[Oooh, något kan jag väl ordna... ;D]

Locura fnissade till då hon hörde hans ord. Det lät som en utmaning. Ta reda på det, sade han. Ja, varför skulle hon tveka?
Sekunden senare stod hon framför honom. Flinet hade spruckit upp, blottade raden av sylvassa tänder som hotfullt glimmade i månens bleka sken. De röda ögonen lös av illvilja och hon kände hur ruset for genom kroppen. Monstret morrade av upphetsning och Locura började släppa taget om den kontrollerade sidan mer och mer. Så hon skulle ta reda på det? Visst, ifall det var så han ville ha det...
- Med nöje.
Och sedan var hon borta, susade fram mellan de högresta barrträden medan vinden drog i den svarta pälsen. Hon kände doften, doften av varg. Hon kunde känna hur hon närmade sig, och tankarna nådde ögonblicken då jakten skulle vara över. Då hon skulle få tag i bytet. Och ruset tog över, hon tappade kontrollen. Ögonen skiftade färg till vinrött, pupillen blev större. Ett skratt lämnade hennes strupe, hon kunde inte hejda det. Ett galet skratt som avslöjade vilka avsikter hon hade. Var Yoru bakom henne, hade luftninjan hunnit med? Hon hade inte tid att se efter, kunde inte fokusera nog mycket för att lyckas ta reda på det. Det var någon i skogen, någon som han försökte skydda. Och hon skulle ta dennes liv, enbart för nöjet i det hela.

[Sååå... Nu händer det något 8D]

När hennes kalla stämma spände sig musklerna hårda som sten och den svarta varginnan försvann. Men Yoru var redan efter henne hack i häl. Marken där han hade suttit fanns bara märken av något som tydde på en snabb omvändning. Som när någon kom i hög fart och plötsligt vände sig om och började att röra sig emot de håll den kom ifrån men Yoru hade inte lämnat nå bromsspår utan bara en liten fläck där en mindre virvel av luft och vind lika gärna hade kunnat härja ett tag. I stället för att följa henne längst marken befann han sig redan uppe bland trädens tätbevuxna grenar, men för en ninja så var de inga problem alls att ta sig fram utan rättare sagt en barnlek.

Dom röda ögonen glödde och han visste att deras fart var snabbare än ett vanligt öga skulle kunna uppfatta och doften av den andre vargen blev starkare och starkare vilket tydde på att dom närmade sig snabbare än han hade räknat med. Det var nu eller aldrig. Locura rörde sig precis under honom och Yoru spände bakbenen och sköt ut ifrån grenen som en vit blixt. Smidigt vred han sig i luften och träffade trädets gråa stam med frambenen och befann sig nu framför den svarte. Med en mjuk rörelse sköt han åter ifrån med bakbenen och for nu in i Locuras gap. Vindarna virvlade kallt omkring honom och dom röda ögonen lös av obehag och ilska. Den vita pälsen viskade vilt och vartenda hårstrå hade förlängst av vindnålar och att bita i honom nu skulle sluta med en söndertrasad mun och hål igenom nosbenet, hans vindar var lika hårda som metall och inte ännu vårdare och var lika skarpa som hos en nyslipad diamant. Ett iskallt och varnande morr bubblade nere i den djupa bröstkorgen och ett hugg siktades emot vampyrens strupe samtidigt som vassa skärvindar från vardera håll sökte sig emot henne. Han hade varnat henne men de blodsugande monstret inom henne hade växts och sökte sig nu efter hanns dotter och det var nu eller aldrig som han var tvungen att agera om han inte skulle få mötas av en ruggig och skräckinjagande blick som han visste att denna varginna var förmögen till att göra.
"Solen brände er sist Locura..." med alla fyra tassar på marken hade han kastat sig tillbaka och stod fortfarande framför henne med ögon smala som trådar och vindarna svepandes om sig.
"... Vill ni känna dess varma smekande strålar igen?"

[Jag dog av lycka då jag läste inlägget 8'''D Vill bara pussa och krama på dig ♥
Men tyvärr så blev mitt inlägg inte lika coolt som ditt Dx]

Han var i extas, hon kunde inte tänka sig ett mer ljuvligt tillstånd än det som hon nu befann sig i. Det var underbart, det var magiskt. Det var detta hon levde för.
Men något störde hennes euforiska rus.
En vit blixt som susade in framför henne, stängde av hennes väg. Och av ren respekt för vindarna som hon visste att han behärskade så tvärstannade hon. Det var med nöd och näppe som hon undvek att springa rakt in i honom med tanke på deras onaturliga hastighet.
Orden gled ur hans mun och hon kunde inte låta bli att lyssna med ett roat uttryck. Han varnade henne, men det fanns ingen återvändo. Det var inte den lugna sidan som hade kontrollen, fasaden hade rasat. Och runt henne spred sig den upphetsande doften av varg låg runt henne som ett tungt moln, smög sig in i hennes nos och fick monstret att väsa mer än tidigare. Spinna av välbehag och mana på henne. Det var ett tag sedan, det kändes allt för länge. Det var dags att äta, och det skulle bli med nöje.
- Solen är inte din allierade i natt, ninja.
Och sedan bar det av igen, hon var på väg. Hon brydde sig inte om hans ord, natten var fortfarande lång. Hon var galen, hon kunde ínte ignorera blodtörsten som hade vaknat. Hon var tvungen att ge efter.
Han skulle inte kunna skrämma undan monstret med solen, det var ingenting som hon ens tänkte på när hon susade framåt.

[Skumt, igen xD]

[sluta skriva så awesome inlägg!! Dx ♥ Eller nej förresten gör de inte! Fortsätt skriv dina awesome och coola inlägg!! 8D]

Han såg henne stanna upp och tänderna small ihop i ett högt och smattrande ljud i den tomma luften. Vindskärorna vinade bland dom och man kunde se hur träden blev ärrade med djupa och perfekta skär i deras barkklädda stam. Barr, grenar och snö rasade ovanför dom och den svarte susade förbi Yoru som bet ihop och följde efter tätt vid hennes sida. Dom röda ögonen lös och ett slugt leende sken i de vita ansiktet. Vindarna blåste kraftigt runt om dom och dom vita tassarna snuddade knappt vid marken där han tog sig fram i en väldig fart.

Med ett elegant hopp vred han sig lite grann i luften och under dom kraftiga tassarna möttes ett stadigt träd som slungade iväg honom mot den svarte. Skulle han missa så skulle han möta nästa träd och åter igen upprepa de samma rörelse. Den långa svansen dansade elegant efter honom samtidigt som den tjocka manen vaggades av vindarna. Kunde han få henne ur balans så räckte det för honom för att sedan kunna få tag i henne.
"Ljuset kan bestå mer än bara solens sköna strålar." sa han med en lugn stämma men visste att den svarte inte skulle bry sig. Hon var borta, Locura var borta och monstret var framme och skulle inte stanna fören törsten var släckt.

[Lite stämningsmusik xD
https://www.youtube.com/watch?v=zn_4qB1hhQ0&feature=autoplay&list=AL94UKMTqg-9CaycV9EDofacE9q6SrEMKK&playnext=1]

Hon hörde att han talade, men hennes hjärna stängde ute orden. Vad han än sade så kunde det inte vara viktigt. Ingenting var viktigt. Hon var som förbytt, av den lugna, pratglada vampyrinnan fanns inte ett spår. Den delen av henne var borta, den som kunde jämföras med den hon var innan hon blev förvandlad.
Besatt.
Man kunde beskriva det så. Det var ett väsen inom henne, en blodtörst som tog över helt. Hon skulle aldrig lyckas stå emot den, men inte heller ville hon. Det var detta hon levde för. Ruset. Den euforiska känslan som De dödliga aldrig fick uppleva. Hon var oövervinnerlig, hon var magnifik. Hon var ett monster, en mördare, deras värsta mardröm. Och hon njöt av det. Hon älskade det mer än livet själv.

Doften låg tung runt henne, hon kunde höra den främmande vargen, hon kunde känna hur hon närmade sig. Och leendet på läpparna blev bredare samtidigt som käftarna öppnades. Tungan gled ut, hängde från munnen. De vita tänderna var spetsade, huggtänderna glänste extra mycket. Det var nära, så nära.

En plötslig smärta skar plötsligt in i hennes sida, något träffade henne, något hårt och rungt som kastade henne åt sidan. Det var oväntat och säkerligen knäckte det några revben, men det fanns ingen tid för smärta.hon vred sig i luften, tog sig undan det som träffat henne och landade smidigt på benen samtidigt som ett mörkt läte kom ur hennes strupe. Ett dovt, orosväckande läte som skrämde de små djuren som fanns i deras närhet. Några fåglar lyfte och flög iväg för att söka en säkrare plats att tillbringa natten på, medan de små gnagarna darrade i sina hålor.
Blicken fästes på Yoru, men inga ord kom över hennes tunga. Hon var i ett stadie då hon inte längre kunde tala, inte hade något behov av det. Hon var befriad från det.
Hon kände vindarna runt henne, mindes hur det gått senast hon stannat upp. Vägrade låta det hända igen. Och det var endast för ett ögonblick hon stod stilla och såg på honom, sedan satte hon åter sin kropp i rörelse. Hon skulle få tag i vargen han så desperat försökte skydda.

[Haha, tycker att mina inlägg suger, men ah... Locura fortsätter sin jakt, och jag tror att hon närmar sig 8D mer eller mindre åtminstone.]

Ett knastrande ljud och de tunga ljudet av luft som slås ur en ekade runt dom för ett ögonblick och den vita hannen hade träffat den svarta varginnan. Men ty han lyckades inte att få henne ur balans men lyckades sakta ner henne lite grann men knappt synbart.

Tassarna tog i trädet och direkt sköt han iväg emot varginnan med vidöppna käftar och small ihop dom bara någon cm ifrån hennes strupe när hon satte av igen. Jorden revs upp under deras tassar och Yoru visste att hon var skadad men inte kände smärtan, inte än men han kunde dra nytta av det och log lite roande emot henne innan den vita hannen försvann från vampyrinnans sida.
I stället hade han tagit hjälp av vindarna och försvunnit upp bland träden och befann sig framför henne men uppe i luften, där hon inte kunde komma åt honom om hon inte skulle försöka sig på att röra sig bland trädet. Kanske hade hon fart, smidighet och styrka men den var inte jämförbar med en ninjas. Deras rörelsemönster och tankesätt var så annorlunda och mer användbar än en hjärndöd vampyrs.

Doften slog emot hannen som en vägg och vindarna viskade oroligt runt honom om att Ria befann sig mycket nära nu. Blicken blev smal och farten ökades ytterligare. Med ett hopp sköt han ut från trädets krona och landade framför vampyrinnans väg. Allt han kunde se av henne var dom döda röda ögonen som såg helt förvrängda och vridna ut. Skulle dom röra sig nå mycket närmare så skulle dom trampa över de som var viktigare än hans liv och som ninjan skulle göra allt för om de så kostade honom livet.

Svansen svepte varnande till och vindarna blåste kraftigt runt om den vita hannen där han stod och väntade in den svarte. Som sagt, hon var smidig och snabb men kunde fortfarande inte mäta sina rörelser med en ren ninja, en vit krigare av Oga.


-----

Dom små tassarna bar den lilla varginnan fram där hon vandrade bland dom tjocka trästammarna.
Var hade hennes far gått och varför hade han inte återkommit. Han skulle bara vara borta en kort stund hade han sagt till den silvergråa valpen men nu hade det tagit allt för lång tid tyckte hon och oron hade växt. Även om han hade varnat för att inte lämna lyan så hade Ria inte kunnat låta bli och hade begett sig ut i jakt på sin vita ninjafader. Trotts att hans blod flöt inom henne så var hon inte riktigt den smidigaste men rörde sig ändå fram med en elegans som en valp i hennes ålder saknade. Dom ljusa ögonen såg sig om i mörkret och inga spår fanns efter Yoru.

Ria stannade upp och såg upp emot himlen och slöt ögonen och lät träden tala till henne, lät sig höra deras viskningar och väsningar. Ett litet leende kunde skymtas då hon kunde höra att dom talade om att hennes far rörde sig emot hennes håll, men ju mer hon lyssnade desto stelare blev hennes läppar. Ögonen slogs upp och paniken speglades som kristaller i dom och förvirrat såg sig den lilla grå valpen om. Vart skulle hon ta vägen, det rörde sig ett mörker svartare än Djävulens hjärta och hennes far fanns bland den, inte ens de kunde lugna henne denna gång och den lilla valpen dök in bland ett par buskar. Doften hade dragit sig undan och doldes och hon visste inte om de var hennes far eller hon själv som orsakade det.


[.... konstigt och sorry för PP, men ja jo Locura börjar närma sig lite för mycket nu faktiskt! D: <'3]

Hon hungrade, hon längtade, hon drevs av detta. Det här var anledningen till att hon inte längre hade sunt förnuft, då hade hon inte kunnat njuta på samma sätt. Då hade hon haft ett samvete, något som hade sagt åt henne att detta var fel. Men det var det inte, det var rätt. Ju fler liv hon hade tagit, desto mer respekt skulle hon vinna bland de andra. Och hon behövde respekten för att få vara nära Vitben.
Ett väsande kom ur hennes strupe medan ruset om och om igen for genom kroppen som en flodvåg. Adrenalin, kanske. Men hon trodde att det var något annat. Det var magiskt, det var euforiskt, nästan som en drog.
Det var frihet.

Käftarna öppnades per automatisk. Hon var nära, så nära att det endast skulle dröja några få sekunder innan hon skulle komma åt den unga honan. Doften verkade dra sig undan, men hon behövde den inte. Hon kunde höra hjärtslagen hos den lilla varelsen. Det var alltid de minsta som smakade bäst, kanske på grund av deras rena blod.

Men så blockerade något vitt hennes väg och innan Locura hann reagera sprang hon rakt in i ninja hanen med en kraft som två dödliga inte skulle kunna orsaka varandra. Vindarna ven runt dem, hon kände hur de drog i hennes päls, ville slita henne med sig. Hon kunde inte tillåta det, aldrig någonsin.
Hade hon skadat sig vid kollisionen? Hon var inte säker, undrade ifall hon skulle överväga det, men struntade sedan i det. Reste sig blixtsnabbt från det halvliggande läget hon hade hamnat i och sökte efter den vite med blicken.
Vad var hans nästa drag?

[Sorry för lite pp, men det är oundvikligt i dessa situationer ;o]

Vindarna samlades runt om den vita ninjahannen där han stod och väntade in de svarta monstret som närmade sig honom med en väldig fart. Doften av den gråa drog sig undan men han kunde se i den svartes ögon att de redan var för sent. Hur än dessa vampyrer funkade så var deras sinnen så mycket mer skärpta än någon annan varelse i detta land, på denna jord och värld.

Benen spändes och när hon befann sig bara någon meter ifrån Yoru drog han iväg med en väldig fart emot henne och tvärstannade precis före dom skulle till att krocka in i varandra. I stället fortsatte vindarna som hade samlas runt honom mot Locura som en vägg. När han såg henne ligga lös de till i dom röda ögonen och den vita ninjan rörde sig snabbt och smidigt emot henne och högg efter varginnans strupe, framben och sedan emot käken. Han hade kastat sig in i dödens käftar men skulle inte ge sig fören han drog med sig Locura ner till helvetet om han så dog eller redan var död. Han skulle aldrig sluta jaga henne, inte ens om hon gjorde honom till samma monster som hon själv var så skulle han ständigt försöka att fälla henne under solens njutande strålar.

[kort och sorry för segt svar Dx]

Hon hann reagera, men hon hann inte undvika alla de bett som riktades mot henne. Nog fick han tag i henne och hon kände hur hennes hud punkterades. Men gjorde det ont? Nej. Minskade det hennes styrka? Nej. Och hon kunde inte låta bli att skratta då hon tänkte på det. Och bara ögonblicken senare var hon på benen, skrattet kom inte längre ur hennes strupe men klingade fortfarande i luften runt omkring dem. Och sedan anföll hon, for fram mot Yoru som en blixt. Den andra vargen var inte längre viktig, det var han som ville ha striden och nu fick han den också.
Det var egentligen ganska roligt med tanke på att de endast minuter tidigare hade diskuterat varför de undvek att slåss mot varandra, och nu var de här, mitt i en strid där resultatet ännu var oklart.
Hon måttade ett hugg mot hans ben och sedan ett mot hans nacke, ignorerade vindarna som svepte runt omkring henne. Struntade i allt det som han kunde använda sin kraft till. De mörkröda ögon lös av blodtörst och galenskap, och det verkade som att alla andra djur i skogen hade dragit sig undan. Detta var nog ingen plats som någon ville befinna sig på för tillfället.

[sorry för kort och värdelöst.. D;]

Skrattet, rörelserna och vindarnas skrin fick hela skogen att tystna och hålla andan. Det var nästan som om att man kunde känna hur skogen borrade in sina blickar i dom båda individernas nackar och hur rötterna knöt sig under jorden. Allt stod stilla förutom dom två vargarna som slogs, en för sitt liv och den andra för att släcka liven runt om henne.

Dom röda ögonen lös ilsket men lugnt och ninjahannen strök ogillande bak öronen emot den tjocka nacken som nu mer var täckt av jord och blod. Den vita glansen var gömd under jorden, blodet och löven. Huggen som riktades emot hans ben hoppade hannen smidigt undan och motade samtidigt slag emot tikens huvud men hann dessvärre inte undvika då hon kom ovanifrån. Vampyrens tänder borrade sig in igenom den nålförskedda manen och punkterade de känsliga skinnet. Yoru morrade ilsket till och slängde till med överkroppen innan han försökte hugga emot hennes framben. Runt om tänderna hade luft samlats och där med gjort hörntänderna betydligt längre och vassare än vad en normal varg någonsin skulle kunna ha sina tänder. Rakbladsvassa och nållika så som pälsen kring hans hals, nacke och svans.

Blodet befläckade den vita hannen och smärtan fick adrenalitet att pumpa igenom den muskulösa kroppen och vindarna slet kraftigt runt om dom båda. Men plötsligt la dom sig och drog med sig en kraftig vindvåg, bland, gräs och torkad jord flög iväg och markytan runt om dom båda blev ren och torr. Till och med en del rötter hade slitits upp i vågen. Ögonen brann och andetagen var otroligt lugna för allt som har hänt. Men han visste mycket väl vad ninjablodet förde med sig och han hade lärt sig att slåss i ett lugn för att inte tappa fattningen för mycket. Gjorde han de så skulle han kunna sluta lika illa som den svarta varginnan.

[Var inte orolig! Alla dina inlägg blir awesome korta som långa! :')
Bortsett ifrån mina Dx]

Den metalliska smaken flödade in i munnen då hon fick ett grepp om hans nacke och bet åt. Och hon kunde inte hindra flinet som gled över hennes läppar medan monstret nöjt spann inom henne. Hon hade uppnått det hon önskade, det här var allt som betydde något.
Det här levde hon för.
Men endast sekunder senare kände hon en underlig känsla, något som lockade tillbaka henne till verkligheten, som drog bort henne från ruset. Och när hon väl blev medveten om den vite hanens tänder som satt fastkilade i hennes framben så insåg hon att det var smärta hon kände. Allt för upptagen av den euforiska upplevelsen hade hon tidigare inte haft tid att uppfatta sådana patetiska små saker som smärta, men nu verkade det som att den var så pass extrem att det faktiskt ryckte henne ur det drömmande tillståndet. Och hon släppte sitt grepp om honom, lät honom ännu en gång glida undan hennes käkar. Han var inte längre viktig, det var hon som var det. När hon fick välja melan blod och överlevnad var det hennes eget liv som kom först alla gånger.
Hon slet sig undan honom, struntade i hur djupt hans tänder satt i hennes ben, struntade i hur de rev sönder hennes skinn. När smärtan var så kraftig att den till och med sköt undan det drogliknande ruset var det allvarligt. Och hon märkte genast att hon hade haft rätt i sina misstankar, för att stödja på benet var något som hon inte lyckades med. Det smärtade, det gick inte. Det vek sig under henne då hon försökte. Och med ilsket lysande ögon såg hon på den vita ninjahanen vars päls färgades allt mer i rött.
Hon mindes ett knakande ljud, det måste ha varit hennes ben som knäcktes mellan hans käkar. Ett dovt morrande gled fram ur hennes strupe, men hon rörde sig inte. Det var blod eller överlevnad.

[gah, har typ tappat lusten att rolla Locura D; därför mina inlägg suger xD]

Blodet forsade ner i halsen och han kunde känna hur hon släppte greppet om honom och försökte dra sig undan. Tänderna var djupt nerborrade och han tänkte inte släppa, skulle hon ta sig lös så tänkte han se till så att skadorna hennes är djupt åtkomna. Greppet om tikens framben gled bort och han såg henne dra sig tillbaka. Den röda vätskan slutade aldrig rinna ifrån nacken och det såg ut som om att han hade en krage av de allra djupaste rödfärg. Smärtan skrek i den välmusklade kroppen och han kunde tydligt känna att något inte stod rätt till med den sargade nacken. Tiken hade bitit mycket djupt och blodförlusten fick Yoru att känna sig tom och lite yr. Han ville höja huvudet emot skyn men såret hindrade honom och en irriterad morrning lämnade den vitröda hannen.

Blicken var kall och andetagen tunga. Hennes morrande besvarade han med ett iskallt uttryck och tog några steg emot varginnan och såg djupt in i hennes brinnande ögon. Den riktiga Locura såg ut att ha vaknat till liv igen men inget sa han utan såg bara emot henne med en varnande blick och såg sedan bak emot buskarna.

Åter igen rörde sig dom ljusa tassarna på sig men nu bort emot den svarta varginnan och in emot skogen, in emot de håll han visste att hans allt fanns. Rädd och ensam. Vad skulle hon tro och säga när hon fick se honom såhär. Oron fanns inom honom men känslan av att hon fortfarande fanns vid livet balanserade ut oron.
Ett par blåaktiga ögon mötte dom röda och ett leende kunde skymtas för en kort stund i de nerblodande ansiktet. Trots att vampyrinnan befann sig bakom honom räddes han inte att vända ryggen till henne. Skulle hon försöka sig på att attackera eller liknande så skulle vindarna tala om de före hon ens hann röra sig ifrån den punkt hon just nu befann sig på.
En liten silvergrå valp trädde sakta ut ur dom nästan upprivna buskarna och mötte sin fast djupa blick och kröp tätt in vid hans ben. Yoru log varmt och drog in den lilla tösens doft.
"Vampyrens makt är mäktig Locura, men önskar ni inte ibland att ni hade fått en andra chans. En chans att få leva ett värdigt liv för att sedan få dö en värdig död. Ni fascinerar mig minsann men er stolthet för att bara kunna vandra om nätterna och inte känna lycka, sorg eller hat gör mig förvånad." han talade i stillhet och det lät nästan som om att han tyckte om den svarte.
Han såg bak emot henne med huvudet sänkt för att sedan sätta sig snett emot henne. Trotts sin styrka och sitt blod så kunde Yoru känna att nu var hans styrka slut för denna gång och skulle hon vara så dumdristig att attackera honom nu så skulle han nog dö men innan dess så skulle han se till att få ett ordentligt grepp om vampyrinnan och se till så att solen för sista gången brände hennes svarta rygg.

[Naaw D: Nej, men förstår din känsla!
Well... Ditt var ändå inte lika creepy och dåligt som mitt ^^']

För några ögonblick stod hon endast stilla, mycket lik en staty huggen ur sten. De röda ögonen gnistrade trots den mörka färgen de bar, och de var fästa rakt på honom, utan att blinka eller röra minsta lilla muskel i ansiktet.
Sedan kastades huvudet bakåt, och ett gällt skratt ekade mellan de stora barrträden. Det var ett ljud som skar genom natten, som fick fåglar att lyfta och små gnagare att krypa djupare in i sina hålor. Ett missanpassat ljud som inte hörde hemma på denna plats, som inte borde ha del i denna värld. Hon borde inte vara en del av denna värld, och hon visste om det. Men inte desto mindre var hon en del, och det var något hon verkligen älskade.
- Är det verkligen sant, Yoru? Hör jag verkligen rätt?
Huvudet sänktes sakta tillbaka så att hon åter såg på honom. Men denna gång hade den mörkröda färgen som funnits i ögonen försvunnit och återigen var den blodröda tillbaka. Den färgen som hon bar då hon inte var helt uppfylld av blodtörsten. Den färgen som de hade då vissa trodde att man kunde nå hennes "mänskliga" sida.
- Har du inte förstått? Jag är ett hopplöst fall. Varför ska jag längta efter något jag ändå aldrig kommer att få? En andra chans... Detta är min andra chans. Kanske du inte tror mig då jag säger att jag var förlorad i mitt förra liv, men det var jag. En gift varg, ja. Därmed dömd till att dö av mitt egna gift, en tragisk historia. Och det giftet var starkt, det höll på att ta livet av mig redan då jag var 19 m-år. Och sedan fick jag denna chans, att bli vampyr hindrade döden från att ta mig. Hade detta inte hänt, hade jag varit död.
Hon log när hon talade, men samtidigt kunde man ana en äcklad underton i rösten, nästan som om hon ville spotta ut dem. Och på sätt och vis kände hon ett visst missnöje mot tankarna på det gamla livet, livet innan vampyismen. Men samtidigt var det roande, så pass att hon inte kunde hindra leendet på läpparna. Det var så underligt, hur hon kunde finna det både motbjudande och roande på samma gång. Men var man vrickad så var man.
- Jag är din värsta mardröm och din mäktigaste fiende, och dem ska man inte be för. Det vet du lika väl som jag.
Hon hade öppnat sig, hon hade sagt alldeles för mycket åt honom. Han visste nu mest av alla vargar hon mött, visste mest om hennes liv. Den enda som visste mer var hon själv och Locura glömde allt mer för var dag som gick. Så snart kanske ninjan var den enda som skulle kunna en liten del av hennes historia, för även om giftet inte längre kunde ta död på henne så drev det henne fortfarande allt djupare ned i sinnessjukdomen.

Så kall och så tom.
Han lyssnade lugnt på hennes ord och såg sedan emot den svarta varginnan med ett oläsbart uttryck. Dessa giftvargar hade han hört om men aldrig träffat, individer som bryts ned av sitt egna gift och drivs till den yttersta gränsen. Hon verkade ha fått sin andra chans men hon tycktes nog inte förstå hur han menade med det hela men att börja argumentera emot de var inte värt de, inte nu och kanske aldrig. Att dom var svurna fiender var ingen han tvivlade om och skulle aldrig göra, han har funnit sitt mål i livet förutom att skydda sina kära. Det fanns betydligt fler än bara denna svarta varginna där ute, det kunde han känna på sig. Men att rensa bort dom skulle inte göra någon skillnad då många av dom brutalaste fortfarande rörde sig fritt där ute.

"Min värsta mardröm säger du." han såg kallt emot henne och närmade sig vampyrinnan med stela steg, inte osmidiga på något vis men med en viss stelhet.
"Jag har redan upplevt min värsta mardröm Locura men jag kan inte förneka att ni är min 'mäktigaste' fiende. Vi kommer båda falla någon gång men det kommer inte att ske vid olika tillfällen." han talade med en kall röst och stannade någon meter från varginnan och stirrade emot henne med en menande blick. Helvetet hade han redan upplevt och fruktade det inte och hennes hot rörde honom inte vid ryggen. Men han var inte dum och inte hon heller det visste han. Även om dom var själslösa så betydde det inte att dom hade mist sin förmåga till att tänka. Den röda blicken föll bak på den unga varginnan som satt kvar på samma plats som tidigare och såg emot sin far med en orolig blick. En kall vind svepte över den sargade nacken och han såg åter bort emot Locura.

Hon såg på honom, flinandes. Hon kunde inte förstå vilket nöje hon egentligen fann i denne Dödlige. Det var nästan så det var patetisk, borde hon hata sig själv för detta? Kanske det, men det var inget som hon gjorde eller kunde göra. Ifall hon skulle hata sig själv skulle hennes liv vara slut. Hon älskade sig själv, det var därför hon kunde fortsätta mörda.
- Åh, Yoru. Hur tråkig skulle inte min tillvaro vara utan dig?
Hon skrattade till, igen, samtidigt som hon frågade sig själv vad hon egentligen skulle ha gjort utan honom. Vid första anblicken hade han endast varit en simpel måltid, men under deras många möten hade hon lärt sig att han var så mycket mer. Helt klart värd att hålla nära, kanske inte osm vän eller fiende, men helt klart som någonting utöver det vanliga. För han var inte endast en i mängden, han var mycket mer än så i hennes ögon. Hue mycket en dödlig nu kunde betyda för en vampyr var en annan sak, men Yoru var definitivt en av höjdpunkterna i Locuras liv.
- Låt oss se vem som kommer kunna skratta åt den andres kropp.
Hon svepte till med svansen, testade stödja på frambenet. Fortfarande gjorde det ont och hon konstaterade att det nog skulle ta ett dygn eller två för denna skada att läka. Irriterande, men lika väl imponerande.
- Och be inte för mig om kvällarna, för även om Gudarna hör var det ändå inte de som satte mig på jorden.
Hon skrattade än en gång.

Dom ljusa öronen ströks bak emot den brodfärgade nacken och han tog några steg emot den mörka varginnan medans hon talade. Den ärrade nosryggen rynkades och dom vitröda tänderna blottades. Hon hade börjat gå honom på nerverna och inte lämnat platsen medans hon haft chansen. Vindarna hade börjat dra ihop sig runt den ljuse och ett leende sprack upp samtidigt som tikens ljusa skratt ekade ut i mörkret. Den långa svansen svepte till och han stannade upp precis så att dom båda skulle kunna hugga varandra över nosen. Dom mörka ögonen hade fångat upp av månens kalla sken och det såg nästan ut som om att det lös om dom. Ett kallt ljust rött sken. Alla dom röda nyanser som fanns i dom röda ögonen kunde skymtas till i någon hundradels sekund innan dom blev smala och ett doft morrande bubblade djupt nere i bröstkorgen.

"Hur tråkig ditt liv än må vara utan mig så kommer det inte att bli roligare." rösten var kall och hård. Vindarna letade sig fram över marken och började att söka sig mot den mörke, ville klättra upp längst hennes ben för att dra ner henne igenom marken. Krama om den redan skadade tassen. Tanken och pirret över att ta den skadade tassen ifrån varginnan grävde lite inom honom och han skulle kunna göra det utan större problem utan att hon hann märka nå men han lät bli. Dom kalla vindarna blev starkare och han såg djupt in i hennes mörka tomma ögon med ett roat leende på läpparna.
"Ge er iväg innan ni ligger under minna tassar Vampyr." morrade han fram i ett kallt väsande och fnös emot den mörke.

[Ledsen för segt svar, men har haft noll inspiration och varit i USA som sagt... Men here it goes!]

För några sekunder som verkade vara en evighet stod hon stilla och såg på honom. De röda ögonen borrade sig verkligen in i hans likfärgade ögonpar och blicken var outgrundligt mystisk, som om den dolde något som världen aldrig skulle få reda på. Och sedan, som ur ingenstans, skar ett ljud genom den djupa natten. Ett skriande skratt, ett iskallt läte. Och när ljudet tystnade fanns det ondeskefulla men ändå lockande leendet på de smala läpparna medan vampyrinnan hånlog mot den vita ninja hanen.
- Min käre Yoru...
Rösten var knappt mer än en viskning, men båda visste att det var sant. Locura var inte kapabel till att älska, men Yoru stod hennes hjärta så nära som någon kunde göra och någonsin skulle göra.
Hon hade haft Kaine, han som hennes förra sida hade klamrat sig fast vid. Den levande sidan.
Hon hade Demetri, hans som hennes monster klamrade sig fast vid. En trygghet, en besatthet i denna sjuka värld.
Men ingen av dem kunde jämföras med Yoru. Ifall hon varit en levande varelse, den varg som hon var innan vampyrismen slukade henne, hade hon haft känslor för honom som inte kunnat beskrivas som något annat än kärlek - Ren och äkta kärlek. Men i detta liv var det något annat, en ilsken längtan efter att få ut något av honom. En hunger efter honom, att utnyttja honom på vilket sätt hon än kom åt.
Hon ville ha honom.
Så annorlunda det kunde ha varit. Ifall hon aldrig mött Demetri, ifall han aldrig hade bitit henne, förvandlat henne. Ifall hon fortfarande hade varit levande och vilsen. Hade ninjan blivit hennes ljus då? Den som hade lett henne tillbaka till livet och gett henne det hon innerst inne åtrådde? Ingen visste, och inte heller skulle frågorna bli besvarade. Det var en möjlighet som sedan länge var borta.
- På återseende, älskade ninja.
Och så vände hon sig om, med svansen svepandes bakom sig, och började sakta lunka bort mellan de mörka träden.

[åååh, ångesten <3 vilken underlig relation de har! 8D]