Den lilla tiken vandrar åter denna dag över Numoorislätten. Solen står högt på himlen och det höga gräset frasar mjukt när hon går igenom det. Ännu är hon inte så hög. Hon kan enkelt gömma sig i det höga gräset. Och pälsen ger ännu ett relativt bra kamouflage även om den har mörknat och tecken börjar framträda. Hon är inte den lilla fula bruna valpen längre. Hon är en gänglig och långbent ungtik med päls som inte verkar veta vad för färg den ska ha. Den skiftar i brunt och i mörkare nyanser. Tecknena har däremot blivit ljusare. Tre sträck över baken, och svansen ser randig ut. Även ljusa ringar runt benen. Men ännu är de i nära nyans med övriga pälsen och man kan bara ana hennes kommande teckning.

Tänk om hon kunde bli vacker när hon blir äldre. Eller om hon alltid ska vara den lilla fula ankungen. Undrar varför de säger att ankungar är fula. Hon rör sig med en smidighet och elegans som egentligen kanske inte passar henne. Men den är medfödd och något hon inte tänker på. Öronen står spetsade på huvudet och vid varje steg hon tar känner hon jorden under sig. Känner vibrationerna från hovarna på bytesdjuren en bit bort. Hon vet exakt var de befinner sig. Hon skulle kunna sluta ögonen och helt lyssna till jorden och ändå veta precis var hon är. På senare tid har hon börjat komma närmare sitt element. Hon kan höra jorden viska till henne. Men det är inte i ord. Det är mer komplicerat än så.

De små nätta tassarna placeras självsäkert på marken när hon går. På den här slätten känner hon sig säkrare än i Kaiwood. I Kaiwood måste hon nästan trippa på tårna för att hålla sig väl med alla. Och inte tänka på allt det hon tänker fritt på här ute på slätten. Hon måste vakta sina tankar i Kaiwood. Man vet aldrig vem som tjuvlyssnar. Är det en sak hon är säker på så är det att hon inte ska dö i Kaiwood. Det är heller inte där hon vill leva. Men hon tvingas till det. För hon kan inte sticka. Inte än. Vart skulle hon ta vägen?

[PAX TILL RIQUEZA]

De varma uppåt vindarna som steg upp från slättens marker gav den rätt stora hanens vingar de lyft han behövde för att lätt kunna glida en bra bit ovanför marken. Hans skogsgröna ögon betraktade landskapet som flöt förbi under honom. Han ahde flugit många mil denna dag och de började kännas i vingarna trotts att vindarna gav bra luft. Stundvis var han dock tvungen att använda ren styrka för att hålla sig flygande.

Tankarna i hans huvud gick från de ena till de andra. I dag var en bra dag. Drömmarna hade varit lugna och tankarna föll inte på händelsen för så många år sedan. Dessa minnen förföljde honom även om det var så många år sedan det hände. Hemska minnen, blodiga minnen. Han sökte svar på de frågor han hade men ännu itne funnit svaren. Han sökte också en plats där han kunde höra hemma. En plats han kunde och vågade kalla för hem. Ännu var han fri som fåglarna han delade himlen med men med friheten kom även ensamheten och ofta kom de dystra mörka tankarna.

Han flög lugnt över slätten då en rörelse fångade hans uppmärksamhet. De gröna ögonen fokuserade på vad det nu var och han vek in vingarna något och svepte ner mot marken. Hans ljusa tassar tog mark ca 10 meter framför vad det nu var han sett och han vek smidigt in vingarna mot kroppen. Kände sig smått osäker på marken då han kände sig klumpig och osmidigt jämfört med att vara i luften. Nu stog han gock på den gräsiga slätten och de skogsgröna ögonen letade sig åt de hållet han hade sett något. Han hade gissat på att det var en varg annars hade han nog försökt fälla det om det varit ett byte men doften hade avslöjat att det var en varg.

Hon var inte säker på vad det var. Men skuggan som föll över henne för ett ögonblick måste ha tillhört något stort och luftburet. Finns det så stora fåglar? Hon hukar sig av ren reflex och öronen lägger sig mot nacken. Förhoppningsvis skyddar det höga gräset henne och hon kan undvika att bli någons byte. ... Men när de tankarna korsar hennes hjärna reser hon sig morskt upp och spetsar öronen. Hon tänker inte dö som en räddhare. Ska hon dö så ska hon minsann slåss för varenda blodsdroppe. Vibrationerna i marken talar om för henne att det där, vad det än var, stora flygande grejen har landat. Bara några meter framför henne. Den lilla tiken kikar upp över grässtråna och öronen ligger ut åt sidorna. Sedan spetsas de snabbt när hon ser att det inte alls var något mystiskt flygande vidunder utan en varg. En hane. En rätt stor hane. Men nyfikenheten griper tag om henne som den så ofta gör. Men att vara på sin vakt mot främlingar är även det något hon håller hårt på.

Hon tar några steg fram. Stannar igen. Gräset viker sig för henne. Hon stirrar över grässtråna på vargen som står där framme.
"Vem är du då?" Säger hon och lyckas få rösten att låta rätt morsk och säker. Men hela effekten dras ner i och med att hennes röst ännu är outvecklad och rätt pipig. Men hon är inte så liten som hon ser ut. Den långa svansen hålls över marken. Sveper ringlande bakom henne. Hon har en överrörlig svans. Ett arv från modern. Det ska ge bra support uppe i träden. Men hela den där trädklättringsgrejen sitter inte riktigt för henne ännu. Men hon övar så ofta hon får chansen. Och några få gånger lyckas hon faktiskt komma upp. Men hon måste lära sig att göra det mer elegant. Hon liknar mer en sprattlande fisk när hon försöker klättra upp i träd. Ingen vacker syn direkt.

Blicken hålls fäst på hanen. Blicken är blandad med nyfikenhet och misstänksamhet. Och som vanligt när hon möter på flygare så kan hon inte låta bli att avundas deras vingar. Deras frihet. Hon höjer lätt lite till på huvudet så att nosen och hakan även de är över grässtråna. Varför ska gräset här på slätten vara så högt? Men hon trivs ändå här.

Han såg snart ett avrghuvud sticka upp ovanför grässtråna så han klippte lite med öronen och kände värmen som steg från marken. Vingarnas mjuka fjädrar rasslade lite lätt då han lade dom tillrätta på ryggen för att sätta sig ned. De skogsgröna ögonen betraktade den unga vargen. Han såg nu att det var en ung varg, yngre än honom men troligen inte mer än några år yngre. Öronne klippte och han lade huvudet lite på sned. "Vem är du?" kom frågan från tiken och han klippte lite med öronen. Den frågan var så vanlig men än dock så svår besvarad. Kunde man med ord säga vem man var eller var det något vargen fick lära själv?

"Vem jag är... Det får du nog avgöra med tiden amiketo" Han klippte till med öronen och rätade på huvudet. "Men mitt namn är Riqueza, Riq räcker dock gott att kalla mig" Han hade en rätt tydlig brytning då han talade även om han talade språket flytande. Dock alde han iblad till ord på sitt modersmål. "Vad må ditt namn vara amiketo?" Han hade mött få vargar i detta land även om han hållit sig på avstånd, lyssnar och lärt sig språket och seder om landet.

(amiketo = lilla vän)

Hanen talar med en klar brytning. En främling som inte kommer från landet? Wami själv är född i Numoori. Född i Kaiwood. Numoori är allt hon känner till. Ändå är det så många platser hon ännu inte har besökt. För hon har inte vågat vara borta tillräckligt längre från reviret. Men utflykterna blir fler. Och längre. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud och det rycker lätt i nosen när den filtrerar alla dofter runt omkring. Jorden viskar till henne.

Hanen presenterar sig. Han har ett vackert namn. Hon tycker det. Det har en fin klang. Riq. Hon flinar lite lätt mot honom när han frågar om hennes namn.
"Inte heter jag amiketo i alla fall". Svarar hon honom med en lätt retlig ton. Hon vet inte vad ordet betyder. Det är bäst för Riq att det inte är något elakt... Eller nedvärderande. Är det något Wami inte gillar så är det kommentarer som syftar på hennes storlek. Bara för att hon är förpackad så så är hon inte liten. Hon ska allt visa dem.

"Du kan kalla mig Wami". Säger hon sedan. Med sin lätta pipiga stämma. Hon tycker verkligen inte om hur hon låter. Varför kunde inte hon få en vacker och behagfull stämma? Fast å andra sidan skulle det nog bara te sig komiskt.

Hon presenterar sig alltid med sitt smeknamn. Som faktiskt är en del av hennes hela namn. Men hon använder sig sällan av sitt hela namn. Kaiwami. Det låter som att hon är född till att för alltid vara fast i Kaiwood.

Hanen kände sig inte helt avslappnad på marken men visade inte utåt. Han kände sig stor och klumpig jämfört med den smidiga mindre tiken framför sig. Hon ahde ett säreget utseende och en väldigt personlig röst. Han själv talade med en ännu inte fullt utvecklad röst. Man kunde höra att det fattades lite djup i den. Han var trotts allt inte helt och fullt vuxen ännu. Han lyssnade till vinden som fick gräset att bölja och rassla på ett mjukt och behagfullt sätt.

Han lyssnade till då hon talade och hörde på henens tonläge att hon inte gillade ordet. Kanske för att hon inte förstod innebörden av det. Meningen med att lägga till det ordet. Han tippade huvudet lite på sned och vinden fick hans gyllene lugg att svaja mjukt. "Ta inte illa upp för amiketo... Det är ett ord vi anväde i min hemflock bara" Han vände bort huvudet snabbt. Tankarna på hemflocken fick fram de hemska minnena. Han var bara tvungen att resa sig upp och skaka av sig. Fällde ut vingarna för att åter lägga dom mot kroppen. Dock förblev han stående nu.

Hon presenterade sig med ett namn, Wami, men han anade att det inte var hennes fulla namn. Dock verkade hon inte vilja avslöja sitt hela namn för honom och han tänkte inte pressa om det. Wami dög gott för honom. Han hade något att kalla henne nu. "Bela nomo por bela knabino" Han sänkte lite på huvudet i en vänlig nick och log lite finurligt. Hon skulle nog inte förstå vad han sade och kanske avr det lika bra det. "Trevligt att råkas Wami"

(bela nomo por bela knabino = fint namn på en söt tjej)

Svanstippen rycker till bakom henne. Det roar henne faktiskt att hanen verkar tro att hon tog illa upp av ordet han verkade kalla henne. Då har hon förmodligen lyckats få honom att fatta att främmande ord inte uppskattas då hon inte förstår dem.
"Inte alls". Säger hon och sätter sig ner med en smidig och elegant rörelse. Även den smidigheten och elegansen omedveten. Hon ser inte sig själv som något sådant.

Men sedan talar hanen fler ord på det där främmande språket. Öronen lägger sig mot tikens nacke. Inte för att visa aggression eller irritation. Endast oförståelse. Hon gillar inte att vara oförstående. Att inte fatta vad det handlar om. Hon vill ha koll. Veta vad som händer omkring henne. Hon gillar inte att stå handfallen och bara låta sig dras med. Men det är ändå något hon måste leva med. För det är en del av hennes vardag. Hon är van helt enkelt. Men det betyder inte att hon gillar det. Och hon tänker heller inte bli någon som är helt uppslukad av sig själv och ska ha sträng kontroll. Hon vill bara bli respekterad som en jämnlike.

Hanen säger sedan att det är trevligt att råkas. Hur vet han det? Det här mötet har bara börjat. Borde inte det vara något man säger när mötet är slut? När man bestämt att gå skilda vägar igen? Wami vet att det är mycket hon inte förstår. Det betyder inte att hon inte kan utforska det. Men hon låter det vara.

"Riq, jag skulle uppskatta om du talade på ett språk som vi båda förstår... Eller i alla fall översätter efter bästa förmåga". Öronen spetsas på hennes huvud. Hon ser på hanen. Hon försöker inte få sin vilja igenom. Hennes röst låter inte kommenterande. Mer lätt och lugn. Inte frågande heller. Kanske lite bedjande. Men inte vädjande. Hon studerar hanen. Studerar hans vingar. Om hon ändå hade vingar. Men hon trivs på marken. Det är på marken hon kan konfrontera sina problem.

Han betraktade tiken. henens kropps språk, henens rörelser och lyssnade till hennes tonläge. Att övergå till sitt modersmål var en sak han gjorde ibland omedvete. Och att formulera de orden han sa på detta språk. Ja de skulle inte vara passande. Han förstod att hans modersmål inte var uppskattat och på sätt och vis hade han förståelse för det. "Jag ska inte tala mitt språk om jag inte kan översätta". Han nickade lite och satte sig åter ned.

Att stå så här öppet på slätten och känna de varma uppåtvindarna var lite påfrestande för denna hane men samtidigt avr det en chans för honom att lära sig mer om landet och dess invånare. Kanske var detta det ställe han skulle spendera resten av sitt liv på. Han betraktade tyst tiken en stund och öronen klippte på hans huvud. De skogsgröna ögonen mötte lugnt hennes blick. "Berätta Wami, du är född här?" Han föröskte att inte bryta så mycket och komma på rätt ord men det var inte det lättaste alla gånger då han inte talat så ofta med vargar från detta land.

"Det skulle uppskattas". Svarar hon honom med en lätt nick. Och det skulle det. Det låter hon honom även veta på sätter hon uttalar orden. Hoppas han förstår det i alla fall. Wami är inte alls som den flock hon är född i. Hon har aldrig varit som de. Aldrig kunnat se sig som någon som de. Därför har hon alltid känt sig vilsen. Alltid sökt sig bort från skogen och den uppskattning hon aldrig sett skymten av. Det är inte där hon hör hemma. Hon tycker om att möta nya intressanta karaktärer. Studera alla hon möter och lära sig mer. Hon har aldrig sett nöjet i att sätta tänderna i alla hon möter. Eller se minsta pik som något personligt som triggat igång aggression. Hon är inte sådan. Vill inte vara sådan. Hon tycker att alla borde behandlas lika. Alla borde behandlas med respekt. Det är det hon försöker tillämpa på alla hon mötes. Såklart uppskattar hon ibland ett gott munhuggeri med någon annan som kan kaxa. Men Wami är rätt bra på att känna av stämningen. Och föra sig därefter.

"Ja, jag är född här". Svarar hon honom.
"Inte på den här slätten. Men i det här landet". Hon fortsätter att studera hanen. Riq.
"Var kommer du själv ifrån? Jag antar att du inte kommer härifrån". Hon ger honom ett lätt snett leende. Tungspetsen syns för någon sekund mellan läpparna och huvudet tippas lätt på sne en aning, men även det bara för en kort stund. Sedan rätar hon på nacken igen. Släpper inte Riq med blicken. Lyssnar till jorden. Till vibrationerna. Hon känner allt runt omkring. Allt som befinner sig på marken.

Han nickade då hon sade att det uppskattades om han höll sig till detta språket och inte sitt modersmål. Han borde se detta som en stor chans att träna sitt språk och utveckal det. Dock saknade han sitt hem samtidigt som han kände en stor fruktan att återvända dit. Då tiken åter började tala lyssnade han till hennes ord och till hennes kropps språk. Hon frågade vart han kom ifrån då såg m,an tydligt hur han stelnade till. Han vände bort bliken och funderade en stund.

Då han väl vände tillbaka blicken till tiken hade han fått en stor sorg i blicken. "Mitt land ligger långt ifrån detta land... Jag tror inte någon finns kvar där nu" Han hade sett sjukdomen härja i landet. Både vargar och andra djur hade drabbats av den. Galenskapen, blodtörsten. Till och med fredliga gräsätare hade drabbats. Han rös och sträckte lite på vingarna så fjädrarna rasslade mjukt mot varandra innan han åter lade vingarna tillrätta. "Jag flydde landet.. Söker svar" Han såg upp på den blå himlen. Klart blå avr den med några få enstaka vita ulliga moln. Han slöt ögonen. Föröskte förtränga de hemsta minnena. Det var så pass starka minnen att han nästan kunde känna den metalliska doften av blod och den sura doften av tarmarna som hängde ur buken på vargarna. Han skakade på huvudet. Varför kunde han inte bara låta dessa minnen sjunka undan och inte vara så starka. Skakade på huvudet. Det var en underbar dag, solen sken och gav sådana underbara uppåtvindar som han snart skulle följa, han hade mött en än så länge trevlig tik att tala med men ändå så fördunklades dagen av de hemska minnena.

Hon lyssnar på honom. Ser på honom. Studerar honom. Öronen klipper till på huvudet och spetsar sedan mjukt framåt igen. Var han kommer ifrån verkar dra upp mörka minnen. I alla fall får hon det intrycket av honom. Det verkar vara något han verkligen kämpar med. Brottas med. Hon har förmodligen inget med det att göra. Det verkar plåga honom att tänka på vad han nu tänker på. Öronen lägger sig bakåt men spetsas snabbt igen.

"Jag hoppas att du finner svaren du söker". Säger hon och ger hanen ett lätt uppmuntrande leende. Med sina ord tyder hon även på att hon inte tänker fråga mer om det. Om det plågar honom så. Hon vet inte vad han varit med om. Det är inget hon har med att göra. Vill han dela med sig av det är det upp till honom själv.

Den långa överrörliga svansen sveper mjukt bakom henne och gräset böjer sig för den. Hon står stadigt kvar där hon står. Blicken fäst på hanen. Nyfikenheten kliar inom henne. Men hon måste tygla den.

Han skakade åter på huvudet och lyckades trycka undan minnena tillfälligt. Men han hade sina aningar om att de skulle hemsöka hans drömmar i natt. Han skulle inte få den vila han behövde. Som så många andra nätter skulle han vakna skrikande och 'kallsvettig'. Han studerade tiken och då hon talade och gav honom de lilla leendet så kändes det något bättre. Kanske skulle han finna svar, kanske skulle han inte finna svaren. de skulle plåga honom hela livet men kanske skulle han med tiden lära sig leva med dessa minnen.

Han svepte med blicken över slätten och sedan föll den på tiken igen. Hon var för honom rätt annorlunda med den långa svansen och hennes färger även om de var rätt matta. "Trivs du i detta land Wami?" Kanske en dum fråga då hon var född här men han undrade om hon var nyfiken av sig. Ville se mer av världen. Han var nyfiken på hur hon tänkte och tyckte. Hon hade fångat hans intresse och det gav honom annat att tänka på, annat än sitt sökande och sina minnen.

Hon ser nog antydan av en viss lättnad lägga sig över hans anlete. Men det kan vara hennes ögon och hjärna som spelar henne ett spratt med. Får henne att tro att hennes ord hade någon som helst form av inverkan på honom. Skulle det påverka henne på något sätt om hennes ord inte hade någon inverkan alls på honom? Förmodligen inte. För hon vet att man inte kan ändra på någon annan. Inte på något sätt.

Hans fråga får henne att börja fundera lite. Tänka. Trivs hon i detta land?
"Det är ännu många platser jag aldrig besökt. Tyvärr är min vandringsyta begränsad. Men nog vill jag upptäcka så mycket som möjligt. Hittills finns det bara en plats i detta land jag inte tycker om. En plats som jag inte trivs på. Och det är den plats jag tvingas kalla hem". Blir henne svar. Det är ett ärligt svar. Kanske inte direkt svar på hanens fråga. Men ett så ärligt svar hon kunde uppbåda. För hon kan inte direkt svara på hans fråga. För som sagt är det så många platser som ännu för henne är outforskade.

Riq lyssnade till tikens ord, lyssnade både till orden och vilken innebörd de kunde ha. Han undrade varför hon inte trivdes i sitt hem. Han undrade lite smått varför hon inte trivdes där men tänkte inte pressa henne på svar då hon inte hade sagt det nu. Alla hade man olika anledningar till varför man inte trivdes. Han hade till och med flytt sitt land för sjukdomen som härjade i landet. På vägen hade han dock lärt sig mycket om världen, om gudarna och att de trotts allt tillbett samma gudar men under andra namn i sitt hemland.

"Det finns mycket att se i världen, både trevliga saker och otrevliga. Man kan lära av dem" Han suckade kort till. Hans vandring hade varit lång och den var ännu inte över. På sätt och vis ville han bara hitta ett hem. En plats där han kunde känna sig trygg.

Hon nickar åt hans ord.
"Sant". Svarar hon honom. Nog vet hon att det finns trevliga och otrevliga ting i världen. Dock är hon lite tveksam på om det verkligen kan vara värre än i Kaiwood.

"Jag vill bort. Finna en plats för mig. Där jag kan trivas. Och där även andra kan trivas. Jag har funderat på hur det skulle vara att själv ha en flock. Ingen flock där alla ser ner på varandra och där varje dag är en kamp. Utan alla ställer upp för alls. Alla respekterar alla och alla är varandras jämlikar. Där man alltid vet att man har någon som stöttar en i ryggen. Om man faller finns det alltid någon där som hjälper en upp". Hon sätter ord på sina tankar. Det känns lite fånigt att berätta det här för Riq. De har ju just mött varandra. Men hon kan inte hjälpa det. Hennes tankar virvlar runt i hennes hjärna och hon vet inte ut eller in.

Han lyssnade noga till hennes ord. Hennes tankar kring en flock och dessa tankar fick honom att rygga lite. Tankarna på en flock. På vänner och familj som slet varandra i stycken. Han skakade på huvudet gång på gång."Nej... Nej.." Han ryggade undan mer. "Ingen flock... Bara sorg" Han såg bort från henne. Bilderna blixtrade igenom hans huvud, doften av blod och sjukdom letade sig in i hans nos fast det inte fanns något som gav ifrån sig doften.

Han hatade dessa minnen. Ville bara riva ur dem ur sitt huvud. Ville inte se mer hur alla dog, hur galenskapen tog över. Han såg dem inte längre som vänner, som familjen. De var bara onda ting nu. Endast hans mor fanns där och även minnena av henne var fördunklade av blod. Plötsligt bara kastade han upp huvudet mot skyn och gav ifrån sitt ett vrål "Tial dioj? Kial vian koleron?" Han sänkte huvudet och skakade i hela kroppen. En flock? Ett helvete.

Lika snabbt som detta kom över honom kom han på Wami. Han vände blicken mot henne. Skakade på huvudet. "Bedaŭras... Förlåt" Han Började backa undan. Borde lämna denna plats nu. För många minnen letade sig fram nu. Han var en skadad själv. "För många minnen" Mumlade han bara fram.

(Tial dioj? Kial vian koleron = Varför gudar? Varför ert vrede?)

Hon visste inte hur hon skulle reagera på hanens reaktion på hennes ord. Eller på något hennes ord framkallar. Hon får i alla fall den uppfattningen. Men hon förstår inte. Men kanske har inte Riq haft det så lätt han heller. Hon tippa huvudet på sne. Kan bara se på Riq's utbrott eller vad man ska kalla det.

När han sedan lugnat ner sig mummlar hon lätt.
"Jag vet inte vad du gått igenom. Men jag får en känsla av att du heller inte haft det vidare bra". Wami vill inte stanna i Kaiwood. Vill inte stanna i en så kallad familj som utan att blinka skulle kunna slita varandra i stycken för minsta avvikande tanke. Så länge hon stannar där är hennes liv i fara. Men vad hon än gör kommer hennes liv alltid att vara i fara.

Han skakade på huvudet. Visste inte vad han skulle säga. Det avr länge sedan han känt så starkt över detta. Wami hade bara berättat om sina tanakr, om sina drömmar. De lät ju bra om man ville ha en flock. Men skulle sjukdomen komma till den flocken också? Bättre att hålla sig på avstånd från flcokar. Kanske var det han som drog med sig sjukdomen.

Den skogsgröna blicken föll på tiken och han suckade. "Både ja och nej..." Han visste inte hur han skulle förklara. Han ahde haft ett underbart liv fram till vansinnet drabbade flocken. Hade levt helt normalt. Sedan förstördes allt. För en liten valp var det en fruktansvärd syn att se flcoken slita varandra i stycken och se galenskapen i vargarnas ögon. Vissa saker ska inte en så ung varelse behöva bevittna.

"Mycket hände på kort tid... Många liv gick förlorade" Han suckade tungt. Ville inte besvära denna tik med hans bördor. Ville inte avslöja för mycket. Kanske hon skulle se honom som besmittad av sjukdomen även om han inte hade visat några symptom på den.

Hon tippar huvudet på sne. Studerar honom. Hon kan inte hjälpa att bli nyfiken. Men hon om hon frågar skulle han förmodligen bli galen igen. Hon rätar på nacken och öronen klipper till på hennes huvud innan de spetsas framåt igen.
"Själv har jag fått kämpa sen dag ett. Som minstingen och den som tillsynes helt saknar talang var jag inte mycket värd för någon. Speciellt inte i mors ögon. Min syster fick all bra träning. För hon var den talangfulle. Den som var lik mor. Jag och min bror hade det tuffare. Men min bror hade i alla fall lättare för att lära sig själv. Jag kan inte ens klättra i träd än. Och mina krafter är heller inte särskilt starka".

Hon fuktar nosen och ser på Riq. Kanske om hon berättar om sitt liv så kanske det är lättare för honom att berätta om sitt. Om han vill.
"I flocken jag är född i känner det att man hänger med från första stund. Annars får du inga förmåner alls. Och du är med för livet. Du måste vara lojal mot flocken. Mot din familj. Minsta avvikande tanke och du klassas som förrädare. Och förrädare straffas med döden. Skulle jag försöka fly från dem skulle de aldrig ge upp. De skulle jaga mig tills de hittat mig. Och får de tag i mig sliter de mig i stycken". Hon suckar lätt.

"De är blodtörstiga bestar. De skulle inte tveka att slita varandra i stycken om det hotade familjen. Flocken. Jag vet inte ens om någon kan lita på den andre. Det finns endast respekt för de som har hög rang. Jag antar att jag har väldigt låg rang. Lägre än smutsen på marken. Att min mor var beta har ingen betydelse. Alla får klara sig själv".
Hon har inget emot att tala så här om flocken.
"Bara genom att tala så här om dem riskerar jag mitt liv". Avslutar hon och ser på Riq.

Han hade nästan täntk ge sig av då hon började tala. Han lyssnade uppmärksamt på henne. Lyssnade till varje ord. Undrade lite varför hon berätatde om sitt liv. Kanske hade hon haft de svårare än han trodde. Det hon berättade fick hans minnen att rusa men han skakade kort på huudet. koncenterade sig på hennes ord.

Då hon talat klart såg han på henne med öronen lite vikt bakpt. "Ni har levt ett tungt liv amiko" Han suckade lite. Han hade råkat ut för något som satte sina spår. Levt ett lyckligt liv för att sedna allt skulle rasa samma. Han slickade sig nsabbt om nosen och såg ut över slätten. "Jag levde i en... flock. Levde som valp. Mor, far och syskon." Han ahde svårt att tala. Svårt att sätta ord på händelsen. Han drog ett djupt andetag och slickade sig åter om nosen. "Jag var... valp då de hände. För ung. Vansinne drabbade dom, smittan" Han slöt ögonen. Han ahde aldrig sagt något om detta till någon. Hade aldrig talat högt om händelsen. "Familj, vänner, anföll varandra, slet i varandras kroppar. Blodtörst" Han stakade sig på orden. Man kunbde tydligt se hur jobbigt det var för honom att tala om det. Kroppen darrade vagt, de tyckte i svansne på honom och blicken flackade lite.

Han blev tyst och vände ned blicken mot sina tassar. Slutade tala. Kunde nästan känna smaken av de metalliska vargblodet , den sura doften av uppslitna bukar och den fräna doften av sjukdomen, vansinnet. "Deras ögon, tomma svarta hål. Inte där längre. Far dödade valpar, alla utom mig. Mor skyddade mig men dog av skador. Jag blev ensam kvar." Han skakade på huvudet. "Ensam, liten och jag såg mer av smittan". Han slutade tvärt. Såg sig omkring som om en besmittad varg skulle dyka upp.

Hon lyssnar på honom. Tänker inte tvinga honom till någonting. Men att han vågar öppna sig lite är väl ett framsteg. Även om det verkar ta hårt på honom. När han tystnar sen sitter hon själv tyst en stund. Ta in det. För henne är det han just talat om vardagsmat. Om man tar bort smittan då. Men är inte alla lite sjuka.

"Det måste varit hårt för dig att se allt det där när din tillvaro fram till det var lycklig. Som du beskriver det". Hon tystnar igen. Tippar huvudet lätt på sne.
"Du kanske skulle bli förvånad att sådant faktiskt är min vardag. Rädslan att bli sliten i stycken. Kallblodigt mördad. Bara man ser lite snett på någon. I min flock är det väl ingen som lever lyckligt. De lever för att tjäna flocken. Visa sin fulla lojalitet för de som står i högre rang. Ses du som ett hot mot flocken är du så gott som död.". Hon sluter ögonen en stund. Ser sedan på Riq igen.

"Hela min flocken är smittad. Smittad av galenskap som sakta förtär dem. Blodtörst är vad som driver dem". Går det att ta miste på att hon verkligen hatar den flocken? Men när hon senare tar sig hem igen måste hon dölja alla tankar och låtsas som att allt är bra. Hon blir bara bättre och bättre på sitt skådespeleri.

[Ursäkta om hon upprepar sig lite. -.-']

Han lyssnade på henne och skakade på huvudet. De var inte smittade av vansinnet han sett. Han rös till. "Jag känner sorg för dig att du levt så. Ingen borde tvingas till det. Men..." Han drog ett djupt andetag. "Den smittan... Den drababde flocken. Hela flocken. Från att på morgonen var allt lugnt till kvällen då alla låg döda. Vansinnet tog över. De slet i varandra. Om de inte såg någon slet de i sig själva... Tuggade på sina egna ben" Han rös igen. Minnena av fadern som frenetiskt tuggade på sitt framben tills han såg Riq.

Trotts att han talade om dessa minne, kände alla de fruktansvärda dofterna igen. Hörde de vansinniga vrålen och skratten från dem. "De kände inte smärta, ville bara slita i kött och krossa ben. De dregglade och blod rann ur deras tomma ögon." Han såg rätt på tiken. Mötte hennes blick. "Den smitta du talar om är ett val, de gör det för att de vill eller är lärd till det. De hade inget val. De drabbades av smittan, drabbades av ett vansinne. Dödade alla de såg. Dödade till de sjäölva blev dödad. Mor dödade valpar, bror dödade syster. Inga band längre. Bara vansinnet" Han kunde inte förklara senen. Att flcoken på ett par timmar gått från en normal trygg flock till att senare vara utrotad av sina egna. Det var inte det som hon upplevt. Han hade inte fått kämpa från första början. Han hade känt kärlek och lycka från första början.

"Förmodligen är det så hårt för det för att de brydde sig om dig från början. Själv har jag aldrig känt det där. Det är bara min bror som bryr sig. För han blir behandlat ungefär likadant. För han ser ut som våran far. Våran far som tillhör fiendeflocken. Vi valpar är av smutsigt blod. Bara på grund att min syster hade sådan talang kom hon in i flocken lättare. Själv har jag alltid suttit utanför". Hon tänker på de gånger hon blivit straffad av modern. Såren tog alltid lång tid att läka. Även om Wami är immun mot giftet så kommer hon inte undan smärtan.

"Du har inte helt rätt". Säger hon och ser på Riq. "Inte alla har valt det. Men oftast är det lättare att leva med det än att försöka ändra på det". Själv har hon aldrig velat det. Hennes sinne må vara befläckat redan. Men hon tänker inte följa dem och döda för nöjes skull.
"Valpar uppfostras till att bli kallblodiga mördare. Jag har väl haft tur att jag sluppit". Öronen klipper åter till på hennes huvud. Ibland kanske det har sina fördelar att inte se ut som att man klarar någonting. Men hon är även rädd för att flocken ska se henne som något som drar ner dem och döda henne för det.

Han lyssnade till det hon sade. Funderade noga på det hon sagt. Nej alla i hennes flock verkade inte ha något val men samtidigt var det en del av deras vardag. Att som så ung valp bevittna något så otäckt. Han var inte alls förberedd på det, han hade vaknat och sett denna fasa. Hon hade varit beredd på det. Inte för att han avundades henne. Hon verkade ha levt ett tufft liv.

"Nej alla kanske inte valt det, men för er i den flcoken är det något som sker. Något som även de små valparna får uppleva och på sätt och vis förbereds på. Det jag avr med om" Han rös. Minnena, hemska blodiga minnen. "Att ha från ena stunden levt ett normalt lugnt liv. Helt oförberedd på vad som händer... De drabbades av en sjukdom. Stanken från sjukdomen fanns över hela dalen. Endast jag, mina syskon och mor undkom men mina syskon... De... De försökte stoppa far. Han såg den inte först utan tuggade bara på sitt framben men sedan... Han hopade på dom, rev och slet i deras kroppar."

Riq tystnade. Kämpade mot minnena och känslorna. Han ville bara krypa ihop till en liten boll. Försvinna från denna värld men han stod kvar. "Att bara på en kort stund se en hel flock utplåna varandra, se sin mor göra slut på sin far för att sedan dö av skadorna. Endast vara ensam kvar. Igen annan överlevde. Att sedan vandra och se med av denna galenskap, denna sjukdom. Den drabbade så många, till och med bytesdjuren blev galna" Han rös. Det var inte som det hon upplevt. Det var så mycket värre.

Hon tänker inte sitta här och munkäbblas med honom. Det kommer inte leda någon vart. Även om detta kanske skulle varit något som retat upp de flesta så tänker Wami inte påverkas av det. Hon reser sig upp. Men stannar kvar på samma plats.

"Alla har vi det tufft på ett eller annat sätt. För en del kommer det som en överraskning. För andra är det en vardag. Det betyder inte att något av det är desto mindre smärtsamt". Öronen står fortfarande spetsade på hennes huvud. Hennes blick är vänlig.

"Men nu behöver vi inte tala mer om det. Om du inte vill". Säger hon och sveper till med den långa svansen. Dags att sätta avslut på de hemska minnena. Wami dras fortfarande med sorg efter att ha förlorat sin mor. Men hon är fortfarande inte säker på vad hon ska känna. Hon ruskar lätt på huvudet. Det är något hon kan fundera på i ensamhet. Inte här med Riq som sitter där och tampas med sina egna problem.

Har hon dessutom tänkt att bli en flockledare någon gång så måste hon kunna visa att hon klarar det. Och inte är någon gnällig liten valp. Det sista har hon å andra sidan aldrig varit. Hon har härdats i TBB. Föds man i en sådan flock så lär man sig snabbt att svaghet är något som inte uppskattas. Att tårar är något avskyvärt. ...
Det är därför hon vill bort därifrån.