Tramptass stod stelt och såg ut över Djävulsberget. Han hade undvikit platsen lika mycket som han hade undvikit döda skogen. Hans hem som alltid hade skänkt honom trygghet kändes plötsligt främmande.

Flocken behövde kallas.

Han lyfte nosen mot den skinande solen. Men varför tvekade han? Varför kunde han inte förmå sig att yla på sina bröder och systrar?

Det var alltid den vite som kallade på dem.

"Kom."

Han lät orden sprida sig över öknen som en löpeld. Alla som befann sig i öknen skulle höra hans röst i deras huvuden.


(Fail rubrik. Vet ärligt talat inte hur jag ska beskriva hans kallelse till flocken, jag tänker mig att ordet ska sprida sig sådär som medaljongen kallar piraterna i första pirates of the caribbean filmen. Lixom booooooooom och alla hör hans röst i huvudet. tafs creep.)

I vattenbrynet till oasen låg den blå björnen och svalkade sig. Då och då stack han ut tungan för att släcka törsten. Vattnet var kanske inte kallt med det gjorde det det skulle. Han suckade djupt och lade om tyngden. Även om han tyckte om värmen kunde det bli väldigt varmt mitt på dagen. För varmt nästan.

Plötsligt bröts tystnaden av en röst. Zayev kände igen den som Tramptass'. Den hade kallat på honom. Mödosamt ställde han sig upp. Pälsen hängde tungt inunder honom. Med lunkande steg klev han upp ur oasen. Det grämde honom aningen att behöva lämna det svalkande vattnet, men en kallelse var en kallelse: han var tvungen att gå. Den blå skakade av sig så mycket vatten han kunde innan han i lugn galopp började röra sig mot Djävulsberget.

När han nådde klippan var han varmare än tidigare. Han saknade sin plats i oasen. Den orangea blicken fastnade på Tramptass och han böjde respektfullt på halsen åt betan. Än så länge var de få vid klippans fot, men snart fylldes det på med fler och fler flockmedlemmar.

[Vad snackar du om? Titeln är ju fantastisk! 8D Och ja, creep-tafs.]

[Svarar från mobilen, jag skyller på T9 om det blir fel~]

Han hade haft djävulsbergets klippor inom synhåll ett tag när Tramptass röst ekade i hans sinne. Termiken bar honom snabbt framåt över det torra, spruckna landskapet. Vinden brusade i hans runda öron. Rev i den tjocka manen. Han hade påbörjat sin lugna nedstigning tidigt, och när klipporna närmade sig började han slå med vingarna för att bromsa. De djupa dunsarna från vingarna ekade mot stenväggarna. Det tog ytterligare en liten stund innan fakargens breda tassar tog mark. Sand och damm yrde från marken. Azazel fällde ihop vingarna mot sidorna och ruskade på kroppen. Han hade landat ett gott stycke ifrån de församlade för att inte sanden skulle slå emot dem.

Med en krökning på nacken åt de församlade och en djupare bugning åt Betan sällade han sig till gruppen.

Malvado låg utsträckt i den varma sanden, utan någon önskan efter skugga. Längre bort vid oasen kunde han skymta en bastant, välbekant figur. Namnet var sedan kriget totalt borta och oavsett hur många gånger han blev påmind om vad den blåa jätten hette så föll det borta lika snabbt igen. Liksom en hel del andra namn.
En oinbjuden gäst trängde in i hans medvetande med en kallelse. Malvado ruskade på huvudet, muttrade ogillande och svalde en morrning. Intrång i hans huvud var en av de värsta sakerna som han visste och något som han inte såg med blida ögon på. Men, han fick väl hålla sig i skinnet. Tramptass kallade och med Nevada borta var det hans ord som gällde.
Han masade sig långsamt upp. Hade Tramptass kallat på dem på det 'vanliga' sättet hade han skyndat sig till honom. Men nu, när han redan var ilsk för intrånget i huvudet så tänkte han då inte skynda sig. Likt en trotsig tonåring gick han helt i sin egna takt mot den tillfälliga (permanenta?) ledaren.
När han tillslut kom fram såg han upp på Tramptass, grymtade ett "Du kallade", och lät sedan kroppen falla ner i sanden med en duns.
Hade han blivit grinig på äldre dagar tro?

Tramptass nickade åt medlemmarna då de en efter en samlades runt honom. Han sneglade på Malvado som hade slagit sig ner i sanden och såg bitter ut, alltid bitter. Tass klandrade honom inte men började tröttna på hans attityd.

"Mina vänner. Jag antar att ni alla har slutfört era uppdrag. Vad har ni att rapportera?" Han lät blicken glida över var och en i den samlade gruppen. "Azazel, har ditt sökande gett resultat? Zayev? Kione?" Egentligen behövde han inte fråga, han anade redan att ingen hade några goda nyheter. Deras ansiktsuttryck skvallrade om det. "Min sökpatrull har inte lyckats hitta någonting.." Det stämde, hur mycket han och Shiro än letade så kunde de inte hitta några som helst tecken eller ledtrådar på vad som hänt Nevada.

Han hade ärligt talat tappat hoppet.

Han skakade på huvudet.
"Tyvärr. Vi fann inte några spår efter Nevada..."
Han tystnade och såg på Kione. Han hade inte frågat valpen tyckte om hela situationen, vad han tyckte om att den vite inte skulle komma tillbaka. Vad tyckte han själv om det? Han hade nog inte så mycket synpunkter på det hela mer än att det skulle kännas underligt att den vite inte längre skulle leda flocken.

Zayev såg mot de andra medlemmarna. Kanske hade de haft mer tur.

Azazels öron vände sig bakåt när Tramptass talade. Ingenting. Zayevs resultat var inte annorlunda. Han hade anat det redan tidigt. De andras ord bekräftade endast vad flocken redan förstått. Fruktat. Han mötte betans blick och sänkte huvudet med en långsam skakning. Ögonen slöts medan han talade. "Jag sökte i syd, längs kusten, över savannen i öst, skogen, öarna." Han öppnade ögonen igen. "Inte ett spår. Tyvärr." Ärligt talat var han osäker på om han kände så mycket över det hela som de andra närvarande. Men han kunde inte förneka den besvikna och nästan sorgliga känslan som letade sig genom honom när ingen av gruppernas sökande gett resultat.

Elyn hade försiktgt närmat sig i bakgrunden, men sa ngenting. Visst hade hon plikttroget sökt efter deras ledare, men inte direkt helhjärtat. En del av henne var betydligt gladare om han aldrig dök upp igen, men hon vågade inte yttra sig om det. Hon vågade dock knappt tänka de heller, hon kände till Tramptass krafter.

Men kunde hon, så skulle hon uttala vad hon egentligen kände och tänkte, men hon var i alldeles för låg rang för att faktiskt våga göra det. Hon satt kvar i tystnad medan hennes flockmedlemmar ksulle komma till insikten av det som hon redan kände - Nevada skulle aldrig komma tillbaka. Och en ny ledare skulle behöva fastslås. Skulle Tramptass ta på sig det ansvaret? Elyn var inte säker på vad hon själv egentlgen ville eller föredrog, men nog kunde han nte varam ycket värre än Nevada.

Kione hade inte befunnit sig långt ifrån Tramptass då han hörde hans röst i huvudet. Obehagliga typ, den där Tramptass. Kione tyckte han skulle vara betydligt trevligare om han kunde sluta inkräkta i hans huvud. Tyst hade den bruna hanen anslutit sig till den lilla samlingen av vargar. Nyheterna han fick höra var allt annat än bra, men den unga hanen var inte förvånad. Ingen hade hört eller sett någonting utöver det vanliga. Typiskt. Vad skulle hända nu?

Kione mötte Zayevs blick. De hade inte hittat någonting heller. Inte för att han hade väntat sig det, men det kändes ändå konstigt. Ovant att inte ha den vite bland dem.

Hur skulle flocken göra nu? Tramptass verkade ha övertagit ledarplatsen, iallafall tillfälligt. Skulle någon sätta sig emot honom? Kione var tvungen att erkänna att visst lockade ledarplatsen. Men han visste också att han inte ens kunde drömma om att komma som vinnare ur en strid med betan.

Det var inte länge sedan tigerfalken hade vandrat över gränsen till öknen. Iställer för damm var det nu sand som kittlade under tassarna när han vandrade framåt. Det fanns åter kraft och spänst i hans steg. Trots att kroppen fortfarande ser rätt mager mår han mycket bättre än vad han gjort på länge. Och pälsen ser välvårdad ut igen. Inte dammig. Öronen står spetsade på huvudet men den randige vacklar kraftigt till när en röst ekar i hans huvud. Det där hade han inte varit beredd på och kroppen slår i marken efter att ha slagits av en kraftig yrsel. Han mår bättre ja, men inte 100%.

Vingarna fälls snabbt ut och med några språngsteg som stark kastar han sig upp i luften och finner vindarna och låter dem bära honom med sig mot djävulsberget. Det är lika bra att ta sig dit så snabbt som möjligt. Kanske något har goda nyheter om Nevada? Saturn har dock alltid haft lite olustiga känslor mot ledaren. Nu är han bara förvirrad.

Snart kan han se de samlade längre fram och han börjar sänka sig mot marken. E bra bit ifrån de samlade tar han mark och med några travsteg tar han sig närmare samtidigt som vingarna fälls in mot hans sidor. Han stannar upp i bakgrunden. Sätter sig sedan ner och lyssnar på vad de andra säger. Tydligen har ingens sökande varit lyckosamt.

Malvado lyssnade på vad Tramptass och de andra sade. Han kände en uns av skam över att han själv inte hade sökt efter Nevada, han hade främst hållit sig vid revirets gränser. Strövat omkring och bara haft ett öga på reviret. Men å andra sidan så skulle ju någon göra det också. Men ändå. Han hade inte sökt efter sin ledare. Han hade aldrig stått Nevada speciellt nära, aldrig haft en längre konversation med hanen, men det var ingen ursäkt för att inte leta.
Men han hade svårt att förstå att Nevada var helt borta. Han farade för Devils framtid nu när deras ledare var borta. Vem skulle stiga in? Tramptass? Malvado hade dock ingenting emot att se Tass som sin ledare, det var en varg han respekterade. Men det märktes redan att den pågående händelsen skulle vända flocken uppochned.

Han lyfte på huvudet och satte sig upp. Sand och damm föll från hans päls men det mesta satt kvar i pälsen och gav honom en svag gråbrun färg. Han öppnade munnen för att tala, men när inga ljud kom ur honom stängde han den igen och förblev tyst lite till.
Ingen av patrullerna hade hittills lyckats lokalisera Nevada. Det var det som var hårdast: att inte ens veta. Det hade varit lite av en lättnad att få se de bära hem Nevadas livlösa kropp - då visste man i alla fall. Nu var han bara... borta.

Han öppnade munnen igen.
"Vad händer om han inte kommer tillbaka?" frågade han med ett bekymrat uttryck. Han var tvungen att få frågan ur sig.

Tramptass nickade åt de vargar som rapporterat in. Ingen hade nått några som helst framgångar. Det förvånade inte Tass även om det smärtade honom.

"Vad händer om han inte kommer tillbaka?"

Det blev tyst då Malvado talat. Tramptass visste att frågan skulle komma men han hade svårt att hitta ord. Han mötte den svarta flockbroderns blick. Han önskade den vite skulle komma vandrandes över sanddynerna och rädda honom. Men Tramptass visste att det aldrig skulle ske.

"Jag ska ta Nevadas plats." Svarade han sedan lugnt. "Är det någon som har problem med det så kliv fram. Nu." Han lät blicken glida över var och en i flocken. Hans önskan var inte att slåss mot sina bröder och systrar. Men han skulle heller inte backa om någon utmanade honom.

Allting blev stilla i flocken när Malvado ställde frågan. Zayev såg mot betan i väntan på svar. Han såg ut att vilja försvinna ner i jorden.

Den blå kom på sig själv med att hålla andan när Tramptass gav sitt svar. Försiktigt drog han in luft och började andas normalt igen. Han såg sig stilla om bland medlemmarna. Fanns det någon som ville utmana betan? Han själv skulle inte göra det. Han hade inte några ambitioner om att leda en flock.

Luften var tjock av spänning.

Tramptass skulle ta den Vites plats. Det var ingenting som förvånade honom. Betan var redan en betydande flockmedlem och en de flesta såg upp till och litade på. Azazel själv satt tyst och betraktade stunden. Spänningen. Tystnaden. Han hörde inte hemma där. Känslan var starkare nu. De var en samling förvirrade själar, förenade under en ledare som sannolikt aldrig skulle återvända, som kanske redan dansade med Chaibos. Han hade varit knuten till dem genom Nevada.

Elyn höll andan i den tryckta stämningen medan hon såg Tramptass ta upp plats. För Elyn var det ett självklart val. Ingen annan i den här gruppen hade tidigare visat sina framfötter som ledare. Och av någon anledning, så hade Elyn känt ett behov av att bli bekgräftad av Tramptass, att bevisa för honom att hon platsad i denna flocken.

Samtidigt som en del av henne aldrig ens velat vara kvar i flocken. Hon mindes tydligt mötet där Vitani hade valt att utmana Nevada. Elyn hade tyckt att det var förnedrande mot både Nevada och att Vitani bara skämde ut sig själv som kunde tro att hon kunde vara i samma klass. Elyn är fullt medveten om att hon inte skulle ha en chans. Hon skulle inte förnedra sig själv så. Hennes stolthet var för stor. kanske en dag, om hon visste att hon var på riktigt redo att hon skulle göra det. Men inte tänkte hon ställa upp bara för att visa sig kaxig och ambitiös. Nej, det var inte Elyns grej helt enkelt. Ingen verkade vara beredd på att möta Tramptass.

Elyn tog plötsligt ett par steg fram ur gruppen, mot Tafs. Ställde sig och såg på honom i tystnad en stund. Hon var bestämd i blicken, men för ett ögonblick så kändes det som att hon hade tappat talförmågan.

Hon tog ett djupt andetag och talade till slut direkt till Tramptass:

"Ni, är min ledare." Hon tystnade och vek ner blicken för att sedan buga något. Med iskallt känslolöst, men egentligen skräckslagen inombords, så stod hon sedan där framför honom.

Hon lyfte blicken igen.

"Ni, är den jag ska följa. Ni, och ingen annan."

Hon slutade andas och såg på Tramptass medan hon väntad på att något ska hända. Elyn hade tagit sitt beslut. Nu skulle resten göra deras.

Han lyssnade på Tramptass. Nickade kort, men sa inget mer. Någon som dock klev fram från sin tystnad var en ung hona som han väl kände igen. Malvado kunde inte minnas att han hört henne yttra sig i en större grupp vargar tidigare. Eller så var det bara han som inte riktigt sett henne förrän nu. Han hade dock hållit sig mycket för sig själv det senaste.
Hon stod bakom Tass. Azazel och Zayev sa ingenting.

Malvado själv nickade gillande åt hanens svar på hans fråga. Han gav sedan Tass ett genuint leende.
"Det ska bli ett sant nöje och en ära att få följa dig", sa han sedan och gav sin nye ledare en kort nick.
I sitt stilla sinne hoppades han att ingen skulle gå fram och utmana. Malvado själv hade gjort det, om detta hade varit för tjugo år sedan...

Det blev tyst efter att han talat. Spänningen i luften gick nästan att ta på. Ingen sade något. Tramptass trampade på stället och såg ut över skocken vargar. Ingen log, men ingen såg heller ogillande ut. Plötsligt bröt en stadig röst tystnaden. Tass blick mötte Elyns. Han hade svårt att dölja förvåningen när hon svor honom sin lojalitet. Lilla, bittra Elyn. Otippat, men inte oönskat. Han nickade allvarligt åt henne och lät blicken vandra vidare till Malvado. Han hade inte väntat sig något annat av sin vän. Tass gav honom ett leende och vände sig sedan till hela flocken.

"Jag ger er, som känner att Devils inte är er familj, som vill gå andra vägar i livet, chansen att gå, att skiljas här, som vänner." För första gången i Devils historia, antog Tass. Tenkai skulle vrida sig i graven. "Men ert val är slutgiltigt. Ni kan aldrig komma tillbaka."

[Svarsordning? Meh!
Nu kan jag ju inte skapa något drama med det Az skulle säga! Fis på dig för att Tass utan förvarning talar om att alla får gå om de vill! XD

Jag kommer låtsas som att fler svarar innan Az här, så om fler ska svära Tass trohet så får de gärna göra det innan de reagerar på vad Az säger. Jag vill mest få lite fart på det hela C; ]


Det ryckte i Azazels mungipor när Tramptass berättade att de fick gå om så önskade. Det var som om en oerhörd tyngd lättade från hans bröst. Han kunde inte säga om det var så att betan... ledaren hade haft sina föraningar, eller dragit slutsatsen här och nu, men vetskapen att han antagligen inte skulle behöva fly från platsen var skön. Även om han inte kunde veta säkert. Kunde han egentligen över huvud taget tro på orden, eller var det ett test för att se vilka i flocken som var trogna? Fakargens tankar syntes inte utåt, och han förblev stilla och tyst medan fler av medlemmarna svor sin trohet till den brune. Sade att de skulle följa honom. Sade att han skulle bli en god ledare, att de trodde på honom och att de aldrig skulle svika flocken. Han följde dem alla med blicken. Studerade dem alla med en blick som vuxit sedan han blev medlem. Han var inte längre den veka varelse vars plats låg under sanden. Han hade skyn ovan, sin frihet. Den gick att ta på. Han såg på dem, och såg en familj. En flock, trogen de sina. Han såg något som skulle överleva allt.

Efter en stund, när de flesta yttrat sig även om några ännu stod tysta, rätade Azazel på sig. Han höjde huvudet och sökte den nya ledarens blick.
"Tramptass." Hans röst var stadig och lugn. Det fanns ingen återvändo längre. "När jag ser dig nu, när jag ser flocken, så ser jag en familj. En familj som kommer överleva." Han pausade kort och vände snabbt blicken över de andra innan han åter såg på Tramptass. "Men jag är inte en del av er familj. Jag hör inte hemma här." Han drog ett djupt andetag. Rädd att säga något som kunde bli fel. Så fel. Han hade varit bunden vid flocken genom den Vite. Nevada var den som burat in honom och kedjat fast honom vid öknen. Men han hade aldrig delat deras tro. Han hade aldrig delat deras mål. Han hade stridit i ett krig som inte var hans. Han hade varit dum då, naiv. Men han hade lärt sig att hans plats inte var här.
"Jag har respekt för många av er. En del vill jag kalla vänner. Några mer än vänner." Utan att röra en min eller ens vända blicken tänkte han på Saturn. På Zayev. "Men ni är inte min familj. Jag är inte del av er familj. Och jag ber om att få gå och behålla det. Respekten för er, mina vänner."

En kort stund stod han tyst, osäker på hur han skulle fortsätta. Han behöll fokus på Tramptass, rädd för att se på de han älskade igen. "Men hur kan ni lita på att jag går utan att önska er ont? Gör som gjordes när jag först kom hit. När jag dött i buren och givits nytt liv endast för att dö i kriget. Om du känner minsta tvivel när jag säger att jag vill er intet ont, att jag endast vill gå i frid, så se mitt sinne. Se mina tankar och minnen. Jag hyser inget agg mot någon av er." Han svalde, men stod stadigt kvar. Hur kunde de lita på att han inte, så som Malvado gjort mot Qu, skulle sluta upp med andra och förråda dem? Han var ingen förrädare. Redo för vad som än kunde komma. Om han skulle få gå utan formaliteter, eller rannsakas inifrån och ut. Om de skulle jaga honom till världens ände eller önska honom lycka till på färden. Han visste inte. Ovissheten gnagde i hans bröst. Men han ville tro sig vara redo. För allt.

Den randige sitter tyst och stilla längst bak. Han lyssnar på vad de andra har att säga. Hur många är det som stannar? Vilka kommer gå? Tvekan härjar i hans bröst men sen han kom till Numoori har öknen blivit en fristad för honom. För ärligt talat är han ingen ensamvarg. Han mår inte bra av att vara ensam. Det märks på den fortfarande utmärglade kroppen. Trots att pälsen återfått lite av sin glans och mjuka fluffighet och döljer det mesta. Om han stannar har han en chans att kunna visa sig duglig. Att han kan bidra till flocken. Om han lämnar dem, vad kommer då hända? Han har blivit en helt annan sedan han blev medlem av Devils. På både gott och ont. Och trots hans bakgrund så har han mycket av sin far i sig. Han ger aldrig upp. Och han fegar inte ur. Men att få en chans att börja om på nytt... Börja om på vad? Vad han än väljer så är det nya vägar att vandra. Han kan välja att vandra ensam eller att stanna. Stanna med flocken. Familjen. De han har lärt sig att bry sig om. Det har aldrig varit någon tvekan om att han vill stanna.

Hjärtat hoppar upp i halsen på honom när den andra fakargen, Azazel, tar till orda. Det vaknar alltid en pirrande känsla i maggropen när han hör den brunes röst. Men denna gånger är det även en kyla som smeker hans innanmäte på ett illavarslande sätt. För Azazel talar om att lämna dem. Öronen vinklas snett bakåt. Osäkert. Och den gyllene blicken höjs något för att försöka finna den brune bland flockmedlemmarna. Varför? Räcker det inte med friheten har skänkts honom åter i och med Nevada's försvinnande? Azazel vill lämna dem. Förgått. Saturn känner att han darrar. Blicken sänks mot tassarna. Huvudet hänger. Azazel vill lämna dem. Fanns det verkligen inget som fick honom att trivas? Som fick honom att överväga att stanna?

Saturn sluter ögonen. Hoppas att darrningarna inte syns utåt. Att det bara är inom honom som allt känns som ett hemskt kaos. Något sådant här har han inte varit med om förut. Inte den här känslan. För tidigare tillät han sig inte att känna. De där murarna han hade rest omkring sig skyddade honom. Men sedan han mött Azazel hade murarna sakta raserats. Och det är bara ruiner kvar. Han hade försökt bygga upp dem igen. För sin egen säkerhets skull. Men varje gång han hade mött de där blå hade inget annat spelat någon roll. Vad kommer hända nu? Vi ses åter i öknen. Men Azazel vill inte stanna. Saturn har bara sig själv att skylla. Vad hade han hoppats på egentligen?

Men Saturn ser en framtid med Tramptass som ledare. Han hade sätt den äldre hanens styrka i kriget. Ingen hade förutspått att Nevada skulle försvinna. Men det är en ny start för alla. Saturn är nyfiken på vad framtiden har i sitt sköte. Han vill fortsätta kämpa. Men det värker i hjärtat. Vad är viktigt egentligen? Han vet inte. Saturn är dum. Han tillät sig känna så mycket. Det är Saturn som är dum. Naiv. Vad trodde han egentligen? Vad hade han hoppats på? Han hade öppnat sitt hjärta för Azazel. Han hade bekänt sina känslor. Han hade blottat hela sig. Men Azazel hade talat som om han valt orden noga. Han visste vad han ville. Och det var inte att stanna. Saturn fortsätter hålla ögonen stängda. Kanske kan han fly verkligheten en stund. Han känner sig avdomnad. Trött. Låt honom försvinna en stund.

Tystnaden var överhängande. Han kastade en snabb blick mot Azazel. Hans intuition talade för att fakargen inte var helt bekväm med det. Vad just 'det' var kunde han inte säga, men någonting var det.

När Elyn tog ett steg framåt visste Zayev inte vad han skulle göra. Hon kunde inte, fick inte, utmana Tramptass. Han trodde inte att betan skulle ta hennes liv, men han ville inte se henne skadad. Hon hade blivit en vän. Hennes ord gjorde att helveteshunden kunde andas ut. Istället såg han mot den mörke ledaren. Förvåning sken i hans ansikte. Sedan tog även han till orda. Nu var det Zayevs tur att skina av förvåning. Aldrig i hela sitt liv hade han trott att Devils någonsin skulle låta en flockmedlem gå utan att det hade konsekvenser. Inte ens Fiero hade lyckats med det. Den stora frågan var: skulle han göra det? Han hade sökt sig till Devils för deras rykte. En flock med djävular. Vad mer kunde han önska? Han var en djävul. Det hade alla andra sagt till honom, båda valpar och vuxna. Hans föräldrar hade gjort sitt bästa för att övertyga honom att det inte var sant, men innerst inne visste han att de hade fel. Han log vagt åt sina egna tankar. Det hade tagit honom tre år att inse att han inte var någon djävul och att Devils inte var flocken för honom. Han såg tacksamt mot Tramptass. Han skulle ta chansen. Det här var inte ett liv för honom.
Han var tvungen att tala. Men vad skulle han säga? Orden behövde komma ut rätt. Så tog Azazel till orda. Den blå fäste blicken på sin vän och lyssnade intensivt på hans ord. Han kunde inte låta bli att le åt dem. Väl valda ord. Inte exakt de som Zayev själv letat efter, men nära nog. Fakargen tystnade. Det var hans tur att tala.
"Tramptass." han såg mot ledaren. "Även jag känner att detta inte är någon plats för mig. Jag har inte det som krävs för att upprätthålla Devils rykte: jag är inte en av öknens djävlar. Det har jag nog aldrig varit heller."
Han tystnade, kastade en snabb blick mot Azazel innan han fortsatte.
"Jag är Nevada, och er alla, evigt tacksam för att jag återfick en familj. Ni har lärt mig saker jag inte skulle gjort på egen hand. Framför allt om mig själv. Men jag platsar inte här. Det har jag aldrig gjort."
Han var inte en djävul. Han hade aldrig varit det. Det inser han nu.
"Liksom Azazel vill jag er inget ont. Jag hyser inga agg. Jag har inte några agg att hysa. Jag..." han tystnade.
Vad skulle han säga nu. Orden tog slut i hans mun.
"Jag vill tacka för tiden jag fått med er. Och jag hoppas att flocken åter igen växer sig stark. Så.. tack."
Han böjde på nacken och bugade åt Tramptass. Han var verkligen tacksam, men han hörde inte hemma här.

[Tralalaaaa~]

Malvado ryckte till när han hörde Azazels stämma ljuda. Han lyssnade på orden och drog efter andan. Han skulle lämna dem. Han skulle inte vara kvar.
När Zayev sedan var näste man att ta till orda var Mal helt full av luft och det kändes som om han skulle spricka. Han hade i princip hållit andan under hela tiden som Azazel hade talat, men nu släppte han ut luften i en tung utandning. Zayevs ord var i stil med fakargens. Han skulle också lämna dem.
Första känslan som drabbade Mal var ilska. Vilka trodde de att de var som bara kunde gå ifrån flocken på det här viset?
Men hans vrede stillade sig fort och ersattes med en sorg och en förståelse. Han kunde se det ur deras ögon då han själv hade varit där en gång. Han hade också tvivlat på sin tillhörighet till flocken, han hade haft genuina planer på att lämna flocken, på den tiden då det sågs som förräderi.
Han kunde nu inte med att känna något annat än sorg över hanarnas beslut. Men han förstod dem båda.

Han slängde en kort blick på Tass, men utan att vänta på att den nye ledaren skulle tala tog han själv till orda, med ett leende på läpparna. Hans blick växlade mellan Azazel och Zayev när han talade.
"Jag hoppas att ni finner det ni inte känner att Devils kan förse er med. Jag önskar er all lycka i livet. Jag talar dock endast för mig själv när jag säger att ni båda fortfarande kommer ha mitt förtroende och min vänskap, trots att ni inte längre tillhör flocken", sade han med en långsamt, vänlig stämma.
"Men jag hoppas att ni fortfarande är Devils lojala, i den mån ni kan", sade han till sist och kunde inte låta bli att lägga till ett litet flin på läpparna. Det där vanliga, halvt retsamma halvt vänliga flinet som var karaktäristiskt för honom. Han hade menat varje ord av allt det som han just sagt, och han hoppades att de förstod det.
Han kastade en blick mot Tass istället, han hoppades att han inte gjort bort sig genom att tala före honom.

Tramptass.
Han lyssnade under tystnad på Azazel och Zayevs ord. De valde att lämna flocken. Egentligen var han inte förvånad att lejongamen valde att lämna dem, det var Nevada som släpat med honom till flocken och på något sätt misstänkte Tass att det var den vite som hade hållit fast Azazel i flocken. Han var ärligt talat ledsen att se dem gå, han hade trivts i deras sällskap och de hade gjort en fantastisk insats i kriget. Men han accepterade deras val med ett svagt leende. Det var Malvado som tillslut tog till orda. Tass gav honom en blick som påminde om när en trött mor ser sina valpar riva sönder lyan för tjugofjärde gången.

"Tack för de vackra orden, Malvado." Sa han likgiltigt. "Och jag tackar er, mina vänner, för er tid i flocken." Han såg först på den lejonlike och sedan på den blå. "Må ni finna lycka någon annanstans." Det fanns inte mer att säga. 

"Gällande Devils säkerhet så finner jag inga tvivel i era ord, jag litar på er, jag litar på att ni inte vill oss något ont." Han lät nu blicken glida ut över resten av samlingen. "Devils kommer förändras." Den röda blicken vände sig åter till Azazel och Zayev. "Det ni nu vet om flocken kanske inte stämmer om några månader." Han gav dem ett hemlighetsfullt flin. Det kanske var den största anledningen att han faktiskt lät dem gå utan att ha undersökt deras sinnen och raderat känslig information om flocken. 

Devils skulle födas på nytt. 


Kione. 
Han hörde inte vad ledaren sa. Striden inombords rasade alldeles för hårt. Skulle han gå? Skulle han stanna? 

....

Egentligen visste han svaret. Han hade alltid vetat svaret. Han var inte Kovu. 

Han skulle stanna. Devils var hans hem.

Den bruna ungvargen satte sig långsamt ner igen och sänkte blicken.

Kyoko


Kyoko hade suttit tyst under hela tiden, och då Tramptass konfirmerade sin position som den nya ledaren syntes ingen reaktion i hennes ansikte. Men bicken hon hade fäst på Tramptass velande inte ens sekund, så budskapet var tydligt - hon skulle följa tramptass lika troget som hjon följt Nevada. Om situationen hade varit annorlunda skulle hon ha bjudit tramptass på ett leende, en gratulation, en bekräftelse på sin fortsatta lojalitet. Men sorgen var för djup. För ofattbar.

Nevada var borta.

Kyoko satt stilla, lika stilla som hon varit sedan Nevadas försvinnande. Det kändes som om Devils drabbats av en sjukdom, något som långsamt ströp livet ur det som en gång arit starkt och brinnande av livskraft.

Då Tramptass tillät några att gå slöt Kyoko ögonen och hennes kropp blev stel. Men hon sa inget. Om det var någon hon litade på, så var det Tramptass. Men lika mycket som hon litade på honom, lika starkt höll hon fast vid Tenkais lagar.
Men med pånyttfödelse kommer även förändringar.


Vitani

Vitani satt med huvudet böjt intill sin mor utan att yttra ett ljud. Den enda reaktionen var att hon slöt ögonen, precis som sin mor, då Azazel och Zayev yttrade sig om att lämna flocken.

Aruheitou

Aru gäspade stort. aru tittade ner på sanden och unrade om det skulle vara möjligt att gräva ned sig och gömma sig i mörker-ensam-tystnad utan att bli huggen av vassa tänder.
troligtivs inte. Det här verkade viktigt.

Aru gäspade igen.

Zayev talade också om att lämna flocken. Av någon anledning kändes det bra. Han var inte ensam att ge sig av. Samtidigt tyckte han det var synd att det var fler som han som inte kände att de hörde hemma här. Det var en jobbig känsla. En kluven känsla som han tvingats överväga länge. Och ännu fanns det det som ville hålla honom kvar. Han tvingade sig själv att inte se på den randige.

Med lätt förvåning såg han på Malvado när den mörke svarade de båda. Det lättade i hans bröst när han lyckönskade dem. Att de, att han, hade förtjänat någons förtroende på detta vis, från att inte ha varit värd något, fick honom att le inombords. Tramptass väntade att svara tills Malvado var klar. Att han, som ny ledare över ett Devils som skulle födas på nytt, lyckönskade dem och lät dem gå fick det om möjligt att lätta än mer. Han skulle inte behöva fly. Ändå lät han sig inte slappna av helt. Det fanns ingen anledning att bli för trygg i situationen. Inte här. Inte nu. Det var för mycket som skulle hända och förändras. Han besvarade Tramptass flin med att själv dra lätt på mungiporna.

"Må Devils växa sig starka igen." Han bugade lätt - en böjning på nacken - och kastade en kort blick på sin blå vän innan han åter såg på den nye Ledaren. "Vill ni att vi lämnar er omedelbart så gör vi det." Han trodde inte att Zayev hade något att invända mot det. Och då båda lämnade flocken hörde de inte längre hemma på ett av Devils möten. Särskilt inte nu, när det behövde talas om en framtid de inte skulle vara delaktiga i. "Men jag ber att få stanna i öknen eller vid skogens rand tills ikväll. Jag behöver tala med Saturn innan jag ger mig av." Han fick tvinga fram den sista meningen och kände hur det åter knöt sig i bröstet. En hård, kall klump av osäkerhet. Rädsla. Han hade hoppats på att få mer tid innan flockmötet. Hade önskat att han skulle hinna hem och tala ut med Saturn om vad han hade för tankar innan han behövt säga det inför de andra. Han hade velat att den mindre fakargen skulle fått veta först. Men han hade varit rädd. Och nu hade han inte fått tid att berätta. Hans min blev något spänd utan att han kunde göra något åt det. Han hade tänkt på det länge. Funderat. Övervägt alla sidor han kunnat komma på. Redan innan kriget hade han haft tankar på det, men då hade han fortfarande varit kedjad vid den Vite och sökt visa sin plats ovan sanden. Han hade varit dum, naiv. Men inte längre. Inte på det viset. Och efter mycket om och men kändes det äntligen som om han gjort rätt val. Även om det smärtade något fruktansvärt när han tänkte på den han skulle tvingas lämna bakom sig. Kanske var det ändå för det bästa. För dem båda. De hade lärt varandra mycket.

Nu fick det bära eller brista.

[Zayev log som en korv och sprattlade manligt ut ur öknen.]

Han såg en rörelse komma från ögonvrån och fäste blicken på Kione. Öronen hade antagit en mer tillbakadragen position och den blå mötte sorg i hans ögon. Han gav den unge vargen ett kort, uppmuntrande leende. Han hoppades åtminstone att det var det. När Malvado tog till orda slet han blicken från valpen och såg mot den svarte istället. Lyckoönskningar, förtroende och vänskap. Det gladde honom att han fortfarande skulle ha dessa saker kvar trots att han lämnade flocken bakom sig. När han till sist tystnade svarade Zayev med ett leende. Det fanns inte någon anledning för honom att svika Devils. Inga agg eller illvilja. Ingenting.

Sedan talade Tramptass. Även där fanns det lyckoönskningar. Det värmde i hans själ över att de trots allt litade på dem, både honom och Azazel.
Zayev såg på nytt mot Kione. Han satte sig ner och sänkte blicken mot marken. Han skulle behöva ta ett ordentligt farväl av den unga vargen sen när det var dags att gå. Han kastade en blick mot Azazel. Egentligen hade de inte mycket kvar att göra på reviret. Mötet skulle säkert fortsätta och om det gällde framtiden var det bäst att de båda inte var där. Både Malvado och Tramptass litade på att de skulle uppföra sig och inte svika Devils, men man kunde aldrig veta vem som bestämde sig för att rota igenom deras huvuden. Då var det bäst att informationen inte fanns där.

Azazel talade.
"Jag önskar er all lycka."
Även han böjde på nacken. Zayev behövde inte tillägga någonting mer än så. Fakargen hade redan sagt det han tänkt på. När vännen nämnde Saturn kastade han en orolig blick mot den lejonlike. Han visste vad som hände mellan de båda hannarna. Han visste också att det här inte var lätt för Azazel. Om han behövde skulle han finnas där för honom. Det var det minsta han kunde göra.