"Lainadan, kom. Vi måste fortsätta."
Firdrach kämpade med att hålla den andra på tassarna. Ända sedan han hade tagit livet ev Phol hade Lainadan gett upp allt hopp om att leva. Själv trodde han fortfarande på att de skulle klara sig bättre utan honom. Om bara hans andra hälft kunde se det också...

"Jag vill inte..." gnällde den bruna vrenen och gjorde ett försök i att kasta sig mot marken.
Han fångades upp av Firdrach igen.
"Allting är ditt fel." sade Lainadan anklagande.
Tårarna började rinna ner för hans ansikte igen. Varför kunde Firdrach inte bara låta allting vara så som det var? De hade det bra tillsammans med Phol. Varför kunde han inte se det? Benen vek sig under honom och han föll ihop på marken. Okontrollerat började han skaka och han dolde nosen under tassarna. Han ville inte finnas längre. Inte utan Phol.

"Lainadan! Sluta gråta! Det rinner ur mina ögon, och jag är inte det minsta ledsen!" morrade den andre åt den gråtande.
Han sörjde inte Phol. Inte det minsta. Att sörja honom var som att sörja lopporna i pälsen när de äntligen dött. Det fanns inte någon logik i det hela. Och hade han inte lämnat kroppen hade de aldrig kommit därifrån. Lik börjar lukta rätt så illa efter en vecka...
Magen kurrade på honom.
"Vi måste jaga... snart."

Lainadan skakade våldsamt på huvudet. Han kunde inte få fram ett ord.

Denna skog.. Efter ett tag där började man tycka den var ganska vacker, men det fanns inte en chans att han tänkte vara här någon längre stund, när det fanns flera andra platser i världen att utforska. Träden här gav bra skugga, också. En fördel han utnyttjade under jakten. Han flinade lätt när han tänkte på hur idiotiska djuren här kunde vara.. Eller var det bara han som var listig? Eller hans kamouflage som fungerade allt för bra? Ett kort skratt lämnade honom. Dagen idag hade varit bra hittills, och han skulle se till att den fortsatte vara det. Det var sällan han verkligen hade nöje med sin vandring, få gånger då han inte påpekade nackdelarna för sig själv eller klagade på något onödigt. Han såg på det på det viset i alla fall, men han kanske överdrev?

Vägen han använde var ingen särskild, en någorlunda ny stig som han hade följt ett par dagar nu. Han hoppades att den ledde till något bra ställe - han var trött på sådana som fick en att gå runt i cirklar..
Röster. Eller en röst? Han spetsade öronen, uppfattade inga ord men det var någon. Den lät.. klagande, ledsen en gång. Men det kanske bara var hans inbillning? Han ville inte börja höra röster i sitt huvud, det kände han starkt. Och det skulle ruinera den här dagen, tankarna bara riktade emot frågan om han började bli galen eller inte.

Han funderade på det en stund, avgjorde att han skulle se efter. Avvaktande. Det var konstigt.
Enda sedan hade hört de där orden från den han nu tänkte på som en vän så hade han backat undan från strider mer. Gnistan om att vilja fightas var fortfarande kvar, men det kändes som om den hade krympt mycket på så kort tid.

Han lutade huvudet på sned då han gick närmare, tvekande. Om det var hans egna fantasi, vad skulle han göra då?

Firdrach kände sig irriterad över den andres uppförande. Insåg han inte att han inte var ensam i kroppen.
"Vill inte?" spottade han fram. "Vill inte?! Jag bryr mig inte om du inte vill: jag måste äta!"
Han gjorde ett försök att resa sig. Långsamt kom han upp på benen och med stapplande gång började han röra sig framåt. Lainadan hindrade honom från att gå normalt.
"Sluta upp nu!" fräste han då han var tvungen att luta sig mot ett träd för att kunna stå kvar på tassarna.
Nu betedde han sig bara barnsligt!

Lainadan skakade på huvudet.
"Det går inte..."
"Går inte?"
"Det går inte utan min herre..."

Det blev för mycket för honom.
"Den där avföringsstinkande, patetiska, loppätna ursäkten för varg betyder ingenting för vår jakt! Ingenting! Han har bankat i dig att du inte kan överleva utan honom!"
"Tyst..."
"Jag gjorde dig, oss båda, en tjänst när jag dödade honom!"
"Knip igen!"
Firdrach blev förvånad över styrkan i Lainadans röst.
"Bara knip igen! Jag.. han.. Phol... Du...!" han kom av sig.
Återigen föll vrenen ihop i en hög på marken.
"Lägg. AV!"

Doften av varg fick honom att lugna ner sig, och han kände sig plötsligt lättat.
Det lät som två röster, och han kunde nu urskilja vissa meningar.
Men det var bara en varg..? Han satte sig ner med en duns, förvirrad igen. Pratade den andra med sig själv? Midnight hade gjort det ibland, konstaterat saker på sin färd. Men inte som den verkade göra. Han drog bak öronen lite, på nytt osäker. Skulle han störa vargen i sitt samtal med... Euhm, den själv?

"Bara knip igen! Jag.. Han.. Phol... Du...!"
Han visste inte om han ville vända om eller inte, denna varg verkade.. inte normal. Och vem var Phol föresten..? En liten röst i hans huvud viskade Fegis flera gånger om, men han var inte rädd. Han vågade gå fram. Det var bara det...
Den här är galen. Är det därför jag inte vill? Han morrade tyst för sig själv, började gå runt i cirklar.

Snart nog skulle främlingen upptäcka honom, hur han än gjorde. Tassarna stannade, han stirrade ner i marken. Sedan vände han om, skulle låta den där vara ifred.

Hanen gav ifrån sig en suck, och utan att se sig för bröt en kvist under honom. Det var inget högt ljud, inget sådant som fick fåglarna att lyfta från träden, men det var tillräckligt för att någon skulle höra. Han muttrade en svordom, fortsatte ett par steg låtsandes som att inget hade hänt.

Firdrach försökte om och om igen att ta sig upp på tassarna, förlorade kontrollen flera gånger innan han kunde ställa sig upp. Lainadans orkeslösa kropp föll ihop åter en gång och förstörde för honom.
"Håll. Dig. Undan!"
Han använde all sin vilja för att trycka tillbaka den andre till ett hörn av hjärnan. Vad var det som gjorde att han inte längre kunde ta över kroppen när han ville? Han hade inte haft några problem med att skjuta undan Lainadan tidigare. Det kunde väl inte...? Nej, det kunde inte bero på att han ville att han skulle dö. Det kunde inte vara så.

Han blev liggandes på marken ett tag innan han var helt säker på att det var han som styrde. Tårarna hade slutat rinna men det fanns fortfarande spår efter Lainadans gråt. Han harklade sig och spottade ut det slem som bildats i halsen så gott han kunde. Han borde nog försöka jaga någonting nu. Försiktigt ställde han sig upp för att förvissa sig om att han fortfarande styrde kroppen. Jo, det gjorde han. Han skakade på sig och såg sig omkring. Vilket håll skulle han gå på? Han hade hela Numoori att utforska om han så önskade. Han började röra sig mot sydöst.

Bakom honom knäcktes en gren plötsligt. Firdrach stannade upp och vände sig snabbt om. Vad var det? Ett byte? Han smackade besviket med tungan när han insåg att det hade varit en annan varg.
"Tch!"
Han vände sig om och började återigen röra sig mot sydöst. Kunde han inte äta det var det inte värt hans uppmärksamhet.

[Ska vi kalla det avslutat eller vill du fortsätta? För Lai/Firdrach har inte något som helst intresse för Midnight xD]

[Vi kan kalla det avslutat x)]

Kvisten som bröts väckte som tur var inte mycket uppmärksamhet, inte som det såg ut från hans håll - men fortfarande spände han sig lätt, beredd att attackera eller smita undan om något oväntat skulle hända. Han bet sig i tungan, funderade. Kanske skulle vargen inte ha hört honom? Dock var det låg chans att inte ha gjort just det. Eller så hörde den, men ignorerade? Han flinade smått, hoppades på det.

Nej. Ingen kom. Vargdoften hängde kvar, men inte lika stark. Hade den andra börjat ge sig av? Det borde nog han också.. Han pustade ut, ruskade på sig, startade en lätt trav, och försvann mellan träden igen. Vart skulle han nu? Stanna kvar i denna skog, eller hitta en annan plats? Valet var svårt. Med en irriterad morrning sköt han ifrån sig tankarna, började försöka få tillbaka de om "Den bra dagen". Skuggan drog sig dock emot honom när han kom närmare stammarna av ett par träd, och med brist på ork undvek han att värja bort dem och försvann i mörkret.

Vem var den där egentligen? ...