En gyllene hane vandrade slätten i en rask fart. Hans gyllene päls glänste i solens sken men döljde inte honom på den vita marken. Melamory ville inte vara döljd, det räckte med att hon hade en kraftfull kropp som gömde henne väl från rovdjur. Den gyllene hannen stannade och med spetsade öron såg ut över området. Trots hans till synes höga ålder så var han oförsiktig och alldels för drömmande. Han döljde inte sina spår, han lyssnade inte efter fiender eller andra djur. det verkade som om han var så självsäker i sin styrka att han inte behövde det, eller att han var så dum att han inte märkte vad som hände omkring. Men Melamory visste helt enkelt inte hur man ska ta sig fram genom ett okänt område. Hon sänkte ner nosen i marken nr hon kände en intressan doft och försökte följa den men avbröts då den försvann in bland buskarna. Att söka efter den blev plötsligt tråkigt och hon fortsatte sig färd. Hon stannade upp när hon fann doftmärken av en björn och några minuter undersökte den. Doften var frän och farlig, björnen har varit här inte för så länge sen.

Doris hade följt den gyllene främlingen med blicken en stund. Vargen hade dykt upp för ett par minuter sedan i hennes synfält, och hon hade sett till att ha minst ett av ögonparen på den. Alice låg och sov, dold i buskaget som Doris nu vaktade. Hon hade väckts ur sin sömn då doften av björn letat sig in över området. Djuret hade försvunnit, och var antagligen långt borta redan i jakt på föda, men Doris hade ändå inte kunnat somna om. Och med den gyllene främlingen som rörde sig över platsen tyckte hon att det var en bra idé att hålla vakt. Hon ville inte att någon skulle störa vännens sömn. Hon log när tankarna snuddade vid Alice, och de nedre ögonparen vändes åt den lilla skepnaden.

Träden viskade mjukt i den kyliga brisen. Solen sken blekt på en grå himmel, där molnens tunna slöjor långsamt gled fram. Gräset kläddes av frostens och nysnöns vita skrud, och det lätta snöfallet fick världen att glittra. Den gyllene främlingen kom långsamt närmare, men verkade inte ha lagt märke till Doris där hon satt, delvis dold av buskaget och de glest stående träden. Vargen var mindre än hon själv, och glänste gyllene och vackert. Hon kunde inte annat än beundra den vackra pälsen. När vargen passerat och började röra sig bortåt reste sig Doris upp. Hon såg varmt på Alices sovande gestalt, innan hon förvånansvärt smidigt stegade ut ur buskaget. De långa fingrarna knuffade lätt undan grenarna framför henne. När hon kommit ut ur det värsta buskaget, och solen träffade hennes hiskeliga gestalt, vände hon sig mot främlingens rygg.

"Hallå?" Hennes röst var grötig och grov. Hon blinkade och slöt alla ögonpar utom de två nedersta för att inte få snö i ögonen.

Den plötsliga röstet fick Melamory att hoppa till och vända sig om i ett så raskt tempo att det såg bar fånigt ut. En sådan reaktion passade verkligen inte en vuxen hane. "Oj!" utropade hon förvånat när hon såg främligen. Den mörka manliga röstet kontrasterade skarpt mot den förvånade tonarten och den något skrämda uppsynen. Hon synade den udda figuren med ett barns nyfikenhet. "Vad många ögon du har!" hon kunde inte låta bli att kommentera den faktan och kom plötsligt på att detta kanske ger en mistänksam syn. Valpen i den vuxna hannens kropp gjorde sitt bästa för att rädda situationen. Hon sträckte upp huvudet och putade ut med bröstkorgen för att se maximalt stor och stabil ut och harklade sig. "Du borde inte smyga på främlingar sådär. Tänk om jag gick i anfall?" sa hon med en missbelåten röst. Hon höll svansen neutralt hängande och ögonen fästa på främligen. I huvudet så började hon redan nu tänka om det skulle vara möjligt för henne att morpha in sig i en sådan. Hon tänkte på att det med all säkerhet var möjligt, bara att det skulle ta extra mycket tid att vänja sig vid att röra sig och se i den kroppen. Varje ändrig som gjordes blev enormt tufft att hantera. Melamory fick gå runt i månader för att vänja sig vid sin faders form. Att bara andas var svårt i en början, sedan att gå och hålla balansen, springa, allt sånt fick man lära sig från grunden för att kunna fungera. Morpha in sig i en fågel var ännu svårare, hon var höjdrädd och kunde hantera bara små flygturer i småfågelskepnader som talgoxe eller gråsparv. Örn och falk var ännu svårt för henne.

[Doris läspar kraftigt, så jag skriver f istället för s när hon talar.]


Doris betraktade främlingen medan han talade. Det var något lurt med den gyllene. Som om allt inte stod riktigt rätt till. Hon log ett urskuldande leende - eller försökte åtminstone göra det. Med betarna såg det mest ut som en grimas. "Förlåt. Det var inte meningen att fkrämmaf." Den ursäktande tonen till trots stod hon stilla och fortsatte oblygt att se på den gyllene. "Du har vacker pälf."



[Jag skulle helst vilja att du inte använder Doris skepnad i framtiden. Jag vill helst undvika att en kopia av någon av mina karaktärer struttar runt i Numoori ^^; Tycker det känns lite lustigt också om Mel kunde skifta till vad som helst bara genom att ha sett det en gång. Vore det inte lättare med någon (som fadern tex) som hon sett mycket av, och kanske betraktat länge? Tror du förstår vad jag menar. Inte så lätt att bli, säg, en noshörning, om man inte sett mer än framsidan på den, och inte sett hur den rör sig eller fungerar ^^; ]

[Oroa dig inte :) Mel är bara ett barn och det är sant som du säger att man måste se och följa efter skepnaden så hon vet hur den fungerar. Dessutom så blir det extra svårt ju mer exotisk den ser ut. Hon kanske i framtiden kommer lära sig morpha in i Doris men bara om hon följer efter henne i några månader eller så + att om hon väl morphar in i en helveteshund så kommer det ta yttligare några månader att lära sig hantera den nya kroppen, så som balansen kommer vara helt off och gångstilen osv. Kommer skriva upp vilka former hon lärt sig och vilka som är under utveckling. :)]

Melamory nickade åt den främmande honans ord. Hon kunde nu höra att det var en hona och inte en hane som hon först trodde det var på grund av betarna. Hon log sedan glatt åt hennes komplimang och utan att tänka sig för sa. "Visst hade han! Det tog mig lång tid att få till glansen!" hon sneglade över sin egna rygg som glänste i solens bleka sken och sedan mot den främmande honan. Hon kom plötsligt på sitt misstag och skakade på huvudet. "Eh..jag menar att..ehm..tack, vad heter du?" Mel försökte avleda samtalet och såg nu honan stint i den nedersta ögonparet med en oblinkande blick som för att bevisa på att hon talar sanning.

Det var verkligen något som inte stämde med främlingen. Doris gav den andre en klentrogen min. "Jag heter Dorif. Och du?" Hon tvekade på orden, och vägde den gyllene med blicken. Det var en kraftig hane, om än mindre än hon själv, med starka ben och välskött päls. Eller, det såg i alla fall ut som det. Främlingen betedde sig som en valp. När främlingen svarat fortsatte Doris. "Melamory. Hur gammal är du?"


[Hoppas det är okej med lite PP där. Antog bara att Mel svarar på Doris fråga (säger sitt namn), och då fortsätter Doris ganska omgående med nästa fråga.]

(jadå, helt okej :) )

"30. Nej, 35!" Melamory rynkade på pannan och viftade smått generat med svansen. Hon hade ingen aning om hur gammal far var, bara en ren gissning. "Hur gammal ser jag ut att vara?" undrade hon sedan med så charmig röst hon kunde. Hon visste att detta så bara för löjligt ut men hon har förut inte mött någon som ville tala med henne, att ljuga var svårt och hon hade ingen kunskap i det.

Doris klentrogna min blev än mer skeptisk, och hon sänkte hakan något. "Vet du inte hur gammal du är?" Hade han kanske slagit i huvudet och tappat minnet? Eller var han sjuk? Hade hon inte sett en vuxen varg framför sig hade hon kunnat svära på att han var en valp.

"Jo! Jag menar nej.." Melamory satte sig ner och med ett barnsligt rörelse kliade sig bakom örat. "Jag menar att jag slutade ränka ålder för jag blev för gammal för det..Slutade inte du att räkna ålder?" undrade hon sedan och såg upp mot Doris. "Vart kommer du från föressten? Jag har förut aldrig träffat vargar med fler än två ögn. Är det svårt att se eller är det bättre tror du?" Melamory mindes hur svårt det var att vänja sig vid en getings syn. Hon kunde upfatta fler färger men former var mer suddigare att se.

[Älskar Mel's undanflykter XD]

"Slutade räkna?" Doris öppnade ytterligare ett av ögonparen, och lät de nyöppnade ögonen se mot buskaget hon tidigare lämnat. De andra två paren hölls stadigt fästa vid den underliga vargen, vilken på nytt bytte samtalsämne. De hastiga ämnesbytena förvirrade Doris en aning, då hon vanligtvis höll sig inom samma samtalsområde tillsammans med Alice. Deras samtal brukade inte kastas av och an, utan rörde sig lugnt genom olika ämnen. Hon ruskade lätt på huvudet som för att reda ut tankarna. "Jag tycker inte det är svårt att se. Det borde vara svårare med så få ögon. Ni kan ju inte se någonting." Så många frågor. "Men du bytte ämne. Jag förstår inte, varför slutade du räkna ålder? Du ser inte så gammal ut." Det vuxna utseendet tycktes yngre för var rörelse den andre gjorde. Det var som om de valpiga rörelserna bekräftade att det var en ung varelse hon hade att göra med, utseendet till trots.

Off:

Då Melamory pausas, och eventuellt kommer förändras en del, avslutas det här rollet C:

Avslutat.