Hon rörde lätt på sig, rätade ut bakbenen en aning samtidigt som hon försökte att inte sparka till honom. Det var en väldigt besvärlig situation på många sätt, men hon försökte se det positivt. Hon hade åtminstone skydd från vinden och trevligt sällskap.
Ännu ett leende passerade hennes läppar innan även hennes blick vändes mot trädkronorna. Och hon fascinerades över det som utspelade sig ovanför hennes huvud. Vinden slet i grenarna och fick de silvesskiftande löven att dansa, nästan som om de uppträdde i ett vackert skådespel. Det var fängslande och Xhie tänkte att detta var ännu ett av naturens under, den skönhet som fanns runt omkring dem hela tiden men som vissa var för blinda för att se. Det var synd, eftersom att världen var en så otroligt vacker plats.
En liten suck lämnade henne.
"Jag antar det," blev hennes korta svar samtidigt som blicken vändes ned från trädens kronor, snabbt gled över honom för att sedan placeras på de egna framtassarna. Hon visste inte riktigt vad mer hon skulle säga.

Han lät huvudet sjunka ner över framtassarna och låg sedan stilla. De långa öronen vände sig än hit, än dit, på hans huvud. Lyssnade efter vinden, de knarrande träden. De mörka ögonen slöts. Han låg stilla en längre stund. Tyst, då han inte kunde besluta sig för ifall han skulle säga något eller inte. Det var en underlig situation han hamnat i, onekligen. När han kom hem igen så skulle han minnas detta. Vinden, den lilla jordmuren och den främmande vännen som delade hans skydd. Det skulle vara något kul att berätta för mor, och för Kian och Kilah. Tanken på familjen spred ett lätt leende över ynglingens läppar. När han kom hem igen. Inte än. Han hade mycket kvar att se.

Var det så att vinden tilltog? Knarrade inte träden mer än nyss? Kanto gläntade lätt på ögonen för att se sig om. Huvudet höjdes långsamt medan öronen återtog sin plats i nacken. Jo, visst tilltog vinden. Han vände som hastigast mot trädens knäppande kronor. Hur länge till skulle han våga stanna här?

"Hur stark tror du vinden kommer bli?" Orden var mer ett lågt mummel, men nog tydligt för att höras i vindskyddet. Han började bli orolig.

Xhies blicken vändes upp mot trädet som de låg under. Dess grenar drogs kraftigt efter vinden och det knakade orosväckande i dem. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro, än mindre vad hon skulle vara på frågan som Kanto hade ställt henne.
"Jag vet inte, men jag hoppas att den inte blir starkare," sade hon tyst.
Hon släppte trädet med blicken, böjde åter ner huvudet. Hur länge kunde detta vindoväder vara? Hon visste inte, eftersom att världen nu befann sig i sådan obalans. Kanske det kunde vara i dagar, veckor, månader... Hon ruskade lätt på huvudet. Hon hoppades inte på något av det, hon tyckte att det gott och väl kunde sluta blåsa nu.
Men precis som den andre hanen anade hon att vinden ökade i styrka, vilket inte var ett gott tecken. Frågan var hur länge det skulle ta innan skogen skulle börja ta skada?

Som om det vore bara för att jävlas med henne hörde hon plötsligt ett högt knakande ovanför sig. Och i samma ögonblick som hon tittade upp såg hon hur en av de kraftigare grenarna bröts av, för att sedan börja falla mot marken. Mot dem, mot henne.
Utan att direkt tänka på vad hon gjorde slöt hon ögonen och ögonblicket senare stod hon en bit ifrån den lilla jordmuren som varit deras vindskydd och vinden slog kraftigt emot hennes sida.

[Hihi, hon teleporterar sig booort :'D]

Han nickade kort för att bekräfta att han hört henne. Nej, förhoppningsvis skulle den inte bli starkare. Tyst lät han blicken söka sig ut över skogens dansande marker.

Då hände det som inte fick ske.

Den höga smällen fick Kanto att se upp mot trädkronorna på nytt. På det ögonblick som grenen bröts från sitt fäste - den evighet det tog för var fiber att lossna från varandra - spärrades ynglingens ögon upp. Munnen gläntades och hela hans varelse fylldes av ren, skär fasa. Panik. Adrenalinet sköt ut i kroppen, flyktinstinkten sparkade igång.

För sent.

Då grenen föll emot honom försökte den unga hanen att kasta sig på fötter. På ett ögonblick hade de långa benen spjärnat mot marken, men vikt sig under hans kropp. Såret efter vildsvinet smärtade något oerhört av den plötsliga rörelsen och förlamade hans sida. Insikten slog honom lika hastigt som han föll. Lika hastigt som grenen föll. Med blicken vänd uppåt gjordes ett sista, panikslaget försök till skydd. Muren reste sig runtom honom, påbörjade ett tak...

Innan mer än ett kvävt rop lämnat hans strupe hade grenen fallit ner över honom. Den föll med lätthet genom det ofullständiga jordtaket. Med en förfärande smäll slog den emot hans kropp. Smärtan hann aldrig uppfattas av hans unga hjärna. Han hann knappt uppfatta vad som hände innan allt var över. Ryggen vek sig i en onaturlig form, fick kroppen att böja sig i en förvriden vinkel. Med en stum duns föll den till marken. Jordmuren rasade samman.

Vinden ryckte och slet i den långa pälsen. Öronen darrade för dess framfart.


Men kroppen låg stilla.



Alldeles för stilla.

Hon kunde se allt som hände, kunde höra det kvävda skriket som han gav ifrån sig. Och även om allt verkade gå i slowmotion, gick det alldeles för fort.
Innan hon visste ordet av hade grenen slagit ned över den unga hanen som varit vänlig nog att dela sitt skydd med henne. Och hon kände hur en illavarslande känsla grep tag om henne, hur någonting snörde åt hennes strupe.
"Kanto?"
Hans namn dränktes i den kraftiga vinden. Den beniga kroppen låg stilla.
"Kanto?!"
Hon höjde rösten, halvskrek åt honomo. Men inget svar kom även om hon var säker på att han måste ha hört henne. Nog hade hon talat nog högt, så varför svarade han då inte?

Sanningen började sakta gå upp för henne och en brännande känsla började ta över i hennes ögon. Ett ögonblick senare hade hon teleporterat sig närmare den plats där han låg, gick sakta de få steg som krävdes för att hon skulle stå alldeles vid honom.
De gröna ögonen såg ned på honom, och hon kände hur hennes kinder sakta blev våta av tårarna hon fällde över denna främmande hane.
Men han hade varit snäll, han hade delat sitt skydd med henne. Han hade talat med henne. Han hade varit villig att lära känna henne, inte dömt ut henne på något vis. Det här verkade inte rättvist, hon hade inte ens fått lära känna honom nog för att veta ifall hon gillade honom eller inte. Kanske de hade kunnat bli vänner?

Men nu var han död.

Hon stod där, visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Minuterna passerade, vinden tilltog allt mer. Det knakade orosväckande i träden, och till slut sade ännu en fallande gren henne att det var dags att ge sig av. Hon behövde söka skydd, hon kunde inte stanna.
Den slog i marken en bit ifrån henne, fick henne att slita blicken från unghanens kropp.
"Farväl," sade hon tyst, utan att se på honom. Sedan vände hon sig om, rusade bort, medan tårarna fortsatte falla från de gröna ögonen.

[AVSLUTAT!]