Det var mörkt på himlen, nästan kolsvart och det mullrande hotfullt och regnet haglade ner över den täta skogen. Ibland dök det upp skarpa blixtar på den mörka himlen men eftersom träden stod så täta ihop kunde man knappt se himlavalvet, man kunde dock höra allt som händer.

Den svartgråa tiken gick, eller snarare sprang över skogsmarken på jakt efter skydd från det hemska vädret. Hennes långa eldröda lugg var blöt utav regnet, tre ärr löpte över hennes rygg och tre över hennes nosrygg. och det ena örat var halvt borta, men det var inget som bekymrade henne just nu.

Det som bekymrade henne nu var det hemska vädret och hon tycker inte alls om det, Hon ser sig omkring efter något skydd, hon hoppades att Zodiac är i trygghet. Hon ville itne förlora honom, hon hade inte sett eller hört honom på länge, men hon anande att han var på vandring, på jakt efter svar. Men hon väntar tålmodigt, hon älskar honom över allt annat och tänker inte överge honom.

Hon klipper lite med öronen och skyndar vidare. regnet ökar allt mer och även vinden börjar öka kraftigt. Hon ruskar smått på sig och darrar smått. Hon slickar sig om nosen och sänker huvudet för att kunna se någonting i blåsten och regnet. Plötsligt hördes en skarp knall och hon hoppar till av ren förskräckelse och hon ser ett träd som har blivit träffat av blixten, börjar ramla ner mot henne, tack vare den kraftiga hårda blåsten.

Hon hoppar undan men missbedömde avstånden och sedan verkar allting ske snabbt eller i slow Motion, men helt plötsligt får hon trädet över sig, hon gläfser till av både förvåning och smärta, grenarna täcker över hennes huvud som en liten buske.. Hon gnyr och kämpar att komma loss, hon kunde röra på huvudet och frambenen men resten av kroppen verkade sitta fast. Hon blödde lite från ett sår i pannan, troligen hade en av grenarna träffat henne vid landningen.

(paxat till Zodiac)

Den gyllene hanen rör sig i skogen. Kaiwood. Det glöder mjukt om hans kropp och får pälsen att liknas vid smält guld. Han har fyllt sina energireserver genom att han vistats mycket i solen på sistone. Han har haft tur att solen har skinit på honom.
Skogens ihåliga röst skulle kunna ses som hotfull. Eller sorgsen om man vill det. Hanen bryr sig inte så mycket. Han vet inte ens varför han gått tillbaka och hamnat här. Öronen klipper till på huvudet. Kanske var det något som sa åt honom att gå just hit. Kanske rosornas viskande röster.

Det är något som får det att kittlas i nackhåren på honom. Och rosorna viskar varnande. Finns hon här? Vad gör hon in Kaiwood? Hon ska vara i Lövskogen. Där hon är säker. Han rycker till när hennes röst ekar mellan träden. Sedan sätter han fart och springer åt det håll hennes röst kommit ifrån. Öronen ligger slickade mot nacken och blicken vild. Snart får han syn på det fallna trädet. Och under det kan han skymta hennes päls. Hur ska han lyckas flytta trädet? Han öppnar käftarna och ett lysande klot av solenergi bildas mellan huggtänderna. När det är tillräckligt stort avfyrar han det mot trädstammen. Stammen knakar till och splittras i miljontals små flisor som sakta regnar ner mot marken. Zodiac springer fram till Wind och sjunker ner vid hennes sida. Slickar henne mjukt på kinden några gånger.

Hon försöker ta sig loss, medan paniken och rädslan speglas i hennes ögon. det smärtan i hennes kropp som sitter fast under trädet, hon förbannar sin egen dumhet, hur kunde hon ha missbedömt avståndet sådär. Hon gnyr högre och blodet från såret i pannan rinner nerför hennes kind och dessutom ner över ögat, vilket får det att se ut som att hennes högra öga är skadad också.

hon darrar i kroppen och hon känenr hur grenarna piskar henne i ansiktet när de viker sig för den hårda kraftiga vinden. Hon blundar för att inte få grenarna i ögonen. Hon darrar och känner hur kylan skata börjar komma, hon ruskar smått på huvudet och försöker hålla fokus, hon höjer på huvudet när hon plötsligt ser något gyllengult komma farandes och innan hon vet ordet av så regnar det plötsligt trädflisor runt henne.

hon ser sig sig förvirrat omkring och sedan känner hon något varmt mot sig och sedan slick på hennes kind. Hon höjer på huvudet och ser in ett par välbekanta gula ögon. Hon får tårar i ögonen och snyftar, dels av glädje dels utav av chock och rädsla. Hon borrar ner ansiktet i hans varma päls och snyftar. - Zodiac viskar hon i hans päls.

Han lägger huvudet beskyddande över henne. Han darrar lätt av kraftansträngningen. Men han är starkare än så och kan avfyra några till likadana sådana om det skulle behövas. Öronen ligger fortfarande mot nacken.
"Vad gör du här? Du är säkrare med flocken i Lövskogen". Säger han. Inte förebrående eller argt eller något. Bara ber frågande. Vad gör hon här egentligen? Han hade känt sig någorlunda tillfreds när han lämnat Lövskogen för att han visste att hon var säker där. Men hon hade vandrat hit. Förmodligen var det känslan av just det här som drivit honom hit. Han är glad att han kom i tid i alla fall. Att hon inte blev allt för skadad. Mår hon bra? Hur är det med henne? Hon lever i alla fall.

Hon drar in hans välbekanta doft i nosen och darrar i hela kroppen, det värkte vid ryggen och bakbenen men hon kunde röra på bakbenen vilket är tur, hade hon brutit dem så skulle det vara mycket svårt att gå tillbaka. Hon snyftar och vill helst gå härifrån men hon var tvungen att samla sig först. Hon rör lite på öronen när han börjar prata, ställer en fråga. han lät inte dock arg eller förebrående, möjligen orolig.

Hon klipper lite med öronen och lyfter på huvudet och möter hans gula blick. - j-jag kände mig rastlös, jag ville se de platser jag inte hade varit i, men den här stormen överraskade mig. hon slokar skamset med öronen, hon är glad att han fann henne i tid, vem vet hur änge hon skulle ha legat under trädet?. Hon lever i alla fall och verkade okej. - Jag är glad att du hittade mig säger honom och ger honom en slick på nosen.

Blodet hade börjat torka nu, hon visste inte hur det såg ut, men troligen skulle det bli ett ärr.

Han ser på henne.
"Du är deras beta nu. De behöver dig". Säger han. Han har många gånger funderat på hur det skulle vara om hon valde att lämna sin flock och följa med honom istället. Men hon skulle förmodligen aldrig lämna sitt hem. Och han skulle aldrig tvinga henne. Han själv har ju blivit erbjuden att bli beta med henne. Men han är inte säker på att det är vad han vill. Han är inte säker alls på vad han vill.

"Jag är lättad över att du lever". Säger han och besvarar hennes slick.
"Hur mår du?" Frågar han sedan och synar hennes kropp. Gillar inte blodet på hennes kropp.

Hon ler trött mot honom, och sätter sig upp, det hugger till i ryggen och benen och hon stönar svagt av smärta och lägger sig ner igen. Hon behövde vila lite till. Hons er på honom och klipper med öronen. - jag vet, men vi behöver varandra också. Det är ett stort ansvar att vara beta Hon slickar sig om nosen och lägger ner huvudet på den blöta marken.. Hon känner sig trött och nästan orklös, men hon hade lovat Tocho att hjälpa Gavin och flocken. Hon suckade smått och darrade till.

hon erl mot honom och skakar sedan på huvudet. - det var mitt fel, jag missbedömde avståndet.. Hon fnyser åt sig själv. Hon möter hans blick och ler svagt, trött. - jag känenr mig mörbultad men annars helt okej. Ser jag hemsk ut? Hon syftade på såret i pannan men hon snedtak hade fler sår som hon inte såg..

Han fnyser lätt. Inte arg eller surt eller så. Bara ett fnys. Kort. Som att han bara andas ut.
"Du hjälper ingen om du är död". Säger han. Kanske låter han lite förebrående nu. Men bara för att han inte vill att hon ska råka illa ut. Han ruskar på huvudet. Lyckas få öronen att klippa till och sedan spetsas på huvudet.

Han ser på henne när hon talar. Synar henne. Sedan slickar han henne på pannan. Slickar bort blodet från ett sår hon har där. Han skulle kunna försiktigt bränna kanterna på såret så att inget mer blod skulle rinna. Och för att läkningen ska bli något snabbare. Men han gör inte det. Dels för att inte orsaka henne smärta.
"Du är alltid vacker. Men du måste vara försiktig". Säger han och ser på henne igen.

Hon nickar att hon förstår vad han säger. - jag vet, men ibland känner jag att det kan bli för mycket. hon suckar igen, men hon var inte den som ger upp så lätt även om de kunde bli för mycket ibland. Och nu när Violet är död och Tocho är helt knäckt så fick hon se till så allting fungerade som det skulle. men hon saknade Vi, det var itne detsamma nu när inte hon finns bland dem.

Hon sätter sig försiktigt upp igen och stönar när det smärtar till och muttrar något för sig själv. Hon klipper lite med öronen och rodnar svagt och ler mjukt mot honom. Hon tycker om när han ger henne komplimanger, eller nej förresten bara han är här får en varm känsla spridas inom henne. - Du är vacker också Zodiac säger hon med en mjuk röst. Hon slickar honom på nosen igen kärleksfullt. - jag lovar att jag skall vara mer försiktigare...

"Du klarar det". Säger han och ger henne en lätt puff på kinden med sin nos. Inte skulle han kunna säga att hon kan lämna allt och följa med honom. Även om det skulle göra honom väldigt glad.

Han ruskar snabbt på huvudet och flinar lätt när han ser på henne igen.
"Jag är inte vacker. Men charmen klarar man sig på". Säger han och flinar lätt mot henne. Talar med en lätt retlig ton.

Hon ler varmt emot honom och ryser till av glädje när han puffar henne lätt på kinden med sin nos. Hon klipper lite med öronen och puffar mjukt på hans hals med sin nos. - tack, jag har ju dig som stöttar mig och så mina vänner också. Hon lägger huvudet på sned och betraktar den vackra gyllengula hanen bredvid sig. Hon kunde fortfarande inte fatta vilken tur att hon fann honom. I hennes ögon är han speciell och underbar. Ingen annan kunde mäta sig med honom. Hon lutar huvudet mot hans boge och suckar mjukt - jag finns alltid här för dig, jag överger dig aldrig vad som än händer.

hon lyfter huvudet och tittar på honom och ser han retsamma flina och hon flinar retsamt tillbaka - Charmig så du har några beundrarinnor efter dig? . Men hon får sedan en allvarlig men mjuk blick i sina udda ögon. - I mina ögon är du vacker, din personlighet, din charm, ja allting som är du gör dig vacker.

"Jag finns här för dig. Även om jag inte alltid är nära. Jag kommer om du behöver mig". Säger han. Han menar det. För även om han velar över sina känslor och allting så bryr han sig faktiskt om henne. Mycket. Och för honom är det mycket för han är vanligtvis inte den som bryr sig om någon annan än sig själv. Oftast bryr han sig inte så mycket om sig själv heller.

Han flinar lite till.
"Skulle du bli svartsjuk om jag sa ja?". Frågar han och skrattar lite retligt. Såklart han inte har några beundrarinnor. Inte vad han vet i alla fall. Så han finns där bara för Wind.
"Du är vackrast". Säger han och ger henne en puff på kinden igen. Han känner sig lite obekväm när hon ger honom sådana komplimanger. Men han säger inget om det. Visar inget heller.

Hon nickar och ler mot honom. - jag vet och jag känner mig trygg att veta att du finns nära mig oavsett vad du befinner dig. Hon ger honom en slick på kinden och nafsar honom mjukt på halsen. Hon sveper lite med svansen och en sötaktig doft sprider sig i den kraftiga hårda vinden och hon rodnar kraftigt. "ojdå, varför just nu? i detta väder?" tänker hon för sig själv.

Hon kastar en blick på honom för att se han reaktion över doften, men hon ler retsamt och låtsas se oskyldig ut - jag? svartsjuk? inte det minsta. Hon fnissar en aning och buffar på honom. Hon själv hade inte några beundrare inte vad hon vet i alla fall, men det är bara Zodiac hon bryr sig om. Hon rodnar och nafsar honom mjukt på halsen igen. - tack så mycket... hon ruskar lite på huvudet så den långa eldröda luggen dansar mjukt och sedan faller ner mjukt över hennes udda ögon. Hennes ögon lyser av värme och kärlek mot honom.

Han fortsätter flina lätt.
"Vi kanske ska söka skydd någonstans". Säger han och reser sig upp. Han håller huvudet sänkt och puffar lätt på henne med nosen. Rosorna viskar om något. Något plötsligt. Öronen klipper till på Zodiac's huvud. Vad vill de? Då känner han doften som sprider sig med vinden. Han kastar upp huvudet och gnyr till lite och backar flera steg. Han råkar snubbla på en rot och sätter sig hastigt på baken. Huvudet hålls sänkt igen och blicken stirrar på Wind.
Den där doften känner han igen. Flera tikar han har mött på har luktat av den där förföriska sötaktiga doften. Han har aldrig riktigt kunnat hejda sig själv. Och det hela har slutat med att han har dödat tikarna för att tanken på valpar aldrig har varit lockande. Därför var nu hans första tanke på att gå undan från henne. För han vill inte att hon ska råka illa ut på grund av att han lätt kan tappa kontrollen på grund av den där doften.

Hon öppnar munnen för att svara honom men hinner inte svara förrän han gnyr till och backar hastigt undan från henne och snubblar över en trädrot och sätter sig på baken. Hon ser en smula häpen och förvirrat på honom. hade hon gjort något? sagt något dumt? Obehaget och rädslan över att ha sårat eller skrämt honom kom krypandes längst ryggraden.

- vad det något jag sa eller gjorde? hon ser oroligt på honom. Hon klipper osäkert med öronen och slickar sig om nosen. Den sötaktiga doften hänger sig kvar i luften även fast hon itne rörde på svansen den här gången. Hon svalde några gånger. - Jag ber om ursäkt om jag gjorde något dumt.. Hon slokar lite med öronen. Hon ville inte att han skulle gå ifrån henne, hon ville att han skulle komma tillbaka och sitta bredvid henne igen.

Hon frågar om hon gjort något. Varför han backat undan från henne. Det är inget hon kan styra över. Och det skulle väl hända förr eller senare i alla fall. Men nu? Han kniper ihop ögonen och ruskar snabbt på huvudet. Han försöker hålla andan för att den där doften inte ska väcka det där starka begäret inom honom. Han ser på henne. Hans blick ser rätt plågad ut.
"Den där doften". Får han fram. Fnyser ut doften ur nosen men den överväldigar honom igen när han andas in. Han ruskar på huvudet igen. Den där doften är så stark. Tycks sprida sig så snabbt. Varför? Han vet hur han blir när han påverkas av den doften. Hans blick mörknar lätt.
Han vänder bort huvudet. Har hon inte märkt själv att hon sprider doften omkring sig. Eller har hon själv inte märkt det ännu för att den kom så plötsligt? Men hon borde väl vara den förste som märker det?

Hon stirrar förvånat på honom, doften, javisst, hade hon lagt märke till den, men hon hade ingen aning att den påverkade honom så starkt. Hon klipper med öronen. - Jag vet.. det kom så pltöslgit viskar hon fram.. hon ville gå fram till honom, men var rädd att doften skulle påverka honom ännu mer, hon ser hur hans ögon mörknar en aning. Hon visste inte vad det betydde. Men hon litar på honom. - jag älskar dig och litar på dig. jag vet att du aldrig skulle skada mig.

Hon ser på honom med sin milda varma blick. hon sitter kvar lugnt, hon backar inte flyr inte undan från honom. Tilliten syns i hennes ögon starkt. Nej hon känner sig trygg. Den här doften påverkade inte bara honom utan hennes hormoner började komma igång också, men hon försökte kontrollera sig även om det är svårt. hon drar efter andan och granskar honom.

Skulle han låta doften styra honom skulle han rest sig upp och kastat sig över henne. Men han vill inte. Kan inte. Han darrar i hela kroppen. Tvingar sig själv att sitta kvar. Han har en stark vilja. Och han vill inte skada henne. Han lyssnar på henne.
"Den där doften påverkar alltid alla i närheten". Säger han mellan sammanbitna käkar. Han stirrar på trädet vid hans sida. Fokuserar på att studera barken. Men ena örat är vinklat åt hennes håll.
"Jag skulle aldrig skada dig medvetet". Säger han och sneglar för en stund på henne.
"Men den där doften är stark". Han stirrar åter på barken. Han känner sig dum. Kroppen darrar på honom. Han försöker andas med munnen. Men det är svårt när han håller ihop käkarna så hårt.

Hon lyssnar på honom. och reser sig upp, hennes bakben smärtar till och hon står ostadigt i någon minut. Men sedan känns det lite bättre och hon tar några steg mot honom. - jag vet att den gör det, men jag tänker stanna här, vid din sida.. Hon stannar, men betraktar honom och ser hur hans käkar är hårt spända. - zodi, min älskade, jag vet att du är stark, du kan kontrollera dig och ditt begär.. slappna av.

hon ler mjukt ömsint mot honom, hon höll med om att doften är stark, och det skulle med säkerhet locka till sig andra hanar också, tanken fick henne att rysa av obehag och ta ett steg närmare honom. - jag vet att den är det. Hon sätter sig ner på amrken igen. Hon önskade att den kunde försvinna igen lika fort, men det skulle den inte göra.

Öronen lägger sig mot hans nacke när hon kommer närmare. Men han gör inget för att stoppa henne. Få henne att stanna. För han vill ha henne nära. Men den där doften gör det svårt för honom. Han sänker huvudet.
"Det är inte så lätt". Säger han och sneglar på henne igen. Kroppen fortsätter skakar på honom. Det är inte det lättaste att slappna av. Och han är rädd att om han slappnar av så kommer begäret att ta överhanden. Hungern. Han har aldrig kunnat styra den förut. Bara gett in för den.
Han vill inget hellre än att göra henne till sin. Tanken på att någon annan hane gjort henne till sin gillar han inte. Hon är hans. Hela hon. Han vrider lite lätt på huvudet åt hennes håll när hon sätter sig ner. Stirrar på hennes tassar med den mörknande blicken.

Hon lägger huvudet på sned och ser på honom och hans blick som är fortfarande mörk, hon reser sig upp igen och tar några steg mot honom igen, tills hon står nära honom igen. Hon buffar mjukt på honom och hon kunde känna hur hans kropp skakade. Hon slickar sig om nosen - jag vet Zodi viskar hon mjukt till honom.

vad kunde hon göra, hon ville gärna bilda familj med honom, men bara om han själv ville det, hon tänker inte tvinga honom till något han inte är redo för. hon darrade i hela kroppen och hormonerna spökade runt i hennes kropp. hon slickar sig om nosen och möter hans mörka blick igen. hon sträcker på halsen och slickar honom på nosen och nafsar honom sedan på halsen. - inget kommer att hända mig.. lita på mig säger hon med en mjuk varm röst.

Han drar bak huvudet något när hon kommer närmare. Hans andhämtning är något ansträngd, hård. Han ser på henne. Undrar vad som rör sig i hennes huvud. Vad vill hon? Han vill inte göra något om hon inte vill. Och han vill inte gripas av den där aggressionen han brukar känna. När hon slickar honom på nosen och nafsar honom på halsen slinker ett dovt morr ur hans strupe.
"Det är mig själv jag inte litar på". Säger han och en plågad underton har smugit sig in i rösten. Han vill inte berätta hur han brukar vara i närheten av löptikar. Han vill inte att hon ska veta vad han gjort. Men för att skydda henne kanske han måste?

Hon stryker huvudet mot hals, andas i hans välbekanta doft. hon sveper lite med svansen och doften blir lite starkare igen, men inte mycket. hon drar efter andan och ser på honom. hon kunde höra hans plågade underton i rösten och hon undrande vad som tyngde honom, men hon frågade inte, det var inte hennes sak, ville han berätta så fick han göra det.

hon hörde det dova morrande från hans strupe och hon tittar upp på honom. - vill du att jag skall gå? det kanske var bättre om hon lämnade honom så att doften slutade plåga honom, hon tycker itne om att se honom plågas..

Öronen ligger kvar mot hans nacke när han ser på henne. Sedan sänker han blicken.
Skakar lätt på huvudet när hon frågar om hon ska gå.
"Jag vill inget hellre än att vara med dig". Säger han och fuktar nosen med tungan. Kroppen fortsätter darra och darrningarna smyger även in i rösten. Han hatar att känna sig så utsatt. Måste hon sitta så nära? Vet hon inte hur den där doften påverkar hanar? Eller har hon bara varit med hanar hon velat vara med? Där det varit en enkel lösning till det hela? Han ruskar lätt på huvudet igen.
"Jag har inga bra erfarenheter av löptikar". Han fuktar nosen med tungan igen. Stirrar på sina tassar.
"Eller rättare sagt. De har inte haft vidare bra erfarenheter av mig". Han morrar dovt igen. Reser sig snabbt upp. Men står kvar på samma plats en stund. Ser fortfarande på sina tassar. Svansen piskar till bakom honom.
"Jag vill inte att samma sak ska hända med dig". Han ser på henne.
"Den där doften lockar fram begär, hunger och aggresivitet hos mig". Säger han och vänder sig bort. Tar sedan några steg runt trädet. Så trädet hamnar emellan dem.

hon sitter kvar, hon låter honom gå iväg men lyssnar på honom och hon klipper med öronen när han pratar. Att han nämner allt det som har hänt med löptikarna fick henne att ana lite, och visst blev hon förvånat och chockat och trots att det var ledsamt att det hände så med dem andra så tillhörde det förgångna och många förtjänar en andra chans trots de dumheter man har gjort tidigare.

hon förstod att han sa detta om löptikar för att skydda henne. - det som har hänt tillhör det förgångna Zodi, man skall inte blicka bakåt utan se framåt mot nya möjligheter. Hon betraktar honom där hans tår bakom trädet. - Även om det hemska som har hänt dem så förtjänar alla en andra chans, liksom du..
Hon skakar smått på huvudet och suckar lite. hon visste mycket väll vad han menade med begär, hunger och aggressivitet. men han är inte som den andre, Lihais far.. hon ryste till.