Han borde verkligen fortsätta, han visste det, men samtidigt så tog det emot. Varje steg han tog för att lämna Devils bakom sig var ytterligare ett steg som gav honom insikt om att han aldrig skulle återvända. Han skulle aldrig någonsin återvända.
Han kastade en hastig blick bakåt, som om han förväntade sig att en rad av gamla vänner skulle uppenbara sig, om än det bara var för att ta hans liv. Ingen kom, men Mal kände inte att han kunde slappna av för det. Istället fortsatte han framåt i snabb trav, mån om att ta sig in till Kaiwood så snart som möjligt. Han behövde ta sig så långt bort som möjligt för att inte hamna i tänderna på Devils. Han ville väl egentligen dö, men inte i tänderna på någon i Devils. Tramptass sätt att sparka ut honom i flocken hade gjort att Mal tappade tron i ledaren, och han visste hur drillade alla andra i flocken var. Tass skulle säga åt dem att jaga honom, och de skulle lyda utan att blinka. Som marionettdockor. Egentligen var det löjligt, samtidigt som Malvado gärna ville vara en av de där marionettdockorna.
Han hade inte riktigt sinnena på helspänn nu när han gick där på slätten. Hans trav hade övergått till ett långsammare lunkande och han gick med nerböjt huvud. Han orkade inte stressa nu, det var inte långt till Kaiwood, och han ville äntra skogen och fortfarande ha krafter kvar.

[Hyzenthlay]

Hyzenthlay fångade luftflöden med naturlig grace, hon var van och det var kanske bara fakarger med kraften aerokinesi som kunde vara bättre. De vita vingarna låg horisontellt, knappt rörde sig och såg ut att endast ändra vinkel. Vinden förde henne mot eldskogen, den mörka linjen hon såg på horisonten. Solen var gömd bakom gråa moln men fortfarande värmde den ryggen. Fakargens regnbågsfärgade blick hoppade från horisonten till marken under henne. Hennes tassar var vikta under henne, hon kunde se sin skugga springa på marken under henne och det var då hon såg en mörk varg gåendes med huvudet sänkt.

Fakarginnan gjorde en mjuk vändning och höjde vingarna mot himlen, på så sätt kunde hon planera mot marken på ett mjukt sätt. Hon landade mjukt och sprang några steg innan hon stannade och lät vingarna fällas ihop på ryggen. Hon var en bra bit ifrån främlingen men det var avsiktligt, hon var inte säker på honom och ville hälsa på honom från avstånd.

Malvado fortsatte att lunka i sin egna takt och med huvudet sänkt. Hon såg på sina tassar medan han satte den ena framför den andra. Det var först när han av en händelse lyfte på huvudet som han såg främlingen. En snövit fakarg som befann sig längre fram. Hur länge hade hon vart där? Hur länge hade hon betraktat honom? Och desto viktigare: vem var hon?
På ren instinkt lade han bak öronen mot nacken och rörde sig långsamt närmre. Han kände inte igen henne, och inte heller hennes doft var bekant, men han vågade inte lita på att hon inte var där för honom. Mal visste inte vilka kontakter Tramptass trots allt hade, kanske hon var skickad av Dem?
När han kom närmre höjde han huvudet och öppnade munnen för att tala till henne.
"Vem är ni?" frågade han samtidigt som hans blick smalnade av. Han vågade inte ta några risker.

Hyzenthlay såg på hanen med en fundersam min. Hans kroppsspråk, hans sätt att tala till henne tydde på att han fruktade..henne? Fakargen sänkte huvudet något, mötte hans blick och en svag skugga av leende syntes på hennes ansikte.

- Hyzenthlay..från de norra bergen.

Hon tog några steg mot främlingen innan hon stannade och drog in luften i lungorna. Han doftade bekant och inte på ett bra sätt. Minnen av Frost, Blodsbergen och hennes räddande fall flög förbi i hennes sinne. Hon flämtade till och tog ett steg bakåt. Hennes vingar spändes; redo att fällas ut och ta henne upp i luften.

- Ni är från Devils.?
Viskade hon och spände den regnbågsfärgade blicken i främlingen.

- Vad gör ni här?

Han var inte beredd på att hon skulle presentera sig, han hade nästan blivit säker på att hon var utsänd för just hans skull. Men så var kanske inte fallet trots allt. Hon hette Hyzenthlay, tydligen, och namnet sa honom egentligen ingenting. Men det var väl bättre än inget.
När något sedan fick henne att plötsligt backa och fälla ut vingarna som om hon skulle ta till flykten var det ett förvånat uttryck som lade sig över Malvado ansikte. När hennes fråga sedan fick han klarhet i varför hon reagerat som hon gjort. Så, hon kunde alltså känna av dofterna i hans päls fortfarande? Han hade hoppats att de försvunnit vid det här laget, men tydligen inte.
Han skakade hastigt åt hennes fråga.
"Nej, inte längre", svarade han lugnt, och öronen spetsades från att ha legat slickade mot hans nacke. "Jag letar endast efter någonstans att ta vägen, långt ifrån den flock jag lämnat", svarade han sedan. Att han lämnat Devils var dock ren lögn, men det behövde inte den här tiken veta.

Hyzenthlay höjde huvudet något och såg på den mörka hanen med en avsmalnad blick gömd bakom tjocka, svarta ögonfransar. Hon vinklade sedan öronen bakåt, sänke huvudet och tog några steg fram innan hon stannade och spetsade öronen.

- Jag har hört att man inte kan lämna den flocken..

Hon kände till många legender och sagor. Devils historia var känd för henne. Hon har till och med träffat de på riktigt. Något som både förundrade och skrämde henne. Hon lyckades smita utan skada, hon fick inte sin bestraffning. Vem vet vad de skulle göra med henne när de träffade på henne igen.

- Kan du säga ditt namn, varg som lämnat Devils?

Hennes röst var misstänksam och hon lät vingarna vara utfällde. Det gjorde henne större visuellt men blottade hennes kropp, visade tydligt hur lätt hon var. Det var allt på grund av DNA, hon skulle aldrig uppnå samma muskelmassa och rå styrka som vinglösa. Hennes lätta kropp gav henne lätt, mer manövrerbar flygteknik.

Hon var inte dum, det var han tvungen att ge henne. Hon verkade ha hört om flocken, men å andra sidan, vem hade inte det? De var kända för att inte vara den vänligaste gruppen av vargar, även om titeln "Öknen Djävlar" inte längre kändes som deras.
"Man ska aldrig säga aldrig", svarade han och kunde inte låta bli att låta ett flin sprida sig på hans läppar, även om han på insidan var allt annat än glad. "Det finns alltid sätt att lämna en flock, och inte alltid är det via Chaibos", lade han sedan.
"Mitt namn är Malvado", presenterade han sig sedan. Hon visste redan att han lämnat flocken, så att avslöja sitt namn borde göra varken till eller från just nu. Kanske var det ett misstag att berätta allt detta för henne, men det återstod att se.

Hyzenthlay såg vargen flina när han förklarade henne om att det faktiskt gick att lämna flocken. Hon funderade på om de verkligen frivilligt lät honom lämna flocken. Allt lät för overkligt för Devils. I alla fall för de Devils som hon hade hört berättelser om.
Hon svepte med svansen och långsamt, med knappt hörbar prassel från fjädrarna lät hon vingarna lägga sig tillrätta på ryggen. När hanen presenterade sig så nickade hon bara, tyvärr har hon inte hört några historier om just honom men ville inte visa det.

- Låter overkligt..
sa hon fundersamt men skakade sedan på huvudet. Hennes regnbågsfärgade blick mötte hannens orangea.

- Jag får väl..
hon funderade på om hon skulle gratulera honom eller inte. Hon valde att inte göra något.

- Nej..det var inget. Är ni påväg till Kaiwood?
hon undrade, hon såg honom gå åt Kaiwoods håll, motsatta av hennes.
Hon tog några steg fram och sträckte fram huvudet för att lättare känna av hans doft.

Honan verkade inte tro honom fullt ut, men hon sa ingenting om det. Och Malvado var väldigt tacksam över att inte behöva förklara sig. Det kändes som om han hade gjort det tillräckligt den dagen han lämnade.
När hon frågade om huruvida han var på väg till Kaiwood eller inte så nickade han först tyst. Hans dofter var fortfarande starka, De skulle antagligen kunna spåra honom en bit till, så att avslöja sin väg för den tiken spelade nog ingen roll. Han hade dock en annan plats i åtanke, som en plan B, men den valde han att hålla för sig själv.
"Ja, jag är på väg till Kaiwood", bekräftade han sedan med ett svagt leende. Det kändes ovant att le, även om han egentligen var ganska frikostlig med sina leenden. Det var väl bara det att han inte hade någon anledning att le numera..

Hyzenthlay nickade och log. Kaiwood var vackert men hon har hört att det var en stor flock där, något som man skulle se till att undvika. Hon svepte till med svansen och vände blicken mot skogen som fanns vid horisonten. Det var en lång väg men med sällskap så brukade vandringen bli enklare.

- Då kanske jag kan slå dig följe? Jag är också på väg dit.

Sa hon med ett muntert leende och ställde sig bredvid hanen. Det var då hennes snövita vinge råkade stöta till hanens sida och plötsliga bilder svepte fram i Hyzenthlay's sinne. Hon var inte längre sig själv, framför hennes ögon låg en stor mörkbrun hane med röda ögon. Hon kände sig tom och hopplös, känslorna var borta.

- Det är något som ni måste veta om. Ni kommer förr eller senare få reda på det, även om jag inte skulle säga det, jag gick för att träffa Mivria, i en chans att kunna vara med henne igen. Jag var beredd att lämna er alla. Jag var beredd att vända er alla ryggen. Jag tänker inte gå in närmare på det, och jag ber er att vänta med telepatin tills jag talat klart. Jag fick en chans att bevisa för henne att jag på riktigt ville vara med henne, men i slutändan så var hon inte beredd att chansa. Jag har inget annat att leva för, så jag kan likväl spendera mina sista dagar här. Det var därför jag trots allt kom tillbaka, om än det är för en patetiskt anledning. Jag kan likväl tjäna Devils tills den dag jag dör, för vid Mivrias sida kommer jag aldrig någonsin att vara. Och jag har mig själv att skylla - endast. Jag mottager vilket straff ni än tycker att jag förtjänar för detta. Skicka iväg mig om ni vill, sätt mig som omega... Fan, ni kan till och med ta mitt liv, för ärligt talat så spelar inte straffet någon roll, jag bryr mig inte om det, vad än det blir. Men jag vill stanna. Tro mig när jag säger att jag inte kommer lämna igen. Herregud, jag har ingenstans att gå! Jag ville uppleva ett liv med Mivria, men det kommer aldrig hända. Det enda livet jag känner till är detta. Jag är här för att stanna nu. Ni har min tillåtelse att söka mitt sinne. Och ni har min fulla tillåtelse att göra det tills den dagen jag dör. Jag har inte längre något att dölja.

Hon såg hur den mörkbruna hanen i tystnad reste sig upp vände henne ryggen, han stod i tystnad en stund innan hon hörde hans dova stämma.

- Av respekt för den du en gång var, Malvado, så kommer jag låta dig gå.

Hanen vände sig sakta om och Hyzenthlay såg hans kalla och känslolösa ansikte.

- Gå härifrån. Tala inte med någon. Kom inte tillbaka

Du har ett dygn på dig. Sen kommer flocken få veta. Sen kommer vi jaga dig.

Bilderna försvann lika snabbt som de kom. Det har bara gått ett par sekunder och Hyzenthlay har redan hunnit se hela scenen. Den vita fakargen stod stilla med öppen mun och tom blick i försök att arbeta igenom det hon hade sätt och som nu för alltid inlagt i hennes minne.

Sakta vände hon blicken mot Malvado.

- Jag tror det blir bäst om vi går direkt. Vi har ingen tid att förlora.

Malvado förstod inte själv vad som hände. Hyzenthlay erbjöd sig att slå följe, och han skulle precis säga att hon inte behövde göra det när hon tycktes stelna till. Några få sekunder senare var hon tillbaka till verkligheten och vände långsamt blicken till honom igen. Att hon hade råkat röra vid honom med vingen var inget som han hade lagt märke till.
Han såg förvirrat på henne. Vad var det precis som hade hänt? Han försökte få grepp om det hela, men han förstod verkligen inte, men något hade definitivt hänt.
"Va?" var det enda han först kunde få ur sig, samtidigt som han började gå. Han ville fortsätta så fort som möjligt, så han hade inga problem med att börja vandra mot Kaiwood.
"Hyzenthlay, vad hände precis?" frågade han sedan, fortfarande förvirrad och oförstående. "Är ni telepatisk? Är De på väg?" han suckade uppgivet. "För då är det ingen idé att springa, om de är nära...", i rösten fanns en uppgivenhet. Han ville ge upp, och samtidigt ville han kämpa. Han var redo för att dö, samtidigt som döden fortfarande skrämde honom en aning.

Hanen verkade förvirrad och Hyzenthlay fokuserade på att ta reda på vad han kände. Hon visste inte om hon bara inbillade sig eller om hon verkligen var intuitiv men hon kände tydliga vågor av förvirring från hanen.

"Va? Hyzenthlay, vad hände precis? Är ni telepatisk? Är De på väg?"

Hanen suckade och Hyzenthlay uppfattade toner av hopplöshet i hans känslor.

"För då är det ingen idé att springa, om de är nära..."

Hyzenthlay skakade på huvudet medans hon gick och öronen var riktade bakåt. Hon kände sig en aning obekväm med att vara tvungen att berätta för Malvado vad hon såg, såg något som inte var för hennes ögon.

- Jag vet inte hur nära de är, men vi måste försöka förvilla de. Jag..jag..

Hon bet sig själv i läppen och såg ursäktande på Malvado.

- Jag ber om ursäkt men jag råkade se ett av dina minnen när jag stötte till dig. Du förstår..jag vet inte om detta är något telepatiskt men jag kan genom fysisk kontakt ibland se andras minnen. Jag såg att du är jagad av Devils.

Hon rös inombords åt tankarna på vad som skulle hända när Devils nådde de.

- Därför måste vi fortsätta fort till Kaiwood.

Han lyssnade, och försökte förstå vad hon sa. Hon var någon form av telepatiker, i och med hennes förmåga att se hans minnen, vilket hon uppenbarligen har gjort. Han tyckte inte om att hon gjort det, även om det inte varit avsiktligt, men det var väl inge idé att bli arg över det nu. Gjort var gjort.
Han skakade på huvudet.
"Ingen fara", avfärdade han. Han ville dock fråga henne vad exakt hon såg, men han visste inte om han verkligen ville veta det. Han skämdes. Visste hon det också nu? Visste hon hur mycket han skämdes för allt, hur han flytt med svansen mellan benen?
"Ni... ni kan se minnen?" frågade han fundersamt. Han hade mött telepatiker innan, hans ledare var en av dem, men aldrig någon som var specialiserad på minnen. Det gjorde honom nyfiken. Om hon kunde se hans minnen, vad kunde hon egentligen mer göra?

Hyzenthlay log lättat och pustade ut. Hon gick bredvid honom och vingarna låg tät pressade mot ryggen. Hennes ena öra var riktad framåt och andra var riktad åt Malvado.

- Minnen. Ja.

Hon höjde huvudet något och hennes regnbågsfärgade ögon såg mot skogen som låg vid horisonten. Det var en bit att gå.

- Jag fick reda på det ganska nyligen. Såg en hares minnen när jag fångade den. Fick reda på vart den har lämnat sina ungar.

Hon log glatt och slickade sig om läpparna. Det var väldigt bra dag, hon kunde leta reda på harungarna och äta de med istället för att mållöst flyga över fält i hopp om att få syn på en mus.

- Men jag kan bara se de när jag rör vid någon och fokuserar. Nu råkade jag stötta till dig med vingen och då flashade allt i mitt huvud. Det var inte avsiktligt. Jag lovar.

Hennes ton var uppriktig och ärlig. Hon ville inte snoka där hon inte hade något att göra.

- Vilka är dina krafter då?

Han lyssnade på vad hon sa. Emellanåt nickade han, som för att bekräfta att han hörde vad hon sa. Han såg i ögonvrån hur hon slickade sig runt munnen när hon berättade om haren, och han log lite åt det. Hon var lättsam och verkade bekymmersfri, och Malvado skulle ljuga om han sa att det inte hade en inverkan på honom också. Men det var en besynnerlig känsla, då de känslorna inte riktigt hörde hemma hos honom längre. Hans liv var allt annat än lättsamt och bekymmersfri, och det skulle väl aldrig heller bli det.
När hon frågade om hans krafter log han.
"Eld", svarade han, log stolt mot henne och lät sedan en låga flamma upp i luften framför honom. "Haft den hela mitt liv", lade han sedan till och lät den lilla flamman utveckla fyra ben, en svans och till sist ett huvud. Han lät den lilla eldvargen dansa framför dem genom luften. "Jag hade is en gång i tiden, men mina eldkrafter slog ut den, och idag kan jag inte längre göra någonting med den kraften", berättade han sedan, och lät eldvargen gå upp i rök framför dem.

Hyzenthlay's ansikte lös upp av förtjusning när hon såg hur Malvado skapade en eldflamma framför de och hon tjöt till av lycka när denna eldflamma fick ben, svans och huvud. En liten eldvarg dansade framför henne, aldrig förut har hon sett något liknande.

- Mäktigt!
Andades hon ut när eldvargen blev till rök och såg på Malvado med stor respekt.

- Du måste vara riktigt bra på din kraft. Jag har hört att eld är det svåraste att kontrollera.

Hon vände huvudet mot honom och snubblade till när hon inte fokuserade på gången. Hennes framtass slog i marken och Hyzenthlay stönade till av smärta och skam. Hon var inte vad att just GÅ långt. Men nu ville hon inte lämna Malvado ensam. Han hade hela Devils efter sig och hon kunde mycket väl förstå hur svårt och ensamt han säkert kände sig.

Hyzenthlay skakade på huvudet och fnös.

- Vad finns det i Kaiwood?

Hyzenthlay blev imponerad, och han kunde inte förneka att han kände sig stolt. Han visste att han var bra på att hantera sin kraft, men det var alltid roligt att se andras förundran, det vägde tyngre än vad han själv tyckte.
"Elden behöver inte vara svårare än någon annan kraft", svarade han stillsamt.
När hon snubblade till sa han ingenting, han skrattade inte heller. Han låtsades som det inte hade hänt, utan fortsatte istället konversationen.
"Det finns inget speciellt i Kaiwood", svarade han. "Men jag tänkte ta mig till Nordan, och därifrån försöka ta mig över till Öarna, för att försöka dölja mina spår", sade han sedan. Herregud, varför berättade han det egentligen? Han borde bara varit tyst. Även om Hyz hade valt att följa med honom så kunde man aldrig veta vad det låg för avsikter bakom all vänlighet och hjälpsamhet. Men på något sätt kände han sig samtidigt lugn med att berätta det, samtidigt som den inrotade misstänksamheten fanns där.

Den vita fakargen nickade. Malvado verkade ha en plan och det var jättebra. Hon hade ingen aning på vad hon kunde tillföra till deras vandring men hon kunde iallafall vara nyttig, hålla vakt och jaga något. Alltid är det lättare att göra det i skift. Dessutom kunde hon flyga och se över området när det krävdes.

- Smart. Låter bra. Jag har faktiskt varit i Kaiwood en gång, bara vid gränsen till Ken-Yak, det är säkert där och finns byte. Vi måste vara försiktiga för jag har hört att i Kaiwood finns det en flock, vi borde inte korsa deras gränser.

Hon funderade.

- Jag är rädd att det blir en liten omväg..Eller så kan vi gå precis vid gränsen av Eldskogen, vi kommer vara ganska nära flockgränsen men det är snabbare. Jag vet bara inte om det finns byte och vatten där.

Hon funderade även hur det skulle gå för Malvado att ta sig till Öarna. Hon kommer ju klara det med vingarna men är det säkert att en eldvarg kan simma långt? Hon visste att eldvargar var känsliga för kyla. Hyzenthlay skakade på huvudet och bestämde sig att lösa problem när de kom istället för att noja sig över framtiden.

Hyzenthlay nämnde en flock i Kaiwood, och Malvado var väl medveten om vilken det var.
"TBB, The BloodBlooms", bekräftade han med en nickning. "Och ni har rätt, vi borde inte korsa deras gränser", fortsatte han sedan. Han visste väldigt lite om flocken efter Blossoms bortgång, och visste i princip endast vem den leddes av, och att de var minst lika galna som Devils.
Han suckade tungt.
"Men jag kan inte vända om och gå en sådan lång omväg, jag är ledsen. Devils är snabba, och jag borde fortsätta mot Lövskogen och Nordan så fort jag kan", svarade han till sist. Han uppskattade verkligen hennes förslag, och förstod att mat kanske kunde bli ett litet problem, men saken var ju den att det egentligen var det minsta av hans bekymmer just nu. Han hade mördare hack i häl som ville slita honom i stycken, han kunde inte riskera att ta en sådan omväg, de skulle bara fortsätta att följa dofterna. Han behövde sopa igen sina spår rejält, och Öarna kunde ge den chansen.

Hyzenthlay lyssnade nyfiket. The BloodBlossoms. Hon kunde minnas något sådant namn, hon har definitivt hört det förut men var inte så insatt i deras historia. Hon förstod att det skulle innebära risk att korsa väg med en hel flock på deras område men Malvado var övertygad om att det var viktigare att gå fortare, Devils skulle hinna ikapp de annars.

Fakargen nickade och fortsatte gå tillsammans med Malvado mot Kaiwood.

[AVSLUTAD]