länge. Och skulle han försöka skulle det bli svårt att komma över tröskeln då han tyckte det var aningen pinsamt.

De orange-röda ögonen fokuserade på regnet. Zayev önskade att ovädret kunde vara förbi snart. Han hade ingen större lust att vandra genom regn och bli dyngsur, inte heller önskade han att ge sig ut på öppen mark i åska. Samtidigt visste han att han inte kunde stanna kvar inunder trädet om ovädret skulle komma närmare.

Han nickade. Kanske såg han inte på åskan med samma rädsla som den blå, men respekt hade han. Minnet han nyligen delat med sig av till trots visste han att man inte borde leka med ovädret. Men när han låg här, under trädets skyddande grenar, kändes det inte så hotfullt. Inte för honom. Inte än.

"Jag är kanske dum, som inte skräms av åskan. Men min respekt ska den ha." Leendet falnade tillfälligt i det breda ansiktet, men det goda humöret höll ännu i sig någorlunda. Vattendropparna piskade mot marken utanför det från regnet förskonade området. Det hade blivit kraftigare med tiden, gjorde världen utanför randig av tunna, ständigt skiftande streck. Den blå blicken betraktade området. Vagt undrade han hur stort ovädret var. Hur länge det skulle vara och hur nära det skulle komma. De breda framtassarna sträcktes ut framför honom när han rätade lite på kroppen. Den blå tungan letade sig ut ur munnen för att slicka om läpparna. Det skulle bli lite enformigt att ligga här om ovädret skulle vara hela dagen. Och natten för den delen. Det var inget han kunde förutspå.

Zayev kastade en blick på Azazel då denne talade om respekt för åskan. Han nickade instämmande. Respekt för blixtarna hade han så att det räckte och blev över. Den store blå placerade huvudet mellan framtassarna. Utan att ett ljud lämnade honom låg han och studerade regnet under ett par minuter. Ovädret hade tilltagit och blivit värre. Plötsligt lös världen upp i ett vitt ljus. De fyra ögonen blev för bråkdelen av en sekund förblindade. Den öronbedövande skrällen som kom i samband med blixtnedslagen inte långt från trädet de båda varelserna tog skydd under fick Zayev att dra öronen bakåt för att skydda dem. Skrämt hoppade han något klumpig upp i halv stående ställning, och han kom plötsligt på vad det var han höll på med. Han kastade en ursäktande blick mot Azazel.
"Ursäkta." sa han stilla och lade sig ner igen.
Han placerade huvudet mellan framtassarna igen och blundade. Han ville stänga ute ovädret. Ville stänga ute världen. Den blå tänkte på sin mor. Han mindes det emotionella skydd hon hade gett honom då han var valp. Han mindes sången hon brukade sjunga för honom.

Utan att Zayev själv lagt märke till det hade han mycket långt, knappt hörbart, börjat mumla den lugnande stilla melodin för sig själv.

Det skarpa ljuset som fräste genom luften inte allt för långt ifrån den plats de båda devilsarna under trädet befann sig på följdes lika hastigt av ett skarpt dunder. Azazels man restes på ända innan han hann hindra det och vingarna såväl som fjädrarna över ryggen restes likt ragg när den blå vid hans sida kastade sig upp från marken. Fakargen var kanske inte rädd för blixten, men dum var han inte och den andres reaktion hade smittat snabbare än en gäspning. När så Zayev ursäktade sig å skakade den lejonlike på huvudet:

"Ursäkta inte." Han andades ut när han insåg hur ansträngd tonen lät. Azazel hade inte medvetet hållit andan. Huvudet ruskades och fjädrarna och vingarna lades åter tillrätta på ryggen. Svansen piskade till och han svalde. Ett litet, ironiskt leende spred sig i det breda ansiktet. "Ezraiel klarade sig den gången, men man ska aldrig ta sådan tur för givet. Det känns som om det är över oss nu, och under detta trädet vet jag inte om vi är så säkra längre..." han såg sig om och fortsatte " Jag tror att det är ett av de högsta träden i närheten." Han antog att Zayev skulle förstå, och skulle den blå inte göra det fick han väl förklara sig. Men utan vidare fundering över det reste sig den brune upp. Kanske borde de lämna platsen trots allt. "Jag slåss hellre med regnet än åskan." Ögonbrynen höjdes när han kastade ett leende åt den björnlike. För en gångs skulle ett vänligt sådant.

Zayev tystnade och såg på fakargen då denne talade med honom. Han var ytterst tacksam för att Azazel inte gjorde narr utav hans skräck.
"Jag tror att det är ett av de högsta träden i närheten."
Dessa ord fick den blå att oroligt vända blicken mot slätten. Flockbrodern verkade ha helt rätt. Motvilligt reste sig Zayev på tassarna. Då Azazel talade igen vred han öronen mot honom utan att se åt hans håll. Det han hade att säga var klokt.
"Sanna ord, Azazel." sade den blå och nickade kort.
Då han vände blicken mot fakargen möttes han utav ett vänligt leende. Förvåning spelade kort i Zayevs ansikte och han log ett vagt något skevt leende tillbaka innan han återfick kontroll över ansiktsmusklerna.
"Ska vi?" frågade han med sin mörka stämma och nickade mot regnet.
Han gick fram mot den magiska gräns som verkade gå mellan den någorlunda torra marken och en suddig våt värld. Zayev hade gärna undvikit att lämna trädets skyddande grenar om han hade haft tillfället. Men tyvärr hade han inte det. Han kastade en osäker blick på Azazel. Han kände sig om en valp igen. Var han helt säker på detta?

Han tog stegen fram till den björnlikes sida och stod stilla för ett ögonblick vid gränsen mellan torr och våt mark. Världen utanför var dunkel, likt skymningen, trots att solen ännu stod högt på himlavalvet bakom de tjocka molnen. En lätt bris fick några av regndropparna att kasta sig in i det breda ansiktet och Azazels morrhår ryckte till. Med en blick åt Zayev och en bekräftande nick åt vad den blå sagt tog han sedan ett steg ut i regnet. Det var lika bra som att stanna.

Väl utanför trädets skyddande tak formligen vräkte himmelens vatten ner över den lejonlikes kropp. På mindre än en minut hade hans man blivit så våt att den hängde i långa stripor om ansiktet och under buken. Svansen gömde sig under de breddad stjärtfjädrarna och vingarna hölls litet lyfta i ett försök att slippa det mesta av regnet över ryggen. Han stod stilla, precis utanför trädets skydd och lät regnet dränka honom i all dess skönhet och kyla. Han uppskattade regn, förutom den lilla bagatellen att det försvårade flygningen. Den ena vingen höjdes ytterligare och skyddade fakargens ansikte då han kastade en blick åt flockbrodern. Leendet i ansiktet hade åter bytt till en mer road karaktär. Det var lite underhållande, och om han nu ändå var på gott humör så kunde han ju försöka se det roliga i det hela. Det var bättre än att våndas över hur tovig manen skulle bli efteråt, eller hur lång tid det skulle ta att torka fjädrarna.

Den blå blicken lämnade efter ett kort ögonblick den blå, om Zayev sade något var det osäkert att Azazel skulle höra då regnets dånande brus överröstade hans egna tankar. Han sökte efter en säker... säkrare... plats att ta sig till. Ett mål i taget, en liten bit åt gången. Flyktvägar var en av hans specialiteter, och om det nu gällde att fly åskan så visste han vad han sökte efter. En öppen passage, inte för stor och absolut inte för liten. En med några träd på, alla självfallet högre än de båda vargarna och gärna mindre än det träd de just lämnade. Allt för att minska risken att blixten valde att slå ner i dem. Höga punkter tycktes himmelsljudet gilla, så en låg profil var att föredra. Utan vidare väntan började han sedan lunka iväg i riktning mot vart ovädret kommit.

"Bättre möta och passera det onda än att jagas av det." Han talade relativt högt, men väntade sig inte att Zayev skulle lyssna. "Möta, och fly åt motsatt håll" lade han sedan till med ett skrockande.

Zayev följde efter Azazel och snart stod de båda två i regnet. Hans förut luftiga päls hängde tungt runtom hans kraftiga kropp. Han gjorde ett försök i att kasta en kisande blick mot himmelen, men förgäves. Regnet föll i hans ögon och han kunde inte se mycket. Vanligvis hade han ingenting emot regn. Han kunde ävendå och då njuta av att vandra i det. Men tillsamans med åskan och dess blixtar låg det inte mycket njutning i detta över huvudtaget.

Ljudet från regnet dånade och gjorde det helt klart svårare för honom att höra någonting alls. Under trädet hade han haft ett längre avstånd till smattrandet, men nu. Nu stod han mitt i det. Zayev kastade om ljudvågorna i luften i en cirkel med radien en meter runtom hans huvud. Det dämpade ljudet någorlunda, även om det fortfarande var oerhört märkbart. Han såg på Azazel. Ett roat leende på dennes läppar fick Zayev att lyfta på ögonbrynen. Vad kunde möjligtvis vara så roande i deras nuvarade situation? Även om det förbryllade honom valde han att inte lägga energi på det. Den blå höll de fyra ögonen riktade mot flockbrodern. Och tur var det, för hade han inte gjort det hade han kanske missat att Azazel skulle säga någonting.

Zayev gillade inte alls de ord som lämnat fakargen. Tyvärr var de sanna.
"Hur mycket jag än ogillar förslaget har vi inte mycket till val."
Den blå kastade rösten. Det hade varit som om han stått bredvid Azazel och talat direkt i hans öra. Inte högt, utan en behaglig samtalston. Det var helt klart bättre än att försöka överösta regnet.

[Funderar på hur mycket längre vi vill att detta ska bli, då de antagligen ska rollas tillsammans lite för uppdraget med vah?]

Det ryckte lätt förvånat i Azazels öron och han blev tvungen att kasta en blick åt den blå för att försäkra sig om hur nära denna vandrade egentligen. Regnet verkade inte överrösta Zayevs röst det minsta. Underligt. Kanske hans kraft? Var det värt att fråga? En annan gång.

Om möjligt regnade det mer ju närmre ovädrets mitt de kom. Åskan dundrade högre här, och i samma ögonblick som blixten istället för flera sekunder senare. Även om Azazel inte kände sig speciellt orolig över ovärdet överlag, så var det en känsla av obehag som for genom kroppen var gång som en blixt fräste genom skyn. Han kunde inte låte bli att inbilla sig hur den skulle slå ner i eller nära de båda. Dock var chansen inte allt för stor.

[Åh, idétorkan slår till igen! XD Ja, det blir nog bättre senare ^^; ]

[Det här kan bli hur långt som helst xD Men jag röstar för inte så jättemycket längre c:]

Devilsduon rörde sig närmare och närmare ovädret. Zayevs öron låg nästan platta mot hans huvud och han gjorde sig omedvetet mindre. Kanske det här inte hade varit en så bra idé trots allt. Det blixtrade till igen och dånet, som följde nästan omedelbart, sjöng illavarslande i hans öron. För ett ögonblick stannade han upp och skakade märkbart. Men då han upptäckte vad han höll på med satte han fart på tassarna igen. Han kom upp jämsides med Azazel. Var de inte ute ur det här otrevliga ovädret snart?

[Välkommen i klubben XD Kan inte skriva långt längre tror jag XD]