[ Reserverat för Carcinerio! ]

Vinden slet i pälsen och fjädrarna samtidigt som snön vräkte ner från himlen och tyngde ner hans vingar och fastän han besatt vindens kraft så hade han inte lärt sig att kontrollera den fullt ut ännu så den unge fakargen fick kämpa för att kunna se vart han flög och hålla sig ovan mark. Fast nu var allt vitt och han visste knappt vart himlen slutade och marken började.
Snöflingorna irriterade hans ögon, vinden tilltog i styrka och fakargen fick allt svårare att navigera sig fram. Stormen blev bara värre och värre innan det oundvikliga hände, den unge varelsen tappade snabbt höjd innan han kraschlandade i en stor snödriva. Den ena vingen vreds i ett smärtsamt läge och ett ynkligt, smärtsamt gnyende lämnade fakargens smått särade käkar.
Det gjorde ont och kylan började leta sig in under den lurviga pälsen. Fastän han var lurvig så var hans päls inte speciellt tjock, han var inte byggd för att vistas här i vinterlandskapet, så varför hade han varit så envis genom att flyga här över?
Vad var det som lockade med att se ett helt landskap i vitt istället för grönt? Om han inte varit så korkad så hade han inte skadat vingen, nu var han som en levande måltavla för alla som ville ta en smakbit utav honom.
De mörkblå ögonen svepte över landskapet, men han såg inte mer än någon meter framför sig och allt var vitt. Snöflingorna skavde fortfarande i hans ögon, fastän han kisade och han reste sig långsamt upp efter att ha legat i snön och samlat sig några minuter. Dock var snön djup, men tack vare att han var så lätt så sjönk han inte ner speciellt djupt, men efter ett par steg i den hemska snön så kände han sig helt utmattad och han sjönk ner mot snön igen.
Skulle det här bli hans undergång?

Ett, två, tre, fyra. Snöflingorna virvlade runt omkring den smutsgråa vargens kraftiga kropp där den studsade fram genom snön, vilt kastandes med huvudet och ruskandes på pälsen. Dess aqua blå ögon svepte fram och tillbaka mellan de vita flingorna i varghanens försök att räkna dem allihop. Han visste mycket väl att det inte var möjligt – att det fanns minst lika många snöflingor som vargar – men det gav honom någonting att göra i det fina, underbara vädertillståndet han befann sig i mitten av.
Var det någonting den unge Bergsvargen vid namn Carcinerio älskade så var det snöstormar. Han tyckte att det var något magiskt med hur vinden ylade och rörde upp all gammal snö som tidigare legat på marken och blandade den med den nya. Hur han inte kunde se mer än max tre meter framför sig, hur hans tjocka päls höll honom varm hur mycket han än dök i snödrivor eller rullade sig i snötäcket.
Det var underbart, och det fick honom att för stunden glömma bort ensamheten som ständigt gjorde sitt bästa med att kväva honom.
Carcinerios ostyriga språngmars kom till ett abrupt slut då en av hans stora tassar sjönk ned i lössnö, och vargen föll omkull med ett förvånat men hänryckt uttryck över ansiktet. Snön yrde runt den väldiga kroppen, omslöt honom, och istället för att resa sig upp och återuppta sitt tafatta räknande av snöflingor så valde varghanen att besvara omfamningen. En nästan sprakande känsla spred sig genom hans kropp från nosen ända ut till svanstippen när han försiktigt lossade på spärren som höll tillbaka hans krafter, och de glittrande iskristallerna som tog form runt om honom väckte ett leende på hans mörka läppar.
Han hade blivit mycket bättre på att kontrollera sina krafter; för bara något år sedan hade han, istället för att skapa iskristaller, ofrivilligt stängt in sig själv i ett fängelse av snö och is.
Carcinerio och hade precis rullat runt för att sedan resa sig upp ur sin lilla grop av snö och iskristaller när han plötsligt, från ingenstans, uppfattade silhuetten av ett djur störta ned ifrån himmelen ett antal meter framför honom. Den yrande snön undanhöll det främmande djurets exakta kraschlandningspunkt, men Carcinerio kunde lägga ihop två och två och utifrån det veta på ett ungefär vart det var främlingen landat.
Bergsvargen var som fastfrusen mitt i rörelsen av att ställa sig upp, hjärna vilt processerande vad det var han precis agerat vittne åt. Skulle han leta upp djuret? Eller skulle han vända om och ta sig därifrån?
Hans ben valde åt honom, och innan hans hjärna hunnit komma ikapp med vad det var han gjorde så hade han börjat rusa genom den tjocka snön, rakt mot platsen där han var ganska så säker att djuret kraschat.
Hjärtat bultade, och hans ögon blev bara större och större ju närmre han kom. Det var så länge sedan han hade kommit i kontakt med en annan levande varelse som inte varit ett byte, och då han tillslut hade lagt de sista metrarna bakom sig saktades hans pulsande ned till gångmars för att sedan bli helt stillastående.
Carcinerio kunde knappt tro sina ögon då de föll på den vita Fakargen med de blå fjädrarna och dess vingar majestätiskt vilande vid dess sida, och för ett par korta sekunder visste han inte om det var en ängel eller ett djur som han närmat sig.
Han svalde, letade efter någonting att säga, hans högra öra omedvetet ryckandes tack vare en obekant nervositet när han tillslut lyckades få fram: ”Vem är du?”

Vindens evig tjut i öronen fick Violence att rynka på nosen av obehag. Han ville bort därifrån, bort från kylan och den hemska vinden. Eftersom han inte lärt sig sina vindkrafter helt och hållet så kunde han inte avvärja den vind som kom emot honom hela tiden. Det han kunde var att få sig själv att lyfta från marken och virvla upp damm, eller i detta fall snö från marken. Inte för att han behövde det nu då vädret gjorde det bra på egen hand.
Fakargen hade inte hört ljudet av vargen som närmade sig, inte heller hade han känt doften av denne. Dock började han till slut känna sig iakttagen och de mörkblå ögonen riktades långsamt åt det håll han kände att varelsen fanns och tittade på honom. Och mycket riktigt, visst stod det någon en bit bort. En varg, en stor sådan dessutom.
Violence såg sig hastigt omkring för att se om det fanns någon flyktväg, men på grund av vädret så kunde han inte se speciellt mycket alls och snöflingorna fortsatte att göra illa hans redan ömma ögon.
Eftersom den andre inte visade att han tänkte attackera honom eller liknande så sänkte Fakargen huvudet en aning, mest för att visa att han inte sökte bråk och av naturen var en ganska undergiven varelse. Om man var som honom så ville man inte riskera att skada vingarna mer än nödvändigt. På marken var han inte den graciösaste ännu.
Då vargen framför honom tog till orda och frågade vem han var så vinklades öronen svagt framåt för att uppfatta det denne sade, därefter vinklades de svagt bakåt för att undvika att få snö i dem.
"Violence, mina föräldrar hade nog fantasibrist då de döpte mig." lyckades han få fram.
Kroppen hade börjat reagera ordentligt på kylan som nu trängde längre och längre in på det bara skinnet under pälsen som inte längre kunde stänga ute snöns kyla. Kroppen började darra svagt av kölden och Fakargen försökte kura ihop sig mer. Han hade hört om vargar som levde uppe i bergen och i Snöslätterna, att de rullade ihop sig för att bevara värmen, men de hade även bättre päls att stå emot kölden, något som han själv inte hade.
"Vem är Ni?" Fakargen kämpade fram orden och trots kölden så försökte han vara så artig som möjligt.