Hon frågar om hon gjort något. Varför han backat undan från henne. Det är inget hon kan styra över. Och det skulle väl hända förr eller senare i alla fall. Men nu? Han kniper ihop ögonen och ruskar snabbt på huvudet. Han försöker hålla andan för att den där doften inte ska väcka det där starka begäret inom honom. Han ser på henne. Hans blick ser rätt plågad ut.
"Den där doften". Får han fram. Fnyser ut doften ur nosen men den överväldigar honom igen när han andas in. Han ruskar på huvudet igen. Den där doften är så stark. Tycks sprida sig så snabbt. Varför? Han vet hur han blir när han påverkas av den doften. Hans blick mörknar lätt.
Han vänder bort huvudet. Har hon inte märkt själv att hon sprider doften omkring sig. Eller har hon själv inte märkt det ännu för att den kom så plötsligt? Men hon borde väl vara den förste som märker det?

Hon stirrar förvånat på honom, doften, javisst, hade hon lagt märke till den, men hon hade ingen aning att den påverkade honom så starkt. Hon klipper med öronen. - Jag vet.. det kom så pltöslgit viskar hon fram.. hon ville gå fram till honom, men var rädd att doften skulle påverka honom ännu mer, hon ser hur hans ögon mörknar en aning. Hon visste inte vad det betydde. Men hon litar på honom. - jag älskar dig och litar på dig. jag vet att du aldrig skulle skada mig.

Hon ser på honom med sin milda varma blick. hon sitter kvar lugnt, hon backar inte flyr inte undan från honom. Tilliten syns i hennes ögon starkt. Nej hon känner sig trygg. Den här doften påverkade inte bara honom utan hennes hormoner började komma igång också, men hon försökte kontrollera sig även om det är svårt. hon drar efter andan och granskar honom.

Skulle han låta doften styra honom skulle han rest sig upp och kastat sig över henne. Men han vill inte. Kan inte. Han darrar i hela kroppen. Tvingar sig själv att sitta kvar. Han har en stark vilja. Och han vill inte skada henne. Han lyssnar på henne.
"Den där doften påverkar alltid alla i närheten". Säger han mellan sammanbitna käkar. Han stirrar på trädet vid hans sida. Fokuserar på att studera barken. Men ena örat är vinklat åt hennes håll.
"Jag skulle aldrig skada dig medvetet". Säger han och sneglar för en stund på henne.
"Men den där doften är stark". Han stirrar åter på barken. Han känner sig dum. Kroppen darrar på honom. Han försöker andas med munnen. Men det är svårt när han håller ihop käkarna så hårt.

Hon lyssnar på honom. och reser sig upp, hennes bakben smärtar till och hon står ostadigt i någon minut. Men sedan känns det lite bättre och hon tar några steg mot honom. - jag vet att den gör det, men jag tänker stanna här, vid din sida.. Hon stannar, men betraktar honom och ser hur hans käkar är hårt spända. - zodi, min älskade, jag vet att du är stark, du kan kontrollera dig och ditt begär.. slappna av.

hon ler mjukt ömsint mot honom, hon höll med om att doften är stark, och det skulle med säkerhet locka till sig andra hanar också, tanken fick henne att rysa av obehag och ta ett steg närmare honom. - jag vet att den är det. Hon sätter sig ner på amrken igen. Hon önskade att den kunde försvinna igen lika fort, men det skulle den inte göra.

Öronen lägger sig mot hans nacke när hon kommer närmare. Men han gör inget för att stoppa henne. Få henne att stanna. För han vill ha henne nära. Men den där doften gör det svårt för honom. Han sänker huvudet.
"Det är inte så lätt". Säger han och sneglar på henne igen. Kroppen fortsätter skakar på honom. Det är inte det lättaste att slappna av. Och han är rädd att om han slappnar av så kommer begäret att ta överhanden. Hungern. Han har aldrig kunnat styra den förut. Bara gett in för den.
Han vill inget hellre än att göra henne till sin. Tanken på att någon annan hane gjort henne till sin gillar han inte. Hon är hans. Hela hon. Han vrider lite lätt på huvudet åt hennes håll när hon sätter sig ner. Stirrar på hennes tassar med den mörknande blicken.

Hon lägger huvudet på sned och ser på honom och hans blick som är fortfarande mörk, hon reser sig upp igen och tar några steg mot honom igen, tills hon står nära honom igen. Hon buffar mjukt på honom och hon kunde känna hur hans kropp skakade. Hon slickar sig om nosen - jag vet Zodi viskar hon mjukt till honom.

vad kunde hon göra, hon ville gärna bilda familj med honom, men bara om han själv ville det, hon tänker inte tvinga honom till något han inte är redo för. hon darrade i hela kroppen och hormonerna spökade runt i hennes kropp. hon slickar sig om nosen och möter hans mörka blick igen. hon sträcker på halsen och slickar honom på nosen och nafsar honom sedan på halsen. - inget kommer att hända mig.. lita på mig säger hon med en mjuk varm röst.

Han drar bak huvudet något när hon kommer närmare. Hans andhämtning är något ansträngd, hård. Han ser på henne. Undrar vad som rör sig i hennes huvud. Vad vill hon? Han vill inte göra något om hon inte vill. Och han vill inte gripas av den där aggressionen han brukar känna. När hon slickar honom på nosen och nafsar honom på halsen slinker ett dovt morr ur hans strupe.
"Det är mig själv jag inte litar på". Säger han och en plågad underton har smugit sig in i rösten. Han vill inte berätta hur han brukar vara i närheten av löptikar. Han vill inte att hon ska veta vad han gjort. Men för att skydda henne kanske han måste?

Hon stryker huvudet mot hals, andas i hans välbekanta doft. hon sveper lite med svansen och doften blir lite starkare igen, men inte mycket. hon drar efter andan och ser på honom. hon kunde höra hans plågade underton i rösten och hon undrande vad som tyngde honom, men hon frågade inte, det var inte hennes sak, ville han berätta så fick han göra det.

hon hörde det dova morrande från hans strupe och hon tittar upp på honom. - vill du att jag skall gå? det kanske var bättre om hon lämnade honom så att doften slutade plåga honom, hon tycker itne om att se honom plågas..

Öronen ligger kvar mot hans nacke när han ser på henne. Sedan sänker han blicken.
Skakar lätt på huvudet när hon frågar om hon ska gå.
"Jag vill inget hellre än att vara med dig". Säger han och fuktar nosen med tungan. Kroppen fortsätter darra och darrningarna smyger även in i rösten. Han hatar att känna sig så utsatt. Måste hon sitta så nära? Vet hon inte hur den där doften påverkar hanar? Eller har hon bara varit med hanar hon velat vara med? Där det varit en enkel lösning till det hela? Han ruskar lätt på huvudet igen.
"Jag har inga bra erfarenheter av löptikar". Han fuktar nosen med tungan igen. Stirrar på sina tassar.
"Eller rättare sagt. De har inte haft vidare bra erfarenheter av mig". Han morrar dovt igen. Reser sig snabbt upp. Men står kvar på samma plats en stund. Ser fortfarande på sina tassar. Svansen piskar till bakom honom.
"Jag vill inte att samma sak ska hända med dig". Han ser på henne.
"Den där doften lockar fram begär, hunger och aggresivitet hos mig". Säger han och vänder sig bort. Tar sedan några steg runt trädet. Så trädet hamnar emellan dem.

hon sitter kvar, hon låter honom gå iväg men lyssnar på honom och hon klipper med öronen när han pratar. Att han nämner allt det som har hänt med löptikarna fick henne att ana lite, och visst blev hon förvånat och chockat och trots att det var ledsamt att det hände så med dem andra så tillhörde det förgångna och många förtjänar en andra chans trots de dumheter man har gjort tidigare.

hon förstod att han sa detta om löptikar för att skydda henne. - det som har hänt tillhör det förgångna Zodi, man skall inte blicka bakåt utan se framåt mot nya möjligheter. Hon betraktar honom där hans tår bakom trädet. - Även om det hemska som har hänt dem så förtjänar alla en andra chans, liksom du..
Hon skakar smått på huvudet och suckar lite. hon visste mycket väll vad han menade med begär, hunger och aggressivitet. men han är inte som den andre, Lihais far.. hon ryste till.

Han har inte ens berättat vad som hänt de andra löptikarna men hon talar ändå om en andra chans. Kanske det är bäst att låta henne slippa höra det hemska han gjort. Det är hans last och ingen annans.
Han ser på henne från bakom trädet. En rätt tjock stam men man ser ändå hans huvud på ena sidan och baken och svansen på andra. Svansen är lätt höjd. Och något uppburrad. Även raggen är lätt rest. Han lyckas inte slappna av. Behöver ha kvar kontrollen så gott han kan. Öronen ligger mot nacken. Han andas fortfarande tungt.
"Vadå för möjligheter?" Frågar han. Själv kan han inte se några möjligheter. Han försöker bara hålla sig från att skada henne.

Hon följer honom med blicken, att han han försökte ta skydd bakom det tjocka stammen men ändå stack huvudet och svansen och bakdelen ut, vilket fick det att se gulligt ut.
Hon klipper smått med öronen och möter hans gula blick, hon slickar sig om nosen. - möjligheter att gå vidare, skaffa vänner, en familj. Hon ruskar smått på huvudet och ser upp balnd träden och visserligen ahde den kraftiga vinden börjat avta men regnade fortfarande och det mullrande ovanför dem fortfarande.
- även om andra förlåter en så måste man förlåta sig själv för att se möjligheterna och gå vidare. Hon ser på honom igen och ler mjukt. - jag älskar dig Zodi, det kommer jag göra till tidens ände.

Han står bakom trädet mest för att sätta upp ett hinder mellan dem. Så att han lättare kan hålla sig på sin kant. Han ser på henne. Hans kropp darrar fortfarande. Doften lockar honom. Och Wind bara sitter där helt lugnt. Hon kan hon vara så lugn?
"Jag har aldrig haft vänner eller familj. Jag togs från min familj när jag var liten och sen fick jag klara mig själv. Jag har alltid varit ensam". Säger han. Vet egentligen inte varför det har något med saken att göra.

"Jag älskar dig med, Wind. Men den där doften gör det svårt för mig". Han ruskar på huvudet igen.

Hon drar ett andetag, hon kanske såg lugn ut utanpå men inombords var det full kalabalik. När han berättar att hans togs ifrån sig familj så stryker hon öronen bakåt, inte på ett aggressivt sätt utan mer som ett ogillande mot dom som gjorde det. - Det var inte rätt mot dig eller din familj att de tog dig. Hon möter hans blick och darrade till i kroppen. Hon ler mjukt mot honom och slickar sig om nosen - Du är inte ensam längre Zodi.

Hon förstår att det är svårt för honom, helst ville hon trolla bort den men det gick ju inte. - jag förstår att et är jobbigt för dig.. Jag önskar bara att jag kunde få den att försvinna.

Han suckar kort och ser på henne igen. Nog hyser han agg mot de som förde bort honom. Men han har inte mött någon av dem på många år så det spelar ingen roll längre. Och han har mött sin syster igen. Åter fått minnet tillbaka om var han kommer ifrån. Men var hör han hemma? Han är inte ensam längre. Han slickar sig om nosen och tar ett steg fram. Sätter sig sedan ner. Demonstrativt mot sig själv. Han vill inte skada henne. Han vet hur den där doften kan försvinna snabbt. Men han tänker inte göra något mot henne. Själv har han aldrig kunnat se sig själv som far. Därför har han sett till att alla löptikar han mött har dött för hans käftar. Men med Wind är det annorlunda. Han vill göra henne till sin. Men inte om inte hon är med på det. Och sen då?

Hon reser sig upp och tar några steg närmare honom, hon ville så gärna bilda familj med honom, men hon tänker inte tvinga in honom i någonting han inte är redo för. Hon klipper lite med öronen, och nafsar honom på manken när hon är tillräckligt nära honom.
- jag vill, men jag tänker inte tvinga dig om du inte är redo Zodi. Hon klipper med öronen när ett högt knall hörd igen fast den här gånegn en bit längre bort. Hon tar några steg åt sidan och hennes bakdel råkar stöta till honom på frambenen. Det är obehagligt ljud för henne, även om hon inte är ljudkäsnlig men helst vill hon ligga i en lya eller något slags skydd och vara säker från det där mulrlandet.

Hon kommer närmare igen och doften blir starkare. Hans hjärta skenar nästan. Hon nafsar honom på manken och han ruskar lätt på huvudet igen. Ser på henne sedan. Han reser sig hastigt upp när åskknallen hörs och ser upp mot himlen. Det är något som stöter mot hans ena framben och han ser på Wind som nu står med baken vänd mot honom. Han frustar till och nafsar henne vid svansroten. Han vill. Han vill göra henne till sin.

[Kort. x3]

Hon stirrar upp mot träden, hon darrade i hela kroppen. Hon klipper lite med öronen igen, försöker lyssna efter nästa knall, men just nu var det det hotfulla mullrande som hördes. Hon suckade en aning, gudarna var visst på värsta bråk humöret idag. Hon undrande när allting skulle sluta och gudarna skulle lugna ner sig igen.

hon hör hur zodiac frustar till och sedan känner hon en kittlande känsla från svansroten, hon vrider på honom och möter hans blick, hennes ögon mörknar en aning och hon trycker sig mot honom, Ett mjukt morrande lämnar hennes strupe, ungefär som lite lockande...

När hon trycker sig mot honom klarar han inte att hålla tillbaka längre.
...
(Barnförbjudet)
...
Han tar något steg tillbaka och ruskar på huvudet igen.
Han klipper till med öronen och går sedan fram och ställer sig vid Wind's sida. Han slickar henne på kinden och nafsar henne sedan mjukt på halsen. Hon tillhör honom nu. Helt och fullt. Skulle någon annan hane försöka sno henne från honom tänker han inte backa från att dräpa kräket. Han känner dock fortfarande den där aggressiviteten bubbla inom honom och öronen ligger kvar mot nacken. Han sänker huvudet och ser sig snabbt omkring och morrar dovt. Han tänker beskydda sin tik. Om han så måste beskydda henne från honom själv.

Hon ryser till när han han nafsar henne på halsen och ett mjukt leende sprider sig på hennes läppar när han slickar henne på kinden. Hon slickar honom på kinden och nosen och nafsar sedan på hans hals mjukt lite retfullt, liksom att få spänningen att släppa lite. Hon betraktar honom med sina udda ögon och värmen , tilliten och kärleken lyser i dem.

Hon sveper mjukt med svansen och klipper lite med öronen när han morrar dovt, hade han hört någon närma sig? hon visste inte vad som fick honom att morra, men hon buffar mjukt på hans hals och möter hans blick. - Hur mår du Zodi?

Öronen klipper till på huvudet och lägger sig mot nacken igen. Sedan spetsas de och han höjer huvudet och ser på henne.
"Jag vill bara inte att någon annan ska komma i närheten av dig". Säger han med något mörk stämma och ser sig sedan omkring igen. Nej, han vill inte att någon annan hane kommer nära hans tik. Och den han verkligen inte vill ska komma nära är den där Tocho. Zodiac kan inte känna något som helst gillande för den hanen.

[Kort och dåligt. x3]

Hon slickar honom mjukt på nosen och kinden, och hon betraktar honom med sina udda ögon, men hon ler mjukt mot honom. - Ingen annan skall komma i närheten av mig. Hon trycker huvudet mot hals och suckar mjukt. nej det var nog säkrast att hon höll sig inom reviret nu så att inget skulle hända henne.

hon nafsar retsamt på hans hals och ler snett mot honom, - i så fall får jag se till så jag är vid din sida så inget händer mig. Hon ryser till vid minnet av trädet, men hon känenr sig sliten i två delar. hemmet i flocken och ansvaret som betan, men också viljan att gå med Zodiac. Men hon känenr att det är tryggt för valparna att födas i flocken, men frågan är vad Zodiac skulle tycka om det.

Han vet varken ut eller in. Han känner den där starka känslan av att han måste beskydda henne. Men samtidigt vet han inte vad han vill. De vilda känslorna och den värsta aggressiviteten är borta. Men det är mycket kvar som bunkras upp inom honom. Han vill fortfarande bort. Vandra vidare och få svart på allt det som han söker svar på. Men Wind's plats är med Cierzo och Zodiac känner fortfarande motvilja för att bli en del av det. Han ser på henne och puffar henne sedan med nosen på hennes kind.
"Jag kan följa dig till gränsen till Lövskogen. Du borde stanna där du är säker. På reviret". Han höjer huvudet och fuktar nosen.
"Jag har fortfarande lite jag måste göra. Ta reda på". Han hoppas att hon förstår. Det är svårt för honom att lämna henne. Särskilt nu. Men han måste göra sig av med det som river och sliter i hans kropp. Han måste finna lugn.