Det lilla stoppet i Civitas var avklarat, och i staden hade han stött på sin syster. Efter lång tid ifrån varandra hade det varit massa glatt chatter som legat dem emellan. Frågor om hur de mådde, vad som hänt och allt däremellan. Trots att det varit övervägande glatt möte så hade Laya verkat lite... off. Han hade valt att inte pressa ämnet och låtsas som om han inte märkt något. Hon hade slagit följe med Ökker och han själv, och nu var trion på väg Hem. Det hade gått lång tid sedan Rocco lämnade. Mycket hade hänt. Han hade fått veta om Hamla och Wulfric - han hade blivit så arg. Så besviken på sig själv. Att han spenderat all tid borta, när han kanske hade kunnat vara där. De skulle vara saknade. Tydligen hade Zephyr också stormat iväg, Rocco visste inte riktigt hur han skulle ta åt sig allt, men han hade lyckats skjuta undan det för stunden.
 De hade stannat för natten, Laya hade även uttryckt en vilja att prata om något, så Rocco hade lämnat en mycket förstående Ökker vid den lilla lägerplatsen och följt sin syster, osäker på vad det var hon kunde vilja få sagt. Efter allt som redan framgått var han något nervös. Han stannade upp när hon gjorde det, och väntade tålmodigt på att hon skulle säga något, med ett något bekymrat uttryck som färgade anletet. Trots att det var svårt försökte han inte låta tankarna rusa iväg, han visste att fadern var okej, han hade varit i Civitas. Var det någon av de yngre? Luwa? Thrim? Någon annan av de lite väl impulsiva Torano-syskonen? Kanske - han avbröt tanken, igen.
 "Så vad gällde det?" frågade han så neutralt han kunde. Med familj hade han aldrig varit bra på att hålla ett pokerface. Med dem hjälpte det inte att hans sinne var slutet.

[lätt PP av Ökker okej <3 Till Laya!]

Det hade gått en tid nu. Sedan norrskenet och sedan mötet med stäppvargshanen. En tid som hon hade tillbringat på vandrande tass, mestadels ensam med sina tankar. Hela syftet med vandringen hade varit att samla sina tankar och hantera sin sorg efter de flockmedlemmar de förlorat, men nu hade hon istället fått en helt annan sorts situation att hantera som tog upp alla tankar. Den allt mer utjämnade buken vittnade om resultatet efter mötet, vittnade om liv som växte inom henne. Tanken på valpar kändes svindlande overklig och något skräckfylld, men hon ångrade samtidigt ingenting. Det kanske inte var en optimal situation att vara ensamstående, kanske inte vad hon drömt om när hon fantiserat om framtiden. Men helt ensam var hon inte, hon hade sin flock, och sin familj. Frågan var bara vad de skulle tycka om hela situationen.
Hennes vandring hade tagit henne till Civitas. Det var inte ovanligt att flockmedlemmar fanns där, och hon hade sökt sig dit för att kanske kunna slå följe hem med någon av dem. En välkommen distraktion så hon slapp tänka, för en liten stund. Men det var precis vad som inte skett då hon stött på sin yngre broder och hans partner. Hon var smärtsamt medveten om de båda hanarnas längtan efter en familj, och här kom hon helt sonika och skaffade sig valpar utan större hinder. Vad skulle de säga när hon nu behövde berätta det? Vad skulle Rocco tycka om henne, och om dem?
Hon hade sagt att hon ville prata med brodern, bara de två. Det kändes lättare. Kanske främst för att hon behövde fokusera så mycket mer för att kunna avgöra hur brodern, ett sinne som inte existerade för henne, reagerade. Och samtidigt gjorde det hennes egna tankar klarare.
''Efter att vi miste Wulfric och Hamla så klarade jag inte av att stanna kvar hemma, allas sorgsna och arga tankar blev för mycket. Norrskenet gav mig den perfekta ursäkten att ta mig iväg ett tag för att se, och främst höra något annat''. Stämman hon talade med innehöll en viss osäkerhet och nervositet och hon kunde inte riktigt stå helt stilla.
''På vägen upp till Eriinari så träffade jag någon...en hane'' fortsatte hon samtidigt som blicken vandrade iväg och fäste sig vid ett par stenar en bit bort. ''Han...ehm...''. Hon harklade sig. Hur sade man ens något sånt här? ''...jag väntar valpar''.
Tystnaden tyckte hon med ens kändes så otroligt påtaglig och blicken vändes tillbaka till brodern för att försöka utläsa hur han skulle reagera på beskedet.

Vad han än förväntat sig, vilket hade varit en hel del med hans vandrande sinne, så hade inget kunna förbereda sig på sanningen. Han följde hennes berättelse med enkelhet, förstod vad hon menade. Det måste varit svårt. Av vad han förstod hade Wulfric stått båda syskonen mycket nära. Wulfric hade visserligen varit en lycko-knippe för de flesta i flocken, men specifikt för Laya och Zephyr. Zephyr hade också lämnat, att Laya gjorde det var nästan mer förståeligt, att kunna höra ilskan och sorgen upprepas i alla runt henne, konstant, medan hon själv behövde sörja.
 Han skulle till att svara att han förstod, att det var okej, att han inte förstod varför hon behövde dra honom avsides för att förklara något som var fullt resonabelt, när hon fortsatte. Träffade en Hane? Ett leende började sprida på hans läppar. Något hon ville ta hem kanske? Men hon verkade inte lika glad, och sen kom det. Bomben. Hon väntade valpar. Känslorna krockade våldsamt inom honom. Blicken sökte över hennes gestalt. Hon var rundare. Hade han bara inte tänkt på det tidigare, eller hade han bara inte velat kommentera på det? Hade han antagit att hon bara lagt på sig lite?
 Leendet hade stelt fastnat på hans läppar, och han brottades intensivt med de stridande känslorna. Han kunde inte utröna om hon tyckte det var glädjande besked eller inte, var hon nervös över det för att hon inte ville ha dem? Eller var hon bara, rättfärdigat, orolig över hans reaktion?
 "Valpar?" fick han ur sig till slut. Hon visste säkert, som de flesta i flocken att han och Ökker gärna hade bildat familj, det hade varit ett ämne som varit svårt att undvika, men hon kunde omöjligen veta allt han gått igenom för att försöka få det att hända. Det kändes lite som ett hån ifrån gudarna han spenderat så lång tid till att jaga efter.

 Med mer självkontroll än han trott sig ha, och den största dosen styrka hand kunde frammana, tvingade han ihop de bråkande känslorna till en liten boll. Pressade dem samman och flyttade dem till ett hörn i hans väsen där han inte behövde tänka på dem. När de oundvikligen sprängdes ut senare fick han ta hand om det då. Detta handlade inte om honom, och Laya förtjänade inte att ta emot den bomben bara för att hennes kropp fungerade så som världen skapat den.
 "Hur känns det?" hans röst inte lika spänd längre, leendet på läpparna inte lika stelt. Han visste inte om han skulle gratulera henne ifall hon ångrade sitt val. Han visste inte vad han kunde hjälpa till med om så var fallet, men han kunde åtminstone vara förstående? Eller hur? Inte var han väl så självisk iallafall? Han ville inte tro det åtminstone.

Då hon tystnat så såg hon hur Sirocco frös till, som om han slagits av en flodvåg. Det var i alla fall vad hon tyckte sig kunna utläsa i hans nu stela uttryck. Om hon ändå kunnat läsa hans tankar, det hade gjort allting så mycket enklare, även om det kanske inte var de tankar som hon hoppats på. Hon hatade att vara blind, speciellt i tillfällen som dessa...som att hon ofta gick runt och berättade livsomvälvande nyheter för sin familj. Nyheter som med säkerhet sårade den andre på något plan.
Hon kände sig skamsen och orolig. Skulle hon inte ha berättat för honom? Nej, det hade bara gjort saken ännu värre om han fått reda på det på något annat sätt. Det var nog bäst att det kom direkt från henne, innan hon inte kunde dölja det längre. Men det sista hon ville var att plåga sina nära och kära, och det kändes som att det var det som hennes nyheter just nu gjorde. För en kort sekund önskade hon att hon inte var dräktig, bara för att undvika den smärtan och kanske svartsjukan som brodern eventuellt skulle känna, men hon ångrade sig lika snabbt. Hon ville ha dem, hade hon bestämt. Inte för att hon hade så mycket val nu, lite sent påtänkt om hon ändrat sig, men ändå.
Så kom ett ljud ur honom till sist, ett ensamt ord, en fråga som konstaterade det hela. Hon nickade endast vagt, ville ge honom tid till att samla sig, då det verkade behövas. Hon hoppades innerligt att det här inte skulle driva bort honom, att hon inte skulle mista honom. Hon hade redan missat så mycket tid med familjen under uppväxten, så det sista hon ville var att vara skild ifrån dem igen.
Då han ställde sin andra fråga så var det med en betydligt mindre chockad ton.
''Overkligt, stort, konstigt men bra, tror jag'' svarade hon ärligt, men osäkerheten höll sig kvar till viss del. Hon ville inte såra honom mer än vad hon var tvungen.
Tystnaden lade sig igen för några långa utdragna andetag innan hon kort slöt ögonen och suckade.
''Förlåt Rocco, det är säkert det sista du ville höra''. Stämman låg och ursäktande, medlidsam.

Det var en viss lättnad, som han inte vetat att han skulle känna, som sköljde över honom med orden. Att det kändes bra. Att hon ville ha dem. Det var dumt av honom, och han visste det, men det hade nog varit värre om hon inte velat ha valparna. Om hon fått allt han önskade att ha och kastat det. Leendet mjukades omedvetet upp och han slappnade av, att han stått spänd som en fjäder hade han inte ägnat en tanke åt. Et litet lättat skratt lämnade honom, något han inte hann hindra.
 "Bra" Ekade han, lite dumt. Bra. Han skakade på huvudet åt henne, det var i någon vrå uppskattat, att hon tänkte på honom, men samtidigt lite sårande. Att hon trodde han skulle ta illa vid för hennes lycka. Kanske just för att hon hade rätt. Det skavde på ett sätt han skämdes över att erkänna, så han gjorde inte det. Det fick hamna i samma obekväma boll som resten av det. Bort.
 "Inte ska väl du vara ledsen över det" Han försökte göra leendet mer uppmuntrande, hur lyckat visste han inte. Men han var lättad. Glad. För hennes skull.
 "Vad för bror hade jag varit om jag försökte ta det ifrån dig?" ifrågasatte han, med bara en liten, nästan omärkbar, anklagande ton. För att det var sant. Han var en dålig bror.
 "Så länge det känns bra" Så länge hon ville ha dem. Så länge hon inte tog för givet vad han skulle död- återigen avbröts tanken innan den hunnit få liv. Om han inte avslutade den så var det inte sant.

Han verkade tina upp från sitt förfrusna tillstånd? Ett gott tecken? Hon visste ärligt talat inte längre, vem försökte hon lura, hon kunde inte läsa ansiktsuttryck för fem stenar ens utan att använda sin telepati som ett stöd. Hans följande ord lugnade dock ner henne något när han försökte försäkra henne om att hon inte behövde känna sig orolig för hans skull, om än hon ändå inte helt kunde släppa på de känslorna. Han betydde för mycket för henne för det.
Ett vagt leende lade sig på hennes läppar och hon tog några steg framåt för att luta huvudet mot hans hals för en kort stund. ''Tack''.
''Jag älskar dig, det vet du va?'' sade hon och drog sig sedan tillbaka igen. En något mer seriös ton hade dragit sig över henne då hon kom fram till det hon egentligen hade velat fråga honom om, det som hon hade haft en del ångest över. Det faktum att hon var ensamstående. Vad skulle hända med valparna om något hände henne? Hon ville inte lägga den bördan på sin pappa, han började bli till åren och hade redan behövt uppfostra hennes syskon ensam. Och han hade en flock att leda dessutom, nej, han hade inte varit det uppenbara valet. Det var Sirocco.
Hon kunde dock inte undgå att överväga om hon ens borde fråga, om det skulle göra saken bättre, eller så mycket värre. Skulle han känna sig ärad? Eller skulle han se det som en förolämpning eller en smärtsam påminnelse på vad han inte hade själv?
''Jag har funderat över det här ganska mycket, och det var också vad jag ville prata med dig om...''. Hon svalde den klump som satt sig i halsen på henne, utan resultat. ''...jag är rädd att om något händer mig, så har de ingen som tar hand om dem. Jag menar, flocken gör ju det självklart, men inte någon som verkligen tar min plats vet du?''. Varför var det här så svårt? ''Känn inte alls att du måste acceptera, jag förstår om det är alldeles för mycket och för jobbigt, men jag undrade om du ville bli deras gudfar? Och Ökker självklart''.
Snälla ta det inte som en förolämpning...

Oavsett vad han tyckte, vad han dumma oresonliga känslor sa, så fanns det en sanning. Han älskade henne, och han ville se henne glad. Allt annat var mörka moln han inte kunde styra, men inget av det var hennes fel. Utan att tveka besvarade han hennes gest och suckade djupt. Skulle samla tankarna om de flesta inte gick direkt ner i samma hög av mörker. Men det hjälpte lite att bita tillbaka det värsta av det.
 "Jag vet" ett bekännande låg bakom orden, ett tyst svar. Jag älskar dig med. Kanske gjorde det alla andra giftiga tankar okej, gav dem en förmildrad ton. Det var någon han ville tro. Att den enda sanningen överskuggade allt den andra.
 "Jag älskar dig också, det vet du?" trots att det formulerat som ett konstaterade så lät det mer som en fråga. En osäkerhet, hade han verkligen visat det nog? Hur mycket han uppskattade sin familj? Han var inte säker.
 Fantastiskt. Det fanns såklart mer hon tänkt på. Mer som hon ville specifikt att Han skulle veta. Göra? Det fanns dussin olika saker han kunde tänka sig, de flesta inte de mest positiva. Många av dem cirkulerade om hur han inte fick blir för överhängande, försöka ta över. En misstro hon hade till honom. Det var därför hon försäkrat honom att hon älskade honom. Jag älskar dig men... Därför var det hon sa en genuin överraskning, och det syntes tydligt på hans ansikte. En förvånad min som var ungefär lika subtil som fyrverkerier. Hjälpa henne? Ha en del i deras uppfostran? Gudfar. Han fick grepp om sitt uttryck, ögonbrynen drogs ihop till ett frågande uttryck. Hade han hört rätt nu? Han ville inte riktigt tro det, men svansen bakom honom förrådde hans mask. Den vajade uppspelt ifrån sida till sida. Kanske borde han säga att han behövde prata med Ökker, men han visste redan partnerns svar. Han skulle vara exalterad, överlycklig och skulle säkert inte kunna sluta prata om det fram tills att de små liven kom till världen.
 "Är du säker?" Sirocco kunde inte säga att han hade mycket erfarenhet av valpar. Han hade inte varit super delaktig i uppfostran av de kullar som hade fötts i flocken, även om han hade varit närvarande. Det fanns många andra som säkert skulle vara bättre lämpade.
 "Det är nog det finaste du kunde ge mig" han skämdes över vad han förväntat sig att hon skulle ha sagt, och han var genuint glad, att hon tänkt på honom. På Ökker. Det var fortfarande en skavande egg, men den mildrades något. Han märkte knappt att hans ögon tårades upp lite. Men leendet på hans läppar var av glädje.

Hon märkte hur ställd och förvånad han blev över hennes fråga, någonting han inte hade väntat sig att hon skulle säga. Det var nog inte så konstigt egentligen, det var ju en ganska stor och viktig sak trots allt. Hon väntade nervöst och spänt på vad han skulle svara när den värsta chocken väl hade släppt. Till sin glädje så såg hon hur hans svans började vifta och att han sken upp lite mer än tidigare. Och då han frågade om hon var säker så nickade hon med ett leende på läpparna. Hon var helt säker, han var en av de hon litade allra mest på, en som hon stod närmast. Och skulle hon, gud förbjude, inte kunna vara där för valparna så skänkte det henne en trygghet att veta att brodern skulle vara där i hennes ställe.
''Det gläder mig att höra''. Även hon sken upp och behövde motstå impulsen att kasta sig över honom helt och hållet med en alldeles för pinsam storasysterkram.
''Ska vi gå och berätta nyheterna för Ökker?'' föreslog hon, fortfarande oförmögen att sluta le. Det oroade henne inte lika mycket konstigt nog, även om hon inte kände honom lika väl. Men de två var som ler och långhalm, och skulle säkerligen ha liknande åsikter i frågan, eller hur?

Hon var säker. Hennes bekräftelse lättade honom lite. Även om den giftiga bollen av dystra farliga tankar fortfarande låg någonstans i maggropen och väntade. Det var nog den bästa utkomsten av situationen de kunde fått, som han kunde fått. Ett plåster över en djup reva. Det gjorde inte mycket i längden, men för stunden fick det vara nog. Mer än vad han kunnat hoppats på.
 "Han kommer nog inte kunna sitta still när han får höra" han kunde inte sluta le, och vid tanken på hur Ökker skulle reagera kunde han inte annat än bubbla av värme. Partnern skulle inte drabbas av de mörka tankarna, av svärtan som besudlade hans eget sinne. Det var han för ren för. Så oskyldig att Rocco var säker på att han inte förtjänade honom egentligen. Tänk om han vetat de som Rocco tänkt? Den senaste tiden hade Sirocco varit gladare över sin mentala block än någonsin. Vad skulle flocken tänka om de visste?
 "Kom!" han närmast studsade iväg med ett flin på läpparna. Hade bråttom tillbaka till partnern för att dela med sig av nyheterna. Kunde knappt bärga sig att se hur hans skulle reagera.
 Ökker såg upp på dem, först lätt oroligt men det byttes ut mot en nyfiken glädje när han kunde se deras leende anleten. Sirocco fick hålla sig ifrån att tackla ned honom till marken, det hade blivit något av en vana när de återförenades i glädje.
 "Himalaya har lite nyheter" rösten var glad och exalterad, och han såg tillbaka emot systern.

[Kan ses som Avslutat ifall det blir så att ingen orkar svara, annars är det fritt att fortsätta när orken finns <3]