Niara hade sökt skydd under ett snårigt buskage. Det var ett märkligt väder ute som hon inte begrep sig på med ett emellanåt vildsint regn som gick över till hagel ibland, mycket vatten som rann längs marken, som skapade nya bäckar som ringlade sig fram längs mellan träden. Allt var fuktigt och mestadels otrevligt, men Niara hade ändå hittat en någorlunda skyddad plats, även om marken hon stod på var allt annat än torr. Det mullrade även och blixtrade till emellanåt, men det bekom inte Niara trots att hon nu inte var de vackert silverskimrande jag hon brukad vara, utan nu med en mer stripig uppsyn med tassar bruna som leran hon stod på. Niara berördes inte direkt av vädret, även om det märkliga vädret delvis oroade henne så för stunden satt hon i frid. Hennes klingade ljusa röst kunde höras genom skogen. Hon sjöng sånger från en forna tid som hade sjungits länge i hennes flock. Hon sjöng på ett språk som sedan länge hade slutat talats men bevarats i silvervargarnas sånger. För dem hade det varit ett heligt språk och heliga sånger som var böner till gudarna om allt från tacksamhet, prisande till rop på hjälp, böner om att hjälpa sjuka, jaktlycka eller att valparna skulle födas med glädje på en vacker dag. Sångerna sa mycket, men för den som inte förstod så lät de mest som klingande vackra melodier, vemodiga och kanske lite mystiska eller sorgliga.

Niaras skyddsängel vakade över sin skyddsling, ständigt vakande över vad som skulle komma i Niaras ovisshet om vem som vakade över henne. Det enda Niara visste var att hon inte var ensam, och hennes mor hade sagt till henne att Niara aldrig skulle vara ensam. Därför kunde hon med ro sitta och sjunga för sin närvarande vän, som hon aldrig fick se.

När blixten for över himlavalvet frös världen för en sekund i en stilla bild. Åskans mullrande röst följde ett par sekunder därpå. De bruna ögonen kastade hastiga blickar mot skyn. Han försökte blinka bort regnet ur ögonen. Hastigt travade han framåt, stundom galopperande för att undkomma det mesta av himlavattnet. Den vattentyngda orangebruna pälsen hängde om den tunna, rangliga kroppen. Benen, som i vanliga fall kläddes av pälsens svarta strumpor, var nu täckta av lera, gräs och växters frön. Svansen gömde sig mellan benen var gång åskan mullrade, även om det inte var allt för ofta. Öronen låg mot nacken för att inte få vatten i sig. Tassarna plaskade i det rinnande vattnet. Gräs och blommor reste sig i fuktiga, leriga tuvor, och där den unga manvargen hastade fram låg de platta mot marken. Trädens stammar vajade för en vind som tilltog, för att lika hastigt mojna. Ljudet av regn mot blad överröstade allt.

Kanto stannade upp under en något äldre hassel och spetsade öronen på huvudet. Hade han hört något? Något som inte var regnet, åskan eller hans egna plaskande steg? Han ruskade på sig så att en smärre kaskad av vatten lämnade den långa pälsen, vilken spretade åt alla håll när kroppen stannade upp. Jo, någonting var det som lät. Ynglingens ögon sökte i omgivningen. Träd, gräs, regn och rinnande vatten. En längre stund stod han stilla och lyssnade till det avlägsna ljudet. En ensam melodi i ovädrets kakofoni av ljud. Ett par stora regndroppar föll från trädets blad och träffade Kanto i nacken, varpå han på nytt ruskade sig, för att sedan åter sätta fart. Tassarna smattrade mot den fuktiga marken med jämn rytm när han galopperade in under nästa träd, för att åter stanna upp och lyssna en kort stund. Han hörde inte mycket - röstens ägare var antagligen för långt bort. Ändå var det något med melodin som fick valpen att dra lite på mungiporna, innan han än en gång satte av.

Niara tystnade och kikade ut i det smattrande regnvädret. Hon tyckte sig känna att hon inte var ensam, men hon inbillade sig antagligen. Alla ljud tycktes dränkas i regn och åska, men ändå tycktes hon ha hört det taktfasta ljudet av travsteg långt bort, även om det tycktes obefintligt. Hon kikade ut försiktigt under hennes skyddande tak och satt tyst och bara tittade. En del av henne kunde njuta av den skönhet som regn och åska kunde ge. Det var ett intressant fenomen det här med regn och åska. Allt detta icke kontrollbara vatten som vräkte ner, som kunde bli snna mängder att det kunde orsaka översvämningar och annan förödelse, samtidigt som vattnet gav liv till allt omrking henne. Niara fascinerades helt enkelt av detta som hon såg som Guda-handling. Hon brukade be en stilla bön inom sig om tacksamhet och om nåd när det regnade våldsamt för att visa vördnad.

Plötsligt kunde hon på håll skymta en främling. Han såg annorlunda ut mot många vargar hon träffat. Vargen var väldigt långt bort, och hon var inte ens säker på om hon verkligen hört hans travsteg och nu såg honom av en slump, men denne var högbent och smal, med en vackert röd färg. Troligen en ung varg, kanske till och med en valp, men svårt att riktigt se på håll. En del av henne hade velat ta sig fram och hälsa. Hade det inte varit för regnet hade hon antagligen gjort det också, men nu satt hon kvar. Främlingen skulle nog inte vilja stanna upp i det våldsamma regnet för en pratstund heller, så hon förblev kvar i sin dolda plats på håll. Men hon fortsatte följa vargen med blicken.

Han stannade upp inunder en kraftig lind vars blad än så länge hållit marken inunder kronan mindre fuktig. Torr var fel ord, då vatten rann längs marken och Kantos tassar ändå lämnade avtryck i leran. Vid den här tiden på året stod linden i blom, och även i detta kraftiga regnoväder surrade kronan av de tappra humlor som kämpade i ovädret. Den unga manvargen studerade för ett ögonblick insekterna. Det lilla leende låg kvar över hans läppar. Öronen spetsades på huvudet för att försöka fånga upp ljudet han tidigare hört, utan framgång. Vem det än var, eller vad det än var, så hade sången tystnat. Blicken sökte sig från humlorna och ut i skogen. Världen var blek av regnets hinna. Som hastigast övervägde han om han borde stanna under linden, men beslutade i samma stund som åskan åter mullrade över skyn att fortsätta. Han ville inte bli stilla i ovädret. De långa benen satte åter fart och i galopp fortsatte han sin färd genom regnet.

[Avslutar vi redan kanske? C:]

Niara lade ner huvudet på sina framtassar. Hon skulle försöka sova en stund, men låg och lyssnade länge på det kraftiga rytmiska regnet som aldrig tycktes sluta. Ljudet vaggade henne till sömns och snart var hon långt ifrån alla oroligheter utanför. Nu var hon trygg i sina egna drömmars värld, och innan hon själv förstod det så hade hon somnat.

[Ja det kändes så, lagom litet roll. Avslutat!]