(Jaaaa, här är det :P Förlåt för jättefantasifull rubrik..)


Solen sken, och strålarna silades in genom grenverket som blev allt grönare ju fler knoppar det kom.
Ljusgröna små bladbebisar, hade Fallulah alltid tänkt på dem som.
Hemma i Spanien brukade de dock komma mycket tidigare, så att de vid den här tiden på året nästan slagit ut.
Det var en ganska varm dag för att vara mars, och himlen var djupt klarblå, för en gångs skull.
Den verkade ofta vara mulen nu för tiden, men som sagt - inte denna dag.

Honan själv, hon vandrade planlöst omkring under träden och bara såg sig omkring på reviret.
Det fanns inte mycket mer att göra den dagen.
Vinden var sval och kändes len när den drog förbi och rasslade i grenarna, lyfte hennes vita man, rufsade till den rosa pälsen en aning.

Ja. Denna hona är rosa.
Själv har hon inte mycket emot det, och hon tycker om att vara unik.
Men nu är hon inte längre den enda rosa vargen i numoori - alla hennes valpar föddes rosa.
Tyvärr var det inte många som överlevde sedan.
Hon stannade upp och såg lugnt ner i marken.
Vad hon saknade dem.

Hennes små söner.
Felic. Flambre.
Hon hann bara se dem i ögonen och le, innan de dog.
Hon kommer ihåg hur blodet försvunnit från hennes ansikte, hur leendet dog med dem.
Rös vid tanken på den stora sorgen, som bara förvärrades när en av flickorna försvann i flodens strömmande, djupa vatten.
Flor. Hon kunde inte ha överlevt.
Omöjligt.

Fallulah ruskade på huvudet och lyfte det för att betrakta den vackra skogen, denna ljusa dag.
Ett varmt leende spreds över hennes läppar.
Hon hade trots allt en valp kvar, Falloura.
Hon kunde höra hennes glada skratt om dagarna, se henne leka, känna värmen från hennes kropp i lyan om natten.
Lyan som låg inte långt från där hon var nu.

Falloura hade dragit in dem båda i flocken Cierzo, utan att Lulah själv riktigt förstått vad som hände.
Nu var hon plötsligt en del av en flock.
Faktum var att hon inte riktigt kände sig hemma där, då hon hört talas om att flockar som Treontha fanns i rosenskogen på andra sidan landet, styrd av en hona yngre än Fallulah själv.
Det kändes väldigt exotiskt.

Hon fortsatte gå, med efterdyningarna av det plötsliga leendet kvar på läpparna, öronen vinklade framåt och huvudet högt.
Den fluffiga svansen böljade bakom henne som en drottnings släp.

Snart kom hon ut i en liten solig, lummig glänta.
Hon tassade ut över det korta, nyvakna gräset och lade sig ner på en slät, stor sten.
Den hade värmt upp av solen, och var väldigt skön.
Hon lade ner huvudet på de slanka tassarna och slöt ögonen.
Livet kan faktiskt vara underbart ibland, tänkte hon sömnigt.


(Privat till Rockisen C: )

Den svart och gröna fakargen sträckte trött på sig efter den sköna tuppluren. Han gäspade stort och sträckte ut sina vingar med ett ljudligt prassel som blandade sig med skogsfåglarnas ivriga kvitter.
Det var vår! Det kändes i luften, solen som sken ner genom bladverket på de stora träden och ljudet av fåglarnas hektiska kamp om de bästa boplatserna och reviren hördes över hela skogen.

Vargen slöt ögonen för en stund och lade huvudet på sina korsade tassar. Han lyssnade nöjt på alla vårljuden som omgav honom. Han kunde höra hur en hackspett var i full gång med att hacka ut ett bo i en trädstam inte så långt bort, Han hörde vindens sus i trädkronorna som mjukt böjde sig för vindens vilja
Och rådjurens skällande som ekade i skogen. ( jaa det låter som Att rådjur skäller ^^ )

När han sedan öppnade ögonen igen var han för ovanlighetens skull uppfylld av ett fullkomligt lugn.
Han hoppade mjukt ner från den låga grenen han legat och sovit på och log smått när hans tassar nådde det gröna, mjuka vårgräset som spred sig allt mer igenom skogen.
Han klippte med öronen och uppfattade ljudet av en mjukt porlande Bäck som rann nerför några stenar inte alltför lång bort.
Han travade på lätta tassar hela vägen fram till den kalla bäcken Som lugnt flöt fram framför hans tassar. Han böjde på huvudet och lapade i sig stora klunkar av det klara, kalla vattnet innan han började gå en bit nedströms.

Väl en bit ner uppfattade han en svag doft av tik blandat med... Räv?!
Han luktade noggrant på doften och konstaterade snart att han känt rätt första gången.
Vargen lade huvudet på sned och följde sakta spåret som doftade så intressant.


[ sorry för att det blev så konstigt :/ det blir stora bokstäver lite överallt tack vare att jag skriver på mobilen... <3 ^^]

(Här är ditt såååå efterlängtade svar, Rockisen!<3)


En doft av varg bars av den ljumma vinden, strök förbi Fallulah's nos likt en katt.
Genast lyfte hon på huvudet från den varma stenen, och ögonen smalnade av.
Hon spetsade öronen och lyssnade.
Snart kunde hon konstatera att det befann sig en hane i närheten.

Det stämde.
Det rasslade till i snåren, och Lulah's huvud vändes hastigt ditåt.
En björn.
Hon drog efter andan, och höjde på ögonbrynen.
Björnen upptäckte varginnan, och grymtade hotfullt.

Den reste sig långsamt upp i hela sin längd, och öppnade käftarna för att ryta.
Men den hann knappt dra efter andan.
Fallulah log mot besten, och den föll ihop med ett kvävt ljud.
Skälvningar och kramper for genom kroppen, medan smärtan pilade genom varenda nerv innanför pälsen.
Hon vände lugnt bort blicken, och den blev stilla.
Den andades inte.

Tyst reste hon sig upp, hoppade ner från stenen och landade mjukt med de nätta tassarna på marken.
Sedan tassade hon tyst fram till björnkroppen med ointresserad min.
Höjde på huvudet och vände det bort.
Hon lät blicken svepa över skogsbrynet, och stannade med den vid en gestalt som rörde sig bland stammarna.
Svart och grönt, ett prasslande av fjäderklädda vingar.

Den ganska lilla rävkorsningshonan stod som segrare över en fullvuxen björn, men hon hade inget blod på sin kropp.
Såg på varghanen i skogen med ett mystiskt leende på läpparna.


(Fallulah goes tortyr, i know. C:)

Vargen klev långsamt ut ut skogen, nästan hela vägen fram till den rosa, okända tiken som stod över en fullvuxen Björn. Han granskade henne vaksamt, och blicken vandrade ner till den döde björnen utan något sår på kroppen.
Han såg förbluffat på den konstiga scen framför sig, hur var det möjligt?!
Räven hade dödat en Björn med endast ett leende och en blick!

Han skakade förvirrat på huvudet och tog några ytterligare några steg fram mot björnliket och den märkliga tiken.
- god dag, du okända, får man fråga vad en så ovanlig varelse som du kan heta?
Undrade han försiktigt, redan respektfull för denna okända tik, men kan man döda en Björn med blicken så borde hon väl ändå förtjäna respekt?

Han svepte långsamt med svansen och klippte vaksamt med öronen åt tikens håll.

Hon satt lugnt stilla medan hanen gick fram till henne.
Frågan var inte oväntad, de flesta man mötte ville veta vem man just råkat på.
Hon lyfte på hakan för att möta hans blick.
"*Buenos días. Sannerligen är det en god dag."
Hon log och gick förbi honom, för att hoppa upp på den platta stenen igen.
Där satte hon sig ner i kattställning, med raka ben, och svepte prydligt svansen om tassarna.

"Mitt namn är Fallulah, señor.**"
Hon lade huvudet på sned med smala ögon, roat.
"Får man fråga vad en så ovanlig varelse som du själv kan heta?"
Ögonen öppnades ordentligt igen, glänste då solen träffade dem så att pupillerna smalnade automatiskt i det plötsligt direkta solljuset.

Hon betraktade hanen, som verkade visa en sorts respekt mot henne hon inte förstod sig på.
Hade han sett henne döda björnen?
I så fall var han bara väldigt smart, som aktade sig för att reta upp henne..

(*: Goddag. | **: herrn. )

[ jag kan några ord på spanska, har läst det sedan efter sommarlovet ;) ]

- mitt namn är Terock, Jag såg det du gjorde mot björnen. Skulle du vilja berätta vilka krafter du besitter? som vanligt kunde han inte hålla sig från att ställa varenda fråga som ploppade upp i hans huvud.
Han vände sig om när tiken gick förbi och kunde inte låta bli att undra vad hon var för ras.
Han här nära på att fråga, men höll sig.
Senare
Senare skulle han fråga, senare skulle han få svar.
Det enda han kunde gissa var att hon hade lite räv i sig, men hur hade det gått till?

Han sträckte smått på vingarna och flyttade sig lite så att solen inte lyste honom rätt i ögonen.
Väl i skuggan av ett stort träd kunde han fokusera helt på fallulah som satt, tillsynes avslappnad på en stor sten.

(Har som regel att alltid översätta ändå.)

Hon sänkte huvudet och såg på honom.
"Då får du berätta om dina, du med."
Hon rätade på sig strök luggen ur ögonen med en tass.
"Jag har mörker.." Ett virvlande moln av rent mörker uppenbarande sig bredvid henne, inann det försvann.
Hon skrattade till.
"..och smärta."

Hon log glatt mot hanen.
Samtidigt skickades en liten, liten stråle smärta till hans ena framtass, bara för att illustrera hennes ord.
Det skulle inte skada särskilt mycket, bara kännas som om han slagit sig på en sten.
Eller någonting sådant.

Fallulah är erfaren på sitt område, och vet hur man bäst styr smärtan.
Hon lade sig ner på stenen igen, och lät hans smärta försvinna.
Då fick hon syn på hans sår, och rynkade pannan.
Spände blicken i dem i några sekunder, och lät all smärta från dem tyna bort.
Sådär, ja.
Hon log fortfarande en smula, varmt.
"Din tur, señor."

Terock såg på förvånat på fallulah, smärta och mörker?
Där såg man hur skenet kunde bedra, med hennes lilla, rosa kropp kunde nog ingen gissa vad för krafter hon hade.

Han ryckte till Och såg förvånat ner på sin tass som plötsligt gjorde ont.
Han skakade lätt på den, men smärtan försvann inte.
En blick på fallulah fick honom att förstå att det var hon som ville understryka sin makt och sina ord.
Plötsligt lättade smärtan och den bultande smärtan i hans bakben och på kinden försvann spårlöst.
Han lade huvudet på sned och såg förvånat på den rosa tiken.
Hon kunde både ge och ta bort smärta, lite som hans gifter.
Han flinade i ironin han såg i det hela och svarade nästan skrattande.
- Gifter, ett som förlamar i en liten stund och ett som gör sår inflamerade och hindrar dom att läkas på lång tid. Och självklart kan jag flyga. han log snett, flirtigt mot Fallulah och svepte sakta med svansen i det höga gräset.

- jag hoppas att du inte blir arg över denna fråga, men vad är du Fallulah?
Undrade han nyfiket och sträckte smått på vingarna med ett lågt prasslande.

Hon besvarade leendet med ett likadant.
Hon gav till ett skratt när hon såg hans ganska häpna min.
Ögonen glittrade okynnigt.
"Jaså? Flyga.. det menar du inte." svarade hon roat och kastade en menande blick på hans ganska framträdande vingar.
Såklart att han kunde flyga.

Men gift. Gift.
"Där ser man." Hon höjde ett ögonbryn.
Hon lade märke till såren på hans hud, som höll på att bli ärr.
Var hade han fått dem?
Men nu gjorde de inte ont längre, det visste hon.

Om hans talang var att flyga, så var hennes att sjunga.
Du läste rätt.
Lulah kråmade sig smått där hon satt.
Hon visste mycket väl att vinden lätt lyfte hennes lockiga, snövita man, att ögonen var förföriskt sneda och kroppen mycket slank.
Det hade hon alltid vetat, och utnyttjat.
Sedan valpsben.
Det var hennes natur, det var sådan hon var.
Ingenting kunde ändra på det. Varken vatten, vind, eld eller jord.

När han kom med en mycket märklig och för vissa stötande fråga, höjde hon bara sitt andra ögonbryn också.
"Varför undrar du det, es obvio?"
hennes röst var aningen hes, så hon harklade sig svagt.
Öronen klippte till av ett avlägset ljud.

"Jag är en varg lika mycket som du verkar vara, bara det att min fars mor var räv." Hon slängde med håret.

(Rockisen<3)

Han vred smått på sig, aningen generad över sina dumma ord, det var ju klart att hon visste att han kunde flyga! Varför hade han sagt något så dumt och pinsamt?!
Men då Fallulah förklarade vad hon var blev han inte överraskad, man såg tydligt att hon hade räv i sig. Med hennes lilla, slanka kropp, fluffiga svans och Annourlunda öron så var det väldigt självklart.

Han såg in i tikens vackra ögon och log smått.
- Du har väldigt vackra ögon... han kunde inte hejda de dumma orden som bara slank ur hans mun och han skakade irriterat på huvudet, kunde han aldrig bara hålla käften?!
Alltid skulle han säga något dumt, pinsamt eller helt enkelt konstigt till alla vackra tikar han mötte.

[ Hehehe lullah <3 / rockisen xD piiiinsamt! ^^ trist med tidsgränsen :/ är de likadant på helger och lov??^^ (besatt av smileys 8)^^]

Hon hoppade ner från stenen och gick fram till hanen.
Ett flin prydde hennes läppar, ögonen log.
"Jag vet." svarade hon ogenerat och skrattade till åt hans lite harmsna uppsyn.
Svansen svepte till bakom henne.

"Du ser själv inte så dum ut, Te-rock." spann hon med sin spanska brytning och satte sig ner.
Flinet svalnade till ett litet leende.
"Faktum är att där jag kommer ifrån ser många hanar ut ungefär som du, om tecknen..."
Hon lyfte en nätt tass för att lägga den på hans bringa, där pälsen var grön.
"...är röda istället. Och det är få.."
Här flyttade hon tassen till de prasslande fjädrarna.
"..som har vingar. I allafall inte såhär ståtligt korpsvarta."
Hon drog åt sig tassen och log skälmskt.




(Hehe... Oh, "skälmskt" = okynnigt, lekfullt.)

Han rös till under hennes beröring och såg förvånat och beundrande på Fallulah. Hon tyckte att han Hade ståtliga vingar och såg bra ut!
Han log smått och viftade lite på svansen, glad över hennes komplimanger och beröring.

Han sträckte smått på vingarna och gick ett steg närmare henne.
- Du har en underbar färg, Fallulah, helt underbar! hans ögon glittrade och han orkade inte hålla tillbaka orden som vällde ut ur hans mun. Han orkade inte bry sig om ifall hon tyckte att han var konstig.
Han gick sakta upp bredvid henne och log smått när han luktade på hennes bakdel.
Hon löpte!
Han skrattade generat till och såg förvånat på Fallulah.

[ kortis xD och super super wierd 8D]

Hon såg förvånat på medan han tillkännagav sitt gillande angående hennes pälsfärg, och sedan hur han undersökte hennes doft.
Fallulah älskade smickret, men gav inte min till det.
Han skrattade till.
Fallulah såg undrande på honom och backade tillbaka ett steg för att sätta sig ner i gräset.
Solen värmde hennes rygg, skönt.
Men solen här i Numoori var bara en blek skugga av den i Spanien, tänkte hon på.

"Är det något fel, señor?" ville hon veta.

Han log generat och ställde sig framför Fallulah då Jon satte sig ner.
- Heh... Eeh nej, inget problem... Det är bara det... Du löper ju... Han såg generat på henne och drog ut på orden av nervositet och spänning.
Hela han darrade och hans ögon glittrade när han såg på Fallulah.

Han svepte med svansen och log smått i väntan på hennes svar.

Hon skrattade till, ett klingande skratt.
"Så du gillar mig?"
Hon flinade.
Sedan testade hon honom.

Hon reste sig igen och ställde sig nära honom, så att hennes kind snuddade vid hans bringa.
Örat närmast honom spetsades för att lyssna på hans hjärtslag.
"Är du helt säker? Känner du någonting nu?"
Hon lyfte en tass och lade den bredvid sin kind, på honom.
"Nu då?" Man hörde leendet i hennes röst.

Han darrade och kände pulsen eka i hans öron. Hon var underbar, fantastisk!
När Hon lade tassen på hans bringa kunde han inte låta bli att darra ännu mer och blunda en stund.
Han morrade lågt, spänt av hennes beröring och andades tungt. Han vågade knappt röra sig och nästan ännu mindre prata.

- Ja, jag känner något. Jag älskar dig Fallulah! orden kom darrigt forsande ur hans mun och han blev genast generad. Hade han verkligen sagt så?!

[ Hehehe...]

Fallulah spärrade upp ögonen.
Hade hon hört rätt?!
Hon lyfte på hakan och mötte hans blick.
Såg långt in i hans ögon för att se om han verkligen menade allvar.

Flinet försvann från hennes läppar.
Hennes ansikte blev allvarligt.
Sakta förde hon sin nos mot hans tills de möttes, och hennes blick blev tvekande.
"Hur kan du göra det? Vi... träffades ju alldeles nyss." mumlade hon.

[ kärlek vid första ögonkastet ^^]

Han blev förvånad då Fallulah tryckte sin nos mot hans och ställde en så viktig fråga, som han på köpet inte kunde svara på. Han visste inte hur han kunde älsk henne som han gjorde, men det gjorde han. Han älskade henne mer än något eller någon i hela numoori.
Han lät smått osäker när han svarade, men tog snabbt mod till sig.
- Jag vet inte, jag bara gör det...

Han blundade för en sekund och kände tikens varma utandning mot hans nos.
Terock tog ett djupt andetag och tog mod till sig, han skulle inte var feg!
Han kysste henne.

Han svarade abstrakt, inte riktigt ett svar.
Sedan pressades hans läppar mot hennes.
Om det hade gått, så hade Fallulah sett ännu mer förvånad ut av denna ömhetsbevisning.
När kyssen var klar vreds hennes öron framåt och hon log.
Sedan lade huvudet på sned, de vita lockarna studsade till, och kysste honom tillbaka.


(kort och it, men är upptagen av att rita <3)

Han kysste henne tillbaka då hon kysste honom.
Det hade ju inte varit så farligt! Vad hade han varit nervös för?
Han log mjukt mot henne och viftade på svansen.
- Jag... Vad tycker du om mig? han hade varit Påväg att säga att han älskade henne igen, men ångrade sig för att inte verka tjatig och jobbig.

Han kände sig på något sätt lugnare efter kyssen. Han förstod inte varför, det bara var så... Kanske hade den mesta av spänningen släppt då han kysste henne?

Hon borrade ner ansiktet i hans svarta päls.
Fnissade till.
Detta var så otroligt konstigt.
Hur ofta kysste man någon man mött för tio minuter sedan?!

"Tú eres el mejor hombre que busca en el país. Creo que te amo." mumlade hon in i pälsen.
Hon lät svanstippen stryka längs hans käklinje och log.



( |"Du är den snyggaste hanen i hela Numoori. Jag tror jag älskar dig."|)

Terock log och skrattade till då hon borrade in huvudet in hans tjocka päls.
Han rös till då Fallulahs svanstipp Svepte över hans käklinjer och slöt ögonen för en kort stund. Han började darra på nytt och såg kärleksfullt på Fallulah.
Hans ögon tindrade av förälskelse, men när hon började säga en massa ord han inte hört förut rynkade han pannan.

- Vill du översätta till mig Fallulah? Jag förstår inte så mycket spanska... sade han generat och klippte med öronen.

Lulah skrattade och flyttade huvudet så att munnen befriades från pälsen.
"Jag sa; Du är den snyggaste hanen i hela Numoori. Jag tror jag älskar dig."
Hon log varmt åt hans förlägenhet.

Plötsligt hördes ett enormt brak.
Ett dånande ljud som kom rungande mot dem med stor kraft.
Åska.
Utan att de tänkt på det hade det mörknat, och stora moln samlades ovanför deras huvuden.
Vinden hade tilltagit, blivit kall och vass.

Fallulah kände små, hårda droppar i nacken.
Bara början.
"Vad sägs om att leta på ett skydd?"
Hon lät blicken oroligt svepa över himlen.

Han suckade och såg körleksfullt på Fallulah när hon förklarade vad hon sagt.
Plötsligt träffade en vattendroppe honom på nosen och han fnös till och nickade åt Fallulahs ord.

Han gick in bland träden och hittade snart en tät hängpil som nådde hela vägen ner till marken.
Terock sköt försiktigt några långa grenar åt sidan som en öppning åt Fallulah.

[ vet inte om det finns hängpil i lövskogen? Aja, nu finns det iaf xD]

Hon tassade skyndsamt in genom öppningen han skapat.
Innanför trädets skyddande, hängande grenar var det torrare, och en aning varmare.
Fallulah kurade ihop sig intill stammen, lade svansen om sig och suckade nöjt.
Hon lyfte blicken för att se på Terock.
"Här blir perfekt." log hon.