Hanen granskade ovädrets och gudarnas skådespeleri.
Han gick fram till henne, en bit.
-Vi måste söka skydd, stormen är farligare än vad man tror.
Sa han och nickade bort mot ett sställe där de var ,ämpligast att söka skydd.

Demethra såg mot honom med en blick
som om något förändrats. Något mellan dem,
nått stort. Sen vände hon på huvudet mot dungen
bakom dem och nickade stumt.
-Vi måste neråt, om tornadon kommer över oss
sveper den allt, hennes röst var raspig och torr.
Hon slickade sig om läpparna med den sträva tungan och såg sig
om igen. Sen vände hon sig tvärt om för att gå och hitta en plats,
men mitt i svängningen hamnade hennes kropp rakt mot vinden,
så att hon tog emot så pass mycket vind att hennes kropp inte klarade det.
Med ett svepande ljud tappade hon taget om marken, hon hoppade upp för att liksom undgå fallet men då sveptes hon bara mer desto mer.
Utan kontakt med marken rullade hon genom luften förbi Crepsley och landade med en hård duns på andra sidan, farten hon haft fick henne att rulla runt några varv innan hennes kropp blev för tung för vinden att rulla. Hon slog ut en framtass som greppade gräset och väste efter luften som slagits ur lungorna. Gudarnas krafter spelade, och det värsta avr att inget kunde stoppa dem.

Då gudarna spelade detta skådespeleri mot Demethra travade han fram till henne och kollade på honan med sina ormiknande ögon.
"Allt väl?" Frågade han och vela hjälpa henne upp, men han visste inte om han skulle bli nekad till hjälpen eller inte. Så han stod kvar och beundrade denne vackra varginna.

Mödosamt och med rosslande andetag tog sig Demethra upp själv,
hon hade blicken vänd mot marken, rosslade mer.
-Okej,sa hon trotsigt mellan
andflämtningarna. När hon väl stod upp normalt
var pälsen tillrufsad och luggen uppfluffad,
den täckte väl hennes ögon nu. För nån
sekund kände hon sig ängslig, som barn på nytt.
Känslan försvann mycket hastigt när hon såg upp mot Crepsley.
-Helt okej, upprepade hon igen sen, mer
stadigt den här gången. Med raka steg började hon gå mot
skogsdungen igen, fler träd hade vridits av, en tunnare stam
med massor av stora löv som tog emot vinden som segel
rullade häftigt nerför backen, stannade upp och fortsatte sen.


|| i tornados i böcker och filmer brukade man ju måsta gå ner i källare och sånt vid tornadovindar? vad ska dom här göra, lägga sig platt på marken? ||

[Det låter som en bra idé :3]

Crepsley insåg att det inte skulle gå att söka skydd i skogsdungeln.
Så han lade sig platt ned på marken och hoppades på det bästa.
"Gör likadant som mig, orkanen kommer inte att kunnde suga upp oss"
Sade han till demethra, den vackra honan.
Sedan låg ha där, och hoppades på att detta skulle funka.

|| mmmm.......... .... ||

Demethra såg på hanen, försiktigt
och aningen osäkert följde hon hans
exemplar. Hon kände sig lätt och
farande. Det här kunde inte funka.
-Om vi stack härifrån?, föreslog tiken.
Hon var tvungen att höja rösten för
att höras över vindens muller.
Världen ville rasa samman,
iallefall var det vad den gav uttryck som.

Crepsley kollade på henne.

Sa han "Om du vill, så gör vi gärna det"och reste på sig.
Men vinden bröt ner honom till mark igen med en duns.
han bet ihop hårt och kämpade för att komma upp.
Sedan kollade han på honan och väntade.
Väntade på att hon skulle springa.

Om han bröts ner av vinden, vad gjorde då hon?
Blicken sökte hans, hon mötte den. Han väntade.
Tiken svängde fram huvudet och sköt ögonblickligen
ifrån med bakbenen i ett språng framåt. Bort.

Hon hoppades hanen följde med, han kunde inte ligga kvar.
I den häftiga vindens drag kände hon sig fri för varje språng
hon sträckte sig efter. Långt framför henne tog framtassarna vid,
greppade, drog kroppen framåt. Bakbenen drogs upp, mötte
frambenen och gick förbi dem på varsin sida, tog vid marken
där frambenen släppte. Greppade, sköt ifrån dit långt bakom.
Frambenen var framme igen.
Ett oerhört ljud någonstans långt bakom henne fick henne att stappla till.
Det vrålade som en björn på samma gång som den tjöt som en stucken gris,
öronbedövande. Hon fortsatte springa. Kunde bara hoppas att Crepsley var henne hack i häl.

Och det var han, hack i häl.
Hanen sprang inte fortare en damen framför honom.
Utan han lät henne springa först.
Crepsley kollade upp mot himelen
och såg hur fåglarna kämpade sig genom luften
sedan fölll blicken ned mot honan.
Menm han had sprungit snett då han kollat upp
och var nu påväg emot ett träd i full fart
Men som tur var han crepsley undan innan krachen
Han han ikapp Demethra.
Och sedan sprang dem vidare.

Känslan när varje led sträcktes ut var befriande
och hon hörde hanen ta vid bakom henne.
De skulle komma bort, de skulle bort.
Utan vetan om längd på deras språngmarch
kände varginnan vinden avta i styrka, det var inte
längre en frågan om den skulle lyfta en eller ej.
Mini-tornadon var på väg åt ett annan håll, skulle
plåga andra ägor och andra naturedjur.
Inte dem, iallafall inte idag.

när det avtagit stannade han till vid en sten grotta.
Han kollade på Demthra.
"Du ska veta att du är vacker, Demethra"
Orden bara slank ur honom och han log snällt.

Grottan han funnit var mycket lämplig, och som för att försköna deras miljö avtog vinden(?) vagt. Hanens ord klingade mot väggarna till hennes öron. Obekvämt svängde hon runt, gav honom ett rynkat uttryck. Det vred, det svängde. Hon svängde sig bort från honom och gick ut ur grottan.
-Det är lugnt nu. Jag kan gå, sa hon starkt och såg på hanen ett sista ögonblick. Sen vände hon sig bort igen och gick bortåt neråt i landet, mot Kwazatriskogens stilla kurrande läten och fuktiga marker.

han ryckte på axlarna. Var detta deras avslut? ja okej. Han sa inte mycket, utan kollade bara på henne då hon försvan.

|| AVSLUTAT ? ||