Hon hörd hur vinden visslade mot hennes vingar när hon sakta glidflög mot stranden. Hennes långa mörkgröna och ljusgröna päls glänst i solskenet. Vid stranden såg hon en främande skog. Nu hade hon äntligen bestämt sig. Hon ska sluta fly från fara som en gång hade tvingat henne att fly från Numoori.

När hon närmade marken slåg hon två snabba slag med vingarna för att dämpa landningen. Dock blev landningen klumpig och hård ändå. Men det tänkt hon inte låta hindra henne. Hon sträkt på sig och höjd huvudet en aning. När hon hade räddat litte av sin värdhete kände hon en obehalig rysning vid ryggraden. Hon tycket inte om att var på marken. Hon kände sig som ett öppet mål och så var det en stor risk att hon skull ha sönder sina vackra och ömtåliga vingmebran. Så som det inte räkt så var hon klumpig på land. Men det skulle hon säkert klara av tänkte hon. Hon börja att gå mot skogen i en självsäker gång. Fast hennes ben var inte vana att gå, så det såg litte lustigt ut när hon gick. Men hon stannade plötslig där skogen började och vände på sitt huvud mot havet och tog det sista andetag av salt frisk havsluft. Sen vänd hon sig och gick in i skogen.

Benen bar honom framåt i en rask fart.
Stegen var långa för den unga åldern hos den mörka valpen. Han hade flytt bort ifrån sin mor och syskon, flytt bort för att skydda dom ifrån det värsta. Vad kund han ändå göra för dom, i hans ålder så fanns det ingenting om han kunde göra. Inte ens fånga en enda enstaka mus eller liknande. Han är en fara för dom lika mycket som han är en fara för sig själv, men här fanns det ingenting att skada ifall någonting skulle hända.

Valpen var försjunken i djupa tankar och reagerade inte på dom kraftiga vingslagen som virrade runt hans huvud fören en skugga föll över honom. Dom ljusa ögonen vidgades i förundran, skräck för att sedan fyllas av avsky. Tack vare sin lilla kroppshydda så hade han hållits gömd bland buskar och växter men kände inge behov av att gömma sig. Han ville veta vem denne bevingade individ var, aldrig förr hade han sett en varg med vingar och nyfikenheten tog över försiktigheten. Istället för att vända om och springa skyndade han på stegen för att sedan stanna upp en bra bit fram och bakom den tjocka luggen fick han se en grönaktig varelse landa. Det var inte lika graciöst som då en fågel landar men trotts det så kunde han inte slita blicken ifrån den fascinerande varelsen. Den såg varglik ut men vingarna gjorde valpen förvirrad, men hans far kunde byta skepnad till andra djur så inget var väl omöjligt. Inte ens för en varg att skaffa vingar. Var det Gudarnas verk kanske, kanske var det dessa individer som skapade färgerna på skyn då nattens mörker slogs emot dagens sken eller tvärt om. Var detta en av Gudarnas färgskapande jokrar, varför hade inte Roy fått den gåvan också. Han skulle förblinda Gudarna med sina färger.

Hon hade bara gått några steg in i skogen när hennes skarpa bärnstensgula drak ögon fångade in en rörels. Hon tittade atomatist åt det håll hon såg rörels. Det hon såg tyckte hon var skrattritande och chockerande på samma gång. En svart varg med med grå teckning, vita ringar runt ögonen och på vänstra frambenet var han vit. Hon tyckte att han var skrattritade för han var så färglös och så vardaglig i hennes ögon. Men hon var också chockade för han var den första vargen hon har set på ungerfär 10 år. Hon insåg snabbt att hon kund ha användning av honom som vägledare. Men hon hade ett problem. Hon kund inte tala med honom. Även om hon vill så skull det inte funka. Hon var stum sen födsel. Hon hade nästan glömt det. Hennes år till sjö hade hon aldrig behöv att tala till någon. Hon visst att om hon vill gör så han förståg henne så måst hon "leka" skarade med honom. Hon tittade på honom en stund och över vägde om det var värt att skäma ut sig eller inte. Hon suckade och börja att gå mot honom. Fall hon var okunnig skull hon skäma ut sig för eller senar.

Den store gröne upptäckte honom och kroppen blev kall som is. Spring, spring... Varför springer ni inte era korkade ben. Stelt står han kvar och har den ljusa blicken fäst emot den bevingade. Han hade svårt för att avgöra vad hon tänker på då uttrycken i hennes ansikte var svåra. Kanske ville hon inge ont utan behövde hjälp. Inte för att han visste vad han kunde hjälpa henne med, men kanske kunde dom båda hjälpa varandra ut härifrån. Platsen var mycket vacker men Roy kände att den var lika farlig som vacker med alla dessa växter, smådjur och luften var så tung. Ja man kunde nästan ta på den.

En suck lämnade henne och efter det började hon att gå emot honom och det lilla Roy kunnat förstå då hon nog hade planerat på någonting.
Modigt stod han kvar men för varje steg som hon tog kände han hur liten han blev inombords, trotts det så stod han kvar med en stolt hållning och blicken fäst på drakargen.

När hon hade kommet fram till den färglös vargen stannade hon framför honom. Hon tittade ner på honom och gav honom en snäll och sött leende. Hon viftade på sin långa päls bekläda draksvans för vissa att hon inte tänkt skada honom. Hon nickade mot honom som hälsa. Hon visst sen inte hur hon skull gå till väga sen. Av ren frustation grävde hon ner sina långa drakklor på sin hand liknade framtassar i marken och hon kände hur litte rök stig ur näsan på henne.

Öronen ströks lätt bak emot nacken innan dom åter rätade på sig. Försiktigt såg han upp emot den gröna varglika honan. Hon tycktes inte tänkt säga någonting utan nickade bara åt honom i en hälsning. Konstigt, var det enda Roy kunde tänka sig tycka om denne okända individ. Konstig ja, hon var både varglik men ändå inte. Men kanske var det så färgskaparna ser ut, kanske var det därför som han inte klassar in bland dom, han är för mörk. Han skulle mer se ut som en spion ifrån mörkrets sida än något där mitt i mellan.
"Hej." rösten var låg men stark. Han kunde inte visa sig svag, inte inför en av Guds skapelser, inte en av färgdansarna.
"Är du en fallen färgskapare? Tog dagens armar ifrån dig dina färger?" exalterat och av ren nyfikenhet tog han ett steg närmare drakargen utan att riktigt ens tänka på vad det är han säger och till vem. Han trodde blint på att detta är en av dom som leker lockande och lekfullt på himlen då dagen slåss emot natten eller tvärt om. Hon var för fascinerande för att komma någonannan stans ifrån.

Hon lyssnade på den färglösa vargen röst som inte var helt tokigt att lyssna på. Det tog en stund innan hon förståg var han sa. Det var så längsen hon hade hört någon att tala. Först blev hon chockade och sedan smekrad. Man kunde se hur hon fick ett självbelåtet leende på läpperna och hur hon kromade sig. Även hur lockande tänken var att bekräfta att hon skull var en fallen färgskapare så tänkte hon vara ärlig mot honom. Trots allt så skull han bli hennes vägledare hade hon bestämt sig för. Så hon skakade på huvudet till svar. När hon gjorde det vajade hennes långa mörkgröna päls på så viss så att solenstrålar börja spela på henne. Hon satt sig och tittade på den färglösa vargen med en djup bärnstensgul blick och nickade uppmutrande mot honom så han skull börja tala igen.

//Det känns som om jag har skrivit mycket i Kawazatriskogen även om det bara är två (tre med detta) stycken roll xD Joinar//

Oförsiktigt trippade hon fram, Förbi buskar och träd och en och annan orm som fräste åt henne. Pälsen var rufsig, smutsig, då en som inte kände till skogen inte visste vart vattentillhållen fanns. Ibland så skiftade hon, började springa så fort som benen bar och vinden ville hjälpa henne, men snart så återtog hon sin vanliga, ganska snabba gående takt.
"Fin dag.", Sa hon till sig själv i brist på andra lyssnare. En kalla kåre rann nerför nacken och hon sneglade bakåt, började springa igen. Denna dumma känsla, att alltid vara förföljd av någon! Hon själv insisterade på att det var en ande eller något, men egentligen var det bara hennes egen inbillning. En av de anledningarna som fick henne att lämna sin familj. Hon grimaserade.

Någon pratade. Det var lågt, men hon spetsade öronen och fick höra vad han sa. Motvind. Det var därför hon inte hade känt deras lukt. Hon fick den att ändra riktning, och nu kände hon den tydligt. Hon passerade en buske, för att dyka in under en annan och ut på andra sidan. Två stycken var det, en Drakarg, så vitt hon kunde avgöra, och den andra var.. Bergvarg? Något mer också.
Bergsvargen var dock en valp. Förmodligen inte äldre en 8-10 mår.
Kunde han den fördömda vägen ut?
Hon tog ett par steg, log tvekande, och gick rakt på sak.
" Hur kommer man ut ur den här skogen? Jag råkade gå förbi och hörde er prata.."

[Asså derp... Förstår inte hur folk kan avgöra att det är en bergsvarg, infero mm bara av utseende ^^']

Då drakargen skakade på huvudet sjönk den stolta hållningen en aning och han såg ner emot marken. Självsäkerheten hade varit så stor, han hade ju funnit en av färgskaparna och så tycktes hon inte vara det. Eller kanske är hon det men ville hålla det hemligt, ja så var det. Man kan ju inte gå omkring och avslöja sig hur som helst. Det finns nog många där ute som tycker att färgskaparna är lika fascinerande som Roy, men vill dom något illa.
"Åh, jag förstår." mumlade han lite besviket fram.
"Tror du att jag skulle kunna bli en av färgskaparna?" nyfiket såg han upp emot henne och mötte dom bärnstensfärgade ögonen och den isande känslan inom honom drog sig tillbaka. Det var som att se in i två varma solar och han föll som i trans. Det var så skönt, kylan vrålade ilsket inom honom men höll sig tillbaka mer än aldrig förr. Moderns blick hade kunnat hålla det kalla inom honom i schack men inte på samma vis som den bevingade gör.

"Hur kommer man ut ur den här skogen? Jag råkade gå förbi och hörde er prata.."
Den plötsliga rösten fick den unga hannen att rycka till och raggen reste sig samtidigt som han slängde en kall blick emot den främmande vargen som hade kommit upp ifrån ingenstans. Öronen hade dragit sig bak emot nacken men han lät sig inte bli rädd. Nosen sänktes någon millimeter emot marken och han stirrade intensivt emot varginnan igenom den mörka luggen. Hon ville hitta ut minsann, nog visste han en utväg men om man ville berätta var en helt annan historia.
"Vem är du?" den annars så lekfulla och valpiga rösten blev hård och kylig. Inte på ett otrevligt sätt men tydligt hörde man att överraskningen hade dragit fram någonting annat inom honom. Kanske var det osäkerhet blandad med ogillande, rädsla eller så talade någon annan för den unga vargen.

//Inte jag heller xD Var tvungen att titta först, men visste inte riktigt vad jag skulle skriva där så.. ._.//

"Vem jag är?" Hon tänkte efter en liten stund. Vilken bra start. Komma upp från ingenstans - eller, så kunde det i alla fall ha sett ut -, och fråga efter utvägen. "Mitt namn är Hewa, och jag kommer ifrån.. " Hon avbröt sig. Allt det här med att hitta.. "Dels är det oviktigt, dels var det så länge sedan jag tänkte på det. Namnet är suddigt"
Hon la huvudet på sned. "Vem är du då, lilla valp?".
Hennes egna röst var vänlig, inte hård som valpens hade varit.
Hewa vände sig emot Drakargen. Hon hade inte mött någon under sitt liv, och hon upptäckte att hon flinade. "Coolt. Jag har inte sett någon som du förut. Säg mig, var kommer du ifrån? Vad är ditt namn?"
Hon ville veta mer om det båda, men främst ha ett svar på sin första fråga.
Hon satte sig ner, väntade.

Den färglösa vargen talade igen. Hur skull hon vet hur man blev en färgskaparna. Hade hon inte redan förklarat att hon inte var det. Hon klippt med öron. När den Färglösa vargen tittade in i hennes ögon med sin blåa ögon. Det var något med hans blicken som värm henne.

Hon ryckt till när hon hörde en främade röst och vände huvudet åt rikning hon hörde den. Där stog en svart varg med blå teckning. Hon hörd dens fråga men brude sig inte om att svara. Varför skull hon svara på en främligs fråga. Det ända hon gjord var att fnyssa åt den främande vargen och vände huvudet mot den färglösa vargen. Men den färglösa vargen hade frågat den främade varg om dens namn. Hon spetsade öronen. Hon var också litte nyficken på vargens namn och vände tillbaka sitt huvud och log åt henne. Den främade vargen sa att hennes namn var Hewa. Sen börja den fråga massa saker. Den frågade henne frågor som inte skull kunna svara på. För hon var stum.

Den främande varginnan talade så osamanhängande att Roy nästan fick svindel. Hade nästan lust att bita henne för att hon pratade för mycket. Kanske var han ovan att lyssna till någon som sa så mycket, i och för sig så var hans syster den mest pratglada av dom alla tre. Hans bror vad döv och där med var hans ordförråd fattigt och han var inte heller den mest pratglada. Om det inte var någonting som fascinerade honom.
Hawa hade den blåsvarte kallat sig, det var ganska likt Haba som han träffat på tidigare, men dom var inte lika varandra någonstans.
Han svarade inte utan lät den främmande tala klart och såg emot den bevingade ur ögonvrån och suckade för att sedan tala.
"Mitt namn är Roy. Och detta är..." han såg åter igen upp emot den gröne och kom på sig att hon faktiskt inte sagt sitt namn, ingenting hade hon sagt utan varit tyst hela tiden. Kanske var hon, han kände igen beteendet ifrån sin bror och ett litet slugt leende skymtades för ett ögonblick.
"... en fallen färgskapare som jag ska hjälpa hitta tillbaka till sina egna." han rätade på sig och såg bestämt emot Hawa och tänkte inte låta sig bli kallad idiot. Han må vara ung men vet vad han vill. Och skulle hon säga någonting annat så skulle hon få med han att göra, ingen ser ner på färgskaparna och han hade en livs levande bredvid sig.

Hon tittade chockerade mot den färglösa vargen som tydligen hete Roy. Hade hon inte redan förklarat för honom att hon inte var en färgskapare. Hon bara stirrade på honom. Så hade han tydligen betämt sig för att föra henne till sina egna, det skull bli svårt för honom. För hennes familj var döda. Hon skrattade inomborde. Jaja, hon fick göra det bästa av situationen tänkte hon. Hon behövde en vägvissare och han vill "hjälpa" henne. Så hon gav honom ett vänlig leende och sedan tittade på Hewa. Plösligt slåg en tanken henne. Hewa vill ut har ifrån. Varför gick hon inte till havet. Hon vände på huvudet och tittade åt det håll som hon kom in skogen. Hon såg fortfarnde tydlig en blå stima som var havet med sina skarpa drakögon. Sedan vände hon tillbaka huvudet och tittade på Hewa. Det tog en litte stund innan hon förståg att Hewa inte såg havet på det har avståndet. Hon kunde inte låta bli att skratta. Fast hennes skratte låter mer eller mindre som hon hade andenöde och hon skippade efter luft. Fall Hewa inte ser havet på det här avståndet fick hon skyla sig själv, tänkte hon bestämt.

Hon fick en irriterande känsla av att hon kanske pratade för mycket, vilket hon förmodligen också gjorde.
Valpen presenterade sig själv som Roy och påstod att Drakargen var en Fallen färgskapare, men nämnde aldrig dess namn.. Hon skrattade lågt. "Färgskapare? Om du säger det så." [i]Om det är utanför den här skogen han ska leda henne, så tänker jag följa med, oavsett om dem vill eller inte. Jag är trött på det här, alltför trött.[i] Men kanske behövde hon inte tvinga dem att stå ut med hennes sällskap, inte om hon lyckades vinna lite tillit, bara en liten bit.
Drakargen brast ut i något som hon nätt och jämt kunde tolka som ett skratt, men det lät mer som om hon hade svårt att andas.
"Förlåt att jag bara dyker upp så här, men det skulle vara en ära att få hjälpa dig med din uppgift." Större delen var sant.

Ett brett flin sprack fram och svansen svepte till. Så hon ville hjälpa honom, och vem var precis som hade kommit och frågat om vägen. Det ångade nästan om valpen och han såg emot tiken med ett lite lätt hånat uttryck.
"Jag klarar mig bra, jag behöver inte en vilseledd varginna som du att hjälpa mig. Du verkar ju inte ens hitta ut." stämman var som is och man kunde höra den hånande stämman i det hela. Det var inte längre Roy som talade utan det var den mörka sidan i honom som hade hittat ut.
Snabbt såg han upp emot drakargen och hon var nog den enda som skulle kunna se att det inte var samma valp längre. Nyfikenheten i dom ljusa ögonen hade försvunnit och dom hade fyllts av en isande kyla, ja det var nästan så att den ljusa blåa färgen hade skiftat över till is. Att han hade ett par ögonpar gjorda i is.

"Jag klarar mig bra, jag behöver inte en vilseledd varginna som du att hjälpa mig. Du verkar ju inte ens hitta ut." Det hettade i kinderna av skam, och hon ville bara fräsa åt honom, ge sig iväg, men hon visste att han var ett av hennes enda hopp, i alla fall om hon inte stötte på fler. Sist hon mötte en hade det inte heller gått särskilt bra. "Ja. Du har rätt. Jag kan inte hitta ut." Sa hon stelt. "Men det finns flera sätt att hjälpa till på."
Gång på gång talade hon om för sig själv att det var en valp, om hon gjorde något förhastat skulle hon få ångra det.
Kylan som valpen utstrålade fick henne att resa sig upp och backa, rakryggad och inga planer på att springa iväg.
"Förlåt." muttrade hon. "Men jag behöver din hjälp. Eller den Fallna färgskaparen. Jag är medveten om mina svagheter angående samhällskunskapen - men jag är bra på andra saker."

Hon sneglade mot Roy. Hon kände en kalkor igenom ryggraden när hon hörde hans röst. Hon ryggade ett par stig från honom. Hon tyckte inte om kylan som han utstrålade. Hon fördrog varm hellre. När Roy tittade på henne såg hon dramatisk förändring i hans ögon. Den varm som hon tyckte hans blick utstrålade förut var helt borta. Det hade istället byt till is. Hon försökte komma på vad som kan har ändrat honom. Det ända hon kunde komma på var Hewa. Hon tittade mot Hewa och blotta sina två rader sylvassa tänder. För att vissa att hon inte tyckte om vad hon nu gjorde och vad än hon gjord skull hon sluta med det nu. Hewa börja att prara. Aniara Hade börjat tappa tålamodet på Hewa. Det börja ryka från hennes näsa. Hewa vill ut, det var därför hon vill komma med dem. Aniara vägde med tänken att flyga på Hewa och döda henne. Men det fanns en risk att hon skull skräma bort Roy då. Men istället för att flyga på Hewa vände hon sig om och börja att gå mot havet. Hon stannade efter ett par stig och tittade på Hewa. Hon vride huvudet mot havet och vill att Hewa skull följa med henne. Hon gick till stranden och sätt sig ner och väntade på att Hewa skull komma efter henne. När hon hade kommet ut bland träden sken solen med full sturka på henne. Pälsen börja att glansa och när hon gick spelade solensken på henne. Hon njöt av varmen som solstrålerna gav och lukten av salt havsvatten. Hon kände sig som hemma.

Drakargen blottade sina tänder emot henne, men sa fortfarande ingenting. Var hon stum? Hewa suckade, svepte med blicken över de båda.     ´
Den tysta honan började gå åt ett håll, tittade på henne, och fortsatte.
Hon själv följde efter, och stranden uppenbarade sig. Hon stirrade chockat på havet. Hur kunde hon inte ha hittat detta? Patetisk var hon.  
Drakargen satte sig ner, och solen fick dennes päls att glänsa.
Hewa gick fram till henne. "Kan du ditt namn?" Frågade hon, inte förväntad ett svar men om hon fick det skulle det underlätta.
Havet. Nu kunde hon följa stranden tills hon kom ut på en öppnare plats..
Hon gick ut ett par steg i vattnet, tog ett djupt andetag och andades in havsluften.

[Lämnar~ :3]

Hon tittade ut på havet. Hon kände hur det pirrade i hennes vingar och sedan hur pirret sprid sig igenom hela hennes kroppen. Hon vill mera än något annat flyga iväg, ut mot havet och in i solen. Hon höjd sina vingar knappt markbarte. Hewas röste chockade henne till verkligheten. Hon hade glömt att hon var där. Hewa frågade om hennes namn men sen gick hon iväg mot vatten. Hur mycket än det smärtade Aniara igo att erkänna att Hewa hade räddat henne från att göra ett dumt misstag. Trots allt så hade hon kommit tillbaka för att stanna. Men det skull inte göra något om hon flög en litten bit och sen kom tillbaka. Hon reste sig och höjd vingera. Sen börja hon att springa mot havet och när hon var bara några centermeter från vattnet börja hon slå med vingeran.
Hon kände en bekant och berusande känlsa när hon var upp i luften. Vinden drog i hennes päls. Hon tittade ner och fick syn på en fisk i vattnet. Hon trykte vingerna mot kroppen och störte dök med en svinlade fart mot fisken. I sista sekund vek hon ut sina vingar så vingarnas spetsarna gled vid vatten ytan och tog fisken med sina hand liknade tassar. Hon slåg med vingarna för att få mera höjd sen slängde hon upp fisken i luften och fångade den med munen. Sedan svald hon den hel. Hon tittade tillbaka på skogen och bestämde mot hennes vilja att hon hade flyget för lång. Hon gjord en elegant och kvik svängning och börja att flyga tillbaka mot strande. Att landnig har aldrigt varet hennes bästa del. Så hon landade klumpigt och hårt mot marken igen.

Han såg hur dom båda försvann och stod kvar en stund och funderade över ifall han borde följa med eller inte. Färgskaparen var ju en högst fascinerande skapelse men att behöva gå bredvid den surrande Hawa skulle göra så att han helst önskade att han fötts med samma fel som sin bror. Utan hörsel, men ty han slog snabbt bort den tanken och började att lämna platsen. Gå tillbaka åt samma håll som han kom ifrån. Att göra mor mer orolig än nödvändigt var inte önskvärt även om han vet hur mycket hon älskade dom allihopa. Och kylan inom honom hade börjat dra sig tillbaka och så ville han att det skulle förbli, borta. Hålla den isiga rösten och skrattet borta, i alla fall en liten stund till.

Hon tittade runt. Hon hade inte fören nu upptäckt att inte Roy hade följt med henne och Hewa. Hon smög ifrån Hewa och börja att gå till den plats där hon hade lämna Roy.
Hon trodde inte sina skarpa drak ögon när hon närmade sig platsen. Roy var inte där. Hon känd av ilskan som smög på henne när hon slåg av tänken att Roy Hade övergivet. Hennes varg öron börja struka sig bak, hon slåg med sin drak svansen, hon blottade tänderna, rest ragge, det rök ur hennes näsa och mun. Hon tittade runt och sökte Roy med blicken. Hon kunde inte se honom med alla träden i vägen och växer. Hon tog ett djup andetag och slappnade av i kroppen. Nu skulle hon anväda sin kraft att höra ljud och känna lukter bättre. Hon slött sina ögon. Hon la all sin koncentration på sina öron och näsa. Hon tappade nästan koncentration av chock. Hon hade aldrigt hört så många ljud och känt så många lukter samtidigt i hela sitt liv. Hon hörde hundratals fotstig, vingslag, andetage, hjärtslag och minst känna tusentals lukter men det var svårt att av göra hur många det var. Hon kunde till med höra hur träden växt och ändå visst hon att det var bara ljud och lukter från en kilometer. Det var säket från mindre avstånd för hon fick kämpade för att hålla koncentration. Men efter en stunde hittade hon den lukt som hon letade efter, Roy. Hon vände på Huvudet åt det håll hon kände lukten. Hon öppnade ögonen och börja att springa med ful fart framåt mot Roy. Men det var lättare "sägt" än gjort. Skog blev tättar och svåra att komma fram. Hon blev tvungen att klättra på röter och stenar. Hon var inte van med det hära miljön och höll på falla flera gånger men hon lyckas rädda sig med sina hand liknade framtassar. Till slut fick hon syn på Roy. Hon kände en välbehaglig känlsa när hon såg Roy. Hon Hade lyckas klara av sitt mål att hittade Roy. Hon var trött av att springa efter Roy. Så hon orkade inte var sur på Roy för tillfäligt. Hon saktade in. Hon kände att hon hade en rot under sin högra framtassen och bröt av den. Istället för att ropa på honom som hon inte kunde. Hon flämtade andfådd den sista biten. Hon kände hur benen skakade under henne. Hon var inte van att springa så långt.

"pet"

Han förvånade nästan själv hur långt han hade lyckas ta sig med tanke på den snåriga och besvärliga vägen. Kanske berodde det på hans storlek, fortfarande var han liten och tog sig fram på platser där få gör utan större problem. Ett litet segerleende fanns på dom svarta läpparna. Den mörkare sidan av honom hade dragit sig tillbaka och den ljusa ögonen hade återfått sin livfulla och glada känsla. Han minns knappt själv någonting av då den mörke tar över, vilket skrämmer honom så fruktansvärt. Att inte veta vad man gjort, inte kunna minnas det. Dom små tassarna stannade upp och man kunde se att han funderade, det var det som hade stoppat honom. Varför fanns denne mörke hos honom, vad ville den och varför är den så elak. Roy vill inte vara elak, han vill kunna leka med andra utan att dom kommer till skada tack vare denne, denne. Irriterat viftade han till med svansen och var precis på väg framåt då någonting lät längre in ifrån skogen. Dom stora öronen vinklades bakåt för att höra bättre och Roy vred sitt huvud in emot skogen. Huvudet vreds på sida för att sedan tippas över på andra sidan. En typisk valpgest då nyfikenheten tar över.

Han hade vänt sig emot de håll han kommit ifrån och mycket snart ramlade en bekant varelse in. Det var färgskaparen som hade sprungit ikapp honom, men varför. Kanske blev hon less den konstant talande Hawa. Lite försiktigt såg han bakom Skaparen för att se ifall Hawa var med, vilket hon inte var.
"Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka." rösten var lite skamsen och han såg ned i marken. Han trodde verkligen inte det. Vad fel han hade haft.

Hon blottade lätt tänderna mot Roy för att vissa att hon ogillade att han hade givet sig av. Hennes ben gav plötsligt vika av trötthete. I fallet var hennes ända tänken var att skydda sina vingar. Hon trök vingera mot sig och hoppades på att hon inte skulle landa på något hårt som skulle kunna ha sönder hennes vingar. Hon landade med en duns på en rot med Huvudet. Hon gav ifrån sig ett chockade flämtning. När den första chocket hade givet sig så försökt hon känna fall hon hade skadat sina vingar. Hon kände inte någon direkt smärta från vingerna så hon antog att det hade klarat sig. Hon låg där och flämtade en stunde. För tillfäligt tyckt hon att det var skönt att ligga på marken. Trots allt smöts som fasnade i hennes päls. Hon var så trött efter språng marschen och så kunde också bero på den lätta smällen i huvudet. Hon höjd en aning huvudet och tittade på Roy. Hon log mot honom för att vissa att hon mådde bra och hon inte var sur på honom längre. Han var trots allt en valp och om hon minns rätt om valpar så var de ibland dumma, fast hon visst inte säkert. Hon minns inte om hon någonsin har träffat en valp tidigare, men hon hörd en svag röst ur ett väldigt svagt minne som sa att valpar kunde vara litte dumma ibland. Hon minns inte vem som hade sagt det men rösten gav henne en svag tryghete känsla. Efter ett tag när hon hade villat sig så reste hon sig och tittade på Roy. En tanke hade slaget henne. Roy var en valp. så var är hans mamma, pappa eller hans flock? Hon fick en fundersam ansiktuttryck. Hur skulle hon kunna fråga honom? Hon gav ifån sig en uppgiven suck och lät frågan åka förbi den har gången. Men nu kom en annan fråga. Vad hade han tänkt att gå när han höll på att övergivet henne? Hon la huvudet på sned och tittade frågande på honom och försökt läsa honom igenom att titta i hans ögon.

(Avsluta sluta detta roll för inaktiv och för att det stoppa upp Aniaras tidslinje)

(Avsluta)