[ Öppet roll! Kom med, hittils- Akabane || Demethra || Emon. Det vi påbörjade på gamla sidan men inte hann få färdigt! =)
Kopierar in de två senaste inläggen av Deme och Emon]

Demethra-
Demethra såg upp, framför henne försvann sikten efter vargarna. En rejelt bred klippa i högre höjd en de andra var orsaken. Men några kliv tog tiken sig upp för den, återigen kunde hon se ända ditt marken övergick till himmel. Men hon såg mer än det, inte många tiotals meter bort satt två figurer- vargarna hon känt lukten av. De satt med sidan mot henne, på lukten att gissa- en hane och en hona.
De satt och kollade ut på landskapet. På marken som övergick till himmel, himmeln som övergick till mark.
Så sött.
Demethra hånflinade för sig själv, men det fick snabbt ge vika för två rynkade ögonbryn.
Hanens lukt. Nu på närmare håll kände hur något välbekant nådde henne. Hon hade kätn den förut, men inte nyligen. För länge sedan, mycket länge sedan.
Hon granskade hans sida som var mot henne, pälsen var mörkgrön, hans figur ganska kraftig och hårremmen småtjock. En vinröd man och lugg prydde honom, likadant gjorde tre röda tecken. Ett på hans sida, snett bakåt ovanför framtassen, liknade ganska starkt hennes eget. Ett på sidan av nosryggen, gick därifrån, under hans öga och slutade ganska snabbt därefter. Plus ännu ett på hans övredel av svansen som låg lugnt bredvid bakbenen.
Deme själv bar på tecken som gick från båda hennes sida av nosryggen, som omfamnade ögat helt och slutade en bit förbi huvudet. På svansen hade hon också ett.
Nästan förolämpat flyttade hon bakdelen lite mot vänster. Henens huvud var höjt och rynkan mellan ögonen satt kvar.
Tiken däremot bar inte på någon lukt som hon kände igen, pälsen var orange-brun i olika nyanser och innehöll en del vitt och svart på sina ställen.
Trots hanens hemskt många likheter lät hon sig inte avskräckas utan tog några steg fram. NNu för att låta sig blottas, som om hon steg ut från en skog hon dolt sig i. Men här fanns ingen skog, hon var på Ken-Yak. Där rådde bara tysthet och klippor.

Emon-
Han lyssnade till tikens ord men förstod inte först.
Vad har stenarna med hennes vetande att göra? Själv kunde han allt veta om nån var där, med eller utan stenar. Men han kom fram till och antog att hon inte talade om att "veta" med sina ögon, öron och nos.Snarare med energi och krafter. Därför blev hans svar bara en lugn nickning. 'Kan vara besvärligt, jo' som om han inte använt sin röst på flera veckor, som om den varit i karantän eller nått. Så kändest det när han besvarade tiken, helt ovant och fel.
Med en ögonblinkning och på samma gång förflyttning av blicken mot vänster, lämnade han de tankarna. Trots att det var så lugnt, trots att Akabane och han satt här och småpratade, kändes det ändå som om allt väntade på något. Luften, platsen, t.o.m de själva. Inte deras själar, men deras kroppar. Som om de satt sig här, enbart för att lugnt kunna invänta det som skulle inkomma. Lugnet före stormen, så brukade väll de säga. Var detta lugnet före stormen? Vilken storm isåfall?
Vädret var lugnt, deras humör stilla, händelserna få...
Hanen insåg att han egentligen inte visste vem som satt bredvid honom. En kallblodig mördare, en sockersöt smörblomma, en medlem till Qu...
Tanken på vem det var slog honom väldigt "mitt i". Fräckt på nått sätt.
'Jag vet ditt namn, men vem är du?' hanen vände huvudet mot tiken, som satt till höger om honom. En vind slog mot honom, vilket gjorde att han insåg att de inte var ensamma både med synen och luktsinnet. En mörkbrun tik stod till höger om dem, ett tiotals meter bort, och betraktade dem. Något med henne kände han igen, men han kunde inte sätta fingret på vad. Lukten var också bekant, igenkännande. Efter att han granskat henne en stund utan resultat steg frustationen inombords. Han visste att han borde känna igen henne, även om han bara träffat ett fåtal vargar i Numoori än så länge. `
Hans högra tass puffade till Akabane's vänstra. Som för att klargöra för henne att de inte var ensamma, sådär diskret.
Men han insåg ganska snabbt efter rörelsen att hon antagligen redan upptäckt den brune. Trots sina svåriheter med "vetande" p.g.a stenarna.
Nått fick hanen att känna sig genomskådad, var det tikens hårda blick eller den tunga luften runtom dem?
Han anade oråd och steg därför upp, tog ett snett framåt, snett mot Akabane. Som om han var på väg att gå runt henne, men inte orkade ta fler än ett steg. Steget var ändå ett kroppspråk, trots att det var ett.
Det var ett tecken på att han var beredd, att han varnade. Han kunde också, kom inte närmare, du är redan för nära.
'Vem är du främling?' frågan var väldigt lite fråga, mera som en konstatering mot tiken att hon var en främling, att hon inte borde stå och granska dem utan deras vetande, så som hon gjort tidigare.

[Nu är turen din att svara Akabane! =')]

Hon nickade för sig själv. Hon vände huvudet mot honom och log, men bakom hennes leende döljde hon en viss försiktighet. Som om hon inte var helt säker på vad det var för typ hon satt bredvid.
Han kunde anfalla henne, även om han inte visat något ont mot henne. Emon frågade henne vem hon var. Hon hade oftast ett klart svar på det. En flocklös tös. Hon skrattade till och tittade upp mot himlen och dess vackra stjärnor. "Jag är en fri själ, som inte förstår meningen i att slåss" log hon mot honom. Hon skulle framstå som en idiot. Det hör ju till att vargar ska slåss för sin rätt, men Akabane såg inget bra eller roligt i det.
Hon fortsatte:"En Naktakivarg är jag, det förklarar mina färger och att jag är en duktig klättrare. Mina krafter är mina känsliga tassar, som gör att jag känner av om någon närmar mig. Så man skulle kunna säga att jag är en feg råtta" hon log fortfarande, men inte lika glatt.
Hon hade insett att den enda hon gjorde var att fly om någon hotade henne. Hon måste vara den löjligaste vargen på jorden."Mina sinnen är inte de bästa. Min syn är bra, men hörseln och luktsinnet är en aning nedsatta. Därför har jag lärt mig att utnyttja mina tassar" En vind smög sig in mellan de två vargarna. Hennes tjocka päls njöt av det kalla vädret. "Vem är..."
Hon hann inte ställa frågan, när Emon puffade till henne i sidan. Hon slet blicken från stjärnorna och vände hastigt huvudet mot Emon som i sin tur såg mot en annan varg. En brun gestalt som satt bredvid dem. Akabane kunde identifera det till en hona. Hon höll sig lugn genom att titta på Emon istället, hon var inte rädd, men det kändes bara inte rätt. Emon ställde främligen en fråga. De väntade på ett svar av honan

Demethra såg hur hanen steg upp och tog ett steg mot henne, halvt på väg runt den andre tiken. Han varnade, han beskyddade.
Kan tiken bredvid honom vara hans fästmö?
Så det var ett sött litet par som hon stört?
Tanken på hanens välbekanta doft irriterade henne men hon försökte ignorera det. Det måste bara vara ett knäptt sammanträffande,
och därflr fick det inte störa. Mötet kunde bli lite skojigt i slutändan.
Dock var hanen ganska bastant. Hon bestämde sig för att besvara hans fråga som första steg.
'Demethra, en Inferno-TBB:are' besvrade hon honom i ända mening. Det var informationen om henne. Demethra. Inferno. TBB:Are.
Mycket enkelt. Tidigare hade informetionen endast varit Demethra-Inferno. Men att "TBB:are" tillagts var inget som störde, det var istället rätt härligt att få tillägga det. Somom hon var en annan person. Det var hon ju också, om nån gav sig på henne hade hon en hel flock bakom sig. Inte för att de skulle bry sig om nått litet privat bråk, men ändå. Tanken var beskyddande.
En fnysning var nära att lämna henne, bara vid tanken av "beskyddande". Hon vlle inte ha något beskyddande, hon fixade sig själv. Som hon alltid gjort, varför skulle hon inte göra det nu, bara för att hon var medlem i en flock?
Med en irriterad fråntryckning skjöt hon bort tankarna och koncentrerade sig på detta möte. Det var väll hennes tur att fråga nu när hon besvarat hans fråga. Annars kom de sig ändå ingenstans.

'Och vilka är ni två..?' hennes blick gick från varg till varg. Som för att visa hur det såg ut när en hane och en hona umgicks. Det sýntes att hon antog att de var två turturduvor på vandring.

Emon's kropp stelnade till när han hörde tikens namn... Han hade hört det förut, och han kände ytterst väl igen det. Detta hade han letat efter. Att få höra nån säga det där, men hade gett upp hoppet nu, och då adrig trott att tiken skulle dyka upp här.
Det var knappt han hörde hennes fråga sneare. Honkände antagligen inte igen honom. För hennes ansiktsuttryck var avslappnat och inte spänt som hans.
'Demethra.... Det är jag, Infernon Emon'
Akabane hade nästan försvunnit, även om hon stod rätt intill honom.
Den mörkbruna tiken liknade hans syster, och namnet var korekt. Men ändå fick han för sig att detta måste vara ett missförstånd. Ett helt stort misstag.
När Demethra kollade sådär menande mellan dem båda var han glad att han inte kunde rodna.
Akabnae träffade han nyss. Hon var ju bara en vän... Eller egentligen en okänd en..
[ingen fantasi... =(]

Det var något spänt mellan de två vargarna. Demethra? Aldrig hört tyvärr. Men man kunde inte bli arg av att Akabane inte hört om någon. Hon var en ensamvarg. Nu hade hon hört det och då glömde hon inte det. Hon såg på dem som en bortglömd själ.
"Känner ni varandra?" Akabane tittade på dem. "Jag är en flocklös Naktakivarg" sa hon besviket som svar till Demethra. Hon stod mittemellan två TBB:are som var starka och hade krafter man inte skulle tacka nej till. De kunde tillochmed vara farliga emot henne.
Om de kände varandra kunde de tillsammans attackera henne. Hon svalde. Detta möte kunde sluta hursomhelst om hon inte var försiktig. Demethra kollade menande på Akabane och Emon. Nej! tänkte Akabane. Det skulle inte gå. Hon hade Diablo och Emon hade säkert någon med han älskade. Hon skakade på huvudet. Tror inte det. Hon log emot båda två.

[Demethra är TBB:are, inte Emon.. ara så du vet ^^ Eller är det bara Akabane som tror det..?]

Demethra fattade inte vad smo hände med hanen, från att ha haft ett hårt kallt och lite ogillande ansiktsuttryck när han tittade på henne hade han övergått till ett stelt, förvånat och lite obekvämt.
Hon skulle just öppna munnen och säga nått småhånande mot honom men stoppades av hans ord. Emon.
Namnet kunde skilt ha vara ett obetydligt sammanträffande.
Tecknena på hans kropp kunde skilt ha varit ett obetydligt sammanträffande.
Lukten kunde skilt ha varit ett obetydligt sammanträffande.
Men tillsammans....
I det ögonblicket insåg hon direkt varifrån hon kännt igen lukten, vad som gjorde deras tecken så lika.
Han var ju hennes bror. Från samma kulle, samma stund. Endast några sekunder senare född.
'Bror..?'
hennes ord var nästan förolämpande. Som att- "Bror, vad gör DU här? Du ska inte vara här!"
Deme stod nu med en rynka mellan ögonen och såg på vargarna. Den andre vargen presenterade sig, hon verkade aningen besvärad. Deme såg på henne en stund, mätte henne med blicken. 'Namn?' Även det ordet var rätt förolämpande.
Som om hon såg ner på tiken, som om hon automatiskt var en lägre rang och en person som betrakades som en-i-mängden.

[Sorrry, xD Deme är inte på humör idag...]

Emon såg på Deme, hennes ord stötte till honom. Men egentligen undrade han varför han blivit förvånad, hon betedde sig exakt så som valp- mot Afrodite.
Han kände en stöt av illamående, hans döda syster.
Känslan blev inte bättre när Deme sen stötte till även Akabane. Hon sa bara ett ord, men tonfallet på det var något han inte tolererade att höra igen.
Han tog ännu nått steg mot Deme, det tog honom mellan de två tikarn. Som för att skydda Akabane. 'Tycker du inte att vårt uppträdande mot vår syster var tillräckligt. Måste du börja puckla på alla andra också?!'
hans ord hade en anglagande hård ton.
De stålgrå ögonen stirrade in i Deme's kristallblå.
Han kom ihåg att Deme en gång berättat för honom att hon var avundsjuk på sin systers skönhet- även om Dite blivit mobbad av hela flocken för det.
Själv hade han lagt sig mot sin syster för att hans far skulle gilla honom. Men han började snart ana att Deme hackade på alla hon kände sig hotade av.
Henne menande blickar på Akabane och honom visade på det. Tanken reade honom. Hans syster ska inte ha en sån svaghet. Hon borde kunna stå på sig mer.
Hon var ändå Darzo's son.

[Ojdå... Pinsamt värre! Jag läste lite fel^^]

Akabanes leende försvann sakta. De var syskon. Syster och bror, och en till syster som de talade om. Själv hade Akabane inga syskon. Inte vad hon visste om åtminstone. Men de verkade inte glada över att se varandra, snarare förvånade. Hon kunde se vissa likheter med de två vargarna. Men hon kunde inte ha gissat det från första början.
När Demethra frågade om hennes namn obrytt blev Akabane sur.
"Akabane, om jag får be" sa hon med en hård ton. Hon steg upp och sträckte på sig. Hon var trött på att skydda sig bakom andra, hon var trött på att alla skulle se ner på henne. "Det gör inget" sa hon åt Emons beskyddande ord.
Hon skulle stå för sin mor, som hon förlorat för en tid sedan. Hon skulle inte vara den lilla flickan som alla skulle tycka synd om eller lämna utanför mera. Hon satt där med ett listigt leende på läpparna. Tills hon insåg vad hon just sagt. Det var väl meningen att hon skulle tänka detdär hon just slängt ur sig. Detta var inte likt Akabane. Hon skrattade svagt åt sin egen dumhet.

(Akabane blev lite sur med :/ xD)
(Hon har haft en svår uppväxt... :( )

Demethra blev lite förvånad av Emon's lilla utbrott. Hon ryckte till och såg på honom med bakåtstrukna öron.
'Nämn inte Dite! Du har ingen aningn om hennes fortsatta liv!!'
fräste hon tillbaka, egentligen hade hon lust att bråka med honom och inte tala om vad hon menat med sina ord.
I samma stund insåg hon att hon inte ville få ännu en bitter varg mot sig, så som León blivit. Emon var henens bror och det smartaste var att hålla honom vid sig.
'Hon dog nämligen inte som vår far planerat. Hon hittade ut.' Deme's röst var nu lugnare, nästan lite ansträngd. Att diskutera hur Dite lämnats i den där labyrinten för att dö, det dessutom bestämt av deras egna far, var inget hon valde som samtalsämne frivillig.
'Hon drev vidare, växte upp...Hon träffade en hane som hon fick en kulle valpar med. Familjen attackerades sen av en björn. Alla dog förutom en unge. León.
Hon kom sig hitt till Numoori och finns här ännu.Enligt León var hela hennes familj avliden, men det visade sig att Dite bara svimmat. Även Afrodite kom sen in på Numoori's marker. Sorgset vandrande efter sin hane och ungarna. Här möttes vi alla, León, jag och Afrodite.'
Medans hon talat hade hon stint sett ner på sina tassar, men nu efteråt höjde hon huvudet och såg på Emon.
Hon ville se sin brors reaktion av att få veta att hans andra syster ännu levde. Inte dött som valp, så som alla trott.
Sen vände Deme på huvudet mot tiken som kalalde sig akabane. Hon hade nu stigit upp och såg mot dem med en bister min. Hennes tidigare leende hade runnit ut.
Egentligen borde hon be om ursäkt för sitt tonfall innan men hon kunde inte förmå sig till att göra det. Akabane var en utomstående som hon inte kände, varför skulle då hon sjänkas Demethras förlåtelse för något obetydligt?
Därför lät den mörkbruna tiken bara sin blick vila på den andre tiken en stund innan hon slöt den mot Emon igen.
[hehe, misstag händer, ingen fara! xD]

Hanen såg hur Demethra ryckte till vid hans hårda ord, ett hämnads-flin bredde sig på hans läppar, men mycket snart var det hans tur att rycka till.
"Fortsatta Liv"? Så Hon dog inte?
För en stund såg det ut som om Deme inte tänkte berätta mer men sn öppnade hon munnen och fortsatte. Han stod tyst med rynkad panna och lyssna till Demethra's berättelse.
Det kunde inte stämma, allt var bara som ett galet förslag om vad som kunnat hända.
Det kunde inte ha hänt på riktigt.
Men Deme pratade på och för varje ord smo kom ur hennes mun blev han bara mer och mer chockad.
Hon hade överlevt.
hon hade fått valpar.
Hon hade varit nära att dö igen.
Hon hade kommit hitt till Numoori.
'Men var är hon nudå?!'
hanens röst avslöjade att han var chockad och undrande, men hans normala lite hårda klang fanns där bakom.
Han tänkte på sin syster som han sett henne sist. Hon hade varit lila i olika nyanser, men själva bilden av den lilla valp hon varit då hade egentligen nästan bleknat helt.
Tänk om hon var kvar här ännu och han hade möjlighet att träffa henne?
Vad skulle hon göra och vad skulle han göra?
I ögonvrån såg han hur akabane steg upp med en bister min, men han kunde inte fokusera på henne just nu. Han insåg i samma stund att hon måste känna sig lite utträngd av Deme.
Här kom hon instövlande och berättar nått rätt otroligt och liksom bara buffar bort Akabane's närvarande, det trots att hon stod bredvid honom- än så länge.

Akabane satt och lyssnade på Emon och Demethras samtal om Dite, eller Afrodite. Deras syster. Akabane hade aldrig haft problem med att lyssna, men hon kände sig mest i vägen för dem just nu. Hon backade några steg från dem och satte sig ner.
Skulle hon lämna dem ifred, eller stanna tills de klurat ut deras problem? Hon vände sig om mot stenslätten och allt var lika tyst som det alltid varit.
Förutom de två vargarnas mummel bakom Akabane. Hon slöt ögonen... Det gjorde hon ofta.
Hon kopplade bort sina tankar om att öberleva och sånt som gör en rädd. Hon slog upp dem igen och hennes bruna ögon vilade på en stjärna uppe på himlavalvet. Den blev mindre ju längre man granskade den. Det hade aldrig Akabane förstått varför. Hon visst inte ens om någon varg alls hade förstått det. Hon skakade av sig tanken och vände sig emot Emon och Demethra. De diskuterade fortfarande om Dite.
"Ursäkta..." försökte hon.
"Ursäkta om jag stör, men får jag fråga vem Afrodite är?"
Akabane visste att hon var deras syster, men ville veta mer om denna varg. Om de ändå pratade om henne så kanske de behöver friska upp deras egna minnen av henne. Akabane log för att visa att hon inte menade något oförskämt med sin fråga.

Demethra såg på emon en stund nuder tystnad med tom blick.
Vilken berättelse.
Först fick han veta att hon levde och fått valpar, sen att hon kommit till Numoori, och nu skulle han även måsta ta del av hennes självmord som hon begått.
Lika bra att berätta direkt så han inte hann börja tänka alltför hoppfulla tankar.
Hon kunde se många lida utan att bry sig, men hennes bror skulle då inte måsta göra det.
'Emon.', började tiken med tom och känslolös stämma.
'Din syster vandrade kring här men föll aldrig till ro. Hon tog sig till Itrozo där hon begick självmord med hjälp av rosornas dödande gift.'
förklarade hon rätt och slätt.
Så skulle det vara. Rätt och Slätt.
Inget slingrande trams och krångelande fjask.
Rakt på bara, så fick man undanföst det direkt.
Hennes blick var inte medlidsam när hon sen betraktade sin bror, varför skulle hon måsta vara det?
Att hon såg på honom med ledset uttryck och medlidsamma ögon skulle inte lindra informationen han nyss fått ta in.
De hade ingen skillnad, fallet var ändå rätt hårt.
Därför stod hon där med uttryckslös mnin och hårda kalla ögon som såg mot hanen.
För en stund blickade de över till tiken, som svängde sig om från dem.
När hon åter vände sig tillbaka och yttrade sig blinkade Deme förvånat en gång.
Hon var inte beredd på frågan, hade bara synen av Afrodite's döda blodiga kropp bredvid rosenbusken i huvudet.
Ingen uppmuntrande eller vacker syn direkt.
Därför hade hon en fin lust att svara någonting hånande på Akabane's fråga. Hon hann öppna munnen för att blotta några hårda ord när de kristallblå ögonen tog ut Emon' figur från omgivningen.
Hon hade ju övertalat sig om att hon inte skulle komma på kant med honom också. Att håna hans vän skulle antagligen inte göra chansen för god vänskap större.
Så tiken stängde munnen igen och såg ner i marken för att samla sig och tänka om.
När hon nån sekund senare igen kollade upp, hade hon andra ord på tungan-
'Vår syster, hon föddes med oss i Spanien, i vår flock. Men hon bar nite på en mörk färg med röda Infernotecken som vi andra.
Hon var lila, som skönheten själv. Därför blev hennes namn Afrodite, lagt som en håning av vår far.
Han skulle ha bort henne och vilde bort henne i en labyrint där hon lämnades för att dö.'
Deme knyckte på nacken och vände blicken mot himlen snett ovanför dem.
'Resten av historien hörde du ju nyss.'
avslutet blev tvärt och avklippt. ´
Hon hade ingen lust att diskutera sin syster mera, det var inte värt det. Hon var död nu, ingenting att tänka på mera.

[Svarar med Emon lite senare, hinner inte nu..]

Demethra's tomma ansikte fick honom att känna en obehaglig känsla krypa under skinnet.
Hennes ord gjorde det hela inte bättre.
I ögonvrån såg han Akabane stiga upp och svänga sig bort från dem, han kunde inte reagera på det.
Hans ögon låg hos sin nyfunna syster.
Hennes ord ringde ännu i hans öron. "Självmord, Självmord, Självmord!"
hanen skakade smått på huvudet för att få väck ordet,
hans ansiktsuttryck var urgröpt.
Han orkade inte dra på den besvikna sorgsna minen igen.
Demethra's kala hårda hjälpte honom att hålla bort den.
När Akabane dök upp bredvid honom igen och ställde frgan angående Afrodite, ryckte han till.
Hans huvud hann börja klura på hur han skulle ge henne ett vänligt men förklarande svar men som tur var hann Deme före och förklarade läget. Att få höra det fräcka fadern gjort underlättade inte Emon's humör.
Han kunde bara nicka instämmande.
'Så var det...'
mumlade han bara, knappt hörbart.
Han visste egentligen inte vem han talade till, orderna bara flöt ut. Som en konstatering för sig själv.
Men det stämde, så hade det varit.

Akabane insåg när, Demethra sjulle börja berätta, att de var en känslig fråga hon syällt åt dem. Precis som när någon ställde en fråga om hennes mor.
Det hade ju hänt ofta och hon visste hur smärtsamt det var att svara.
Hon lyssnade och fick reda på att Afrodite var annorlunda en sina syskon. Ungefär som Akabane då. Fast hon hade inga syskon, men hennes mor var skönheten själv med sin kritvita päls och isblå ögon.
Hur Akabane kunde bli den färg hon var? Hon gissade på att hennes far var samma färg som henne. För hon visste ju inte hur han såg ut, inte ens hans namn.
Sjäv var hon mer lik en stor grizzlybjörn,
men enligt hennes mor var hon en vacker röd panda.
Hon nickade åt Demethras svar. "Hon måste varit vacker, precis som ni två..."
svarade hon.
Hon tittade på Demethra, vackrare en Akabane var hon åtminstone.
Hon vände blicken åt Emon när han instämde med Demethra.
De föddes i Spanien!
"Betyder det att ni kan spanska?" frågade hon nyfiket. Hon hade inte mött så många som kunde språk som spanska och sådant.

Demethra gav Akabane en ilsken blick, fattade hon ingenting?
'Att vara en skönhet som Dite var, var ingenting som uppskattades i Darzo's flock!
Förklarade jag det inte? Hennes far bestämde att hon skulle dö på grund av det.'
fräste hon irriterat mot tiken.
Hon uppträdde som om hon var en valp, inte fattade ett dugg.
Deme hade nyss talat om hur hon sattes för att dö i labyrniten, och så kommer Akabane och försöker berömma dem för att de var vackra, precis som hon.
Vilket betydde då att hon tyckte de borde ha lagts i labyrinten precis som sin syster.
Efter att irriterat ha vänt blicken bort från vargarna såg hon tillbaka mot Akabane.
Fast hon kanske hade sagt det med den meningen också. Kanske tyckte hon att de borde ligga döda i en labyrint nu.
De kristallblå ögonen kastades över till Emon för att ge honom ett ursinnigt öga, att han umgicks med henne överhuvudtaget!
[kooort]

Emon såg hur Deme's blick liksom vaknade till liv och fylldes av aggrisivitet.
Han slöt ögonen för en sekund och suckade lågt. Hans öron vickade på huvudet
medans han blint lyssnade till sin systers utskällning. När hon tystnat och han återigen öppnade ögonen
blängde hon mot honom.
Han stirrade tilllbaka med mörka ögon, 'Hur hade du tänkt att hon skulle vetat det!'
fnäste han med samma irriterande ton som Deme nyss, men hans ord var inte riktade mot akabane utan tog sig rakt fram mot Deme.
Sen vände han huvudet mot akabane och log stelt.
'Sí, vi kan Spanska, vi växte upp med språket!'
förklarade han med betydligt snällare ton.
Men hans läppar drog inte ut i nått leende, han hade fortfarande ett stelt uttryck och kastade sen en blick mot Deme för att se hennes reaktion över hans mjuka förklarning.
Hon bar fortfarande på det irriterade uttrycket.

off; får man hoppa in ? :)

Shizuka skrev:

off; får man hoppa in ? :)

Säkert!^^

off:
Vi har en någorlunda ordning här, så nu när du kommer med så kan vi ta så att det fortsätter börjanet som vanligt Demethra, Emon´, sen Shizuka och till sist Akabane! xD
Om det funkar..? Det här med rollarodrning gör att ingen blir utrollad. =))

OFF: Får jaag vara meed o leekaaa? 8)
________________________________________

[ojoj! xD Vi blir ju många! Va kuul! =))
Kääre Tawwis, du får säkert hoppa in! =)
Men vi har rollordning, så ingen ska bli utrollad.
Ordningen är Demethra, Emon, Shizuka, Akabane och så får du hoppa in ditt efter henne, om det går bra? =))
Så de e Akabane's tur att svara nu, sen Tawwis]

(Sorry om det dröjt...:/)

Dumma, dumma dumma Akabane. Det var fel tillfälle för att säga det. Att hon inte lyssnat bättre på Demethra. Hon sänkte blicken mot de kalla stenarna.
"Det blev fel..." sa hon och såg på Demethra.
Hon såg mot Emons håll. Hon log svagt för att visa att hon var okej med Deme's attack mot henne. Akabane hade lätt för sig att glömma saker som gjorde henne på dåligt humör.
Det var en bra egenskap hade hennes mor sagt åt henne.
Hon nickade mot Emon när han berättade om spanskan. Spanien? "Ett varmt land eller?"
Det skulle inte passa Akabane, med hennes tjocka päls.
Hon klippte till med öronen. Det fanns någon mer i närheten. Hennes bruna ögon vandrade åt sidan. Hon spände klorna. Åååhh! Dumma stenar.
Hon kunde inte känna sig till om någon var i närheten heller.
Hon struntade i det. Om det var någon, så störde ju inte den varelsen dem heller.

(skulle jag kunna hoppa in med Mishka då?)

| Mishka? Ännu fler? =D Shore, men du byter väll inte ut henne mot Akabane? Utan är med två..?
Isåfall får Mishka var sist då, före Demethra! =) Gud va kul dehär blir! xD]

Demethra skrev:

| Mishka? Ännu fler? =D Shore, men du byter väll inte ut henne mot Akabane? Utan är med två..?
Isåfall får Mishka var sist då, före Demethra! =) Gud va kul dehär blir! xD]

Min andra varg alltså, men jag behåller nog Akabane med i rollet såklart ^^ Japp, sist får hon bli, men är det Tavar nu då?