Dagarna smälte samman när man var ensam. Inte var van vid att vara det. Alltid hade var varit någon som hållit koll på solens och månens rörelser, alltid skött om flockens bästa med mat och vila.
När man var ensam, fanns ingen sådan säkerhet. Vakta din rygg, för ingen annan gör det.
En värld Erakan inte riktigt ville leva i. Men likväl bar sig benen över mjuk, nyvaket gräs, och kände vinden dra över den rödaktiga tjocka fällen som prydde hans kropp. Mjuk som en smekning var vinden, och molnen rullade i takt. På håll såg de ut som tsunamis, enorma vågor som han mindes flockens äldste berättat om.
Det var högt upp på en böljande kulle som han stannade, en dunge träd inom synhåll och lukten av hare etsad på nosen. Trots att han blodet av den förra haren fortfarande klädde pälsen runt hans mun, så kurrade magen efter mer.
Den blå blicken föll på de mörka molnen, undrade om han skulle hinna fånga något innan den första droppen av klart, kallt regn föll. Han var inte snabb, inte som sin syster, och han var inte heller stor och stark som sina två bröder. Erakan hade ibland varit avundsjuk på främst bröderna för deras storlek, deras uppenbara bergsvargsgener, men efterhand hade han lärt sig en mindre kroppshyddas fördel. Större smidighet, mindre tyngd. Tyvärr var han dock fortfarande otymplig med massa i relation till många andra vargar av hans storlek. Som en bergsvarg i normalstor storlek.
Öronen vred sig i vinden, snappade upp ljud bättre än vad hans nos kunde fånga lukter. Ögonen slöts, kunde fokusera bättre då, på en blind värld utan distraktioner. Vinet av en upptrappande vind, det bedövande suset av omöjligt många grässtrån, ett vagt, avlägset trampande av nätta tassar.
Hör åskan dundra i fjärran, och rycker till.
Han hade aldrig gillat åskan, och hans bröder blev aldrig kloka på det. Det var ju bara ljus, brukade de säga, och Gudarnas dans över himlen.
Ljud var ljud, och åskans smällar var bland de skarpaste.
Med säkra steg tog Erakan sats mot den lilla dungen av träd. Hungrig eller inte hungrig, om blixt och dunder var i annalkande under dagens sista soltimmar var inte ens ett helt bo med harar värt besväret.
Än var himlen fortfarande vit av vänliga fridfulla moln, glimtar av sol där luckorna tillät. Men i fjärran hopade de, stora, grå och arga, snabbt på ingående.

Vinden drog mot de fjäderbeklädda vingarna, och fartvinden slet även i den svarta pälsen. Slätten bredde ut sig under honom, och de få träd som växte utspritt såg snarare ut som små grästussar i en mörkare nyans från den höga höjden. Molnen var bara en liten bit över honom, fortfarande vita och talandes om gått väder, men längre bort började molnen trycka ihop sig, bli tjockare och mörkare. Det liknade lite när han tränade på sina skuggor, att pressa ihop dem så de blev mörkare och skarpare.
Han gillade att flyga. Det var lite som att ta sig till en annan värld, en där man kunde vara ensam och bara njuta av utsikten. Det var inte många som kunde följa efter honom där, så han kunde alltid lita på att himlen var hans plats att söka efter ensamheten på.
Men hur länge kunde man egentligen stanna uppe i ensamheten bland molnen? Det var alltid något som drog ner en, en person, trötthet eller i detta fall oväder. Att flyga i oväder var en av de mest idiotiska saker man kunde göra, då risken för allt för kraftiga vindar eller blixtar var för stor. Ingen ville väl dö på grund av att Windfari lät sina vindar gå framåt hårdare, eller lät molnen bli farliga.

Så han lät vingarna vinklas neråt, vilket resulterade i att han dök ner mot marken. Världen blev större för varje meter han närmade sig marken, och träden som nyligen sett ut som grästovor tornade upp sig nedanför honom. Precis när den första trädtoppen var i hans höjd lät han vingarna vinklas åt motsatta håll, och bromsade tills han landade mjukt på den gräsbeklädda marken. En dunge av lövträd var bara några meter bort, och han stod vänd mot den. När det började åska gällde det att inte vara den högsta punkten, och en trädhop kunde lätt anses som en hög punkt. Men vissa träd var högre än andra, så höll man sig under ett av de mindre borde man vara säker för blixtar.
Vinden blåste mot hans ansikte, från dungen, vilket gjorde att hans doft försvann bakom honom och han själv inte kunde vädra bakåt. Varför skulle han ens göra det? Han var inte hungrig, och inte trodde han att något rovdjur skulle hoppa på honom bakifrån.

Erakan vände sin blick mot de gråa molnen, där borta i fjärran. Var glad över att solen fortfarande värmde hans väg mot det skydd träden erbjöd.
Tassarna var hårda mot det mjuka gräset, tillräckligt för att han skulle höra deras ekon i sitt huvud. Kanske inbillning, kanske var de inte så hårda som han trodde. Kanske var de det, och halva numoori kunde höra hans steg.
Vindarna slog, och nosen kändes torr. Dungen var nära, och åskan ljöd ytterligare en gång till - denna gång alltför tätt inpå i hans mening. All åska var för nära, bara den överhuvudtaget fanns. Inga undantag.
Hannen ägnade bara ett par sekunder åt att undersöka helhetsintrycket av den lilla dungen. Tillräckligt tät för att man bara precis inte kunde se rätt igenom den, men till stor del bestod den av låga buskar och burriga ungträd. De riktigt höga stammar som fanns, var lövträd, och deras nya löv prasslade i vinden. Lukten påminde honom smått om lövskogen, och hur dess träd doftade. Kände bara lukten av bark och löv, i den lilla dungen. Ensam.
Ändå rätade han ut ryggen och höll musklerna på helspänn, öronen vinklade för att enklare försökra sig om att han verkligen var så ensam som hans nos lovade.
Ett kliv in bland träden, sedan se sig omkring åter igen. Åskan dundrade, avlägset och inaktuellt, ändå pilade han in mellan träden i ett plötsligt skutt.
Han gillade inte åska.
Ruskade på pälsen, fuktade nosen och kände musklerna släppa under den rödbruna pälsen. Övertygad om att han var ensam.

Han tog några steg in mellan träden, och redan där slog nya dofter fram mot honom. Det var stor skillnad på vinden beroende på så små saker som vilken vegetation det var i området, och vinden var tydligt mjukare och mildare än på den öppna slätten. Den långsammare luften tillät dofterna att vandra mer fritt, så flera dofter han tidigare missat lät sig komma fram, göra sig till känna. Skogen luktade av de nyutslagna löven, pollen och de växtätare som gömde sig därinne. En doft som inte var lika stark som de andra, men han lade märke till mer än dubbelt så snabbt, fanns även där inne. Varg.

En liten rynka bildades mellan de två muskler i ansiktet som kunde jämföras med ögonbryn. Så han var inte ensam? Skulle han vända, eller försöka ta kontakt med främlingen? För att det var en främling stod klart, doften passade inte in på någon han mött innan. En vargs doft var ofta det som stod ut på denne, som gjorde det tydligt vem man var. Tvillingar kunde till exempel se exakt lika dana ut, men deras doft skilde dem åt, så att man faktiskt inte borde blanda ihop dem.
Egentligen hade han väl inte så mycket att välja mellan, då han inte ville gå ut på slätten igen. Åskan närmade sig, och chansen att han skulle hinna hitta en ny plats att hålla sig undan för blixtarna var inte stor. I alla fall inte i tid. Och att försöka vara i samma dunge som någon annan, utan att stöta på varandra, var praktiskt sätt omöjligt. Den lilla trädhopen var inte stor nog för att de skulle kunna vandra där utan att gå i varandras fotspår någon gång.
Så han lät sina steg gå mot doften, och det tog inte lång tid innan han kunde se någonting rödbrunt längre fram. Medvetet lät han sina steg bli tydligare, för att förvarna den andre att någon var på väg. Att bli överraskad bakifrån av en röst ur skuggan kunde kännas skrämmande, och han ville inte starta ett möte dåligt medvetet.

Erakans öron klippte till, munnen vreds till en ogillade grimars. Åska, skärande oljud i hans öron. Huvudet vreds för att undersöka dungens fauna, en blå blick gled över vad för skydd som erbjöds. Vinden låg honom nästan rakt i ryggen, pälsen rufsades på ett sätt han inte riktigt gillade. Det vad då som stegen nådde hans öron, vilka som svar vreds rakt mot källan. I en tystnad som bestod av vind och gräs i rörelse, hade stegen samma intensitet som den avlägsna åskan. Med sinnen och kropp på helspänn, sökte han i luften efter doftspår, eller andra indikationer på vem vargen kunde vara.
I slutet, då vinden låg fel och stegens ägare fortfarande doldes av dungen, så var det bara ljudet av stegen som kunde sprida något ljus.
Stegen var för tunga för att vara en honas, så han antog att det var en hanne. Å andra sidan kunde det vara en stor hona, så det gav inte mycket.
Så han höll ögonen öppna, sinnena på spänn. Väntandes.
Något svart rörde sig mellan träden, ljuden av steg matchade riktning och rytm.
"Hälsad främling" löd hans stämma högt, även fast främlingen inte riktigt var synlig. Men dungen var liten, omöjlig att inte hitta varandra i. Tonen var artig, för att undvika eventuella fientligheter.

((sorry, kort :o ))

Den andre hann hälsa innan han själv ens kommit fram till honom. Dock var han inte långt ifrån när orden yttrades så han tog bara några steg till så att han syntes.
"Väl mött," replikerade han, ansiktet blankt. Han hade börjat bli mer och mer lik den fasad han som ung hållit uppe, och det var inte längre svårt att inte le eller göra andra känslouttryck. För några år sedan hade han det jobbigt med att inte förändra sitt ansikte vid varje känsla, men han hade långsamt växt in i den personligheten han då önskat att han haft. Varför hade han ens försökt hålla uppe en sådan fasad som ung? Var han tvungen att erkänna var det så att han alltid sett att folk haft mindre respekt mot de glada och sociala ungvargarna, och mer för de som verkade mognare. Fast egentligen, kunde inte en varg som speglade känslor tydligt också vara mogen? Jo, kanske den kunde.

"Vem är du, främling?" Han använde ordet främling istället för gråblod, så som många skulle kalla någon som honom. Ordet gråblod användes så ofta som skällsord. Dessutom, med sin okända bakgrund och blandning av raser skulle väl troligen han själv kallas för ett gråblod han med.
Främlingens kroppsbyggnad var lik den en bergsvarg hade, men han var mindre än de vargar av den rasen. Pälsen var brun med olika nyansskiftnader, en väldigt naturlig färgteckning. Trots att de flesta vargar ansågs se ut likt denne hanne med naturligare färger, så hade han nästan stött på fler med starka färger. Konstigt.

Erakan granskade främlingen, så fort hannen uppenbarat sig. Stor, väldigt stor, hanne. Mycket större än honom själv. Till och med större än sin far, som inte heller han var en liten varg.
Det var tillfällen som de här, som han starkt ogillade sin storlek. Eller brist på sådan.
Erakan försökte hålla en stabil och värdig hållning, men misslyckades när svansen lätt slog i luften. Det var av princip han alltid försökte föra sig så, med rak rygg och lätt höjd svans som om han var stor nog att ta världen bara för att han kunde. Som om han ägde allt. Dock ,till hans förtret var det oftast svansen som bröt en lovande täckmantel med några enkla vift. Han var alltför förtjust i sällskap för att kunna hålla uppe skenet speciellt länge.
Denna gång var det dock löjligt kort masken höll.
Ähh.. tänkte han. Nu spelar det ingen roll. Leendet som i nästa stund släpptes fram var mer en dragen mungipa än ett helt smil. Han hoppades inte att främlingen skulle ta illa upp, vissa kunde tydligen göra det. Varför förstod han inte, men det hade hans far sagt.
"Jag heter Erakan" sade han, lät den gråblå blicken åter igen fara över den stora främlingen. Ena örat vreds åt sidan när åskan slog ännu en gång, ljudet från den förra blixten fortfarande ringades som ekon. Höga ljud var ytterst ouppskattade, hade alltid varit. Till och med som valp hade syskonens högljudda bråka fått honom att rygga tillbaka. Efter en tid hade det dock inte bara varit ljuden, utan även brödernas överlägsna storlek som hållit honom utanför lekstriderna.
Nu, mer än någonsinn, hoppades han att främlingen inte var illa sinnad. Vädret var påväg mot fanders, och han ville inte bli blöt om han kunde undvika det.
"Vad kan jag kalla dig, främling?" lade han till, bara sekunden senare, tonen fortfarande artig.

Ett leende? Så snabbt? Det var svårt att avgöra om det verkligen var ett riktigt leende eller bara en skenmanöver av något slag, men det verkade så innerligt att det vore svårt att tro. Trevligt. Han ville nästan le själv, men beslöt sig för att vänta lite. Främlingen må verka trevlig, men han hade fortfarande inte gjort något för att förtjäna ett leende.
Erakan. Han smakade på namnet med tungan. Det var ganska hårt uttalat, utan mjuka ljud om man bortsåg från det lilla n:et på slutet. På något sätt passade det namnet på främlingen. Det var lagom långt, och kändes passande med tanke på främlingens neutrala färger. Namnet kunde passa stora vargar som till lite mindre som denne, för trots att denne Erakan inte var särskilt ovanlig i storleken blev han mindre jämfört med Shikage, det var bara ett faktum. Egentligen hade väl inte storleken någon vidare roll, för trots allt, en mindre varg med stor personlighet var större än en stor varg som saknade det.

Den andre frågade vad han hette, och varför skulle han inte svara på det? Det var en vanlig fråga, som öppnade till nya samtal.
"Du kan kalla mig Shikage," svarade han, med en röst som trots sin lugna ton inte lät ointresserad, tvärtom. Främlingen verkade vara en trevlig individ, som inte verkade ha allt för mycket emot nya kontakter. Det kanske den svagt viftande svansen han lagt märke till.

Erakan nickade till svar, visate att han uppfattat främlingens namn. Högt ovanför dem dundrade himlen åter till, och i nästa ögonblick kände Erakan en droppe landa på nosryggen där pälsen var tunnare och kortare.
Att främlingen inte besvarade hans leende fick den dragna mungipan att blekna i osäkerheten. Det var obehagligt att vara den enda av de två som uttryckte något, och det fick honom att ångra den tappade kontrollen.
Han var van vid sina syskons vilda minspel och öppna kroppsspråk, och även om de främlingar han mött ofta varit vaksamma och stela, så hade de i många fall varit snabba på att visa vad de tyckte.
Han kunde inte läsa något från hannen, och det fick de små hårstråna på benans baksida att resa sig. Inte fara, men obehag.
Erakan gick längre in under trädens grenar. De gröna knopparna, bevis på vårens intågande, hade börjat slå ut i solens värme, men många grenar var fortfarande ganska kala och utgjorde inte det bästa skyddet.
Och han hatade åskan. Hatade ljudet, hatade blixtarna som medföljde och avskydde ljudet.
"Vi kanske borde gå längre in om vi vill slippa regnet" sade han, men hans försök till att låta stabil och modig misslyckade och fick stället allt att låta som en fråga. Han ville så gärna vara stark och orubblig, vara en varg som ingen kunde besegra. Men han var långt ifrån den sanningen, och hade mycket kvar att lära. Främlingen var både större, och förmodligen även skickligare i strid med tanke på att han själv hade erfarenhet i nivå med obefintlig.
Hannen kastade en orolig blick mot himlen när molnen dundrade, denna gång mycket, mycket närmre. Han ville inte visa sin oro, men öronen lade sig ändå bakåt mot nacken och omedvetet sjönk kroppen några centimeter närmare marken när den tidigare stolta hållningen föll bort.
Blicken föll tillbaka på Shikage, granskade hannens mörka päls och större kroppshydda.

((sorry för det sega svaret ^^' ))

[Gör inget, är nog segare själv ibland ^^ Förresten, med tanke på att vi redan har ett åskväder på väg i det här rollet, ska vi låta det bli en del av Chaos?]

Han nickade åt den andre. Det skulle vara bättre att vara längre in, där trädens löv stoppade upp det mesta av regndropparna. Han gillade inte blöt päls, och ännu värre ogillade han när vingarnas fjädrar blev blöta och tunga. Det hindrade honom från att flyga om det blev allt för blöta, och även om de var torra nog att användas vid flygning var det tungt och onödigt osmidigt att flyga med för tunga vingar.
Han var inte helt hundra på om den andre ville ta sig längre in i dungen för att söka skydd från regnet, eller från åskan. Den andres beteende tydde på att han inte gillade ovädret, och han var tvungen att medge. Man kunde aldrig veta exakt var blixten skulle slå ner, och det var en skrämmande tanke att man inte ens skulle hinna blinka innan man var död om Gudarna bestämde sig för att låta blixten slå ner i en.
Han gjorde sig redo att gå längre in i klungan av träd, och tog några steg ditåt.
Åskovädret dundrade utanför, och det skakade lite i marken när en blixt slog ner i närheten.

[Kort... ]

Erakan var inte rädd för åska. Det var bara ljud. Bara ljud. Inget att oroa sig för.
Ändå kunde han inte hindra sig själv från att spärra upp ögone occh rycka till när nästa genomträngande smäll ekade. Den lämnade honom med ett bultande hjärta och ringande öron.
Det är bara ljud. Bara ljud.
Åter igen fick han tvinga sig själv att återta kontrollen. Andas regelbundet, och tvinga tillbaka hjärtat i hålrummet i bröstkorgen där det hörde hemma. Tvinga tillbaka hållningen som strålade säkerhet istället för panik.
Han visste inte varför åska påverkade honom på det sättet. Andra riktigt starka ljud fik honom att reagera på liknande sätt, vilket var varför han gärna höll sig borta från både stora forsar och slagsmål. Hans bröder hade alltid dragit nytta av att han reagerade på ljud. Det var i och för sig innan de var flera decimeter högre än honom, och kunde vinna lekstriderna med rå styrka eller magiska krafter.
"När tror du det här är över?" sade han till den mörka vargen och fuktade nosen.

((låter som en bra idé, men jag vet inte om det funkar med min tidslinje.. Vi skulle dock kunna göra det till någon orm av pre-chaos roll, typ en av de första incidenterna som folk avfärdade som normalt eller bara en tillfällighet? :D ))

[Okej ^^]

"Ingen aning," svarade han, lyfte huvudet upp mot himlen. Några regndroppar tog sig emellan lövverket och slog emot hans nos. Det verkade som om det inte fanns något riktigt skydd mot vattnet som föll från himlen, utan det tog sig igenom överallt. Som tur var minskade i alla fall trädens löv det värsta.
Det dundrade till, denna gång närmare dem. Brukade åskan låta så mycket? Eller var det bara att han inte var van vid att vara så nära den?

De mörka molnen hade dragit in över dungen, och åskan ljöd högre. Till och med han ryggade tillbaka några steg när marken darrade till av en närliggande åskknall.
"Brukar verkligen åskoväder vara såhär... kraftiga?" Det var det bästa ordet han kunde hitta för att beskriva den dundrande himlen.

Spänningen i luften steg. Kunde han inte känna den, så var han bergsäker på att han kunde höra den. Åsksmällen ekade över himlavalvet och fick marken under tassarna att skaka. Öronen pep, det klara ringande ljudet nästan smärtsamt att höra.
Han hade ryckt till när smällen ljöd, och bara nätt och jämnt hindrat en ansats att krypa ihop och gömma sig. Det fick räcka med att vira svansen kring benen, inget mer tänkte han unna sig.
Alla åskväder är kraftiga tänkte han först svara men avstod.
"Inte vad jag vet" svarade han istället, med en röst som han hade tänkt bli stark - men som nästan dränktes i regnet som smattrade allt högre.
Himlen lystes upp av en klart, vackert sken. Hade inte Erakan känt till följderna så skulle han sagt att blixtarna var vackra. Dundret som sköljde över allt vad ljud hette nästan direkt efteråt var inget annat än en mardröm. Öronen vreds bakåt, och ryggraden böjdes till ett U över frambenen. Reaktionen hade varit omedelbar och total, helt utan hämningar för vad främlingen skulle tycka.
Precis han han samla sig igen, och räta på ryggen, nästa nästa smäll bar av, och åter var han reducerad till att enbart fokusera på att andas rätt.
Skammen brände innanför pälsen, men han kunde inte år för det. Han darrade svagt, kände sig patetisk.
Om främlingen hade sagt något mer efter hans svar, så hade Erakan inte hört eller registrerat det.

((blääääää, känner mig ringrostig xD ))

[Ska vi avsluta? Känner mig seg på att svara, och så startades det här rollet för fyra månader sen xD Det har hänt lite i hans liv, så känns lite konstigt att rolla så här gamla roll ^^;]

Han ruskade på sig, irriterade sig på regnet som smattrade mot hans päls och tyngde ner den. Vingarna blev tunga och otympliga av regnet, och svåra att flyga med. Han bet sig svagt i insidan av läppen, funderandes, och lät sedan luften omkring honom, bara precis vid honom, kylas ner. Inte mycket under nollan, men tillräckligt för att vattendropparna saktades ner och förvandlades till tunna snöflingor. Snöflingorna landade på hans päls, men när han ruskade till så föll de av honom som om de aldrig varit där. Effektivt sätt att slippa bli blöt.
Han lät blicken vandra mot väst, och såg hur himlen ljusnade därborta. Snart skulle stormvädret troligen passera, och om han började vandra nu så skulle han ganska snart komma till bättre väderlekar.

[Ja, jag känner samma sak.. Börjar bli lite småunderligt att rolla sådana här gamla roll xD Men efter mitt svar kan vi avsluta ;) ]

Olika vargar reagerade på olika sätt när det kom till smärta. Vissa agerade utåt, blev irriterade och arga, nästan våldsamma, andra retirerade inåt, avskärmade sig och stängde in sig i en bubbla där illutionen av säkerhet blev ett skyddande lager.
Det var först när Erakan insåg att han inte längre reagerade på något som han kom tillbaka till sig själv. Att när en onaturlig tystnad omsvept honom på ett sådant sätt att tid och rum inte längre spelade något roll - som han kunde ta sig samman.
Tiden måste ha passerat, och på något sätt hade hans kropp hamnat i ett liggande läge. Riktigt hur han lyckats manuvrera sig så att han lagt sig bekvämt på marken hade han inte en aning, men musklerna värkte och hela han kändes stel som om han inte gjort något annat än legat och spänt sig.
Ett tunt lager snö hade lagt sig på hans päls, utan att han märkt det. Pannan rynkades, han gillade inte riktigt att saker och ting hänt utan att han varit medveten om det.
Blicken drogs mot främlingen, sedan mot himlen. Åskmolnen var borta, kvar var bara lättare, ljusare täcke.
Det rang fortfarande i öronen, med det var svagare och inte lika potent som det varit tidigare.
Han undrade hur mycket tid som faktiskt hade gått.
Erakan reste på sig, grimaserade lätt när lederna knakade i rörelsen. Han var inte speciellt smidig normalt sätt, men detta var löjligt. Sedan drogs tankarna på vad som skulle komma, eller snarare vad som inte skulle det. Han var ensam, visste inte vad han skulle göra utan sin familj. Om han inte hittade dem snart visste han inte om han någonsin skulle göra det.
Ovädret var över, det var dags att röra på sig. Han vände sig mot främlingen.
"Det var trevligt att mötas, Shikage, och hoppas din fortsättning är lyckosam" sade han med en så artig ton han kunde åstadkomma. Hannen hade inte utnyttjat han stund av svaghet, och i det låg grunden för hans respekt.
Erakan avslutade sin mening med en djup nickning, så som hans fostran bad, och sedan vände han sig om för att fortsätta sitt sökande efter den familj som sedan länge varit försvunnen.

[lite funky, men om det var oklart hade det typ gått en stund mellan inläggen ^^' svara om du vill, eller avsluta bara med stoooooor fiin 'Avslutat' :3 ]

[*supersent* AVSLUTAT]