Vilken stor skillnad det var på de olika skogarna. Trotts att de stod precis bredvid varandra, så nära så stor skillnad, Tassarna frasade mjukt på löven som låg kvar efter hösten och vintern. Snön hade smält undan strax efter att hon skilts från sin vän och våren började kika fram runt hörnet. Knoppar började slå ut på träd och buskar, några få blomstjälkar hade även dem tagit sig igenom lövtäcket. Det hela skapade en syn som gav styrka och hopp om att godhet en dag skulle dominera landet. För att om våren och somrarna alltid kunde vinna över den frysande vintern kunde väl godheten segra över ondskan?

Svarta och vita tassar sjönk i den mjuka fuktiga mossan, hon hade följt en stor flod ett längre tag efter att ha lämnat Kaiwood bakom sig och grönskan längs den hade kommit bra mycket längre än den längre från floden. De helt blå ögonen såg sig om. De ägda varken pupill eller vita utan var bara blå orber i det vita ansiktet vars snirklande blå tecken, som även fanns på hennes framben, visade att hon blivit vald av gudarna, märkt av dem i vattnets konster.

Ett klot av vatten lyftes ur floden och svävade mot henne, det var mycket lättare än att skapa egna hur tomma luften. Hon öppnade munnen och ät vattnet slinka ner i strupen. Ett simpelt sätt att dricka på, snabbt gick det också. Man behövde inte stå med huvudet ned mot vatten ytan och försöka lapa i sig tillräckligt med vatten. Hon släpper det vatten hon inte drack ner på löven under henne och fortsatte gå, ville se vart floden ledde. Hon hade hört talas om att den gick till havet. Hon ville se hur det där 'havet' såg ut.

Solen hade börjat sjunka men det skulle inte bli mörkt på ett bra tag för de ljusa sommarnätterna hade börjat forma sig och lät inte mörkret ta över. Men det var ändå början på kvällen och natten. En lätt bris tog med sig doften av de olika blommorna som slagit upp och startat sin blomster, det ryckte knappt synbart till i den svarta nosen som tillhörde Mirrow. Unghanen låg i en glänta på en sten där han lätt kunnat fånga solens strålar. Han hade legat där en del av dagen bara för att fånga solens värme som nu sprudlade genom hans kropp. Han kände sig stark och full med energi. Det var en behövlig vila som hade återställt hans kropp. Ögonen var öppna, stirrade ner på en liten skalbagge som tog sig upp på ett av grässtråna, röda och kalla.

Efter ett tag piskade den svarta svansen till stenen och blicken vändes in mot skogen. Han hade funderat länge på vart han skulle ta vägen och han var osäker. Han ville se mer av landet, men visste inte vart han skulle börja. Den underliga skogen med de olika reptilerna kunde bli intressant att besöka igen. Nu förstod han mer än förut och kanske skulle han kunna hitta en del av makten han sökte där? Han kände genast ett stort behov av att stilla sin nyfikenhet och reste sig upp. Han stod ett tag och granskade omgivningen, försökte fatta ett beslut. Sen tog han ett kort hopp ner till marken och gick in mot skogen. En fjäril lyfte från en av blommorna då han rörde sig framåt, då den tappert försökt fly sprakade den till och fattade eld i några snabba flammor och den lilla aska kroppen lyckats åstadkomma föll ner mot marken. Mirrow gav den inte en blick utan fortsatte framåt. Han rörde sig tyst, hade nästan lite en katts stil då han tog sig framåt. Då han kommit in en bit i skogen hörde han rösternas varnande "Hon är här, Hon är här" ekade genom hans huvud. Och då kände han det också, doften av en annan varg, en främling. Han stannade mitt i ett steg, höjde huvudet lite och det ryckte lätt i ena mungipan och ögonen fick en kall glans.

[Kommer in här då, inte rollat på hur länge som helst så inläggen kan bli lite knas. ^.^']

Tassarna fortsatte sjunka litet i mossan vart steg hon tog och det klafsade nästan av vattnet som snön lämnat efter sig. Hon visste att hon gick på ett revir den här gången, men hon hade hört att det var en fredlig flock, så hon fick väl hoppas att ryktet var sant. En ny doft letade sig in i hennes nos och hon vred automatiskt huvudet mot doftens källa. Något skymtade bland träden, något mörkt och något... Lila? Hon tog några steg närmre den, men bestämde sig sedan låta den vara. Ville den henne något skulle den komma till henne.

Men tänkt om det var en ur flocken? Nej det skulle inte heller det ändra på hennes beslut. Hon vände sig åter mot det håll floden slingrade sig och fortsatte gå. Hela tiden med floden på hennes vänstra sida. Någon gång skulle den väl komma ut till havet? Ja det borde det väl? Hon hon sträckte sig efter vattnet i floden och lät det färdas upp till henne genom marken, Ifall att skepnaden i skogen inte hade goda avgifter.

||Kort||

Det var inte så att han gillade andras sällskap, men han brann alltid av nyfikenhet och behovet att få veta mer. Och vem visste, individen kanske var något han kunde finna intressant? Annars kunde han ju bara underhålla sig själv. Så fortsatte han tyst framåt igen, avslappnad och lugn. Rösterna delade alltid med sig ny information. Hon verkade kunna kontrollera vatten, något som fick honom att känna sig irriterad. Vatten och han gick inte så väl ihop. Han bet hårt ihop käkarna och svepte med svansen i tecken på irritation.

Så kunde han skymta något vitt mellan träden, han stannade ännu en gång upp. Men denna gång så var det bara för att väsa åt sina "vänner" att de skulle hålla sig undan. Sen närmade han sig tiken, huvudet höjde sig lite från den kattlika ställning han haft innan och såg nu mer värdig ut. Han stannade först då han var femtal meter från henne och granskade henne, en söt liten hona. Här var marken inte lika torr och hans tassar sjönk lite ner i den blöta mossan.
"Godkväll" sa han lent. Mirrow drog lite på munnen så ett kyligt leende svepte fram på de svarta läpparna, men sen väntade han.

Ljudet av främlingens tassar var mycket vagt, knappt hörbart, fast det fanns där. Den verkade gå mot henne. Ja, hon hade ju inte mött någon sen hon lämnade vännen och var inte säker på att hon ville det heller. Hon kunde inte låta bli att oroa sig. Dimitrij hade inte varit i ett gott skick när de skildes åt. Hon hade velat stanna men Dimitrij hade tydligt sagt att det var för farligt. För risk fyllt.

En len stämma hördes och hon vred huvudet mot den utan att sakta ner. 'Ja den är vacker' Meningen löd i den andres huvud. Det hade råkat bli en vana, för det hade känts så rätt och självsäkert när hon pratade med Dimitrij. Nästan vartenda ord som passerade mellan dem hade gjort det mellan tankarna. Hon stannade inte. Orkade inte. Men hennes steg blev kortare och hon gick saktare, ifall den unga hanen fortfarande ville följa efter. Det slog henne att det varit så här de båda vännerna träffats från början. Loiana som följde Dimitrijs spår i snön.

Tanken fick ett vagt leende spela på de mörka läpparna innan hon åter vred huvudet mot hennes färdriktning. Vattnet höll sig fortfarande under henne i marken, samlat och beredd.

Hon fortsatte att gå framåt, vände bara på sitt huvud då han hade talat, men inte mer en så. Plötsligt hörde han hennes röst, eller han trodde det var hennes. Eller var det de vanliga rösterna? Han kände sig förvirrad. Han var alltid förföljd av röster men denna var annorlunda, det kunde inte vara de vanliga. Men han var säker på att hon inte gett från sig något ljud. Mirrow rynkade pannan och kände sig frustrerad då han inte riktigt visste vad som hände. Eftersom honan fortsatte framåt utan att verka sig bry om att han visat sig hade han först bara tänkt gå därifrån, han var inte den typen som följde efter andra.

Men, nu kunde han inte släppa vad han hade hört, så istället följde han efter och smög upp bredvid henne.
"Har du aldrig hört... att man inte ska vända främlingar ryggen?" sa han, svårt att tyda om han var seriös eller inte, han visste inte riktigt själv heller. Blicken var fokuserad framåt och följde floden med blicken.

Hanen verkade stå still ett tag, verkade tankfull innan han bestämde sig för att följa efter henne. Han mening fick henne att rynka på nosen men hon log. Hanen, som dels var något mindre än henne antagligen på grund av ålder, verkade tro att meningen skulle skrämma henne. Nej vattnet var fortfarande samlat under henne och följde med i hennes rörelser, villigt. 'Tekniskt sett vände jag dig inte ryggen eftersom jag redan gick när du kom' Hon skrockade låg för sig själv men fortsatte att gå. Åter igen hade hennes röst bara ljudat i sinnet på den andra.

Ännu en gång hörde han rösten i hans huvud, och nu var han säker på att det kom från henne. Han hade inte uppfattat att hon rört på munnen och den svarade på vad han sagt. Men kanske var det inte så konstigt som han först trott. Tvärtom borde han tänkt på det innan. Hans bror hade haft samma förmåga, men det hade varit väldigt krävande för honom. Han minns ännu då hans bror nästan svimmat då han försökt säga något. Men det hade varit svårare för honom, han var stum och visste inte ens hur man skulle bilda normala ord. Han log svagt av minnet. Han saknade sin bror, så mycket.

Sen skarpnade hans ansikte igen och han drog svagt på munnen.
"Man kan aldrig veta" sa han och gav henne en kort blick innan han fortsatte att studera vattnent.
"Vart är ni då på väg någonstans, eller fördriver ni bara tiden?"

Åter rådde en viss tystnad efter att hon talat och hon såg undrandes på hanen, han hade ett vagt leende på läpparna men verkade snabbt komma på sig själv och leendet byttes ut mot ett hårdare uttryck. Hon skakade på huvudet, unga vargar verkade inte kunna prioritera saker, kunna se vad som är viktigt. 'Vissa kan faktiskt veta, själv känner jag en sådan' Hennes tankar styrde åter till vännen och en viss saknad blossade upp. Vid den unga hanens andra fråga log hon och granskade floden. 'Just nu följer jag den här floden då jag hört att de oftast leder ut till havet och havet är något jag drömt om att se' Leendet låg kvar på de svarta läpparna och hon lyssnade på ljudet av deras tassar som klafsade i mossan.

Mirrows ögon smalnade en aning och han bet ihop käftarna hårt av irritation då hon fortsatte att hålla fast vid ämnet.
"Denne har väl också sina fördelar.." sa han neutralt utan att visa någon av den irritation han kände, utan lät istället nästan en aning uttråkad då han talade. Varför var han fortfarande kvar här, han hade tappat intresset. Men då de ändå var på väg åt samma håll kunde han väl fortsätta, vem visste vart samtalet kunde leda.

Havet.. en äcklad tanke drog genom hans huvud, han gillade inte havet, och vilken infernovarg gjorde nu det. Så hennes dröm var något han precis kunde dela och knappt heller förstå. Vad var det som gjorde en stor vattenpott så intressant?
"Vad är det som får havet att bli så.... intressant?" han kunde inte låta bli att fråga, för han förstod inte sig på hennes tankesätt.

Den unge vargen lät uttråkad men följde fortfarande hennes steg, vilket fick henne att tro att han egentligen dolde en annan känsla, kanske irritation, eller ilska, men hon gissade på det första eftersom hon inte gjort något för att förarga den unge vargen. "Om ens minnen sviker en så är de små tingen i livet väldigt viktiga" Denna gång pratade hon med den mjuka och lena röst som hon bar, alltså inte i den unges huvud. Hon tittade på den mörka hanen med en allvarlig blick innan hon såg framåt igen. Det var det enda svar han skulle få.
"Vad gör du här då?" åter flöt orden ut över läpparna med samma mjuka, lena röst. Åter kastade hon en blick på hanen, men denna gången studerade hon honom och såg efter reaktioner på hennes fråga.

Han lyssnade på henne men fick inget riktigt svar på hans fråga, han granskade henne men fick inte mer utifrån. Kanske hade hon förlorat minnet? Han visste inte men kände inte för att fråga vidare så han nickade bara. Denna gång hade hon talat och det var bättre, han var van med röster men han kände ändå som om någon inkräktade hans huvud. Sen ställde hon honom en fråga, han gillade inte frågor om sig själv, men älskade att ställa frågor, få veta mer men inte att ge.
Men denna fråga var inget djupare och gjorde honom inte besvärad, men han visste inte riktigt själv vilket svar han kunde ge.
Han vände blicken mot henne och såg att hon granskade honom, han drog lite på munnen och svarade sen,
"Vandrar, räcker det som svar?".
Eller var han fortfarande på flykt, återvänder flyende till det som jagar? Nej.. det var han som jagade nu.

Då hanen svarade nickade hon bara och fäste åter blicken framåt "Får man fråga om ditt namn? Eller är det känsligt?" Hon tittade åter på hanen, undrade vad han hade för anledning att följa henne men tryckte undan frågan "om det gör det enklare för dig att svara heter jag Loiana" Hon log lätt mot hanen hon lyssnade till hans steg, och kände dem i vattnet som hon samlade under dem, något hanen inte skulle märka mer än blöt mark.

Han funderade om hon retades med honom, troligen. Han skrattade lågt och skakade på huvudet, flicka.
"Varför skulle det vara det?" sa han och gav henne en retsam blick innan han nickade för att bekräfta att han hört vad hon sagt, Loiana.. Han vände blicken fram och höjde halsen och rätade på sig innan han började tala igen.
"Mirrow" svarade han kort, rösterna viskade tyst bak i huvudet men han hade stängt ut dem för en kort stund.

[Kort]

Hon log, hanen hade lite humor. Mirrow, nästan som det numoorianska ordet mirror. Det var ett namn som var lätt att uttala iallafall. "Får jag fråga dig, Mirrow, om vart din familj är? Du är fortfarande ung och borde ha någon att kunna luta dig emot, någon som stöttar dina beslut" Hon tittade på honom och såg sig omkring, hon hade inte hört eller sett någon annan här.

[Kort]

Hans ansiktsuttryck blev skarpt då hon frågade om hans familj. Han fnös och ögonen smalnade.
"Min familj.." sa han bistert och tog en kort paus så länge han funderade på hur mycket han skulle besvara hennes fråga.
"De är väl troligen kvar där jag lämnade dem.." sa han, León skulle väl alltid gå under flockens vingar.

"De skulle döda mig om de såg mig", denna gång var det  bistra borta och ett kyligt leende drog över läpparna. Inte för att han fruktade att det skulle ske, han skulle med nöje möta några av medlemmarna och visa dem att han inte var så lätt att få undan. León själv hade redan gjort sitt försök...
Han hade märkt att hon tittat sig omkring, och det kyliga försvann.
"Ni behöver inte vara orolig, de är väldigt långt borta" han tittade på henne och log.

Han verkade bister över det valda samtals ämnet. Hon rynkade nosen och tittade på hanen och lyssnade på resten av det han hade att säga. "En familj är inte alltid dem som föder dig eller dina syskon via blod. En familj är personer som älskar dig och vill ha dig kring sig" Hon granskade åter hanen och gick framåt. "Hur långt borta dem än är så är en familj som skulle kunna döda dig inte en familj" Hon fäste blicken framför sig och höjde huvudet. Det var en åsikt ingen skulle kunna få ur henne. Familjer dödade inte andra medlemmar av den familjen.

Han förstod hennes tankesätt, men han var endel fast med den familj han hade eller helt familjelös. Han passade inte in i familj sammanhanget, han var ensam som valp och skulle troligen förbli det. För han var inte den person som folk "älskade".
"Då har jag väl ingen familj" sa han, men kylan och hatet hade runnit av honom och han lät nu endast lugn. För han brydde sig inte heller, han sökte inte kärlek i sitt liv, en familj skulle bara sinka honom i framtiden. Han var starkast ensam.
"Var är din familj Loiana?" han kände för att bolla tillbaks frågan, och att släppa fokusen från honom.

Hanen verkade lugna ner sig och svarade lugnt. Innan han ställde samma fråga till henne, om än att han inte formulerade det på samma sätt. Hon tänkte efter, försökte verkligen minnas dem. Men allt hon möttes av var huvudvärk och suddiga minnen och vissa fraser. Hon gav upp och tittade på hanen "Jag vet inte" hon sade det med en ton som antydde att hon inte riktigt brydde sig heller, trots att det inte var fallet. Hon skulle göra vad som helst för att få veta vilka hennes familj var. Men hon hade tvingas till att släppa det, för det var onödig att gå att tänka på sånt i åtta år. "Men det är inget jag lägger så mycket vikt på, som sagt, när ditt minne sviker så är de små tingen i livet viktiga" Hon log bistert mot hanen men fortsatte vandringen.

Hon lät som om hon inte brydde sig men han gissade att så var inte fallet, han visste det själv, det var svårt att inte bry sig. Hans kanske i ett annat fall då han avskydde sin familj, men det var ändå i princip samma sak. Hon återupprepade det hon innan sagt, och det verkade som om det han konstaterade var sant, att hon förlorat minnet.
"Ni kommer klara er utan dem", om han hade gjort det sen han var valp skulle nog hon också kunna det, och vad hade det för betydelse om man hade en familj eller inte. Han var trött på samtalsämnet och han kände att han hade slösat bort allt för mycket tid på småprat. Inte för att han kunde säga att han inte uppskattat det, men han hade börjat känna sig rastlös och han behövde få röra på sig mer.
"Hoppas ni finner havet" sa han och vek sen åt till sidan och började gå mot skogen igen, men stannade upp efter några meter och vände på huvudet och lade det lite på sne och ett vagt flin dök upp på läpparna.
"Loiana, jag fruktar inte vattnet", han skakade lätt på huvudet och fortsatte sen. Han hade vetat det hela den tid hon samlat vattnet under deras tassar, han hade känt vibrationerna under dem då vattnet rört sig, men hon hade varit smart nog och hållit det kvar där. Det var det han menat med sina ord. Men han hade låtit henne vara, inte känt något behov av att skada henne, inte denna gång.
Och sen försvann han mellan trädens stammar.

[Avslutar du? :3]

Hanens ord fick henne att le, ja det visste hon redan, men ändå. Hanen förstod nog inte känslan helt. Känslan av att inte veta. Känslan av att inte veta om det finns någon som saknar henne eller om någon älskade en. Känslan av ovetande kan snabbt bryta ner en. "Jag med" sade hon och log litet. Ja hon hoppades att hon fann vattnet. Hanen vek av från hennes sida och började gå mot träden igen men stannade till och tittade på henne och hans ord fick henne att le slugt. 'Det du kanske borde vara' Åter ljöd rösten i hanens huvud då han försvunnit in mellan träden och antagligen inte skulle ha hört henne ifall hon pratade vanligt. Hon hade fortfarande inte slutat gå utan fortsatte på sin färd mot det som kallades havet.

Avslutat