En mörk natt, då månen täcks av stora moln, lyser växter upp natten i skogen, träden är mycket höga och gamla, och ett mycket vagt dimmtäckte ligger på marken. Det är mycket tät vegetation i skogen, så det är nära på att gå över i djungel. Men en individ i skogen njuter verkligen av natten och dess vackra lysande växter, andra kulle tycka att båda hon och växterna är bisarra, men då får de tycka det så långe dem inte säger något. Tikens turkosa ögon riktas åt olika håll hela tiden, och tassarna låter henne gå fram till växterna för att studera dem närmare eller lukta på dem. Hon älskar växter och allt med vad de har att göra, hon älskar att se sina egna verk få växa, de är så vackra, speciellt när de endast är små knopp. Tass efter tass lämnar hon efter sig ett mycket vackert spår, olika lysande växter, just nu när det är natt, gräset hon lämnar efter sig lyser likaså, inte bara de andra växterna samt blommorna. Den lugna skogen tydde på att alla sov, såklart, men tiken, hon gör inga ljud ifrån sig, så länge det inte är något farligt på gång. Tiken vandrar fram i sin egna takt, mycket långsam men glad och tillfredsställd. Träden talar till henne hela tiden, de ber henne att vara på sin vakt, men det gör även de andra växterna, hon är en av deras beskyddare och är tvungen att förbli enligt dem.

Off: Här är det då! :3

Hon kunde inte sova. Hon var tvungen att se sig omkring. Så hon hade lämnat sitt sällskap bakom sig för att utforska lite. Hon vandrar lugnt mellan träden. Vilken vacker skog. Det är som att växterna glöder. Tikens glödande blick sveper över området framför henne. Hon kan riktigt höra skogens nattliga sång. Hon känner sig meddragen i magin. Hon börjar tyst att nynna med.

När hon vandrar fram viker sig växterna mjukt åt sidan. Banar henne väg. Träden hälsar henne. Den här platsen känns helt perfekt. Wami ler för sig själv. Här skulle hon verkligen kunna trivas. Hon myser för varje steg hon tar. Sakta stannar hon upp. För hur tysta och ljudlösa steg än kan vara märker hon direkt om det finns någon i närheten. Växterna och träden talar om det för henne.

Öronen spetsas på hennes huvud och hon ser sig om. vänder blicken åt det håll gräset viskar om en främling som är på väg. Wami sätter sig ner. Hon ser ut att höra hemma i denna nattliga skog. Hennes mörka skrud och de blå tecknen som nästan ser ut att lysa men endast reflekterar växternas ljus runt omkring. Det är ögonen som glöder av egen kraft.

"Vem där?" Frågar hon lätt. Nyfiken. Vem är det mer som valt att vandra i denna skog denna natt?

Hon var på sin vakt, som växterna bett henne att vara. "Vem där?" sa en obekant kvinnlig röst, hon stannade upp. Men snart hoppade hon upp på en trädstam och höll sig fast för att se efter främlingen, den vaga dimman och motljuset från växterna var iväg på marken, men uppe på en trädstam skulle hon säkert få syn på en varginna. Inte så långt bort fick de turkosa ögonen syn på en hona, en mörk hona och nästintill osynlig i natten. Tiken tog spjärn mot trädet för att hoppa så långt hon kunde mot främlingens destination. Hon kom exakt dit hon ville, tre meter bort, mycket spänst finns i den lilla kroppen. "Infinity, vem frågar?" svarade hon trevligt och satte sig ner framför främlingen, nu på nära håll märkte tiken att den mörka honan hade blåa inslag i pälsen samt lysande blåa ögon, hon såg lite läskig ut, men hon var säkert snäll för det.

Wami sitter stilla och lyssnar till skogens sång. Till dess röster. Och får snart syn på en ljusare främling. Nyfiket studerar hon främlingen och även denne verkar vara en trädklättrare. Wami själv har bara för inte så lång tid sedan lyckats bemästra det här med trädklättning. Hon var aldrig vidare bra på det när hon var liten men hon gav aldrig upp.

Främlingen presenterar sig som Infinity. Wami ler vänligt mot henne.
"Mitt namn är Wami" Svarar hon.
"Vilken vacker natt, eller hur? Den här skogen verkar magisk". Svarar hon och myser lätt. Hon har redan fattat starkt tycke för denna skog. Här skulle hon verkligen kunna trivas. Vilken perfekt plats för en flock.

Infinity har alltid kunnat klättra, från födseln nästan, men det kanske inte är så konstigt, ras har med saker och ting att göra. "Mitt namn är Wami" tiken log mot Wami. "Något säger oss att du borde se upp, alla är trevliga i början, men så fort de fått tag i dig och dina känslor - är det över" talade skogen till henne, Infinity trodde inte på skogen, de ljög inte, de gav bara ett råd, men för denna gången skulle hon lita på en helt okänd varg, okänd för henne själv i alla fall. "Vilken vacker natt, eller hur? Den här skogen verkar magisk" sa Wami, tikens turkosa ögon såg runt omkring i skogen, alla skogens dofter luktar ljuvligt och en del av växterna är väldigt vackra, medan andra är fula på utsidan men ändå vackra på sitt egna sätt inombords. Den turkosa blicken la sig över Wami igen. "Ja. Den är verkligen magisk" började hon. "Jag hör alltid växter tala till mig" hon lät som ett psyko för vissa, men innerst inne vet hon att det inte är sant, växter talar till henne, för att berätta om främlingar, ge råd och berätta deras egna känslor. Små rosor började att växa runt Infinity där hon sitter, rosor i olika färger, mycket vackra, de är självlysande som alla de andra växterna i skogen - de kan inte motstå.

Hon nickar lätt och ler.
"Växter har ett vackert språk, eller hur?" Säger hon och ser på rosorna som växer upp kring Infinity. Wami reser sig lugnt upp och sveper till med den långa svansen. Hon har ofta sätt främlingar med liknande krafter som henne själv som använder sina krafter i tid och otid. Wami själv tycker om att höra jorden och växterna tala till henne. Hon lyssnar till alla ljud och vibrationer. Låter världen sjunga sin sång för henne. Men hon skulle aldrig använda krafterna i själviskt syfte. Aldrig försöka tämja jorden och växterna. Hon har bara använt sina krafter för att skydda andra. För att underlätta för andra. Jorden är lika fri som vargarna som lever med den. Det är inget verktyg utan mer en förlängning av henne själv.

"Vad för er till denna skog, Infinity?" Frågar hon lätt nyfiken. Wami har alltid varit nyfiken. Intresserar sig av andras historier. Den glödande blicken fästs på den andra vargen igen.

"Jadå, det har dem verkligen, har du någonsin hört dem sjunga?" sa hon och såg sig omkring i den vackra skogen, de turkosa ögonen fästes vid en buske utan blommor, men lövens tippar lyser vagt i den vackra natten. Busken såg en aning vissen ut. Det skar i tikens hjärta. Hon ställde sig upp och rusade fram mot busken, öronen var oroligt strukna mot nacken, busken ska lysa starkt och inte vagt. Hennes skära tunga slickade på ett av buskens blad, något slags stoft liknande, magiskt, med alla regnbågens färger. Det magiska stoftet virvlade runt busken och i ett nafs var den frisk igen. Infinity log brett. Jag lyckades tänkte hon. Tiken började att sakta lunka tillbaka mot Wami, då honan ställde sig upp, lugnt och försiktigt, tiken log, de turkosa ögonen lös av lycka, hon hade funnit en trevlig själ.

"Vad för er till denna skog, Infinity?" tien satte sig ner, tittade ner i marken och sedan upp mot Wami igen. "Den historien är ganska så hemsk ska du veta, det är inget du vill höra" svarade hon. Men då Infinity märkte att Wami hade fäst blicken vid henne, intresserat, ändrade tiken sin åsikt. "Fast jag kan väl berätta en del .." började hon lite osäkert och stryker öronen svagt mot nacken. "Allt började med att jag och min far jagade antiloper bland trädens grenar då han plötsligt försvann, jag ropade efter honom och letade som en besatt, men då jag inte fann honom återvände jag hem utan fångst och glädje. Min mor frågade vad som hänt och jag berättade såklart, det var som hon hade befarat, min far hade förrått flocken och hans egen familj. Han hade lämnat oss alla för att få vår fienders flocks prinsessa istället för min mor" sa hon och fortsatte, hennes ögon var fulla av tårar så att de svämmade över. "Jag for iväg en dag för att jaga. Och då jag kom tillbaka till flocken för att möta lyckliga miner fann jag eld och aska, men mitt i allt låg min mor död under ett fallet träd. Jag var så ledsen och kommer aldrig att förlåta min far" sa hon och snyftade vidare. Hon satt en tass över nosryggen för att dölja sorgen, men såklart är det förgäves, man ser ju hennes ögon, stängda.

Wami ler glatt.
"Såklart jag hört dem sjunga". Svarar hon. Det känns som att hon ändå funnit en som förstår sig på jorden som hon gör. Hon har inte mött på särskilt många sådana vargar. Denne Infinity kanske skulle kunna vara ett bra komplement till flocken. Och i en sådan här skog kan två jordvargar ha en hel del fuffens för sig. Skulle det komma hit illvilliga vargar så skulle de enkelt kunna få skogen själv att skrämma bort dem. Utan att någon kommer till skada. Wami vill inte skada någon. Inte ens fiender. Men om de skadar de hon bryr sig om står hon inte tyst såklart.

Wami nickar lätt. Vill inte Infinity berätta vad som fört henne hit så behöver hon inte det. Men vad hon gör här vore roligt att veta. Wami tänkte omvandla sina tankar till ord när Infinity ändå öppnar munnen och ut kommer hennes historia. Wami sätter sig ner och sveper den långa randiga svansen om tassarna och lyssnar uppmärksammat på vartenda ord som sveper över Infinity's läppar. När den andra tiken tystnat igen så ler Wami vänligt mot henne.
"Alla kommer inte från en trevlig bakgrund. Jag beklagar det du varit med om och det du bevittnat. Sådana sår är det inte alltid att de läker. Men om vi lever i nuet och ser fram emot morgondagen så kan det vara lättare att handskas med. Vi är inte vår bakgrund. Vi är nuet". Svarar hon. Wami själv kommer inte från den bästa bakgrunden. Och hade hennes mor varit i livet hade hon säkert varit en av de som gärna sett Wami död. För i den honans ögon är Wami inget annat än ett misstag. En skamfläck och en förrädare. En smutsig avkomma som vanärat sin härkomst.
"Är ni på genomresa eller har ni tänkt stanna i denna skog ett tag?" Frågar hon och släpper åter tankarna på det som varit och ser nyfiket på Infinity.

Wami ler. "Såklart jag hört dem sjunga" svarar hon. Vad skönt det var att ha någon som förstod sig på en själv, någon som har samma egenskaper. Tiken undrar ändå vad Wami kan göra med sina krafter trots att de har nästintill likadana.

Wami ler trevligt mot Infinity och talar. "Alla kommer inte från en trevlig bakgrund. Jag beklagar det du varit med om och det du bevittnat. Sådana sår är det inte alltid att de läker. Men om vi lever i nuet och ser fram emot morgondagen så kan det vara lättare att handskas med. Vi är inte vår bakgrund. Vi är nuet" ett hopp sprider sig inom Infinity och tårarna slutar att spruta då detta är både en snäll och omtänksam hona samt mycket vis. Tiken ler stort tack vare Wami och hon tänker precis ta till ord då honan säger något underligt, den frågan gjorde tiken lite misstänksam men hon beslöt sig för att svara ändå, såklart så kan hon inte vara ohyfsad. "Jag har letat efter ett bra ställe att stanna på, och nu har jag funnit ett bra ställe fullt av växter, jag trivs verkligen. Ska du stanna?" öronen spetsades på det färgglada huvudet och snart såg hon att Wami tittade nyfiket på henne, hon log igen och väntade på honans svar.

Wami ler lätt mot Infinity när denne säger att hon nog ska stanna i denna skog. Öronen klipper mjukt till på det mörka huvudet. Wami smälter verkligen in bra i denna skog. Det känns som en perfekt plats.
"Jag har sökt länge efter en plats för min flock att slå sig ner på. Vi är ännu inte särskilt många men denna skog känns som en perfekt plats". Svarar hon och studerar Infinity en stund.
"Om ni ändå trivs här och vill stanna kanske ni vill stanna med oss?" Frågar hon. Det skadar ju inte att fråga och hon har sett prov på att Infinity värnar om naturen omkring henne. Inte kan en sådan varg vara ond? Wami sitter tyst och stilla och väntar på ett svar.

"Jag har sökt länge efter en plats för min flock att slå sig ner på. Vi är ännu inte särskilt många men denna skog känns som en perfekt plats. Om ni ändå trivs här och vill stanna kanske ni vill stanna med oss?" sa Wami, en växt av lycka blommade fram inom Infinity. Kanske var det dags att stanna någonstans? Som även hon själv vill till och med. "Åh. Jag vill jättegärna stanna med dig och de andra, trots att ni inte är en så stor flock så kommer det vara ett nöje." Infinity log mot Wami.

[ Är hon med i flocken nu? :3 ]

Wami ler glatt åt Infinity's ord.
"Det glädjer mig att höra. Ni är välkommen". Svarar hon. Sakta men säkert blir de fler. Det gör Wami glad att se att det är så många som faktiskt har tankar som är lika hennes egna. Åsikter och känslor. Det gör inget om de är få. Men att se flocken växa får henne att känna att världen inte enbart är full av ondska. Det är inte så som hon blivit uppfostrad. Världen håller inte med om allt som TBB antyder. Det gör henne väldigt glad.

"Vi är inte så många ännu. Men det är klart du ska få träffa dem". Svarar hon och börjar sedan gå. Efter ett par steg stannar hon upp och ser bak på Infinity.
"Följ med mig". Wami ler vänligt åt sin nyfunne vän. Ännu en individ att följa med i flocken. Den växer sakta men framtiden ser ljus ut.

[Ska vi säga att det är avslutat där? :3 Det har tillkommit lite fler till flocken och snart tycker jag det är dags för första flockmötet! 8D]

Tiken ställde sig upp och lyssnade vid Wamis ord, "Vi är inte så många ännu. Men det är klart du ska få träffa dem" Infinity ler bredare och sveper till med svansen, Wami börjar att gå men stannar snart upp oför att vända sig om och tala, hon ber tiken att följa med. Tiken nickar som för ett enkelt okej och ler så att tänderna blottas, hon följer snabbt efter sin vän för att bege sig till flocken. Hon stannar upp, "Det här kommer att bli så spännande" tänker hon och fortsätter att gå, det växer växter bakom henne som vanligt och gör ett litet spår som efter några sekunder domnar bort. Sakta men säkert försvinner de båda varginnorna från platsen.

Off: Avslutat! ;3 Åh, vad kul med fler medlemmar och vad spännande att följa med i flockens första flockmöte och följa flockens historia! :'D GAAAAAH!! *längtar*