Förmiddagen hade passerat snabbare än hon förväntat sig. När solens första strålar letat sig upp på himlen hade hon gått fram till den största varg hon kunde finna som också tagit tillfället i akt att träna och utmana andra i arenan, och bett denne om en match i närstrid. Faktum var att hon med morgonens träning haft för avsikt att träna ta emot slag, och själv pressas emot marken. Det var nyttigt med omväxling, och vem kunde inte dra nytta av tekniker att ta sig ur ett underläge? Nog för att den hon valt som motståndare sett bra rolig ut när hon bett denne dänga på henne med full styrka, utan avsikt att ge igen med samma mynt.
Det breda huvudet sänktes, vreds först åt ena sidan, sedan åt andra. Skulderbladen skjöts upp under huden på henne, och hon sträckte ut kroppen i en långsam rörelse, innan hon på nytt sträckte upp sig. Efter tillräckligt många landningar på rygg, så hade musklerna börjat känna av det. Men det var en tillfredsställande ömhet och värk som kunde kännas i den stora kroppen. Det talade för att träningen hon utsatte sig för faktiskt gav någonting. Hungrig. Törstig. Borde ta tillfället att vila. Kanske jaga, ge oss mat till morgondagen också. För mörbultad för jakt. Vila. Rösterna som alltid slogs och rev efter varandra inne i kaoset som skulle föreställa hennes sinne väste hetsigt mellan varandra. Kanske var det en bra idé att ta sig utanför arenan och vila en stund. Iallafall till eftermiddagen. Kanske skulle hon ta tillfället i akt att äta någonting. Dagarna för förvånansvärt oplanerade, och hon hade för första gången i sitt liv tillåtit sig ta en paus från alla måsten och mål som hon alltid burit med sig. Det var en märklig känsla, men inte endast på ett negativt sätt.
Den stora karghonan vandrade ut ur den byggnad som var Skuggfalls arena, för att styra stegen mot det område där de som tränade och tävlade som gladiatorer hade sina bostäder. Men för att ta sig dit gällde det först att passera vimlet av vargar som rörde sig mellan de försäljningsstånd som fanns uppsatta utanför arenans väggar. Mängden individer som befann sig där nu var dock ingenting i jämförelse med hur det varit under invigningen av denna plats. Då hade man kunnat bli galen i sitt försök att röra sig framåt i havet av ivriga turister som både ville handla av försäljarna och även skynda sig in till läktarna för att se på striderna. Där hade hennes storlek kommit väl till användning, och även nu behövde hon inte bekymra sig om att stöta in i så många då de flesta klev åt sidan för att inte hamna i vägen för hennes bastanta kroppsbyggnad. Medan hon tog sig framåt lät hon blicken svepa över de varor som var framlagda för att eventuella köpare lättare skulle kunna se dem. Efter en tid på samma plats insåg man att det inte var så mycket variation, de flesta försäljare höll sig till sina specifika varor, men det skadade ju inte att hålla utkik efter sällsynta föremål. Nog för att hon nog för stunden mest var på jakt efter någonting att äta.

När Meilyrs kraftfällt märkt av Skuggfalls ståtliga höjder så hade han inte kunnat låta bli att ge det ett återbesök. Senast han varit där hade hans mål varit att få se den stora invigningen, men han hade missat den. Så han vistelse hade inte varit långvarig. Hela Skuggfall talade klart om för honom att han inte passade in, han var ingen krigare och inte heller någon som tyckte blodspill var särskilt underhållande. Dessutom ska man väl ha fungerande ögon om man ska få något ut av en gladiator föreställning. Meilyr passerade ett par vagar som var påväg ut, de diskuterade ljudligt vad de upplevt. Han höll huvudet lågt och lät svansarna falla mot marken, han försökte göra sig tyst och osedd. Fast hans hållning var låg så var det inte som då han gått in i Civitas för första gången, då hade vandrat runt som en osäker valp, snubblat i vägen för alla och allt. Nu var han mycket mer säker på fötterna runt alla vargar som kom och gick, det om något hade han fått lära sig i Civitas. Han lyssnade på konversationer som pågick runt honom men han kunde tyvärr inte uppfatta något intressant, det var en lugn dag i Skuggfall. 

Hans öron spetsades då han genom sitt kraftfällt kunde se en stor varg komma gåendes i hans riktning. Folk skingrades i hennes närvaro och Meilyr hann bara tänka att hon måste vara en av gladiatorerna, hon utstrålade obryddhet och styrka. Men när hon passerade och hennes doft sökte sig in i hans nos så dök “minnesbilder” upp av kvävande värme, sand under tassarna och den stickande rök som så stark påminde om lavaöknen. Det var längesen men han visste med ens genast vem denna gladiator var. Han stannade, tog några sekunder av chock och förvåning innan han vände sig om.
“Selva?” sa han högt för att inte förvirras med någon annan vargs samtal. Meilyr släppte nu sin smygande fasad och rätade på sig med huvudet högt och öronen spetsade. Svansarna som varit i hans släptåg var nu glatt höjda och lätt svajandes. Fast han blev förvånad över att träffa henne igen var han på något vis inte överraskad att det var vid Skuggfall hon befann sig, som han minns det skulle hon inte tacka nej till bråk.

Smycken och verktyg, klädnader och godsaker, om än denna plats kanske inte kunde mäta sig med marknaden i Civitas så fanns här ändå mycket att se. Alla dofter, alla ljud och rörelserna från de som rörde sig åt antingen ena eller andra hållet fick henne lätt i obalans om hon inte passade sig. Vid invigningen hade hon egentligen varit alldeles för sjuk för att befinna sig på en plats med så många andra vargar. Det hade drivit henne över vansinnet kant, och hon hade förlorat sin strid inne på arenan. Men kanske var det just ett hårt slag i huvudet hon behövt, för att sinnessjukan innanför pannbenet på henne skulle lugna ned sig. För första gången på väldigt länge kände hon att hon hade kontroll över sig själv. Rösterna fanns fortfarande där, skrikande och rivande på insidan ögonen, men de dövade henne inte längre för omvärlden. De hade alltid funnits där, och skulle antagligen alltid göra det, men nu hade hon hittat tillbaka till sina egna tankar och funderingar. Allt ljud och bök som pågick omkring henne medan hon nu strosade genom Skuggfall, det berörde henne inte i närheten av lika mycket som det gjort tidigare. Det kändes inte längre som att huvudet skulle klyvas av allt oväsen. Tanken fick det att rycka lätt i mungiporna på henne, och hon sneglade mot en försäljare som lagt ut små finskurna bitar av kött som såldes en bit ifrån henne. Nosen grep direkt tag i dofterna som omgav ståndet, och hon gned tungan mot gommen medan hon än en gång ställde sig frågan ifall hon skulle köpa någonting som redan fanns serverat, eller jaga rätt på något själv.

“Selva?”
I ren reflex stannade hon upp och vände på huvudet. Den kontrastrika blicken letade bland vargarna som rörde sig intill henne, tills den fann en mörka individ som tycktes låst blicken i henne. Nej. Nej, det var fel uttryck. Det var någonting med blicken hon mötte som fick henne att känna att det inte var på henne den vilade.
"Ja..?" En bekymrad rynka tog plats mellan de mörka ögonbrynen, och instinktivt lät hon blodbändningen sträcka sig efter den mörka hanen. Hon kände över hans muskler, vävnad, lyssnade till de fasta hjärtslagen i hans bröstkorg. Kraften smekte över ryggraden, ända ned till svansarna. Svansarna. Han hade mer än bara en svans. Aldrig sett en varg med flera svansar. Finns många unika individer. Horn, fjäll, mycket tänder. Konstigt med många svansar. Inte sett tidigare. ... Inte sett... på länge. I samma ögonblick det gick upp för henne att hanen inte var en komplett främling så lyftes ögonbrynen, öronen spetsades och hon vände sig emot honom i en snabb rörelse. Inom loppet av en sekund var hon framme vid honom, hade pressat tassarna mot hans bröstkorg och knuffat omkull honom så att hon nu stod över honom.
"Hej du blinde!" Ett brett leende vilade på de svarta läpparna, och den långa svansen svängde i knyckande rörelser fram och åter bakom henne. Det tog dock inte lång tid innan hon uppmärksammade de som befann sig i närheten, som tycktes oroliga över situationen, och hon låste snabbt blicken med en av vakterna som patrullerade området. Hon rynkade på nosen åt honom, men blicken glänste av iver och bus.
"Ni behöver inte oroa er," sade hon med stadig stämma för att försäkra både vakten och dem som befann sig i närheten att detta inte var en strid. Hon vände sedan tillbaka blicken emot hanen, och höll nosen bara någon centimeter ifrån hans. "Han är en vän."
Ytterligare några sekunder hann passera, innan hon klev bort från den flersvansade hanen och gav honom utrymme att resa sig upp igen.
"Meilyr. Jag trodde aldrig jag skulle se dig igen." Den mörka stämman talade för hennes uppriktiga förvåning. 
"Kom. Så går vi nånstans där vi kan prata." Men det gick inte att ta miste på att hon var glad att se honom.

Först trodde Meilyr lite besviket att hon inte skulle komma ihåg honom, för det tog några ögonblick innan hon studerat honom klart. Och sen den konstigaste känslan som inkräktade hans kraftfällt och som fortsatte vandra över hans kropp. Han kunde inte säga vad det var men det gjorde honom illa till mods. Det var som en parasit som grävt sig in under skinnet och som nu letade sig runt i hans kropp utan att han kunde göra något åt det. Eftersom Meilyr lagt fokus på denna känsla blev det ännu en överraskning då han uppfattade Selva mitt i ett språng och sen kände han stora tassar som knuffade i hans bröstkorg. Han föll handlöst bakåt men landade mjukt på sin skyddskudde av svansar, fast den mjuka landningen så pressades luften i lungorna och han flämtade förvånat till. Meilyr hann fundera om det var nu han skulle få ett provsmak på hennes tänder men nej bara varm andedräkt. “Hej du blinde” sa hon och han förstod då att han inte var i nån större fara. Från det väldigt fundersamma uttrycket Meilyr haft när han blivit omkullknuffad så började det nu rycka i hans mungipor och snart bredde ett flin ut sig och han skakade på huvudet. “Är det så här man hälsar i skuggfall eller har jag missat nått?” fick han fram lite ansträngt. Han kunde känna folkets nyfikna blickar och de lågt viskande rösterna. Selva försäkrade dem om att allt var okej och benämnde honom som vän. Meilyr hade aldrig haft så svårt att veta vart han hade någon som Selva, hon kallade honom vän men han skulle på samma gång inte bli förvånad om hon högg honom nu, då hennes ansikte var så nära hans att han kunde höra hennes andetag.

Meilyr kände tyngden lätta och han var åter fri att röra på sig, han reste sig sakta och ruskade sen på sig när han åter var på benen. Hon hade inte heller trott att deras vägar skulle korsas igen men här stod de, en dammigare än den andra. “Instämmer men jag verkar ha en tendens att vandra in på dina marker. “ sa han lättsamt och log. Sen lät han Selva ta täten för han själv hade ingen aning om vart man kunde få en lugn stund på detta ställe. “Tänkte mig alltid att du var bunden till lavaöknen och att jag inte skulle göra om misstaget att vandra in dit igen.” “Miljön tilltalade mig inte så mycket om jag ska vara ärlig”. Fast hans kraftfällt inte kunde visa honom så mycket detaljer som han önskade så kunde han inte missta att hon växt till sig och skapat muskler som inte synts innan. Hans chans till en vinnande match mot henne var nog för länge sen borta.

"Jag verkar ha en tendens att vandra in på dina marker."
Orden fick henne att skratta lågt för sig själv. Ja, deras första möte hade varit... allt annat än tråkigt. Då hade hon just och pass passerat åldern för att sluta kallas valp, medan han hade varit lite äldre och traskat rakt in på det revir som hennes dåvarande flock vaktade. Hennes humör hade varit lika skiftande och oförutsägbart då som nu, kanske än mer hetsigt då med tanke på den unga åldern, och hon hade mer eller mindre gjort sig redo att slita ett öra eller två av hanen som inte visste om det misstag han gjort. Det var minnen hon inte visste hon hade kvar. Tiden då hon levt som flockmedlem, med stora drömmar att en dag axla rollen som alfa, kändes så avlägsen att hon nästan trott hon glömt sin barndom. Men allt som krävdes för att minnena skulle skölja över henne var tydligen ett möte med en individ hon aldrig trott hon skulle träffa igen.
"Mina marker..." Hon lyfte blicken och studerade den grådaskiga himlen medan hon fortsatte framåt i lugn takt. Meilyr nämnde Lavaöknen, och något vasst reflekterades i blicken på henne. Skuggfall var så långt ifrån hennes som det kunde bli. Och hon ville inte ha det heller. Denna plats hade mycket att erbjuda, och hon trivdes med att fördriva tid här. Men vad hon egentligen ville ha, vad hon hungrade efter som mest just nu... var hennes gamla marker tillbaka.
Selva vände på huvudet, för att åter kunna se över den mörka hanen. Den blick han bar var lika tom som den gång de först träffats, men det påverkade inte att resten av honom var full av liv.
"Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig." De gröna pupillerna var vidgade när hennes intensiva blick dröjde kvar vid hans blinda ögon. "Lavaöknen var min. Jag stod som ledare. Sedan dök det upp oförutsedda problem under vägen, och det togs ifrån mig. Och nu är jag här." Nosen vändes åter framåt, och hon gjorde en skarp sväng åt vänster för att styra in på en smal gata som slutligen ledde ut på markerna utanför de enorma väggarna. Fortsatte de rakt fram skulle de slutligen komma till platsen där bostäderna befann sig, men hon hade inte bråttom. Faktum var, att det var någonting som hon ville klargöra innan de fortsatte vidare.

Selva stannade upp, och gjorde sedan en helomvändning så att hon stod öga mot öga med hanen igen. Det breda huvudet sänktes, lutades lite åt sidan medan hon nu synade honom med lurig blick. Skulderbladen stack upp en bit under huden på henne när hon sänkte bröstet lite närmare marken. Det såg nästan ut som att hon tänkt hoppa på honom igen.
"Det är en sak som jag är ytterst nyfiken på, Meilyr." Hon tog ett långsamt steg framåt, blicken var blank av förväntan och nyfikenhet. "I vimlet av alla vargar, på en främmande plats. Hur kunde du känna igen mig? En varg med fungerande syn skulle jag aldrig undra över," kanske hänvisade hon mest till sina unika ögon, kanske till fläckarna som täckte den bakre delen av hennes kropp, "men du kan inte se mig. Färgen på mina ögon är okänd för dig. Och när vi träffades första gången, så var jag inte mycket mer än en valp. Ändå kom du ihåg mitt namn." Rösterna viskade aggressivt i bakhuvudet på henne, men hon ignorerade dem för stunden. Allt hennes fokus vilade på den flersvansade hanen.
"Hur visste du att det var jag?"

Han tassade tyst bredvid henne, öronen klippte till vid hennes lågmälda skratt och han väntade nyfiket på vad hon skulle ha att säga. Han släppte inte garden med kraftfälltet utan det bredde ut sig några meter åt vart håll, han hade inte glömt den mystiska känslan han fått när hon märkt honom. Kunde det vara hon som låg bakom det hela? Allt hade gått så snabbt så han knappt hunnit reagera. En varg gick klumpigt i hans väg och han väjde kvickt undan och återvände sen smidigt till Selvas sida, så hennes liv hade inte följt den röda tråden hon planerat. Han undrade hur det var att födas och skapas till så stora mål och ambitioner. “Ja.. den här världen verkar ha en sorts kärlek till problem och kaos. Men det kan antagligen inte varit så lätt att bära en flock på sina axlar i sån ung ålder, problem eller ej.” sa Meilyr fundersamt, nästan som om han mer konstaterade det mer för sig själv. 

Hans blick vilade långt i en fjärra som inte existerade och han var nära på att fortsätta rakt framåt när Selva plötsligt svängde av och han hann precis väja innan han skulle behövt svänga om helt. “Lite mer…” (..a förvarning, tack) hade han precis tänkt kläcka ur sig när hon åter stannade och vände sig om. Meilyr tystnade i sin mening och stannade också han upp. Hon hukade sig men denna gång så höll han bara blicken stadigt frammåt. Hur hade han känt igen henne, ja vad skulle han säga. Han vände bort blicken och höjde huvudet mot den okända himlen. “Ska inte en varg få bära sina hemligheter ifred längre?” fast han försökte låta allvarlig kunde man skymta en road underton. Meilyr kände att han var och tippade runt på en smal kant men han tänkte inte ramla. Han lät blicken falla ner mot Selva igen och huvudet föll lite på sned som det brukar. “Om ett sinne sviker så tar de andra till överlevnadsteknik. Det var din doft som avslöjade dig, den gav mig minnesbilder.” förklarade han sakligt, det han sa var sant men hade inte kunnat vara helt säker utan kraftfälltet. Sedan började han gå vidare, svängde upp bredvid henne så pälsarna möttes. Han visste att hon inte skulle vara nöjd med svaret han gett, han var genomskådad det visste han. Men hon bar också på små hemligheter. “Sen har jag också skapat mig ett nytt sinne, det hjälper mig att se på ett vis..” sa han vänligt och leendet dök upp på hans läppar igen. Han vände blicken åt Selvas håll, skulle han chansa? “Jag har också en sak som jag är väldigt nyfiken över. När vi möttes så rotade du runt i min kropp? Eller.. ja, vad jag nu ska kalla det. Hittade du vad du sökte?” Han kände att om hon ville bränna alla ridåer så fick han göra detsamma.

De gröna pupillerna var klotrunda i irisarnas mitt. Den blick hon sökte fanns inte att möta, hans ögon var lika blinda som första gången de träffats. Men ändå så visste han vars hon befann sig. Han kunde läsa av hennes kroppsrörelser och lyssna till tonen i hennes röst. Han hade till och med känt igen henne på en plats som väldigt nyligt introducerats till allmänheten i landet, en plats som ingen av dem trott att den andra antagligen skulle besöka. Så höjde hanen den icke seende blicken emot himlen, och talade om hemligheter. Det ryckte i de svarta mungiporna på karghonan, och huvudet sänktes en aning så en skugga föll över det mörka ansiktet. Hon hade lyssnat till den roade tonen som fanns att finna under varje ord som lämnade hans läppar, och hon tänkte inte ta detta som ett tecken att hon inte borde frågat.
"Det var din doft som avslöjade dig, den gav mig minnesbilder.”
"Min doft?" De mörka ögonbrynen höjdes, och pupillerna smalnade av. Sedan hon lämnat Lavaöknen så hade doften hon bar med sig förändrats märkvärt. Det fanns inte längre spår av en fast plats hon brukade återvända till, då hade det varit Lavaöknen med sin aska och hetta som präglat den tjocka pälsen och satt sig i skinnet på henne, heller fanns inte längre någon antydan att hon längre tillhörde en flock. Ja, varje individ bar sin personliga lukt - för den som orkade ta sig tid att lägga märket till det. Men de hade inte setts på flera år, och även om inte så var fallet så hade de endast umgåtts vid ett tillfälle. Vid det där första mötet.
Det kunde ju såklart vara så att luktsinnet förstärkts hos honom då han inte hade syn att navigera sig med. Den möjligheten avvisade hon inte. Men det kunde inte vara det enda. Det vägrade hon köpa. Dock hann hon inte säga något mer, innan Meilyr började gå igen. Han svängde upp tätt intill henne, så att hans mörka päls för någon sekund flätades samman med hennes egna, och passerade som att det var det mest självklara någon kunde göra i denna situation. Hon kom på sig själv med att stirra förvånat efter honom, med spetsade öron och en rynka mellan ögonbrynen. Hade det varit en annan varg, vilken annan varg som helst, så hade den säkerligen valt att stå kvar tills Selva självmant flyttat på sig och givit utrymme för att någon lättare skulle kunna ta sig förbi. Men inte denna hane. Han verkade inte låtsas om hennes höga manke, musklerna under huden eller sättet som hon förde sig på. Eller... så brydde han sig helt enkelt inte. Men hur kunde han inte bry sig? Ingen annan skulle våga behandla henne med sådan nonchalans. De var alla säkerligen alldeles för rädda för tänderna som prydde hennes kraftiga käkar, eller klorna som klädde hennes tassar. Kanske var den musklade kroppshyddan tillräckligt för att avskräcka bråk eller diskussion. Men denna hane... låtsades som ingenting. Respektlös. Vet inte sitt eget bästa. Borde läras en läxa. Sätta honom på plats. Rösterna morrade irriterat. Hade han betett sig på samma sätt vid deras första möte? ... Vänta. Ja. Ja, det hade han. Han hade tagit henne med ro, trots sina unga år och fientliga inställning, så hade han bemött henne på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Och det var därför som hon beslutat att följa honom till revirets gränser. För han hade väckt ett intresse hos henne som hon inte tidigare känt för någon annan.
Även nu. Här. Så uppträdde han på ett sätt som ingen annan gjorde i hennes närhet. Och det retade henne. Samtidigt som hon inte kunde låta bli att bli mer nyfiken på honom.

“Sen har jag också skapat mig ett nytt sinne, det hjälper mig att se på ett vis..”
Tankarna skingrades, och hon grep efter orden som just lämnat honom. Ett nytt sinne. Hon grävde febrilt bland minnena. Det kändes bekant. Ett sinne utöver dem hos en vanlig varg... Det var något... med en kraft. Kraft. Kraftfält. Hon hade frågat honom om han kunde se med hjälp av sin förmåga, och där och då hade det inte varit en möjlighet. Men han hade velat träna på det. Kunde det vara vad som hjälpte honom nu, så många år senare? Hon visste det. Och hon ville poängtera att hon minsann misstänkt att det varit något annat! Men innan hon fick chansen, så vände Meilyr på huvudet så att de tomma ögonen än en gång var riktade åt hennes håll. Hon vände sig långsamt om, medan hon lyssnade till det han sade.
"När vi möttes så rotade du runt i min kropp? Eller.. ja, vad jag nu ska kalla det. Hittade du vad du sökte?"
Blodbändningen. En av rösterna viskade vasst just intill örat på henne, och hon studerade hanen med öppen förvåning.
"Du kände av det?" Men hur hade han kunnat det? "Ingen har någonsin kunnat känna av när jag vidrört dem förut." Hon talade sakta, som om hon försökte komma fram till ett svar medan hon talade. Men så var det som att hon stannade upp, hejdade sig själv innan hon kunde säga något annat. Hanen var utan tvekan en individ som utmanade henne. På fler än bara ett sätt. Hon behövde bli mer medveten, passa sig för att inte kliva rakt ned i de små groparna han grävde åt henne. Hon hade ställt en fråga, utan att få ett direkt svar. Ändå förväntade han sig svar på sina egna frågor.
Ett slugt leende smög sig över hennes svarta läppar. Åh som hon älskade när hon gavs något att bita i...
"Kan det ha varit en engångsföreteelse?" Hon rörde sig framåt, utan avsikt att helt sluta avståndet mellan dem. "Det kanske är bäst att försäkra sig? Jag hann trots allt inte kontrollera allt jag skulle vilja." Prövade sträckte hon sig efter honom med blodbändningen på nytt. Kraften slöt sig om honom, rörde försiktigt vid hjärtat, lyssnade till pulsen och gick sedan vidare till lungorna. Det fanns ingenting med hanen som talade för att han kände oro i hennes närhet.

Min doft? sa hon utan att alls verka övertygad. “Ja” svarade han enkelt. Hon kommenterade inte det hela mer och han blev en aning förvånad, kanske hade han överrumplat henne med sin följdfråga. Han hoppades det, Meilyr kände ett behov av att få tillbaka kontrollen. Hon vände sig långsamt om bakom honom och han funderade ett kort ögonblick om han skulle vänta in henne, istället vinklade han öronen bakåt när han hörde henne tala. Du kände av det? Triumferande fortsatte han framåt, han hade gissat rätt. Det var hon som inkräktat hans kropp men vad och varför stod fortfarande som ett stort frågetecken. Han lyssnade spänt, hon lät uppriktigt förvånad över att han känt av henne. Ingen har någonsin kunnat känna av när jag vidrört dem förut. Så det var allt tack vare kraftfälltet, Meilyr kände sig dock illa till mods av tanken att hon kunde göra det utan man visste av. Det var inte behagligt. Snart måste man väl tacka gudarna för lotten man fått, tänkte han och det ryckte lätt i mungipan. 


Han hörde henne sätta tassarna i vandring bakom honom, Selva verkade inte ha bråttom att komma ifatt. Han lät tankarna vandra till kraftfälltet och han iakttog henne när hon rörde sig framåt. Varför han kände en sån stor desperation att få övertag över henne var en gåta, då han mött på henne på gatan så hade han inte tänkt tanken att leka den här leken. Men kanske var det redan i stunden hon kastat sig över honom som fick honom att gå tillbaka till samma spår som då de träffats innan. Hans tankar bröts när han hörde henne tala, huvudet vände sig instinktivt bakåt och han fick en bekymrad rynka mellan ögonen. Meilyr stannade upp i ett steg när han kände hur det sakta kom krypandes runt honom. Omslöt honom. Meilyr kunde inte hejda en äcklad grimas, det var samma känsla han upplevt innan, något som tränge sig in under huden på honom och grävde sig vidare, innåt, innåt… Förutom att denna gång hade han blivit förvarnad och det var inte bättre. Han kände ett lätt stygn mot hjärtat som fick honom att piska till med svansarna, sedan var det lungornas tur. Meilyr harklade sig och ruskade sen på huvudet “Det är inte särskilt behagligt Selva” sa han mjukt och skrattade torrt. Kanske skulle han testa att låta kraftfälltet försvinna? Han gjorde det och allt föll tillbaka till ett mjukt mörker som omfamnade honom, han kände ingenting. Man kunde se de spända musklerna mjukna åter och han satte ner den lyfta tassen. Kanske skulle hon tro att han kunde skydda sig?
“Jag ska vara ärlig, fast jag känner av det så har jag ingen aning vad du gör. Så jag hoppas du inte tagit dig friheten att möblera om där inne.” Han vände blicken åter mot hennes håll, öronen nyfiket spetsade.

Musklerna under hanens mörka päls spändes, talade tydligt för att han mycket riktigt var medveten om vad hon gjorde. Det var så konstigt. Nytt. Att individen hon vidrörde och undersökte var medveten om hennes närvaro i dennes kropp. Hon sneglade mot hans ansikte och hann uppfatta den grimas av missnöje som kröp över hans anlete när hon försiktigt omslöt hans organ och muskler. Utan att kunna hejda sig själv skrattade hon rätt ut, aldrig hade hon trott att hennes kraft skulle kunna uppfattas så obehaglig som Meilyr verkade tycka att den var. Hon kände av harklingen i hans bröst, lyssnade till orden och det torra skrattet som var allt annat än roat.
"Men det är ytterst intressant," kontrade hon med ett brett leende på läpparna och tippade det stora huvudet åt sidan. Blodbändningen smekte över musklerna i hans ben, tillbaka upp till bogarna. Så plötsligt kände hon hela hanen slappna av. Spändheten som hållit i varenda nerv i hanen försvann med ens. Vad var detta? Vad hade han gjort? Kunde han inte längre känna av henne? Nyfiket klättrade hon över hans ryggrad, ned över låren. Strök försiktigt över ledbanden i bakbenen, men hanen förblev lugn. Utan reaktion.
“Jag ska vara ärlig, fast jag känner av det så har jag ingen aning vad du gör. Så jag hoppas du inte tagit dig friheten att möblera om där inne.”
Hanens ansikte vändes åt hennes håll, och hon fann sig själv flina ännu bredare än tidigare. Det var synd att han antagligen inte kunde se tänderna som klädde hennes kraftiga käkar. Hon var trots allt ganska stolt över dem. Nåväl. Ett nytt skratt undslapp henne, och hon sträckte ut frambenen för att sedan långsamt glida ned på armbågarna så att hon vilade med bröstkorgen emot marken i en lekfull ställning. Ögonen slöts och huvudet vreds åt sidan i en likgiltig gest.
"Det behöver du inte oroa dig för. Min förmåga tillåter mig endast se, inte röra." Vad var detta för spel egentligen? De hade inte kommit fram till någon som helst överenskommelse. Ingen av dem hade sagt att de hoppades på att vinna över den andre. Vinna vad, exakt? Ändå så förde de sig runt om varandra som att de hade någonting att vinna på att inte dela med sig för mycket. Som att de sökte övertaget över den andre i konversationen.

Hon öppnade ögonen, placerade blicken på hanen. Studerade honom. Inte inifrån, denna gång. Utan hon såg över hans utseende. Med den tomma blicken, måntatueringarna och inslaget av blått mot det svarta i pälsen. Efter en stund, kanske var det bara sekunder som hunnit passera, hummade hon lätt för sig själv. Som om hon tagit ett beslut.
"Okej." Klorna på framtassarna grävde sig ned i marken, men hon förblev halvt liggande, halvt stående i den lekfulla ställningen. "Jag drar mig tillbaka. Jag vet inte hur du bär dig åt för att känna av mig, och jag vet heller inte vad du gör för att kunna blocka känslan av min närvaro. Och hur gärna jag än skulle vilja lyssna till dina hjärtslag, och känna reaktionen i dina muskler när jag ställer min nästa fråga, så tänker jag försöka låta bli. För det är en fråga jag väldigt gärna vill ha ett ärligt svar på. Och någonting säger mig att du inte nödvändigtvis skulle vilja ge ett rakt svar om du känner av hur jag lurpassar under huden på dig." Ett kort heh undslapp henne, och den långa svansen knyckte lätt bakom henne innan hon tvingade blodbändningen att släppa sitt grepp om honom.
"Så." Rösten var med ens mjuk. Lenare än tidigare. "Nu till min fråga. Är du nervös i min närhet, Meilyr?"

När han låtit kraftfälltet försvinna kände han också tröttheten som sköljde över honom. Han hade uppehållit det i flera timmar nu och det tog på krafterna. Eftersom han använde det dagligen så hade han också blivit starkare men ibland tänkte han inte ens på hur länge han haft det aktivt och en stark huvudvärk kunde ta och påminna honom att det var nog. Han var inte riktigt där men det var ändå dags att släppa garden ett ögonblick. Så nu stod han där i sitt kompletta mörker, lyssnade då hon rörde sig. Hon var alltid i rörelse kändes det som, Meilyr var osäker om hon satt sig ner då han hörde ljud av päls som svepte mot marken. Det var väldigt frustrerande att återgå till ett blint tillstånd efter att ha kunnat iaktta henne i lugn och ro. Åtminstone kunde han höra hennes skratt klinga och han log, se men inte röra svarade hon. “Jasså, det är ju väldigt lugnande att höra”, han hoppades det var sant. Han undrade om hon fortfarande var där och rotade. Och vad fick hon egentligen ut av det? 

Det blev en kort tystnad mellan dem, han kände sig mer iakttagen nu då han inte kunde se. Sen hörde han henne humma till och han väntade på att hon skulle fortsätta och det gjorde hon. Innan hon hann ställa sin fråga kunde han inte låta bli att slänga in ett “Jag har väl inte varit något annat än ärlig?” men tystnade sen för att invänta den stora frågan. Med ens fick hon en mjuk röst som gjorde honom ännu mera nyfiken, han höjde blicken lite. Är du nervös i min närhet, Meilyr?" Det var inte något han hade förväntat sig och han kände sig lite ställd. Han tittade mot henne frågande, som om han inte uppfattat vad hon sagt. Meilyr svarade inte genast men han satte sig ner medan han valde sina ord. Kände själv genom sin kropp efter tecken på nervositet. “Nej.. Men det är väl det som är problemet?” sa han och hans leende försvann och det såg ut som han flydde in i sina egna tankar. Han rynkade pannan en aning, hur skulle han formulera sig. “Du är inte lätt att läsa av eller placera. Du kallar mig “vän” men ordet är nog inte mycket mera värt än något annat. Jag får en känsla att det aldrig finns någon garanti att jag kommer lämna vårt möte med alla lemmar i behåll.. men här sitter jag ändå.” Han återfick åter leendet “Jag vill lära känna dig bättre, kanske skapa en ömsesidig tillit? Och då är det inte till någon stor hjälp att vara nervös.” Han pausade och sänkte nacken medan han kikade in i mörkret framför. “Nöjd? Eller hade du hellre velat ha ett ja till svar?”. Han hade en impuls att bolla tillbaka frågan men lät bli, han skulle väl antagligen bara få ett hånskratt till svar, hur än hon kände. Han rätade på sig och tänkte att det var läge att ställa en av sina egna frågor. 

“Vad gör du ens här? Tränar är något jag bara antagit, det är väl det man gör i skuggfall. Åskådar eller slåss.”

“Jag har väl inte varit något annat än ärlig?”
Frågan hade fått henne att vilja himla med ögonen, men hon hade hejdat sig själv. De var lika ärliga båda två. Lika mycket som de båda smidigt duckade för de rättframma frågorna och gav vaga svar. Det var som att de cirkulerade kring en tallrik het gröt, och ingen av dem ville vara den första att placera en tass eller nos i den varma sörjan. De avvaktande, väntade in varandra. Eller, kanske de rent av försökte knuffa den andre framför sig? Hur det än var, så passade ordet ärlig inte för att beskriva någon av dem just nu. Och det stack lite i nosen på henne vid tanken att hon kanske skulle behöva vara den att bjuda på sig själv först. Måhända det kunde anses vara en logisk tanke, hon var trots allt den större av dem. Med mer muskler, oförutsägbart beteende och ... hon hade trots allt tacklat stackars Meilyr till marken så fort hon insåg att det var han. Om han nu svarade att han inte ville låta henne komma alltför nära, kunde hon ju inte direkt anklaga honom.
Men hon kunde inte veta säkert förrän hon prövade. Så frågan ställdes, och hanen verkade se på den med största allvar. Han satte sig ned, verkade fundera. Så svarade han, och Selva kom på sig själv med att ha lagt hakan emot marken och glott på honom som en valp som lär sig någonting för första gången. Nej, sade han. Att det var det som var problemet, sade han. Åh vad hon ville fråga vad han menade. Kila in ett ord eller två för att klargöra att han måste utveckla det, för just nu förstod hon inte alls. Men hon bet sig i tungan. Tvingade sig själv att vänta. Det tog emot, men inte förrän han talat till punkt tillät hon sig själv lyfta huvudet från marken igen.
"Ett ja hade väl varit betydligt enklare," sade hon eftertänksamt, men tonen i rösten talade för att hon inte var missnöjd med det svar hon givits. Hon lät tungan fukta nosen, medan hon funderade över vad hanen just sagt. Det var inga nyheter hon serverades, på ett eller annat sätt hade hon nog hört vad Meilyr just sagt minst en gång tidigare i sitt liv. Det var det här med att våga slappna av i hennes närhet, lita på att hon inte skulle göra andra illa. Hon var fullt medveten om hur hon andra uppfattade henne, men det fanns få saker hon kunde göra för att det skulle ändras. Blicken smalnade av, och hon såg bortom hanen, bort mot träningsmarkerna som gick att skymta nedanför den gränd de för stunden befann sig i. Så sänktes bakdelen sakta emot marken, och hon hamnade i en liggande position. Bortsåg man från alla hårda sanningar, så hade han även talat om att han ville lära känna henne. Kanske även skapa ömsesidig tillit. Och det var vad hon valde att lägga fokus på.

“Vad gör du ens här? Tränar är något jag bara antagit, det är väl det man gör i skuggfall. Åskådar eller slåss.”
Frågan avbröt tankarna som börjat bilda en lång tråd i huvudet på henne, och huvudet lutades åt sidan innan hon åter riktade blicken emot honom.
"Det glädjer mig att du inte känner dig nervös, och jag uppskattar det svar du gav mig. Jag ska försöka återgälda din ärlighet, så gott det går, så kanske vi slutligen kan komma att betrakta varandra som... likar." Ett flin kunde skymtas i mungiporna, och hon placerade lugnt den ena framtassen över den andra där hon låg. Kanske var det sant att ordet vän inte bar samma innebörd för henne som för andra. Men hon ville inte denna hane något ont. Det kanske var omöjligt för henne att hamna på exakt samma nivå som någon annan, men hon kunde ju försöka.
"Det är mycket riktigt att jag valt att stanna i Skuggfall för att träna, och tävla." Ärlighet var det. Skulle hon klara av att vara helt ärlig utan att spilla alla planer och mål för framtiden? Meilyr kanske trodde att han ville veta. Men verkligheten behövde inte nödvändigtvis reflektera det.
"Jag har inte längre något revir. Ingen flock att återvända till. Det finns mycket att lära från erfarna krigare som samlas här för att utmana varandra i arenan. Det är en mycket god chans att växa sig starkare." Hon vägde orden. Rösterna väste, svor. Så suckade hon tungt, en suck som fick hela kroppshyddan att höjas och sänkas där den låg mot marken. "Jag deltog i invigningen av denna plats. Och förlorade min match. Ordentligt. Vid den tidpunkten mådde jag inte bra, det var för mycket... distraktioner. Men en sådan förlust sätter sig som tjära i märgen på en. Och jag har alla avsikter att se till så att något sådant aldrig händer igen."
Det var ena sidan av sanningen. Den milda versionen.
"Så ja, jag är här för att träna. Lära mig. Bli starkare. Men jag antar att det inte är av samma anledning du sökt dig hit?" Hon kunde inte låta bli att vända frågan tillbaka emot honom. Kanske för att komma undan att behöva prata mer om varför exakt hon stannade på denna plats.

Ett ja hade varit betydligt enklare. Meilyr skrattade och rätade på sig. Hans något allvarsamma blick mjuknade och han gungade lite på tassarna. Hans förklaring hade antagligen inte varit något vidare, han funderade om hans rättframma ord hade varit en aning hårda. Men nu kändes luften han andades inte lika laddad, kanske hade det varit ett steg i rätt riktning. Han lät svansarna virvla bakom sig medan han hörde henne prata. Hon hade tagit hans ord med ro och Meilyr nickade instämmande då hon avslutat med att hon hoppades att de kunde betrakta varandra som likar. Om det skulle vara möjligt var en annan sak men han kände att det var en början. 


Selva pratade om att hon stannat för träningens skull men för vilket syfte? Kanske läste han i det för mycket. Men ära och berömmelse lät lite för enformigt i hans huvud. “Jag börjar ångra mig att jag inte antog ditt förslag till en match, vid vårt senaste möte. Kanske hade du lärt mig något vettigt.” han drog på munnen, tanken på att han skulle gjort några tappra försök som helblind var ganska komisk. När hon nämnde invigningen ryckte det till i öronen och han höjde blicken en aning. Åter dök nya frågor upp. “Det ryktas att det hela var ett blodbad för sig, säkert väldigt underhållande” sa han, nästan med en gnutta sarkasm “Men den som lever han lär inte sant? Och jag skulle aldrig antagit att du bär på en sån förlust med den styrka du utstrålar” sarkasmen var som bortblåst och han menade sina ord. Det fick vara, han skulle inte rota mera, han hade fått sitt svar. När frågan kom tillbaks stelnade hans leende lite, han hade varit så uppslukad av deras möte så han höll på att glömma kärnan i det hela. “Det är lite trassligt” erkände han. 
“Jag var som alla andra också påväg till invigningen, i hopp om att träffa min familj. Men jag blev hopplöst försenad. Så jag har spenderat mina dagar på Civitas trånga gator” Han såg inte så förtjust ut då han nämnde Civitas “Men jag fick nyligen höra att mina farföräldrar dog under invigningen. Jag fick väl en impuls att få se arenan för mig själv. Fast nu sitter jag här framför dig istället och känner att det hela var en ganska korkad idé” Insikten om hans impuls idé hade klarnat medans han pratat men hon fick tycka vad hon ville, det var ju iallafall den råa sanningen. Meilyr reste sig upp och föll ner mot frambena för att sträcka på sig och en djup gäspning letade sig fram. Han avslutade med en lätt ruskning och började sen ta något steg mot Selva, lyssnade till hennes ljud för att förstå avståndet mellan dem. “Du var ju här vid invigningen, antagligen hade du andra saker att tänka på… Men inte stötte du på någon annan varg med fler svansar under tiden?” Han kunde inte skymma den hoppfulla blicken då han ställde frågan.

En hastig harkling lämnade henne, ett tappert försök att dölja skrattet som bubblat upp när Meilyr nämnde att de antagligen borde tagit en match vid deras första möte. De hade båda varit så mycket yngre. Hon betydligt mindre. Och han... betydligt blindare. Selva tillät sig själv hosta lite prövande, innan hon vågade sära på käftarna igen för att fukta nosen. Nog för att hanen antagligen skulle tagit hennes skratt med ro, tanken kunde vara bland det roligaste hon någonsin föreställt sig, men hon försökte ändå släta över det. Vid första ögonblicket hade hennes avsikt varit att bjuda på en utmaning, vare sig hanen velat det eller ej. Men med sitt lättsamma sätt, att han bemötte henne på ett plan så få andra klarade av, hade avsikterna att spilla blod sakta runnit undan och istället banat väg för en nyfikenhet som slutligen lett dem ... ja, hit. Lustigt hur saker och ting kunde utspela sig.
Meilyr talade om invigningen. Beskrev det som ett blodbad. Ja, det vore väl konstigare om det ordet inte användes. Aldrig tidigare hade detta land skådat någonting lika brutalt, och imponerande, som invigningen av denna plats.
"Det var utan tvekan någonting utöver det vanliga." Det hade varit mäktigt att få delta i någonting som antagligen skulle skrivas ned i landets historia, som ett av de största eventen landet skådat. Nog för att hennes planer innebar att forma om den där historian... med avsikt att se till så att hennes namn ristades i blod.
Blicken drogs åt sidan, och hon kunde inte hindra den skarpa fnysning som undslapp henne när hanen kommenterade hur svårt det var att föreställa sig hennes förlust. Tonen i hans ord talade för att han antagligen menade väl, endast ville vara uppriktig. Men det sved i skinnet varje gång hon tänkte på hur otroligt uppenbar hennes förlust varit. När segern egentligen borde varit enkel. Tanken retade henne så, det var svårt att hålla tillbaka morrningen som rotade sig i djupet av hennes buk. Men det var desto mer anledning att sträva mot sitt mål. Att se till så att hon aldrig skulle ifrågasättas igen.

Tankarna avbröts när hanen började tala på nytt. Blicken flackade för någon sekund bland skuggorna bortom dem, innan den åter fann fäste i hanens tomma ögon. Rösterna begravde klorna i insidan av skallbenet, väste högt intill öronen på henne. Farföräldrar. Kämpade de emot varandra? Deltog i invigningen... Namn... Namn... Minns inte. Vi minns inte. Löns inte. Släpp det. Nej, det löntes faktiskt inte alls. Om än hon brytt sig om att lyssna till namn den dagen, så hade hon aldrig kunnat komma ihåg dem. Inte i det tillstånd hon befunnit sig i.
Meilyr rörde sig närmare, och det tunga huvudet tippades åt sidan medan hon studerade honom.
"Stötte du på någon annan varg med fler svansar under tiden?”
"Jag är ledsen, Meilyr." Om orden hade samma innebörd när de kom från henne, som om de skulle ha kommit från någon annan, var omöjligt att veta. Det fanns antagligen inget genuint beklagande att finna bakom de där orden. Men hon tog sig likväl tiden att yttra dem. Det borde väl räknas som något?
"Invigningen var övermäktig. Med alla ljud. Alla dofter. Jag hade nog med att hålla koll på mig själv." Hon tog en paus. Vägde orden. "Men någon som bär fler än en svans bör ändå ha lagt sig i bakhuvudet på mig. Du är den enda varg jag någonsin mött som bär fler svansar än en. Det var därför jag kände igen dig." Det ryckte i de mörka mungiporna, och hon kunde inte låta bli att le.

Han kunde inte hjälpa att känna besvikelsen som sköljde över honom än en gång när Selva bekräftade att hon inte träffat på någon Kitsune. Han försökte dölja det så gott som det gick men bitterheten gick inte att mista i rösten “Det verkar nästan som jag är den enda med tassarna kvar på marken..” sa han ihåligt. Åtminstone så hade dom inte varit här, det var klart för honom nu. Kanske var det dags att släppa jakten för ett ögonblick, Meilyr tänkte tillbaks på Yina och en trygghet av att få ha något annat i tankarna de kommande dagarna. Meilyr kände rastlösheten i de trötta benen och han tog nu och slöt avståndet mellan dem. Först då märkte han att hon låg ner på marken, Meilyr drog på munnen och sänkte huvudet som om han plirade ner på henne. “Nåå, vad finns att bjudas på här i skuggfall? Jag har gått hela dagen, nånting ätbart matar de väl gladiatorerna med?”. Han höll blicken så i någon sekund, nästan frestad att kasta sig över henne och låta henne smaka på sin egna medicin. Men istället höjde han huvudet och svängde upp vid sidan av henne, samma formation som de tagit sig dit på innan. Tungan vätte de svarta läpparna med mat i tankarna. Han hoppades att hon skulle göra honom sällskap.

Det ena örat lades åt sidan, medan det andra förblev spetsat när hon lyssnade till den nedstämda tonen i hans röst. Ja det klart. Någonstans måste denna hane ha kommit ifrån. En familj. Släktingar. Det klart att det, rent logiskt, borde existera fler vargar som bar ett flertal svansar precis som han. Bara det att hon inte sett på saken ur det ljuset tidigare. Blicken smalnade av, och hon studerade honom som om hon försökte läsa av vad han tänkte - om än hon höll blodbändningen till sig själv. Det här med att sakna familj, vänner, eller söka efter individer man hade något gemensamt med, det hade hon aldrig själv varit med om. Aldrig känt något behov av. Familjen hade funnits där, och hon hade avskytt dem så pass att hon endast lämnat två individer levande. Flocken, tidigare medlemmar... hon kände ingenting för dem längre. Fanns det någon som hon kände någonting för överhuvudtaget? En känsla av kamratskap? Gemenskap? Onödigt. Irrelevant. Vi står över sånt. Slösa inte tid på värdelösa tankar. Det ryckte lätt i mungiporna. Ah... de hade så rätt.

Hanen slöt det lilla avstånd som var kvar mellan dem, och hon kom på sig själv med att sänka huvudet och spänna musklerna i bakbenen. Nästan som om hon var redo att hoppa på honom igen. Eller... kanske förväntade hon sig att han skulle hoppa på henne? Hur kul hade inte det varit, att få ett smakprov på den blindes styrka? Öronen vinklades bakåt, och den långa svansen svepte från ena sidan till den andra bakom henne. Nej, detta var inte en attackställning. Hon var redo att bjuda upp till lek om det var vad han ville. Kom igen. Tanken passerade i kaoset som stormade innanför pannbenet. Kom igen då.
Men så kul skulle de tydligen inte ha det. Han ställde en fråga om mat, och när han smidigt slöt upp intill henne på nytt kom hon på sig själv med att besviket rynka på nosen. Nåväl. Kanske en annan gång.
"Jag har lärt mig att soltorkat lårben är bland det bästa som går att finna här." Hon ruskade av sig besvikelsen, innan hon ställde sig upp och vände sig om så deras nosar var riktade åt samma håll. Ett brett flin sprack upp på läpparna, och hon gav honom en lätt knuff med rumpan innan hon började gå.
"Häng med, så ska jag se till att du får nåt att äta."