Solen sken på det vida himlavalvet och vinden lekte över slätten. Gräset vajade för dess omfamning, bugade under dess smekning. Vinden lekte i gräset, svepte över landskapet och fick små buskar såväl som några träd att prassla mjukt. Borta vid horisonten skymtade ett ensamt stackmoln och på det blå skyn seglade ett par rovfåglar och spanade efter eventuella byten.

De långa benen hade vandrat ett bra stycke från lyan. Sedan solens första strålar skymtat vid landets slut hade hon vandrat. Sina små hade hon med sig. Fast de var inte lika små längre. Hon kunde se sig själv i dem. I deras utseende, i deras stil. Och hon kunde se honom. Nimbus. Ännu hade de inte fått veta vad som hänt med fadern. Hon hade lovat att inte berätta. Och det löftet var det sista hon givit honom. Och ett hon tänkte hålla. Deras fader var borta, och det var vad de behövt veta.

Passgångande rörde hon sig i maklig takt genom det höga gräset. Men sina höga ben till tack nådde det inte henne längre än till buken. Huvudet hölls i en hyenalik stil, så som hon brukade. Ett behagligt, avslappnat sätt att vandra. Båda benen på ena sidan av kroppen lyftes samtidigt, och när dessa placerats på marken lyftes de på motsatta sidan. För en som aldrig passgångat, eller aldrig sett en passgångare kunde det te sig underligt. Men för en manvarg kom den naturligt. De stora öronen vinklades av och an. Hon lyssnade på dem, sina små. Värmen inom henne var av kärlek. Hon älskade dem högt. Och hon hade lärt dem allt hon kunde ge dem. Gett dem en så god start i livet hon kunnat. Och hon hoppades innerligt att det var nog.

Ett varmt leende prydde hennes läppar när hon stannade upp, mitt på savannens öppna vidder, och vände sig mot de sina. Hon såg på dem, stolt som bara en moder kunde vara. Alla hade de sina saker att finslipa, alla hade de mer att lära, men hon kunde inte längre lära dem. Hon hade själv mer att lära. Men hon var inte desto mindre stolt över dem. Hennes små, som blivit så stora. Hon kunde inte förstå att tiden gått så fort. Att de växt så snabbt.

Kian, hennes älskade son, så lik fadern. Kilah, hennes enda och älskade dotter. Kanto, som hon även han älskade högt. Alla var de hennes liv och alla hade de räddat henne från säker undergång. Även om de kanske inte visste det. Det var tack vare dem som hon ännu stod här.

Leendet bredade när hon svepte med blicken över dem. Hon älskade dem så.

[Vad tror ni kan vara en lämplig ålder för era små karaktärer C: 12? 15? Äldre? Något förslag? Jag får ta och höja Cuys ålder sen också XD]

|| Jag röstar för 13 elr 14 år =3 ||

Han följde troget modern. Trots att han vuxit sig äldre hade han
ännu inte full kontroll över de spretiga och långa benen. Dem hade
växt fortare än den del av hjärnan som kontrollerade dem. Det var
andra gången i hans liv han inte hade full kontroll över benen, den
första gången var vid födseln.

Hans gång såg stel och obalanserad ut och det såg gång på gång ut
som om han skulle ramla. Något som han lyckades hålla sig ifrån att göra
dittills. Blicken var koncentrerat fäst på marken framför honom men
pendlade då och då mellan de båda syskonen och modern innan den
återgick till marken.

Han brukade ofta undra om fadern men mor gav aldrig honom något svar.
Han skulle ta reda på vart hans far var eller vad som hänt denne.
Nån gång. Nån gång. Tankarna sköts hastigt undan då han åter vinglade till.
Han räddade upp det hela med att ta ett litet extra skutt framåt.

Benen protesterade något efter den långa färden men han ignorerade
likgiltigt deras lama protester. De hade vandrat länge och han hade varit
tvungen att anstränga sig riktigt hårt för att inte frågad vart dem var på
väg eller hur långt det var kvar. Han höll tillbaka ett lättat suckande då
modern stannade. Hans egna ben var inte sena att även dem stanna upp.

Blicken sökte sig genast till mor och var fylld av alla de frågor han höll
tillbaka. Han kunde inte låta bli att besvara moderns leende och hans
ansikte sprack upp i ett brett flin. De blå ögonen glittrade svagt av
solljuset som reflekterades i dem samt av glädjen som ständigt bubblade
inom honom.

Stegen var spänstiga, och förde effektivt den alltmer gänglige unge hanen framåt.
Benen var långa och ganska svåra att hålla i styr.
Han höll god takt, dock, och hade inga som helst problem med att hålla sig vid moderns sida.
Gräset var högt och gulnande, och kliade när det strök längs hans sidor.
Han lät den bruna blicken svepa över slätten, och tog ett skutt över en trädgren.

Han funderade medan han gick, och betraktade de små molntussarna på himlen.
Såg hela världen ut såhär?
Som en savann? Eller... fanns det mer?
Han ville att det skulle finnas mer.
Han kände en längtan. En längtan efter att få se världen, smaka på friheten.
Han och hans syskon hade levt hela sina liv hittills tillsammans med modern.
Hon hade lärt dem mycket, proppat deras huvuden fulla av allt de behövde veta, än så länge.
Han var mycket tacksam till henne, och hade en speciell tillgivenhet för henne som han inte hade för någon annan.
Inte för att han träffat särskilt många i sitt liv, mest familjen och så en okänd trevlig tik för länge sedan.

De mörka tassarna trummade mot marken, såsom hans syskons och moderns också gjorde.
Detta förde ett mycket hemtrevligt ljud och det kändes, trots den längtan han hade att få se mer, mycket tryggt att ha dem alla så nära.
En miniflock, brukade han tänka att de var.
En mycket liten flock där Cuywendz var alfa, på något vis.
Och alla syskonen var medlemmarna. Kanske krigare.
Inte för att de skulle kriga bättre än henne, nej, de var fortfarande ganska unga och därmed svagare.
Men Kanto skulle göra allt för att skydda de sina.
Speciellt mor.

En rysning som trotsade savannens hetta for över hans ryggrad.
En tanke hade slagit honom.
Tänk om mor dör, såsom han var säker på att hans far gjort?
För Kanto var säker.
Papi är inte bara försvunnen. Då skulle han ha lovat att komma tillbaka. Papi kommer aldrig tillbaka.' tänkte den unge hanen sorgset.




( Blir ni överlyckliga nu?! 8D )

De mörka ögonen, så fulla av kärlek och stolthet, betraktade de små. Hennes små. Även om de inte var så små längre. Hennes leende ansikte mötte Kians glittrande blå ögon och breda flin. Blicken föll sedan på Kanto, vars tankar verkade långt borta. När hon sedan såg efter Kilah undslapp ett kort skratt henne. Den lilla verkade lika livlig och lättdistraherad som hon varit redan som valp. Ögonen slöts för ett ögonblick och ansiktet vändes norrut. Med en allvarligare min än hon burit på länge (förutom när valparna tvingat henne att tillrättavisa dem för något) stod hon och blickade ut över den öppna savannen. Långt borta vandrade en gjord zebror. Djuren var svåra att skilja från varandra då deras randiga kroppar bildade en stor svartvit massa. På annat håll vandrade några gaseller och antiloper. Rovfåglarna seglade ännu på de varma uppvindarna. Savannen var sig alltid lik. Eller, nej, inte under regnperioden, men det hörde inte hit.

"Mina små, kom, jag vill tala med er." Hon uppmanade dem alla att samlas, mest inriktad på Kilah som verkade roa sig längre bort, och vände den allvarliga blicken åt dem. Kärleken sken bakom den lugna fasaden. Hon behövde tala med dem. De var stora nog att lämna henne, även om det skar i hennes inre att tänka så. Hon ville inte se dem gå, ville inte behöva oroa sig över vad som skulle kunna hända när hon inte fanns där att hjälpa dem. Öronen lade sig ut åt sidorna för ett ögonblick innan de på nytt spetsades på huvudet.

Tanken på att de kanske skulle råka ut för något hemskt var oroväckande, men samtidigt visste hon att hon behövde ge dem den friheten. Hon hade lärt dem allt hon kunde. Lärt dem vandra, lärt dem se världen och förstå ord. Lärt dem språket och lärt dem att visa respekt och inte vara allt för framfusiga (om de sedan skulle följa detta var upp till dem, allt hon kunde göra var att hoppas). Tanken gled som hastigast till Nimbus. Han hade varit en riktig gentleman. Vagt undrade hon om den genen fanns i någon av de små. Ett litet leende letade sig in i det allvarliga ansiktet. Hon hade lärt dem jaga de små gnagarna i gräset och vilka frukter som var ätbara (manvargar kan inte fälla stora djur, så de äter smådjur som gnagare, fåglar och reptiler, och även en del gräs och bär/frukter C; ).

Tålmodigt väntade hon på att de skulle samlas runtom henne och hon gav dem sedan ett moderligt, om än aningen allvarligare leende än hon brukade. "Jag minns det som vore det igår när ni ännu snubblade runt i blindo i lyan. Jag kan minnas era första steg, första ord. Men ni är inte valpar längre." Hon pausade som för att leta ord. Det högg i hennes mammahjärta att fortsätta. "Jag tror att ni är stora nog nu." Leendet föll för ett ögonblick, innan det återvände, bredare och varmare än förut. "Jag tror att ni är redo." Hon mötte deras blickar med all moderlig kärlek hon hade.

"Det är en stor värld där ute." Hon nickade bort mot horisonten. "Jag vill ge er den frihet jag haft. Ni har ett helt liv framför er, och en hel värld att upptäcka. Det smärtar mig att säga det, men, om ni vill gå... Jag tror att det här är början till ett stort äventyr för er alla. Ett ni bör upptäcka på egna ben. Jag har lärt er allt jag kan här, och världen står öppen framför er. Den är stor, och i en stor värld finns det faror, precis som lejonen och hyenorna, leoparden och elefanten. Jag har berättat om dem, men att höra från mig och att se med egna ögon är två olika saker. Hennes leende mildrades igen, till något mjukt och sentimentalt, och hon blickade norrut. "Jag vill att ni får chansen att upptäcka världen så som jag gjort. Och jag hoppas att ni vill ta den chansen." Hon såg tillbaks på sina valpar. Hennes älskade, älskade små. "Det är ert eget val, såklart. Men jag hoppas, om ni ger er av, att vi ses igen. Jag kommer be för er."

Med det sagt kändes det som om en hård knut bundit sig i hennes bröst. Det var ett så stort steg i alla deras liv. Ett enormt kliv. Hon tog steget fram till dem och gned sig kind mot deras ansikten i tur och ordning. Ögonen ville tåras, men hon höll det tillbaka. Världen var en skrämmande plats, och hon kunde endast anta att det var svårare för dem än för henne. Men kanske, kanske var det hon som blivit för fäst vid dem. Hennes små. Hennes liv. Hon älskade dem så.

[Kanske blev det mycket på en gång, men valparna får gärna ställa frågor och så efteråt C: De får undra precis hur mycket som helst, om vad som helst! C: ]

Kilah stod där med sin Titan beklädda kropp bakom en buske och väntade på att ljudet var tillräckligt nära, men hon visste nu vad det var; en liten gnagare. Hon hoppade snabbt fram med Titantänderna och högg tag i den lilla kroppen, livlös, men hon gjorde det inte för skojjs skull. Hennes mor ropade, och visst, hon vände såklart blicken bakåt med gnagaren i sin mun. Hon tog bort Titanen och återvände med sin mor, hon la gnagaren framför sin mor och puttade fram den med sin nos, som om hon ville ge den till modern. Och ja, det ville hon.

Hon väntade på att sin mor skulle börja tala igen, Kilah satte sig ner, hon hade uppmärksamheten emot sin mor, ögonen lyste av glädje och i förväntan. Hon ville höra sin mors röst, bara en gång, hon älskade sin mor över allt i världen, hennes bröder älskade hon likaså. Hon skulle offra sitt egna liv för deras, i vilken situation som helst.

Hennes mor, Cuywendz, talade igen. Kilah blev tårögd bara av att höra dessa berörande ord som deras mor berättade, hon blev lite osäker över världen där ute som deras mor talade om, deras första ord och steg, vid födseln var dom blinda. Hon var både osäker och rädd, vart skulle hon ta vägen efter detta? Hon ville ju utforska, men kanske inte direkt helt utan sin mor, hon vill fortfarande ha närhet. Men närheten verkar tydligen ta slut här, deras mor slutade att tala och strök sin kind emot var och ens kind, Kilah kunde se att hon var tvungen att gråta, men deras mor höll emot, kanske för att inte visa sig svag? Vad vet Kilah. Själv var hon fortfarande osäker, det pirrade i hennes mage på tanke om frihet, rädslan kom närmare, men hon kände att hon var tvungen att göra detta. Det var ett erbjudande ifrån deras mor, och detta erbjudande skulle Kilah ta. Men nu kunde inte Kilah sitta här mer, hon orkade inte känna av denna osäkerhet eller längtan efter att få stanna, hon var tvungen att ge sig av nu. Och hon ställde sig upp, gav sin mor en slick på hennes kind och vände sig om och gick, hon var tvungen.

Då hon hade kommit upp på en kulle stannade hon upp sin passgångning och vände sig om, hon såg på sin mor, Kilah grät, hon ville inte lämna sin mor, hon ville inte. Men så fortsatte hon att gå igen, hon lämnade denna plats, kanske för alltid. Hon saknade redan sin mor och sina bröder då hon inte kunde vända sig om och se dom, de var borta ur hennes synfält. Nu var hon rädd, världen hade kommit under hennes tassar, hon var ensam.

[Det längsta inlägget i hela mitt liv! x'D]

Bakbenen vek sig och han satte sig ned samtidigt som han lyssnade mycket uppmärksamt till moderns ord. Han kunde inget annat än besvara hennes leende med ett brett flin som blottade alla hans vita tänder. Men trots att han var uppspelt och glad så var det ändå något sorgset över honom. Han ville inte lämna modern samtidigt som han knappt kunde vänta på att få ge sig av och undersöka världen. Hur kunde man vara så glad och ledsen på samma gång? Han ruskade vilt på huvudet som om det skulle hjälpa honom att bli kvitt känslorna som överväldigade honom.

Men hur mycket han ändå älskade sin moder kände han ändå att det var dags. Han var redo. Redo att möta världen, hur hemsk den än skulle visa sig vara. Han nickade långsamt samtidigt som moderns ord sjönk in. Han reste sig så långsamt de smala benen orkade. Sedan vände han sig om och vandrade därifrån. Efter bara ett par steg stannade han och såg sig om. Såg på modern en sista gång. Frihet. Inget ord kunde beskriva känslan bättre än det. Han väntade sig nästan höra moderns röst ropa honom tillbaka likt alla de gånger han varit på olovlig upptäcktsfärd som mindre. Han ville att hon skulle ropa honom tillbaka. Även fast han inte ville erkänna det så var han rädd. Men rädslan dämpades av upphetsningen och han vände sig åter. Suckade. Sedan vandrade han bortåt efter sin syster. Han såg sig inte om någon mer gång. Nu var han påväg. Skulle visa världen vem han var. Han log fortfarande då han vandrade mot horisonten.

(OFF: Kan vi säga att Kanto ger sig av? Ska ge honom en liten PAUS nu, nämligen! C; )

[Vi kan säga att han, likt de andra, vänder om och vandrar bort. C: Då svarar jag här nu...]

Hon hade varit beredd på frågor, på förvånade och kanske även glada blickar. Hon hade väntat på deras röster, deras leenden eller oroliga uppsyner. Hon hade varit beredd på allt hade hon trott, men när de alla vände om i tystnad och gick så skar det i hennes själ. Hon var så stolt över dem. Glad för deras skull och lycklig över att se dem resa sig likt vuxna individer. Se dem föra sig likt de vackra varelser de var. Men det skar i henne att inte få säga farväl.

Hennes huvud höjdes mot skyn. Nosen pekade mot det oändliga där ovan. Ett kraftigt skall lämnade hennes strupe, ekade över vidderna. Ett rop, ett avsked, fullt av all kärlek hon kände för sina små. De små som inte längre var valpar. Skallet upprepades. Hennes älskade familj. Hennes röst ekade över savannens vidder, hördes långan väg. Och hennes lyckönskningar, hennes hopp och hennes hela själ lades i det ropet. Ett rop till den tid som var förbi. Ett skall till farväl.

Hon önskade dem all lycka.

Hon önskade dem all kärlek.

Hon önskade att få se dem igen.

[Såhär låter skallet: https://www.youtube.com/watch?v=oBSGEl-yB7A

Om ni vill så får ni skriva valparnas reaktioner, om de svarar, eller om de bara går. Annars avslutar jag här.]