Han har inte ens berättat vad som hänt de andra löptikarna men hon talar ändå om en andra chans. Kanske det är bäst att låta henne slippa höra det hemska han gjort. Det är hans last och ingen annans.
Han ser på henne från bakom trädet. En rätt tjock stam men man ser ändå hans huvud på ena sidan och baken och svansen på andra. Svansen är lätt höjd. Och något uppburrad. Även raggen är lätt rest. Han lyckas inte slappna av. Behöver ha kvar kontrollen så gott han kan. Öronen ligger mot nacken. Han andas fortfarande tungt.
"Vadå för möjligheter?" Frågar han. Själv kan han inte se några möjligheter. Han försöker bara hålla sig från att skada henne.

Hon följer honom med blicken, att han han försökte ta skydd bakom det tjocka stammen men ändå stack huvudet och svansen och bakdelen ut, vilket fick det att se gulligt ut.
Hon klipper smått med öronen och möter hans gula blick, hon slickar sig om nosen. - möjligheter att gå vidare, skaffa vänner, en familj. Hon ruskar smått på huvudet och ser upp balnd träden och visserligen ahde den kraftiga vinden börjat avta men regnade fortfarande och det mullrande ovanför dem fortfarande.
- även om andra förlåter en så måste man förlåta sig själv för att se möjligheterna och gå vidare. Hon ser på honom igen och ler mjukt. - jag älskar dig Zodi, det kommer jag göra till tidens ände.

Han står bakom trädet mest för att sätta upp ett hinder mellan dem. Så att han lättare kan hålla sig på sin kant. Han ser på henne. Hans kropp darrar fortfarande. Doften lockar honom. Och Wind bara sitter där helt lugnt. Hon kan hon vara så lugn?
"Jag har aldrig haft vänner eller familj. Jag togs från min familj när jag var liten och sen fick jag klara mig själv. Jag har alltid varit ensam". Säger han. Vet egentligen inte varför det har något med saken att göra.

"Jag älskar dig med, Wind. Men den där doften gör det svårt för mig". Han ruskar på huvudet igen.

Hon drar ett andetag, hon kanske såg lugn ut utanpå men inombords var det full kalabalik. När han berättar att hans togs ifrån sig familj så stryker hon öronen bakåt, inte på ett aggressivt sätt utan mer som ett ogillande mot dom som gjorde det. - Det var inte rätt mot dig eller din familj att de tog dig. Hon möter hans blick och darrade till i kroppen. Hon ler mjukt mot honom och slickar sig om nosen - Du är inte ensam längre Zodi.

Hon förstår att det är svårt för honom, helst ville hon trolla bort den men det gick ju inte. - jag förstår att et är jobbigt för dig.. Jag önskar bara att jag kunde få den att försvinna.

Han suckar kort och ser på henne igen. Nog hyser han agg mot de som förde bort honom. Men han har inte mött någon av dem på många år så det spelar ingen roll längre. Och han har mött sin syster igen. Åter fått minnet tillbaka om var han kommer ifrån. Men var hör han hemma? Han är inte ensam längre. Han slickar sig om nosen och tar ett steg fram. Sätter sig sedan ner. Demonstrativt mot sig själv. Han vill inte skada henne. Han vet hur den där doften kan försvinna snabbt. Men han tänker inte göra något mot henne. Själv har han aldrig kunnat se sig själv som far. Därför har han sett till att alla löptikar han mött har dött för hans käftar. Men med Wind är det annorlunda. Han vill göra henne till sin. Men inte om inte hon är med på det. Och sen då?

Hon reser sig upp och tar några steg närmare honom, hon ville så gärna bilda familj med honom, men hon tänker inte tvinga in honom i någonting han inte är redo för. Hon klipper lite med öronen, och nafsar honom på manken när hon är tillräckligt nära honom.
- jag vill, men jag tänker inte tvinga dig om du inte är redo Zodi. Hon klipper med öronen när ett högt knall hörd igen fast den här gånegn en bit längre bort. Hon tar några steg åt sidan och hennes bakdel råkar stöta till honom på frambenen. Det är obehagligt ljud för henne, även om hon inte är ljudkäsnlig men helst vill hon ligga i en lya eller något slags skydd och vara säker från det där mulrlandet.

Hon kommer närmare igen och doften blir starkare. Hans hjärta skenar nästan. Hon nafsar honom på manken och han ruskar lätt på huvudet igen. Ser på henne sedan. Han reser sig hastigt upp när åskknallen hörs och ser upp mot himlen. Det är något som stöter mot hans ena framben och han ser på Wind som nu står med baken vänd mot honom. Han frustar till och nafsar henne vid svansroten. Han vill. Han vill göra henne till sin.

[Kort. x3]

Hon stirrar upp mot träden, hon darrade i hela kroppen. Hon klipper lite med öronen igen, försöker lyssna efter nästa knall, men just nu var det det hotfulla mullrande som hördes. Hon suckade en aning, gudarna var visst på värsta bråk humöret idag. Hon undrande när allting skulle sluta och gudarna skulle lugna ner sig igen.

hon hör hur zodiac frustar till och sedan känner hon en kittlande känsla från svansroten, hon vrider på honom och möter hans blick, hennes ögon mörknar en aning och hon trycker sig mot honom, Ett mjukt morrande lämnar hennes strupe, ungefär som lite lockande...

När hon trycker sig mot honom klarar han inte att hålla tillbaka längre.
...
(Barnförbjudet)
...
Han tar något steg tillbaka och ruskar på huvudet igen.
Han klipper till med öronen och går sedan fram och ställer sig vid Wind's sida. Han slickar henne på kinden och nafsar henne sedan mjukt på halsen. Hon tillhör honom nu. Helt och fullt. Skulle någon annan hane försöka sno henne från honom tänker han inte backa från att dräpa kräket. Han känner dock fortfarande den där aggressiviteten bubbla inom honom och öronen ligger kvar mot nacken. Han sänker huvudet och ser sig snabbt omkring och morrar dovt. Han tänker beskydda sin tik. Om han så måste beskydda henne från honom själv.

Hon ryser till när han han nafsar henne på halsen och ett mjukt leende sprider sig på hennes läppar när han slickar henne på kinden. Hon slickar honom på kinden och nosen och nafsar sedan på hans hals mjukt lite retfullt, liksom att få spänningen att släppa lite. Hon betraktar honom med sina udda ögon och värmen , tilliten och kärleken lyser i dem.

Hon sveper mjukt med svansen och klipper lite med öronen när han morrar dovt, hade han hört någon närma sig? hon visste inte vad som fick honom att morra, men hon buffar mjukt på hans hals och möter hans blick. - Hur mår du Zodi?

Öronen klipper till på huvudet och lägger sig mot nacken igen. Sedan spetsas de och han höjer huvudet och ser på henne.
"Jag vill bara inte att någon annan ska komma i närheten av dig". Säger han med något mörk stämma och ser sig sedan omkring igen. Nej, han vill inte att någon annan hane kommer nära hans tik. Och den han verkligen inte vill ska komma nära är den där Tocho. Zodiac kan inte känna något som helst gillande för den hanen.

[Kort och dåligt. x3]

Hon slickar honom mjukt på nosen och kinden, och hon betraktar honom med sina udda ögon, men hon ler mjukt mot honom. - Ingen annan skall komma i närheten av mig. Hon trycker huvudet mot hals och suckar mjukt. nej det var nog säkrast att hon höll sig inom reviret nu så att inget skulle hända henne.

hon nafsar retsamt på hans hals och ler snett mot honom, - i så fall får jag se till så jag är vid din sida så inget händer mig. Hon ryser till vid minnet av trädet, men hon känenr sig sliten i två delar. hemmet i flocken och ansvaret som betan, men också viljan att gå med Zodiac. Men hon känenr att det är tryggt för valparna att födas i flocken, men frågan är vad Zodiac skulle tycka om det.

Han vet varken ut eller in. Han känner den där starka känslan av att han måste beskydda henne. Men samtidigt vet han inte vad han vill. De vilda känslorna och den värsta aggressiviteten är borta. Men det är mycket kvar som bunkras upp inom honom. Han vill fortfarande bort. Vandra vidare och få svart på allt det som han söker svar på. Men Wind's plats är med Cierzo och Zodiac känner fortfarande motvilja för att bli en del av det. Han ser på henne och puffar henne sedan med nosen på hennes kind.
"Jag kan följa dig till gränsen till Lövskogen. Du borde stanna där du är säker. På reviret". Han höjer huvudet och fuktar nosen.
"Jag har fortfarande lite jag måste göra. Ta reda på". Han hoppas att hon förstår. Det är svårt för honom att lämna henne. Särskilt nu. Men han måste göra sig av med det som river och sliter i hans kropp. Han måste finna lugn.