[Öppet för en person till. Debwer befinner sig i nordöstra Storkärr.
Jag kommer skriva "Han" även om Debwer biologiskt är en "Hon", då han ser sig själv som en "han".]

Han behövde komma bort. Bort därifrån. Bort från allt.
Ingen förstod. Varför förstod ingen honom? Han blev så... så...
Han ville älska dem. Ville att de skulle förstå att han var vuxen nog att klara sig. De förstod inte!

Den unga vargen rörde sig hastigt över kärrets förrädiska marker med beslutsamma steg. Den låga, lätta kroppen hade inga större problem att röra sig i området. Uppvuxen i detta förrädiska kärr hade Debwer lärt sig hur platsen funderade. Hur marken tedde sig. Var man inte kunde sätta tassarna, vad som innebar en säker död. De vattenfyllda pölarna gav ett falskt, grunt sken. Mossan runtom försökte föreställa fast mark. Grästuvorna lurade den oacktsamme att trampa rakt ner i den sugande leran, från vilken man inte kom upp igen utan annans hjälp. Han hade själv fastnat, som liten, men hade då haft turen att föräldrarna befunnit sig i närheten. Han var inte så dum nu. Han var ju vuxen. Varför förstod ingen det? Han kunde klara sig själv. Han skulle allt visa dem!

Norrut. Långt bort skulle han vandra. Bort från de som inte såg den potential som han bar! De som så envist gullade med honom, kallade honom "lilla vän" och kallade honom... henne. Debwer stannade upp och lät den mörka blicken söka av området. En lätt dimma reste sig i morgonsolens bleka höstsken. Molnen låg som en tunn grå hinna över himmelen. Trädens raka stammar och grenar sträckte sig bort från platsens unkna, tunga luft. Han fnös kort och sänkte åter blicken. De långa, antennlika öronen ryckte lätt då han lyssnade till flugornas surr. Stora, envetna, äckliga flugor.

De tunna benen satte fart på nytt. Snabbt pilade han fram bland tuvor och vass. De små tassarnas tår spretade brett för att fördela vikten. För att förhindra att han gick igenom mossan, gräset, leran. Skrämmande lik en av de många varianter av insekter som fanns i området. Fast just bålgetingar av hans egen storlek hade han inte sett många av på ett tag. Flugor och trollsländor, men inte så många getingar. Kanske krympte de ju närmre skogen han kom? Ett leende ryckte i det välvda ansiktet. Skogen. Han hade varit där inne och vänt en gång tidigare, för att bli påkommen av sin skvallerbytta till bror. Nu fanns det ingen här som kunde skvallra. Hah! Denna gång skulle han visa dem!

[Såhär tänker jag mig området:
http://www.marietta.edu/~biol/biomes/images/wetlands/fen_6474a.jpg
http://www.wildernesswaypoint.com/images/Wallpapers/Bog_Forest.jpg ]

|| moorjens ||

Colosseum kunde klart se det framför sig, inte som en tanke, utan faktiskt se det i fysisk form framför honom. På samma gång han rörde sig röde sig paret framför honom, den mörka hanen och den orange-eldigt färgade tiken. De sa inget, gjorde ingen notis om varandra, men vek på samma gång inte bort. De stannade inte upp för att kolla till något, stannade inte för dofter, de bara gick. Rörde inte på sina kroppar mer än det monotona trampandet över gräs och mossor. Colosseum kunde inte annat än följa efter, han var bunden till att följa efter, känslan av att det var hans plikt och skyldighet.

Han visste inte hur länge det pågått, han hade bara själv vandrat för att få sin smak av tystnaden- då de uppenbarades framför honom som fallna från skyn.
Seu vaknade ur sin tankebana när han satte ner sin främre tass i nått som var mycket våtare än allt annat, tassen sjönk sakta neråt när han hade vikten på den. Vaksamt snabbt flyttade han tyngdvikten bakåt och slet upp tassen med ett swoppande ljud. Den mörka hanen såg framåt, paret fortsatte där över. Hur kunde de göra det när inte han kunde?

Ur sin trans såg han upp, varför hördes inget plaskande ljud när de rörde sig genom vattnet som inte ens nådde sig halvvägs upp för deras ben? Varför bildades inga vattenringar på ytan när de gick där?
Ett ihärdigt surrande läte från långt borta tog sig framåt och överumplade honom bakifrån, ven förbi hans öron och fladdrade över hans synfält lika snabbt som en blixt från himlen uppenbaras och försvinner. Han ryckte till, sänkte ner sin kropp i attack-klar ställning om så behövdes. Hans huvud svängdes åt det håll flygfäet for åt, en mörk prick svindlade iväg, snabbt parerande genom luften. Det förlorade snabbt hanens uppmärksamhet, den gula blicken söktes återigen framåt efter paret- men de fanns inte där.
Seu var uppe på raka ben igen, ögonbrynen rynkades och han särade på käkarna utan att ge ut något ljud. Öronen klippte osäkert vid tanke på de följande sekundernas händelser. Inget hände, omgivningen återstod lika stilla som om det var allt den gjort under sin levnadstid.

[ : D ]

Kanske hade han varit oförsiktig när den stora trollsländan lyfte från marken framför honom med ett öronbedövande surr. Nej. Nej, försjunken i tankar, men inte oförsiktig. Inte alls! Den lilla kroppen ryggade instinktivt undan då den större varelsen hastigt steg ovan kärrets växter för att ta av norrut. Kanske i hopp om att komma undan Debwer. Hade han skrämt den? Den hade onekligen skrämt ho.... Nej! Överraskad, inte skrämd! Han ruskade demonstrativt på huvudet åt sig själv.

De små tassarna sprätte upp fukt ur gräset då han satte fart efter den våldsamt brummande insekten. Att han inte hade en chans att komma ikapp visste han, egentligen, men jakten förde tankarna bort från familjen. De krokiga öronen föll platt mot nacken för att göra den redan strömlinjeformade kroppen än slätare i rörelsevinddraget. För att vara liten till växten var han snabb, och rörde sig med lätthet över områdets sankmarker. Hans ringa vikt lade ingen tyngd på markens förrädiska ytor, och hastigheten tillät inte tassarna att mer än vidröra ytan innan han med långa språng for vidare. Insekten försvann ändå bortåt. Snabbt. Den hade inga hinder att väja för. Inga tuvor att skutta över och inga buskar eller snår att pila runt. Och så var den snabb. Det kunde han inte annat än erkänna. Alla insekter var snabba.

En främmande skepnad, olik trädens stammar och buskarnas blad och taggar, trädde hastigt fram då Debwer skyndade efter insekten. Han låg långt efter nu. Det fanns inte en chans att han skulle komma ikapp. Han hann inte ta in skepnaden mer än till form, storlek och färg innan han insåg att den nog var levande. I ett hjärtslag bromsade den lilla kroppen och tumlade ett varv över marktuvorna av det hastiga stoppet. Ännu ett stycke ifrån den större varelsen, och lyckligtvis - vad han kunde se - bakom den, kom han hastigt på benen och försvann in under närmsta grenar. Öronen restes över huvudet och svansen kröktes för att efterlikna getingen. Han var nog inte sedd ännu, men inbromsningen - den förbaksade inbromsningen - kunde väl ändå inte ha gått ohörd. Väl?

[Jageeh... hoppas det blev förståeligt ^^;
Vill nämna att Debwer inte luktar särskilt mycket alls, utan stinker precis som resten av träsket av den där lagom unkna, påträngande doften. C; ]

|| Har haft en inaktiv period. Sååååååå ledsen. Borde vara förbjudet att bara lämna roll såhär D: Men nu e ja tibax :'D ||

Colosseum ryckte till.
Han var så lättskärrad på sistone, så oerhört pinsam för sig själv.
Han hade aldrig varit sådan som han var nu, senast var när han var valp och den tiden kom han knappt ihåg. Så kraftigt hade han förträngt det.
Rakt framför Colosseums ögon rusade en liten mörk figur fram, denne såg Seu, bromsade våldsamt in och gömde sig. Colosseum hade varit så borta i sina tankar att figuren som ögonen såg inte skickades vidare till hjärnan och sände honom signaler att en annan levande varelse förutom stora insekter fanns i närheten. Inte ens det svaga ljudet som uppstod och avbröt tystnaden, när figuren gömde sig, väckte upp Seu ur invecklade funderingar varför han var så konstig. När han sen väl insåg att han inte längre var ens nära sitt område men fortsatte gå framåt, hade redan alla tecken på att figuren just rört sig i närheten försvunnit. Colosseum lika ovetande ännu.
Kanibalism som tidigare kretsat. Skrämmande tankar om godhet som etsat sig fast vid honom sen Aideens senaste besök hos honom. Frånvaron han lagt en massa bortspilld tid på. Han kunde inte fortsätta på det här sättet, han måste tillbaka till TDN och ta tag i... Ta tag i vad? Vad händer där just nu? Ta tag i någonting. Det måste han göra, vad som helst. Bara ta tag i något.

Den svarta hanen fortsatte gå framåt, vilket ännu var bortåt från TDN's revir, ditåt han nyss insett att han borde gå mot. Med sina lugna obrådskande steg närmade han sig den lilla vargens gömställe, omedveten om att han hade en betraktare.

[Info om Debwers illusions-kraft finns på hans press C:]

Han stod stilla en stund, dold under grenarna och med blicken stint fäst vid den större varelsen. Den verkade förvirrad. Vad tänkte den på? Debwer stelnade till något när han insåg att den andre stod vänd mot honom - om än inte märkbart medveten om hans närhet. Vad tänkte den på? Den lilla varelsen spände än mer på rygg och svans och lät illusionen av vilande insektsvingar träda fram över hans rygg. Då den större tycktes vakna ur sina funderingar och rörde sig emot Debwers gömställe så förbyttes illusionen till den suddiga avbilden av vingar i snabb rörelse. Han lät ett dovt surr, som av en kraftig geting, fylla luften och började hastigt röra sig i sidled. Trots de tunna benens hastiga rörelser så rörde sig kroppen förvånansvärt flytande, utan att guppa efter skuldrornas eller höfternas rörelser. Han var en bålgeting. Ansiktet slätades ut för att efterlikna insektens släta huvud, öronen ställde sig krokigt upp på huvudet så som getingens antenner. Han var en bålgeting.

[Lite... skumt? Debwer rör sig snabbt i sidled för att inte stå framför Seum.]

När hade denna plats se solljuset stiga upp i horisonten senast?
När hade de blytunga mörka molnen skingrats sist och gett plats åt en skinande blank himmel som kunde möta den nerslaskade marken utan att ha molnen som en mantel fördragen.

Surret av ett bi steg från att ha varit så pass långt borta att man inte kunde urskilja dem, till att vara mycket nära. Seu höjde sitt huvud med spetsade öron. Ögonen smalnade märkbart och raggen restes, mörktonade tunna skuggor dök upp för att virvla fram någon meter och sen lösas upp till ingenting. Monbro.

Hanen tog sig framåt i maklig takt, han skulle ha varit ljudlös om inte det varit för träskets slappande ljud när han lyfte på tassarna. Efter endast några fåtala steg stannade han upp och koncentrerade blicken mot vad han såg framför sig, vilket var en rörelse som förflyttades hastigt i sidled, en rörelse från ett djur som inte verkade bekymras av underlaget.
Monbro, betraktad.
Seu hoppades på att denna varelse var Monbron, för då hade han redan översikt över denne och behövde inte föra tankarna över till vargar med enorma kroppshyddor från den andra sidans flockar.

Ännu med de falska vingarnas suddiga rörelser hastigt svepande om kroppen och det kraftiga surret hängande i luften följde Debwer försiktigt efter den fyrkantiga varelsen. Längs dess sida travade han långsamt - glidande - över tuvorna och under ett tunt träds lägre, lavklädda stickor till grenar. Följde den, bevakade.

Vad var det för något?

[Deb bara... förföljer Seu]

|| "fyrkantiga varelsen" ... :suspect: Debwer borde nog skaffa linser eller någon formförklarande-ögonsak som hjälper honom med sin syn på former ... o.o hehe ||

Seu fortsatte tassa fram, hans kattlika blick sköljde ännu en gång över området, utan att direkt kunna fånga upp något. (låtsas att Debwer inte är liksom framför Seu längre utan mer bakom, eftersom att Deb som sagt ju förföljer honom..) Med mjuka steg tog sig Seu framåt och stannade upp vid platsen där Debwer tidigare gömt sig, den luktade konstigt. Lite vargaktigt, men ändå inte samma sak som en normal varg. Med en fågels kvicka sätt lyfte Seu sitt huvud och såg omkring sig. En mycket liten figurs rörelse fångade upp hans intresse. Ögonen smalnade och hans öron åkte bakåt, han vädrade misstänksamt i luften och började sen småtrava med värre klafsande ljud än innan. Med blicken fokuserad framåt gjorde han en snäv sväng kring ett riktigt "klafsigt" område och kom in på en plätt med mjuk jord som inte förde lika mycket ljud kring hans tassar. Där stannade han upp, lutade sig framåt en aning och förflyttade den ena baktassen lite så att den inte längre stod parallellt i förhållande till den andra.
Colosseum visste inte riktigt vad han väntade sig att skulle hända. Attack, stilla väntande från dem båda, slumpvisa onödiga rörelser.
Mycket intressant fall.

[Ja, "vanliga" vargar är mycket fyrkantigare till formen än Debwer själv, så i hans värld är vargar väldigt fyrkantiga C;
Nämner igen att Deb inte luktar mycket alls, utan stinker som resten av området då han levt där hela livet C:
Och de insekter som jag beskriver om "stora" är egentligen onormalt stora - som små hundar, typ. Men då Deb levt med dem runtom sig hela livet så ser han inget onormalt med dem XD]

Till en början verkade det som om varelsen försökte undkomma honom, och Debwer fortsatte sin glidande trav efter främlingen, med de falska vingarna ännu surrande med sitt dova läte runtom kroppen. De antennlika öronen uppfattade ljudet av fler insekter i närområdet - stora, tjocka flugor om han inte misstog sig - men de var för långt bort för att synas bland träden.

Så vände plötsligt den mörka varelsen om, för att stanna upp på fastare mark. Debwer blev med ens osäker på vad den främmande tänkte, och stannade upp för ett ögonblick - till synes stilla svävande i luften för den som inte lade märke till de tunna benen under den getinglika kroppen. Efter endast ett ögonblick påbörjade han dock en gungande vandring åt sidan, för att efter ett stycke byta håll och i sidled vandra tillbaka åt samma håll han kommit ifrån. Även det en rörelse han anammat för att efterlikna insekternas svävande, sökande rörelsemönster.

Off:
Jag avslutar det här rollet. Skulle du vilja fortsätta så säg till, annars får de träffas någon annan gång.



Avslutat