[Har valt att öppna det här rollet för en spelare C: Jag vill gärna att det blir ett kortroll - dvs högst 3-4 inlägg var C;]

I utkanten av skogen, där träden gradvis förbyttes i kantiga stenar med vindpinade ryggar, kläddes himmelen av regnets grå skrud. Det var inte varmt, men det lager snö som prytt marken så sent som dagen innan med ett mjukt, vitt täcke hade förvandlat marken till en lerig, hal sörja. Slasken hängde i tunga bölder över stenarnas mossbeklädda ytor. Än hade ingen nederbörd fallit, men det kändes i luften vad som var i antågande. Ändå rörde sig en kropp bland stenarna och de glesa trädens rötter. Ändå fanns där någon som inte sökte skydd. Något. De sargade benen linkade framåt på ett vis som fick det att se ut som om varelsen skulle falla omkull när som helst. De öppna sidorna blottade en döende muskulatur, som ryckte och kämpade för att röra sig framåt. En sedan länge inkompetent hjärna sköt ut okoordinerade impulser till kroppen för att förflytta den. Tungan hängde slappt ut genom den blottade underkäken. Under likets spruckna buk hängde det som en gång i tiden kunde kallas innanmäte, nu blottat, sargat och klätt i smuts, barr och annat skräp. Den tjocka, klibbiga vätska som en gång i tiden kunde kallats blod fläckade den stripiga pälsen och bildade klumpar över kroppen, där den inte smetats ut efter otaliga krockar med trädstammar. Liket vandrade fortfarande då och då in i en av stammarna, och lämnade då efter sig en ruttnande fläck av död. Den oerhörda odören som följde lämnade tydliga spår om att något var fel. Fruktansvärt fel.

De bleka, djupt insjunkna ögonen var riktade framåt utan att se. I hjärnans ännu något intakta delar spelades ett minne upp. Ett varelsen sett flera gånger förut. Men det var inget hon lade vikt vid, eller ens kunde reflektera över. En hjärna som inte tänkte kunde inte reflektera. Det var skrik. Små hjälplösa skrik. Rop på värme, på modern. På mat. Små, hastiga hjärtslag. Så små. En skär tunga strök över de hjälplösa. Värme. En stark värme, inifrån. En känsla hon inte längre kände, inte längre förstod. Tungan mot de små, små kropparna. Deras ljusa rop i hennes öron. Oskyldiga. Hjälplösa små liv. Hennes liv. De var hennes fina liv. Fina. Så små och fina. Bilder. Allt var endast i bilder, i känslor hon inte kunde känna igen. Känslor en död hjärna inte kände. Känslor som hon aldrig skulle minnas. Hon - den - tog dem till sig. Nära den värme kroppen bar. Värmen. Så började det om, minnet. Spelades upp som så många gånger förr i den hjärna som inte längre tänkte. Så små. Små. Hjälplösa små skrik...

Det rykte och fräste om hanens tassar när han hettade upp dom för att slippa den bitande kylan från snön och slasket.
Regnet hängde tungt i luften och han rös till när han såg upp mot den gråa himlen som utlovade ett rejält ösregn, Och fanns det något han hatade så var det kyla och vatten. Det fick honom att känna sig sårbar när det begränsade en del av hans krafter.

Med en irriterad suck vände han blicken framåt och skakade på sig. Han fortsatte att gå mot det allt stenigare området som bredde ut sig framför honom när han stötte på lukten. Det vidriga stanken av ruttet kött. Han rynkade på nosen och fnös efter att ha tagit ännu ett andetag genom nosen.
- Vad är detta?! morrade han irriterat och försökte andas genom munnen istället, men blev bara ännu mer irriterad när han istället kände smaken av lukten.
Äcklat sänkte han nosen mot marken för att se var stanken kom från. Han följde spåret en bit, men mådde mer och mer illa för varje gång han andades.
Efter en liten stund stannade han till och såg forskande på ett smalt träd som kämpat sig upp mellan stenarna. Fast i den nu slemmiga barken satt en liten, brun hårtuss i en massa av slem, och vad som såg ut att vara gammalt blod.
Arkodasus rös av avsmak, men fortsatte med att följa det stinkande spåret av död och förruttnelse.

Han gick snabbare och snabbare ju starkare spåret blev, men stannade plötsligt och stirrade på källan till stanken, En vidrig, rutten varelse som ryckigt rörde sig bland stenarna. Det såg ut att ha varit en varg en gång i tiden, men den såg väldigt död ut i hans ögon, om det inte hade varit för att den rörde på sig.
- Vad är det för något?! väste han för sig själv och smög närmare den stinkande varelse com en gång verkade ha varit en varg.

Oskyldiga. Hjälplösa små liv. Hennes liv. Så små. Små skrik. Rop. Värme. Värme.

Värme.

Kroppen ryckte framåt, styltigt och obalanserat. Benen rörde sig än långsamt, än snabbt för att fånga upp kroppen innan den snavade. Den andades inte. Den blinkade inte. Det ryckte inte i nosen. Inte i öronen. Den brutna svansen hängde stelt bakom det vassa, magra höftpartiet.

Men så var där något som rörde sig i likets ögonvrå. Till en början registrerade inte hjärnan rörelsen. Det kunde lika gärna varit en av sommarens flugor. Att det inte var sommar nu var inget hjärnan kunde reflektera över. Eller ens ifall rörelsen hade varit en fluga eller ej. Men när rörelsen dök upp igen vändes det smutsiga ansiktet efter den. Kroppens rörelser upphörde med ens. Var det..?

Liket föll framlänges. Benen hade stelnat redan innan kroppen återfunnit någon balans, och nu föll den till den slaskklädda marken. De smutsiga, såriga och möglande sidorna, fyllda med ägg från otaliga insekter som väntade på vårens värme, slog i marken med en tung duns. Kroppen blev liggande. Stilla.

Den inte längre levande vargen rörde på sig. Ryckigt och stelt innan den föll till marken.
Han ryckte till vid varelsens rörelser, men stod kvar. Hur mycket han, hon, den, det än äcklade honom så var han ändå nyfiken. Nyfiken och äcklad.
- Vad är du för något? ropade han till varelsen. Han kom inte på något annat att göra, för närmare varelsen ville han inte gå.

Ett ljud. En röst. Kroppen ryckte till när en plötslig mängd luft sögs in i lungorna. Lungor som inte andats på länge. Den insjunkna, bleka blicken flackade över platsen innan de fästes på en skepnad som inte kunde vara annat än liv. Liv.

Liv.

Efter ett kort ögonblick sköt hjärnan ut impulser till benen. Frambenen drogs ihop, ryckte, pressades mot marken med tassarnas ovansida vända mot marken. Bakbenen sparkade till och försökte få fäste på den hala, slaskklädda marken. Luften pressades ur lungorna med sådan plötslig kraft att saliv och annan, åldrad vätska lämnade varelsens strupe och spred sig över de felvända tassarna och marken. Kinden pressades för en stund mot marken när framkroppen ryckigt höjdes. Tungan slog om den håliga underkäken och försvann in genom hakan.

När liket nästan åter kommit på fötter gled framtassarna mot marken. Utan klorna eller trampdynornas sträva yta mot marken hade benen inget grepp. Kroppen föll åter till marken. Ljudet av slask blandades med kroppens duns.


[Hon lyckades inte resa sig :'D Åh, Detrena, du är så äcklig <3]

Varelsen försökte resa sig, på ett sjukt och klumpigt sätt, men misslyckades. När varelsen föll till marken med ett äckligt, blött ljud fick han nog. Han skulle inte få några svar, och för varje sekund han var nära den blev han mer och mer illamående.
Efter en sista äcklad och nästan lite besviken blick på varelsen vände han om sprang iväg åt det hållet han kommit ifrån. Han kände på sig att han nog aldrig skulle glömma den vidriga, ruttna varg han precis stött på.

[Älskar hennes äcklighet i smyg :') ]

Liket gjorde ett sista försök, en sista krampaktig ryckning, att resa sig innan det förblev liggande. Livet försvann ur dess synfält. Livet.

Rann mellan tårna. Som slasken. Som vatten.

Skrik. Små, oskyldiga skrik. Minnet spelades om. Kroppen blev stilla.




[Yes för kvällströtta avslut.

Avslutat]