Dolor's avkommor:
1. Dolor – Laulu
Ares – Achilles

2. Dolor – Nyx
Sophanox † – Lukario – Lurentzo †

3. Dolor – Mekane
Coszcatle † – Cheveyo

Rollspel:
2012-13
» Vinterfrostens morgon » Ken-Yak » Demethra
» Give me a slot in TDN » Lavaöknen » Selva
» Hämtas hem » Numoorislätten » Mivria
» I've got the pup » Lavaöknen » Selva

2015
»

Relationer:
» Dolor † » Far » Jag saknar dig.
» Mekane †? » Mor » Du lämnade mig, men jag har förlåtit dig och jag älskar dig fortfarande. Lever du ännu?
» Coszcatle † » Bror » Jag saknar dig så och hoppas att du har det bra, vila i frid min älskade broder.
» Artemis » Brorsdotter » Tråkig. Nån ynka respekt finns väl långt inom mig, men den lär du få rota långt efter.
» Demethra » Leksak » Du kan väl se vad som händer innan du tar till försvar?
» Selva » Flockledare » Min respekt är stor, med andra ord - jag sviker dig aldrig.

Historia:
Ganska länge sedan, men inte alltför långt tillbaka i tiden, möttes två vargar. Mekane, en vacker ung tik, med ett rykte av sju djävlar, känd vida omkring som den ondaste av själar, och Dolor, en hanne som då inte alls var lika känd. De möttes av en slump, ren och skär tur, men inte desto mindre så slutade deras möte i familj.

Mekane, en hona som bara brydde sig om sig själv, hade blivigt förälskad, och Dolor var den enda som hon var villig att ge sitt liv, och ge liv till flera, åt. Hade någon annan bett henne, så hade hon vägrat, men för hans lycka så gick hon med på att skaffa valpar. Hans lycka var allt som betydde något. De slog sig ner, och inte alls långt efter så föddes två små valpar. En hanne, som gavs namnet Coszcatle, och hans lillasyter fick heta Cheveyo. Föräldrarna var båda Caza-vargar, en träd och en mark, och det avspeglade sig i de båda valparna. Hannen var redan från födseln lite större, och han saknade träd-klättrar tassarna som hans syster hade fötts med. Honan var liten och slank, liknade sin moder med de röda färgerna, medan Zcatle redan från första andetaget var en liten kopia av sin fader.

Dolor var stolt, och glad, men modern kunde inte ha brytt sig mindre om valparna. Det var för hans skull de fanns, och för henne fanns inget viktigare än honom.

När de öppnade sina ögon visade det sig att dottern ärvt ett annat drag med, för hennes ögon lös i ett klart silversken, och pupillerna var helt vita istället för svarta. Draget markerade att hon var en natt-trädcaza, spanare som var anpassade för att spionera och smyga ljudlöst på natten. Ögonen producerade sitt eget ljus, så att de även i de mörkaste skogar kunde hon se som i dagsljus.

Valparna växte, och Mekane tog hand om valparna med omsorg. Om en familj betydde att för evigt få vara med Dolor så var det värt det.

Valparna uppfostrades av båda föräldrarna, och lärde sig tidigt en ond vargs vägar. Unga Cheveyo försökte ideligen visa sig duktig för sin far, som hon respekterade djupt och avgudade. Hon gjorde allt hon kunde för att vinna hans gunst i kampen mot brodern, men det var alltid han som fick ljuset. Han var den första att lära sig gå och spring, han den första att upptäcka sin kraft och han den fösta att fälla ett byte själv. Kvar var Chevvie, både mindre, yngre och med andra färdigheter. Men de gånger hon imponerade på sin far svällde hennes hjärta av stolthet, och vid varje tillfälle vunnet glipade hon åt sin bror.

Långt senare, när valparna var runt tio år, skedde något som inte var möjligt i båda honors sinne. Coszcatle anfölls av en björn, den största de sätt, när valparna lekte inne i skogen. Snabbt som hennes tunna ben kunnat bära henne hade hon flytt till säkerheten uppe i ett träd, men brodern hade varit fångad på marken. Det var en blodig historia, och efter det tog drömmen om familj slut för deras far. Han hade trott att detta var den hona han ville leva med, och detta den familj han skulle få älska, men i samma stund energin i broderns inre falnade så var Dolor redan på väg därifrån.

Sonens död, makens svek och dotterns sorg var för mycket för Mekane, och under lång tid sörjde hon vad hon förlorat. Dolor var vad som varit viktigt, och utan honom så var valparna inget värt. Hon grät inte över sonen, och tillät sig inte längre sörja partnerns. Och stackars Cheveyo lämnades ensam i allt. Modern var totalt ointresserad av henne, lämnade henne mer eller mindre vind för våg. När vintern slog till i den ljuva skogen, och nästan tog hennes liv, så var dock modern där, och under magra tider fick Cheveyo hjälp med fångsten. Annars var hon ensam.

Så fortsatte livet, tills en dag då modern aldrig sågs till igen, och Cheveyo nu lämnad ensam för alltid. Nu i en ålder av 15 år, tyckte Mekane att hon var färdig med dottern, att hennes skyldighet att föda upp det hon en gång gett livet till var avklarad. Det tog en månad för henne att inse det, och när väl insikten kom, så gav hon sig iväg för att finna sin far, hannen hon alltid beundrat, hannen vars Ondska och sinne överträffade allt annat. Hon skulle finna sin far, om hon så skulle få vandra genom hela världen, och bevisa att hon inte var en svag skamfläck på hans heder, att hon inte var den fega valpen som flytt ifrån en björn säkert tjugo gånger hennes storlek om inte mer. Hon skulle visa Dolor vad Stolthet var!