Tanken hade varit god. Den unga valpen hade haft som mål att gå längre ut idag än vad han gjort tidigare, kanske inte helt med sin moders tillåtelse. Då några av de äldre flockmedlemmarna hade begett sig ut så hade han tagit modet till sig och följt efter dem. De små valpbenen hade dock inte kunnat hålla samma takt som de äldre så de hade rätt snart försvunnit utom synhåll. Typiskt. Han som var så nyfiken på vad de skulle göra. Nu fick han helt enkelt ta och roa sig själv.
Efter en stunds letande så hittade han ett lämpligt ställe, en stor avsats, för honom, med diverse mindre stenar som bildade en väg ned, förutsatt att man lyckades hoppa mellan dem. Perfekt. 

Han övade på att ta sig både ner och upp för stenarna, först långsamt, och sedan med allt mer fart då han började bemästra hindret. Det dröjde inte länge innan han glatt skuttade runt och utmanade sig själv på diverse sätt. Kunde han landa på tre tassar? Jajamän. Han var så skicklig!
En hög smäll fick valpen att rycka till och tappa koncentrationen så att en av hans baktassar gled ner mellan två av stenarna. Han försökte dra loss den, men förgäves. Han satt fast.
Himlen fortsatte att mullra och smälla samtidigt som regnet började falla. Nu ville han faktiskt inte vara här längre. Dumma tass, dumma sten.
''Hallå! Någon?!''. Han fick motvilligt inse sig besegrad av stenarna och hoppades att någon var i närheten för att höra honom. Bara det inte var typ Mara, han skulle aldrig få glömma det.

| Vasilisa |

Ovädret låg i luften redan när patrullen gett sig av. Trots att de hade gått lång tid sedan Maksim försvunnit hade letandet fortsatt. Vasilisa hade lovat sin son att inte ge upp, och vid det löftet tänkte hon hålla fast vid - tills de fann något spår av hennes brorsbarn.
    De hade nästan hunnit tillbaka till huvudfästet när en avlägsen röst fick Vasilisa att plötsligt stanna upp. Hon spetsade öronen och såg sig omkring. Det var svårt att urskilja ljud i den aggressiva vinden som slet i hennes päls, och det smattrande regnet som slog mot stenarna. Hennes hjärta började ändå att slå snabbare. Tänk om det var Maksim som hade hittat hem?
    Hon gav Tenn en snabb blick innan hon vek av stigen och in mot en mer brantare backe. Med försiktiga steg tog hon sig nedåt för att riskera att inte halka och falla hårt mot klippväggen. En rörelse i ögonvrån fick hennes uppmärksamhet, och där bland stenarna kunde hon skymta en liten individ. Vasilisa insåg att det var Timoteij, och oron spred sig i bröstet på henne.
    “No dorogiye deti”, utbrast hon på modersmålet och skyndade sig fram till valpen. Oro speglade sig i de bärnstensfärgade ögonen och Vasilisa granskade honom för att finna någon typ av skada. En av hans tassar hade fastnat mellan två stora stenblock, men det såg inte ut som om han hade ont.
    “Jag ska få loss dig”, viskade hon försäkrade och ställde sig mitt framför stenarna. Vasilisa koncentrerade sig. Ett mullrande läte, precis likt åskan, hördes när stenen långsamt drogs undan. Det enda som krävdes var någon centimeter för att valpen skulle ta sig loss, och när han åter stod på alla fyra lät hon stenen falla tillbaka.
    “Vad gör du här ute alldeles ensam?” frågade hon och gav honom en skarp blick när hon försäkrat sig om att han inte var skadad. “Vet din mamma om att du är här?”

*men kära barn

Efter en stund så kunde han urskilja en skepnad som tog sig närmare honom i regnet. Vasilisa, vilken tur. Kanske skulle hon inte berätta för hans mor om vad han haft för sig, kanske, med lite tur.
''Vassya!'' utbrast han, något lättad då hon kom fram till honom. Han kunde inte riktigt uttala hennes fulla namn utan att snubbla på alla stavelser, så han undvek det allt som oftast. Han kunde ju inte skämma ut sig så. Som om detta inte var skämmigt nog redan.
Honan gjorde någonting, koncentrerade sig och sedan kunde han känna trycket av stenarna lätta från hans tass så pass att han kunde dra ut den. Ingen större skada skedd, han hade endast fått ett lite större skrapsår vid fotleden, troligtvis från att försöka ta sig loss. Med stora ögon såg han upp på henne. ''Jag vill få en lika cool kraft som dig när jag blir stor''. Att kontrollera sten var verkligen coolt. Eld hade också varit en cool kraft.
Hans tankar avbröts av ännu en hög smäll, den här gången väldigt nära. Han tryckte sig instinktivt upp mot hennes ena framben för en stund. Han var inte rädd, inte alls rädd.
Då hon spände blicken i honom och frågade vad han gjorde här så sjönk hans hållning och öronen vinklades skamligt bak mot nacken. ''Jag...jag ville se vart ni gick...''. De äldre fick göra så många intressanta saker, och han fick bara sitta hemma i fästningen mest hela tiden. Han ville också gå på äventyr.
''...nej. Jag smög ut efter er''. Han visste att han inte fick, men det gjorde det ju så mycket mer intressant. ''Jag såg inte vart ni gick så hittajagdehärstenarnaoch... du skulle ha sett!''. Den tillfälligt uppspelta tonen fick orden att smälta samman till en enda röra innan han åter kom på sig själv med att han hade gjort fel och kände sig med ens liten som en myra.
''Snälla säg inget till mamma...''.

Vasilisa suckade lågmält. Hon hade gått igenom det här flera gånger med sina egna barn, med vissa mer än andra. På ett sätt förstod hon att de unga var nyfikna, och att de kände behovet av att gå steget längre för äventyrets skull, men vad dem inte förstod var faran som tillkom med det. 
    “Snälla säg inget till mamma.”
    Den bärnstensfärgade blicken mjuknade något och i en långsam rörelse sänkte hon sitt huvud så att det kom i jämnhöjd med valpens. Hennes blick mötte hans. Vasilisa tänkte inte lova att hon skulle avstå från att berätta för Ayira, och det mest troliga var till och med att hon skulle göra det. Samtidigt hade ingen större skada skett den här gången heller.
    “Med tiden så kommer du också att få ge dig ut, utan att smyga efter oss äldre.” Ett litet leende spred sig på hennes läppar. Försiktigt omfamnade hon honom i ett försök till att skydda honom mot de skarpa regndropparna som föll från himlen. Så fort det blivit lite uppehåll skulle de bege sig tillbaka, men nu ville hon inte riskera att de skulle snubbla på de hala stenarna.
    “Men nu, när du fortfarande är ung, så måste du hålla dig nära hemmet. Tänk om jag inte hade hittat dig härute?” fortsatte hon. Hennes röst hade blivit oroligare. Tanken att förlora en till av de yngre kramade åt hennes hjärta av sorg. Trots att valparna inte ville inse det så var dem fortfarande sköra små liv som behövde både omsorg och övervakning.

Något sade honom att hon faktiskt skulle berätta för Ayira om hans lilla äventyr. De vuxna verkade alltid stå på varandras sida, och visst verkade det vara bra, men när skulle han få lite tillit och frihet? Med tiden sade hon, men hur länge var det tills dess? Det kändes ju som en evighet.
''Det är ju en hel evighet till det! Jag vill ju se saker nu...'' klagade han smått samtidigt som Vasilisa drog honom närmare för att skydda honom från regnet. Det kanske hade någon liten fördel med att vara liten som han, han kunde använda de större som skydd fortfarande, men det var inte poängen.
''Men...okej'' svarade han med en suck. ''Jag kunde inte komma loss, och du hjälpte mig''. Insikten att han faktiskt hade behövt hennes hjälp drog sig över honom, sen hur länge den skulle bestå var en annan femma. För tillfället så var han nog ganska glad över att hon var där, i regnet och rusket, även om han kanske inte riktigt ville erkänna det.

Ett vänligt och lågt skratt lämnade henne och hon skakade smått på huvudet.
    “Tiden går fortare än vad du tror”, viskade hon seriöst. För henne hade tiden nästintill flugit förbi, och det kändes fortfarande som om det var igår hennes egna valpar hade varit i Timoteijs och hans syskons ålder. “lita på mig.”
    Vasilisa vände blicken mot skyn. Skarpa ljus sken då och då upp den mörka himlen, och följdes av svaga och högre muller. Regnet piskade fortfarande hårt mot hennes tjocka päls, och det såg inte ut som om det skulle klarna upp på en bra stund. Kanske behövde dem börja röra på sig ändå, så att Ayira inte skulle upptäcka att en av hennes barn var borta.
    “Om vi tar det försiktigt”, började hon lågmält och gav valpen en menande blick. Inget lek och stoj nu, för stenarna var vassa och hala. “så kan vi försöka ta oss tillbaka nu, så vi inte oroar din mamma i onödan, vad tror du om det?”

Tiden gick fortare än han trodde sade hon. Han hoppades verkligen att hon hade rätt, för det var inte roligt att vara liten och närmast oduglig. Ingen frihet heller. Han drömde om dagen då han fick lov att gå vart han ville, när han ville. Så många äventyr han skulle uppleva. Vänta bara.
Hans stora dagdrömmar avbröts av att hon började tala igen, uppmanade honom om att försiktigt följa med henne hem. Han hade inte för avsikt att hamna i ännu mer trubbel, inte den här dagen åtminstone. ''Jag ska vara försiktig, jag lovar'' svarade han och nickade vagt.

De lyckades ta sig hem helskinnade, om än genomblöta och kalla. 
Notering till sig själv: Tjorva inte för mycket i ovädret så du fastnar, de vuxna blir griniga.

Avslutat