||Crepsley <=> Demethra ||

Duggregnet föll sakta ner, temperaturen betedde sig som om det var en ljummen julikväll.
Den mörkbruna pälsen låg prickad mot huden, öronen vinklades i lugn fart av och an för att ta in det viktigaste. Klarblå ögon blickade ut, marken var flat framför henne, kullarna vågade den sakta.
Trädsdungen var till hennes tur, tack vare den var hon inte alltför nervätt. Regn var inte hennes grej, inte alls. En svag vind påminde att det ändå bara var vår och drog genom pälsen och fick den tunna luggen att dras runt örat. Stilla satte sig varginnan ner och svansen drog hon intill tassarna.
Blicken fortsatte glida runt. Andetagen var jämna, nosen vibrerade sakta när hon vände huvudet mot syd därifrån hjortlukter kom emot henne. Hon klippte med öronen, vände blicken framåt igen.
Hennes tyngd vägde från den ena tassen till den andre, hon såg mot det andra hållet. Kisade med darrande ögonbryn för regnet som kom rakt på ansiktet nu. Hon svängde tillbaka huvudet för att kunna se normalt, såhär lugnt hade det inte varit på en stund. Flockmöten, skadade släktingar, möten hit och här. För en gångs skull kunde hon känna ro med att bara sitta. Såhär lugnt hade det inte varit på en stund.

Duggregnet förvandlades snart till spöregn och Crepsley gick med lugna steg genom skogen tills han kom ut på slätten. hanen stannade upp och öppnade munnen, den skära tungan fångade snappt upp de regndroppar som föll. han log och sänkte huvudet, stängde munnen och vädrade. Det mesta han kunde få känn på vad blöt mark och få bytesdjur, men också fanns det en doft av varg. En varghona. Crepsley började att gå igen med säkra steg, regnet avtog en smula och det började att dugga igen. Vädret var en underlig fråga, vart kom detta vatten ifrån? var gudarna arg eller ledsna? Som liten hade han hört att regnet var gudarnas tårar. En vacker bit. Men han hade ine riktigt trott på det, trottsallt så var det omöjligt att en gud kunde gråta så mycket. Hanen spände blicken, och sedan fortsatte han frammot.

Flera vindar drog, snart hade juli-värmen lämnat Numoorislätten, dragit sig
undan för kyligare vindar som förde med sig hårdare regn. Trots att varginnan
befann sig under skogsdungen vättes hennes päls till hälften, strilat i jämna strömmar
gick det längs hennes rygg ner. Vindarna förde med sig annat också- doften av varghane.
Demethra vände huvudet mot det hållet, spetsade öronen och koncentrerade blicken mot kullen därifrån hanen borde uppenbaras snart på lukten att märka.

|| *publiken drar efter andan* snart, snart så... ||

Crepsley var påväg emot en kulle, hans bestämda och ståtliga gång var koncentrerad. han var ju inte säker på om hon var i ett gott sällskap eller bara ond. Han fortsatte att gå. och sedan, gick han sakta upp för kullen, sedan stod han där, mitt på. Hanen blickade nedot och såg en varginna. och i hans förvåning, där han stod så ståtligt, kunde han inte slita blicken. detta var ovanligt hos honom, han visste inte vad det var.

||neeeeej va söööttt <33 ||

Demethra såg en flygande lugg (??) i vinden uppenbaras, sedan ett huvud, sedan resten av kroppen.
Vargen stannade upp och såg mot henne, hon rynkade ögonbrynen och stirrade tillbaka.
Hanen var vit med svarta ben uppstickande på nosen, svarta fåtala ränder över ryggen och svart svans. Underkäkens hörntänder satt utanför överläppen, som en kraftig oxe. Han var ståtlig, Demethra ryckte till sig svansen lite till.
Hon satt några sekunder, osäker om hon skulle vänta in hanen eller om hon borde gå emot honom.
Hans utseende var speciellt med betarna (??) på nosen och så, men det var något annat med honom. Hans sätt, Demethra var osäker. Mycket osäker.

Crepsley stod kvar på sin plats en stund inna han bestämde sig för att träda ned från kullen han stod på. Hanen rörde sig mjukt men säkert framot och blicken var fäst på denna hona.
Känslan inombords var främmande, mycket främmande för honom. En känsla han aldrig känt förut. Men han tänkte inte mycket mer på det och fportsatte gå mot varginnan.
"Var hälsad varginna" De orden lämnade han s strupe och han stannade bara några få meter från henne.

||Crepsley är kär, så vackert :'3<3||

||gullegull <3 ||

Demethra reste sig upp, trampade en extra gång med bakbenen, när hanen yttrade sig svängde hennes svans sakta från sida till sida. Hans ton fick henne att genast känna sig trygg, han kunde inte vara annat än äkta med sin utstålning.
-Var hälsad själv hanne, hon nickade stilla och kunde nätt och jämnt hålla tillbaka ett leende. Hon tog ett steg framåt, regnet som skvalade ner vätte halva hennes kropp som var blottad för himlen från skogsdungen. Hon mötte hanens blick med det tidigare tillbakahållna leendet som nu skymtades.
-Demethra, medlem av TBB, presenterade hon sig enkelt.

"Namnet klär dig" Crepsley's ormliknande blick granskade varginnan, hon var lik león han tidigare stred med för några fullmånar sedan. Han log, kunde inte hålla tillbaks ett leende.

Varginnans leende blev bredare, hade hon kunnat hade hon rodnat.
Hon sänkte blicken sakta till marken, för att sen höja den igen.
Svansen svängde sakta. Hanens ormliknande blick mötte hennes och
hon nickade stilla.
-Låt höra ditt då, manade hon mjukt.

Passligt nog sänkte regnet i styrka, lättade lite men inte så mycket att det bara duggade.
Det blev som ett lugnt sommarregn som stänkte ner, solen uppenbarades bakom hopen av molnen men gjorde ingen vidare ansats att visa mer, inte heller för att försvinna igen.

"mitt namn är Crepsley, MR Crepsley" Han tänkte fråga vad hon gjorde här, men det berör ju inte honom. Regnet avtog lite och han kollade upp mot solen som sakta trädde fram bakom målnen. Passande, även om han gillade regnet så var det inget vidare väder just idag.

-Crepsley..., upprepade hon efter honom,
som för att smaka på ordet. Hon såg mot en punkt
bakom honom log lite halvt igen.
-Vart är dina tassar på väg?

"jag vet inte, någonstans där jag kan få ro" Svarade han och slickade sitt nosparti. "Du själv"

Demethras nos vibrerade, vädrade efter lukter,
lugnt fnös hon ut luft efter en stund.
-Kan inte annat än säga detsamma,
nickade varginnan stilla.

|| ska vi drabba området lite 'Chaos' för att få något att hända eller nått annat.. annars tar det här rollspelet slut snart typ.. D; ||

(Jo det kan vi, annars blir det ingen action xD )


Crepsley log brett, och han satte sig ned. Han var ganska så säker i hennes närvaro. men det var han i allas, han hadde trottsallt snabba reflexer.
Han nickade åt hennes svar.
Himelen var fylld av svarta moln och det började att mullra i dem, regnet var doc bara dugg en så länge. Men oväder var på gång.

Demethra visste inte om hon kanske egentligen bara
borde svänga sig om och sticka. Det här mötet gick
åt fel håll, helt fel håll. Hans blick höll henne kvar
som en groda utan förmåga att hoppa.
Duggregn föll på hennes nos,
jämnförelsen med den hopp-löse grodan fick hennes
sinnen att riktas mot sin egna eldgroda. En mycket
svag viskning i hennes huvud gick genast upp i en ton
lik falsett när han insåg att han hade hennes uppmärksamhet.
Varginnan höll tillbaka ett fräsande ljud men gormade i huvudet åt
grodan tillbaka. Han vrålade på spanska om värdighet och ondomens gränser.

För en annans öron hördes inget ljud, detta pågick endast i ett samtal mellan
Demethra och hennes Infernokraft i form av en eldgroda som tilltalade henne med
hjälp av hennes tankar. Duggregnet övergick nu till ett regn som smattrade mot skogsdungens lövverk.
Demethra blev då medveten om vädrets plötsliga ändring och så upp mot himlen.
Kolfärgade moln i olika toner rördes snabbt över himlen, Demethra vände blicken ner mot Crepsley, hennes tunna lugg slickades neråt längsmed pannan och sen nerför ansiktet åt sidan intill ena ögat. Varginnan öppna munnen utan att höja på överläppen och spetsarna av hörntänderna syntes enkelt blottade till hälften.
Hon hann inte yttra ord, hann inte yttra ljud- innan himlen slog sig samman och brakade loss i en gäll knall som skar i öronen. Storväxta koppsvarta korpar skriade hest med ett ljud som gled över marken långt åt alla håll när de skräckslagna rusade upp från sina busksnår.
Efter knallen följde ganska direkt en ljusstråle från himlen som gick tvärsöver himlen och lyste upp det dunkla skenet på marken. Blixten lyste upp Demethras ansikte och blixten avspeglades i hennes ögon. Hon tog några steg bakåt och sänkte huvudet, öronen åkte bakåt och raggen restes men inget ljud undkom henne.

Detta kanske var fel tillfälle men han log gillande då detta lilla skådespeleri uppenbarade sig. Crepsley tog ett par steg till frammot emot Demethra och blickade upp över ovädrets raseri. Hans ormliknande ögon granskade ovädret så gillande att dem knappt vela släppa taget om de vackra, men dödliga, blixtrarna.
Det tog inte lång tid för ens blicken sänktes och Han kollade på henne igen.
Inga ord lämnade hanens hals, men han kunde med blicken fråga så pass väl om allt var som det skulle.
Men med hans sneda leende kunde man knappt tolka om det var sarkasm eller allvarligt i hanens blick.

Demethra mötte Crepsleys blick och rynkade ögonen,
han såg gillande ut, som om han var nöjd med situationen.
Var det här ovädret hans idé? Lät han sina krafter spela
och låtsas som om det var ett normalt åskväder?
Hans flin såg sarkastiskt ut (Deme anser det) och varginnan
tar ett steg bakåt från hanen när han kommer framåt.
-Njuter du av ögonblicket? hennes ton
var hård och direkt ogillande. Hon ville ge honom en blick
av avsmak mot hans lilla trick men förmådde sig inte till det.
Rakt ovanför dem smällde det öronbedövande till igen,
himlen lystes upp på samma gång av blixten, åskan
var ungefär rakt ovanför dem nu.
Vindarna tog i och fick tunna ostadiga träd att nästan
ligga längs marken när de böjde sig med vinden,
vårens fridfulla uppväxt var som bortblåst.

Crepsley lyssnade till varginnans ord
"Jag njuter alltid av detta slags väder"
Det fick bli hans svar, regnet piskade på honom
och han kände sig lättad
Detta väder var underbart
Rent utav himelskt!

Skulle han fört fram vädret
bara för sin egen njutning?
Demethra rynkade ögonen mer
och böjde bak huvudet, osäkert.
Vindarna fortsatte att tillta, mer och
mer för varje stund som gick.

Andfåglarna som kommit till
vårens ära. Som de flyttfåglar
de var, hade fått sina ungar.
För inte länge sen lämnade de
sitt skyddade bo. Nu när
de var på väg tillbaka dittåt
i snabb takt med sin mor
fick de uppleva den rivande
vinden. Den tog brutalt
tag i en av dem, svängde hans
hjälplösa kropp upp och ner och
fick honom att rulla över marken,
likadant hände de andra och som
små brunspräckliga bollar rullade
de över marken. Mamman var
orolig, kväkte skyddande och försökte
samla dem, även henne vräkte vinden.
Fick henne att fall omkull, hennes fjädrar
protesterade och hon fällde ut dem i försök
att lyfta, det blev värre. Vinden tog
i vingarna och fick henne att lyfta från
marken och föras några meter bort.
Vinden var inte snäll mot de små,
tog ingen hänsyn.

Demethras päls vände sig fel, drog för att få följa vinden, släppa.
Slättarna var öppna och vindarna drog som dom ville däröver.
Den var snabb, och hård. De nyspruckna löven på träden
släppte tillvisso och fladdrade vilt med vinden. Grenar bröts av,
tunnare som grövre. Gudarna ville inget gott till deras plats,
Gudarna måste ha ondom i sinna sinnen när de lät det fara ut.
Inte bara här, över helheten.

|| Tornaaade på inväg ||

Han hade sina ögon fäst på henne, och han tog ennu några steg fram.
Han sa inget, bara stannade några få meter bort.
Vinden slet och drog i hans päls, och det kändes skönt.
"Gillar du inte vädret?" Frågade han med ett snett leende.
ett snällt snett leende.

Varginnan såg på honom, innan hade han
nästan verkat bli en självisk och slug varg
men nu ändrade han ställning igen till
det snälla som hon mötts av till en början.
-Inte om det tilltar, svarade
hon spetsigt. Utan att vara varken ogillande
eller vänlig. Hon visste inte hur hon skulle
tampas med denne. Han var speciell.

"På så vis, själv älskar jag oväder"
Han granskade henne,
han kunde inte låta bli att göra det.
Hon var så vacker.

Demethra försökte koncentrera
sig på vad han sagt, och inte
att han höll ögonen över henne
hela tiden. Där hon satt bytte hon
tyngdpunkten från höger sida till den
vänstra, efter en stund tillbaka igen.
Otåligt.
-Mm, vad gör att du tycker om oväder då?
frågan var aningen distraherat men
med tappra försök att hålla en konversation
som var någorlunda normal.

Som för att bekräfta att Demethra tidigare sagt
att hon inte gillade om regnet och vinden tilltog
ytterligare, tilltog det nu. Crepsley och Demethra
kunde betrakta en mörk uggla försöka färdas genom vinden,
men istället för att ta sig framåt färdades fågeln
bakåt mot sin vilja. Den kämpade hårt med kraftiga
och snabba vingslag omvartannat men den började
aldrig komma framåt. Som det ståtliga djur ugglor var
vägrade denne att ta sig till marken och gå för
att ta sig dit den ville. Istället kämpade den ytterligare
en stund men när den sen var tvungen att ge sig och
sluta så hårt med vingarna tog vinden tag i den och
han tumlade bakåt i snabb fart. Skickligt återtog fågeln kontrollen
men tog sig snabbt neråt mot några höga tallar som stod
ensamma. I en av dem satte ugglan sig med sin uppburrade
fjäderdräkt och försökte oberört finkamma fjädrarna, även
om vinden tog i så att de väldiga träden lutade kraftigt.

Ugglor hade alltid varit några som Demethra betraktade och
lät sig imponeras av. De var ståtliga djur, ville inte visa sig sårbara.
Demethra log tröstande mot ugglan även om den varken såg
henne eller visste att hon betraktat denne. Det var en fin fågel.

|| alltså här ska det snart bli RIKTIG tornado, snart.
Duvet en såndär som lyfter hus? Jepjep ||

Vinden slet och hadde sig med Crepsley's päls, det här var för mycket.
Visst älskade han regn och åska, men vinden, var inte uppskattad.
hanen harklade sig och granskade ugglan som kämpade av allt han var värd.
Och blicken sjönk åter igen till honan som värkade förtjust i ugglan mer än vad han var.
"Den är farchinerande" Svarade han kort och satte sig ned.

Demethra öppnade munnen för att svara,
men i samma stund brakade det till bakom henne.
Ett av de lite stadigare träden i skogsdungen bröts av,
en av de äldre med hårdare stam som inte ville låta sig böjas
lika väl som de små som hade stammar som gummi. Med en duns
landade kronan mot marken, tio meter ifrån dem. Demethra steg
upp, piskade med svansen och vände automatiskt blicken mot
Crepsley. Hon skämdes för det och hon hatade det. Skulle hon varit
själv här hade hon helt enkelt sökt skydd på egen hand. Men nu kollade
hon mot Crepsley, hon kände sig handikappad.