"Stanna vid skogens rand om ni behöver, men ge er av så fort ni är redo" Tramptass nickade åt dem och vände sig sedan mot resten av flocken. 

(Azazel och Zayev har förhoppningsvis fladdrat iväg nu )

Tass lät blicken glida över de församlade. Det var lika bra att vara rakt på sak, de fick reagera hur de ville. Saken var bestämd. Det gick inte att ändra på.


"Vi ska lämna Tenkais öken." Han lät orden sjunka in ordentligt innan han fortsatte med auktoritet i rösten. "Vi är inte värdiga att vandra i den svartes Öken. Inte nu, Devils har mist sin forna glans. Vi är inte längre Öknens djävlar, våra unga vet inte längre varför vi dyrkar Tenkai. De är fyllda av tvivel. De vet inte vad Devils står för." Han visste det, han hade känt Reikons hat, han visste om Kiones tvivel. Och Aruheito.. Ja, han var en klass för sig. Men gemensamt för dem alla, de saknade tron. Tron på Tenkai och hans läror. 


"Vi är åskan!" De visste inte varför de stred mot Qu. 


"Vi är marken som slits bort under dina tassar!" De hade ingen aning om vem Rukaze var. Vem Ascar var. Vad Zambor hade gjort. 


"Vi är den okontrollerbara elden, vi är galenskapen i kärlek!" De behövde läras på nytt. De var flockens framtid. 


"Vi är vågen som drar dig ut till havs, vi är vinden som river dig ner från klippan!" Den vite skulle stå vid den svartes sida. De två ökendjävlarna. De skulle vaka över Djävulsklippan när flocken var borta. Vakta den från inkräktare. Endast de värdiga skulle släppas in. 


"Vi dör aldrig, vi falnar bort, sover, för att lämna vår omgivning i en falsk trygghet.." Tass flinade och sänkte rösten till en viskning. 


"..Men vi reser oss alltid, återvänder för att sätta skräck i världen. Odödliga." Han höjde rösten igen. Det var Devils ord. Tenkais ord. Nevadas ord. Han såg ut över de samlade vargarna med den rödglödgade blicken fylld av triumf. Devils skulle aldrig falla. De skulle lämna Öknen, förlora den döda skogen, men återvända då de uppfyllde Tenkais krav. 

"Vi påbörjar vandringen om tre dagar. Vi går mot väst." Sa han sedan och reste sig upp. "Utgå." 

Han nickade tacksamt när Tramptass gav dem tillstånd att stanna, om så bara för ett kort slag. Han behövde det verkligen. Även om klumpen i bröstet knöt sig så hårt att han för en stund trodde att han skulle kvävas av den. Han bet ihop, hårt. Här var de, församlade, hela flocken. Så snart han rörde sig var det över. Det var detta han ville. Hans framtid låg inte här. Han såg på dem alla, gav dem alla en gemensam nick. Tacksam. Ändå kändes det tungt i hjärtat, inte bara för Saturns skull, när han mötte Zayevs blick och vände bort från de han en gång trott skulle bli hans familj. Vände bort från de han kommit att se som vänner, lärare. Han var inte längre en del i flocken. Inte längre del i öknen eller bland Tenkais ättlingar. Kanske hade han aldrig varit det.

Han önskade att han kunnat kasta en blick över axeln. Men han var rädd att möta den randiges ögon. Kanske var han mer rädd att möta den andres rygg. Men när han kommit en bit bort kändes det som om han kunde andas igen. Det var som om en ofantlig tyngd lyft från hans skuldror. Han var fri. Det var med lättnad i blicken han såg på sin blå vän. Även om han fortfarande hade en kamp kvar innan han kunde lämna Devils bakom sig, en kamp han gärna hade sluppit, så var ett stort slag redan vunnet. De gick med livet i behåll och svansarna intakta.

[Az (och Zayev, men tror Zayev vill göra ett eget inlägg C; ) lämnar mötet och lämnar där med flocken för gott.]

Elyns hjärta hade sltits itu när både Azazel och Zayev skulle lämna flocken. Det tog hårt mot henne. Det var bland de få som hon hade litat på, och uppskattat att prata och vara med. En tanke hade slagit henne dessutom att hon kanske borde lämna med dem, starka om någon annanstans.

Men hon mindes hennes nya löfte, och Tramptassens ord styrkte henne igen. Hon ville vara allt de där han lovade. Nej, Elyn hade gjort sitt val redan. Hon var en Devils och skulle så förbli. Hon skulle bli en demon att frukta bestämde hon sig för.

Hennes elektricitet knastrade om hennes tassar. Plötsligt så började hon yla, ett högt spontant hyllningsyl till Trampass, till devils och för henne själv, för att visa vart hon hörde hemma.

[Zayev tackade för tiden och sprattlade iväg tillsammans med Azazel c: Orkar inte skriva ett vettigt inlägg ._. Kanske gör jag det senare.]

När den brune uttalar hans namn öppnar Saturn ögonen. Azazel vill tala med honom. Behöver tala med honom innan han ger sig av. Vad kan den brune ha att säga mer än det som redan sagts på detta möte? Saturn känner sig tom inombords. Vad hade han väntat sig egentligen? Vad kan han vänta sig? Det kommer bli ett farväl. De kommer vandra sina skilda vägar. Kommer de ses igen? Förmodligen är det inget han kan förvänta sig. Han kan inte förvänta sig något. Kan inte ta något förgivet. Men han hade väntat. Som han lovat. Och nu behöver Azazel tala med honom. Hjärtat slår vilt i hans bröst. Inte av förväntan. Han är nästan säker på vad den bruna har att säga. Att det aldrig skulle fungera mellan dem. Att de är för olika.
Saturn gör bäst i att stanna. För med Devils kan han skapa sig ett syfte med sin patetiska existens. Han kan skapa sig något att leva för. För han har flocken. Han är en av dem. Han är en Devils.

När Saturn höjer blicken har Azazel och den blå Zayev reda lämnat platsen. Det känns tomt inom honom. Kallt. Tungt. Han sväljer klumpen i halsen och försöker istället fokusera på Tramptass ord. Om att flocken ska förändras. Att de ska vandra iväg. Lämna öknen. Saturn ska vandra med dem. För han är en av dem. Även om han alltid känt sig utanför. Aldrig riktigt som en av dem. Men han är säker på att han kan skapa sig en plats. Nu när den vites gula blick inte övervakar dem längre. Den vites försvinnande är en ny chans för Saturn att visa vad han går för. Visa Tramptass vad han går för. Att han har mycket att bidra till flocken. Att han har vad som krävs.

Men i bakhuvudet, trots att han försöker ignorera det för stunden, gnager tankarna på Azazel. Vad denne kan ha att säga till honom. Saturn fasar för deras samtal. Men han tänker inte utebli. Han vet vart Azazel kommer befinna sig. Saturn kommer gå dit. Höra vad han har att säga. Kommer det kännas bättre sen? Kanske att få höra en rejektion från den brune kan få tyngden i bröstet att hävas. Det kan göra det lättare för honom att åter bygga upp murarna omkring sig. Att slippa känna igen. För det för bara problem med sig. Det är bättre att slippa känna. Inte känna någonting alls.

Han rycker överraskat till när Elyn sedan brister ut i ett yl. Saturn sänker huvudet där han sitter. Gör sig lite. För han känner sig liten just nu. Och inte vågar han stämma in i ylet heller. Inte än. För han vet att hans röst inte skulle hålla.

Kione lyssnade spänt på ledarens ord. De skulle lämna Öknen. Det väckte inga speciellt sorgsna känslor i den bruna vargen. Faktum var att han kände sig lite upprymd över vad som komma skall. Äntligen hände någonting spännande! Kanske skulle vandringen bli hård, kanske skulle några inte överleva, men det var inga tankar som bekymrade Kione. Han hade en ungvargs törst efter äventyr. Han kände sig odödlig.

Exalterat rycktes den bruna vargen med i Elyns ylande och deras röster fyllde Öknens annars så tysta atmosfär. 


(Tänkte att vi kunde avsluta rollet snart, ger er några veckor till att svara men sedan skriver jag ett sista inlägg med Tafsen så vi kan börja med den awesoma vandringen!! Woop wooop. Rangordningen i flocken ska ändras lite, har ni några önskemål om vad ni vill att era vargar ska ha för uppgifter så skicka ett pm till mig så kan vi diskutera ^^ )