Den andres ord eggade lawaren och morrningen steg i kraft. Han stampade med framtassen nära idiotens ansikte. Naglade fast den andre med blicken. Hur vågade avskummet resa sig mot sin mästare?! Utan Phol vore inte Lainadan någonting! Ingenting! En patetisk varelse utan någon som helst erfarenhet! En ful varelse utan förmågan att klara sig själv! Phols ilska gav inte vika ens när den långbente krympte och kved. Det ryckte dock i hans öron när vrenens ord slog emot hans öron.

"Du har gått för långt Lainadan", pressade han fram genom morrningen. Vad menade han med Oss? Vad menade han med Han? Han skulle inte slingra sig undan vad han gjort. "Har du inte fått in något jag lärt dig i skallen?" Pupillerna i lawarens ögon hade blivit små, fokuserade prickar i ett hav av grön eld. I ett hav av ilska. Besvikelse. Han kände kraften ta ut sin rätt. Han var trött. Ändå grep han med kraften om den andres hals, höll kvar honom mot marken, men tvingades lätta på det han höll över vrenens bröst. Han sänkte ansiktet, höll det vid sidan av Lainadans kind. "Efter allt jag gjort för dig", väste han lågt. "Efter allt jag lärt dig. Jag som tagit hand om dig. Fött dig." Han andades. Morrningen dog ut, men ansiktet förblev rynkat. Sedan högg han efter den andres ansikte. Bet efter kinden, under ögat.

Lainadan försökte krypa ihop till ingenting. Han ville inte att Phol skulle vara arg på honom, framför allt inte när det inte ens var hans fel. Han ville inte göra sin mästare besviken. På grund av Firdrach hade han gjort det. Han blev liggandes på rygg.
"Ynkligt." väste Firdrach åt Lainadan.
Den andre i vrenens kropp låg stilla och lyssnade på vad lawaren hade att säga. Hans blick blev än mer fokuserad på de gröna ögonen. Hat sken igenom Lainadans försök att se liten och ynklig ut. Vid Phols sista ord ville han brista ut i skratt. Tagit hand om? Fött?! Han skulle minsann ge honom sin åsikt om den saken. Innan hann hade chansen att göra det högg lawaren honom i ansiktet. Han gnällde till. Eller var det Lainadan som hade gjort det? Så var det nog. Lainadan. Firdrach såg på den andre.
"På vilket sätt innebär misshandel att ta hand om?" sade han med stilla röst.
Han kände hur ilskan steg inom honom.
"Vi hade klarat bara bra utan dig och din uppfostran!"
Lainadan hade klarat sig bra. Utan Phol skulle allting vara bättre. Ja, utan honom skulle allting bli bättre. En ny gnista tog eld i vrenens ögon.

Firdrach slappnade av. Han hade fått säga sitt. Vad som hände med honom nu var upp till Phol. Men kunde han lura i honom att han gett med sig så kanske... Kanske hade de en chans då.

Misshandel? MISSHANDEL? Phol hade gjort ALLT för idioten! HJÄLPT honom! LÄRT honom! Det var fågelhjärnans eget fel att han inte förstod bättre. Det var hans eget fel att han inte kunde lära på annat vis! Phol bet Lainadan under käkbenet med framtänderna. Lika snabbt som han bitit bytte han och högg vrenen över ansiktet. Han trampade med frambenen. Kände den andres tandkött under sina tänder när läpparna gled upp. Han kunde känna smaken av järn. Blod. Mest saliv. Han knyckte med nacken. Pressade Lainadans haka mot hans egen hals. Släppte och högg än en gång mot samma ställe i ansiktet. Igen. Igen. Snabba, korta hugg mellan höga gläfs. Idioten kved. Ryckte. Lainadan behövde lära sig sin plats. Vad hade farit i kräket? Hade han glömt vem av dem som var mäster? Vem av dem som bestämde?



Han behövde lära idioten allt från början. Alla dessa år till intet. Phol gjorde en rörelse, som om han skulle hugga än en gång, men bet inte samman över vrenens ansikte igen. Istället pressade han nosen mellan den andres ögon. Nosen rynkades så att tänderna låg mot den andres korta ansiktspäls. Han morrade ännu hest och gläfste till mellan slutna framtänder. Han ville inte döda vrenen. Idioten behövde bara veta sin plats. Han släppte den andre med kraften. Han hade inte någon kraft kvar att hålla honom med. Efter jakten var han trött, och trots att de ätit hade det inte gått nog tid för att han skulle ha hunnit vila. Om fjällkäften bara följt med och väntat på att Phol skulle välja en plats åt dem så hade de säkert legat i skuggan av ett träd nu. I vintersolen. Deras bukar tjocka med mat och deras sinnen nöjda. Han höll hårt kvar nosen och tänderna pressade mot den andres panna. Han skulle stå där hela dagen om så behövdes. Lainadan behövde lära sig att hans plats var på marken. Lägst. Krälande. Om han någonsin skulle lära sig något så behövde han lyssna. Lyda.

Han tänkte inte sjunga för honom den kvällen. Inte förrän han kunde försäkra sig om att idioten verkligen ångrade det han gjort skulle han sjunga för honom igen.

[Tyckte det behövdes en liten skiss C: Det är inte så stora mängder blod. Mest saliv. Blodblandat saliv. Phol dreglar argt i Lainadans ansikte. Och lite tandköttsblod. För tandkött blöder så fördjävligt.]

[HAN TUGGAR PÅ LAAAAI D':]
Gälla ljud lämnade vrenen när Phol bet honom i ansiktet. Instinktivt ryckte han med huvudet fram och tillbaka för att undkomma tänderna. Lainadan förbannade Firdrach. Om han bara hade kunnat hålla munnen stängd hade inte någonting av det här hänt. Han ylade högt när herren högg honom över nosen upprepade gånger. Den metalliska smaken av blod fyllde hans mun. Det brände i den. Han ville inte mer. Han förtjänade det inte. Allting var Firdrachs fel. Tårar började formas i de grönblå ögonen. Smärta, ånger och besvikelse över sig själv. Anledningarna till att den salta vätskan långsamt började rinna ned för hans kinder. Han hade svikit Phol. Genom att inte kunna kontrollera Firdrach hade han svikit sin mästare.

Lainadan kände den välbekanta, nedpressande känslan över hans hals släppa. Huggen hade slutat. Han kände ett tryck mot pannan. Vrenen öppnade sina ögon. Återigen såg han bedjande på lawaren.
"Snälla, förlåt mig."
Rösten stockade sig och han svalde hårt.

Firdrach gjorde inte någon försök till att bryta fram. Han låg stilla i vrenens undermedvetna och väntade.

[Efter att ha ätit upp hans ansikte är det värsta hot Phol kan komma på att inte sjunga för Lai x'D]

[Det är det värsta straffet någonsin!]

Han stod kvar med nos och tänder pressade mot den andres panna. Andades i den korta pälsen. Han mötte idiotens bedjande blick då han såg längs sin egen nosrygg ned på den andre. Lainadan grät. "Snälla, förlåt mig."

Det ryckte i Phols nos, men han sade inget. Hur kunde kräket glömma sin plats? Hur kunde han säga det han sagt och sen tro att Phol skulle förlåta omedelbart? Lawaren morrade kort, lågt och tystnade sedan igen. En stund stod han orörlig. Lika stilla som det frusna landskapet runtom. Så pressade han ytterligare lite hårdare med tänderna mot vrenens panna och höjde sedan nacken ett stycke för att se ned på den andres blödande ansikte med bestämt lugn.

Phols tystnad var det värsta av allt. Han hade för länge sedan vant sig att bli tillrättavisad, men tystnaden från sin herre... Den kom bara ibland och var det värsta av allt.
"Förlåt." kved Lainadan igen.
Han var en besvikelse, ett slöseri med skinn och päls. Lawaren släppte hans panna och såg ner på honom. Han ville säga någonting men visste inte vad. Han visste verkligen inte vad.

Firdrach blängde ilsket på Lainadans herre, och mötte trotsigt hans blick. Han var inte värd någonting. Hur hade Lainadan beskrivit det? Ett slöseri med skinn och päls. Det var vad han var. En patetisk ursäkt för lawar. Eller en representant? Det skulle inte förvåna honom om alla lawarer var likadana.

Ännu låg han snällt kvar på rygg. Han planerade. Väntade. Kraften hade släppt greppet om honom. Hans chans var nu. Måtte bara Lainadan inte förstöra allt. Utan att tveka vred Firdrach på kroppen. Han högg efter lawarens hals. Han högg för att döda.

[Inte det bästa, och antagligen lite förvirrande, men.. möh!]

Phol ryckte till. Bet ihop käkarna. Hann inte reagera. Ett kvävt ljud pressades ur nosen när Lainadans tänder slöt sig om hans strupe. Ögonen vidgades. Pupillerna blev till små prickar. Instinktivt grep han efter kraften. Famlade med den. Tappade den i den plötsliga chock som sprängde ut i lawarens kropp. Under mindre än ett hjärtslag. Smärtan blommade ut i hans hals. Spred sig som en solfjäder i nacken. Bröstet. Under samma hjärtslag drog han efter andan. Men när hjärtslaget var över fick han inte ner mer luft i lungorna. Det stannade med ett gurglande läte i strupen. Det ryckte i frambenen. Han pressade dem mot vrenen. Förstod inte att det var Lainadans käkar som hindrade hans andetag. Tillsammans med chocken sprang adrenalinet ut i hans lemmar. Han fick inte tag på kraften.

Mor? Varför fanns inte mor där? Varför nådde han inte kraften? Varför gjorde det så ont? Det var inte så här det skulle vara! Världen skulle inte vara så här! Det gick inte till på det här viset! Panik.

Allt gick så snabbt. Skrämmande snabbt. För snabbt. Mor? Var var mor? Ögonen rullade uppåt i sina hålor. Världen var mörk. Var hade snön tagit vägen? Det var varmt. Varmt i halsen. På halsen. Pälsen. Strupen. Vad var det som gjorde ont? Varför... vem var det som tog hans luft? Med ens kändes det kallt. Han låg ned. När hade han lagt sig ned? Det hade inte gått mer än några hjärtslag. En evighet? Varför låg han ner? Snön var kall. I ögonvrån var den röd. Röd snö. Mörk snö. Rädd snö.

Han gled bort. Svävade i den mörka snön. Var fanns Lainadan? Varför satt vrenen fast i hans hals? Det ryckte i Phols ben. Kroppen darrade. Blodet pulserade smärtsamt ut ur halsen. Ut. Fri. Mörk.

Allt försvann. Bort. Långt, långt bort. Lawarens muskler slutade rycka. Han slutade sparka efter vrenen. Slutade dra efter andan. Slutade. Långt, långt bort.

Det varma blodet som sprutade ut ur lawaren höll på att kväva Firdrach. Metallsmaken fyllde hans mun, hals och nos. Han hade tänkt sig att han skulle njuta av det här tillfället, inte lida av syrebrist. Hastigt släppte han taget om halsen på den andre. Luft. Han var tvungen att andas. I ögonvrån kunde han se Phol falla till marken. Skadeglädje sken i vrenens ögon och ett flin spelade på hans läppar. Han hade gjort det. Han hade äntligen blivit fri. De hade äntligen blivit fria från tyrannen! Så varför rann tårarna?

Lainadan hade skräckslaget sett på medan Firdrach attackerat Phol. Nu såg han förskräckt på den ryckande kroppen. Tårarna rann från hans ögon.
"Nej..." viskade han och skakade våldsamt på huvudet. "Nej, nej, nej!"
Han knuffade med nosen på sin herres käke. Han kunde inte vara död. Han fick inte vara död! När det inte kom någon reaktion från Phol backade vrenen förskräckt undan. Desperat såg han sig omkring.
"Hallå? Finns det någon där?" ropade han.
Hans röst ekade i den tomma skogen.
"Finns det någon som kan hjälpa mig?"
Tårarna rann i floder ned för hans kinder.
"Någon. Snälla."
Tystnad. Det fanns inte någon som kom till hans hjälp. Ingen som kunde visa hur man skulle göra.
"Hur kunde du göra så mot honom? Han var vår vän!"
Han hatade Firdrach. Han skulle aldrig förlåta honom!
"Ge dig. Han utnyttjade bara dig, oss! För sina egna själviska skäl." han gav sig själv en mer auktoritär hållning. "Och sluta gråta. Det rinner ur mina ögon också!"
Firdrach tänkte inte spilla en enda tår för Phol. På grund av Lainadan hade han nu spillt flera stycken. Förbannade vekling.

"Tyst!"
Hans gälla röst skar genom tystnaden som en knivsegg.
"Håll tyst!"
Lainadan började skaka okontrollerat. Vad skulle han ta sig till nu? Med försiktiga steg gick han närmare Phols kropp. Han låg stilla nu. Snön runt omkring hade färgats av hans blod. Vrenens ben vek sig under honom. Gråtandes krälade han sig närmare sin herres kropp och lade sig tätt intill den. Han lät ut ett skrik av sorg. Vad skulle han göra nu? Vem skulle visa honom vägen?
"Lainadan..."
"Håll tyst! Jag vill inte höra på dig!"
Han tryckte ansiktet mot Phols hals. Det luktade inte längre av honom. Det luktade blod. Död. Han var död.
"Förlåt mig. Snälla, förlåt mig, herre."
Han viskade orden med tjock röst. Han hade inte några större förhoppningar om förlåtelse. Han var inte ens säker på om han kunde förlåta sig själv. Om han bara hade kunnat hindra Firdrach.

Med darrig röst började han sjunga en av de sånger som Phol sjungit för honom så många gånger. Han visste inte vad orden betydde, men det spelade inte någon roll. Det var en vacker melodi och han visste att det var husbondens favoritsång.

[Vill du svara gör du så gör så c: Annars avslutar jag det här c:]

Avslutat.