Solen sken ned över den svarta ryggen och den rödbruna tiken morrade irriterat.
Värme var hon van vid, älskade det och klagade inte över det. Men nu hade hon varit utan
vatten ett bra tag och förbarmade sig själv över att hon var så korkad och vandrade ut till
denna plats i hopp om att finna. Men hade hon gjort det? Icke då, istället hade hon bara dragit
på sig massa torka och söndersprukna tassar. Såren efter träningen märktes knappt av, men inte
såg det vackert ut med halvt sönderbrända ben och bog.
Nästan all päls på innersidan av frambenen var
bortbrända och ansiktet var fullt med sår efter klor och hugg. Ja det såg nästan ut som om att
hon precis hade kommit ifrån ett slagfält, vilket det nästan hade varit också. Ett träningspass som
hade gått helt fel helt enkelt, men så fort hon tänkte på det så spred sig ett brett leende över dom
svarta läpparna. Ett brett hånande leende. Hon älskade den känslan, att få känna smärtan flöda
igenom kroppen och en klocka började att ringa inom henne. En igång triggande klocka som fick
blodet att flöda ännu snabbare och kroppen att röra sig snabbare. Ja hon älskade det men hatade
att lämna ett slagfält full med sår men älskade att se sig själv full med ärr. Men det var dem fördömda
såren som var så sega på att läka ihop, tack vare värmen inom henne. Och nu när hennes tassar
var helt förstörda så visste hon inte hur länge det skulle ta innan dom var helt återställda.
Förhoppningsvis så hjälpte det bara att hon hamnade i Kaiwood igen så skulle dom börja återhämta
sig, men hade hon oturen med sig så skulle det ta flera veckor, månader eller upp över ett år som
det kan ta ibland. Men inte ens dom gångerna så kan hon säga emot sitt blod, känna sig stolt
över sitt släkte och krafter.

Med en tung suck satte hon sig ned bakom en stor sten som gav lite skugga åt dom förbi
vandrande små varelserna. Även om det inte var så farligt varmt så hade hon aldrig varit här
förr och inte heller känt en sådan outhärdig värme uppifrån. Åter igen lämnade en tung suck
den unga tiken och hon sjönk sakta ihop på den varma sanden. Trotts värmen så var det
rikt på djur och Thzuki kunde inte förstå hur dom orkade med värmen och ändå så började
hösten närma sig. Hur värmen var under högsommaren ville hon inte ens veta.
Hon var inte van denna typ av värme utan hade länge levt med den som stiger upp
ifrån marken, underifrån. Vulkanen och underjordens hetta, den var mycket lättare att
fånga upp och stöta ifrån än denna outhärdiga sol. Även om den inte var så farligt varm så
var det vattenbristen som hade fått henne på fall vilket hon tyckte var oerhört irriterande
och bestämde sig för att sluta ögonen och invänta mörkret. Men innan hon han sluta ögonen
helt hörde hon och kände något närma sig. En stor mörk gestalt trädde fram men hon skakade
bara på huvudet inombords och hon visste inte om det var en hägring eller rent ut av en
varelse som närmade sig henne. Hon hade hört att värmen kunde skapa saker som man varken
ville se eller höra, allt för att lura en längre ut på slätterna så att solens strålar sedan kunde ta
en. Lika så skuggorna om natten.

Med en tung suck så slöt hon ögonen helt och försökte täcka hela kroppen bakom stenen men ty
bakbenen stack fortfarande ut och hon kunde känna hur det stack och små brann i tassarna.

[Pax till lilla Azaz ^^
Ledsen för det failiga och typ.. IT inlägg.. men.. jah.. ^^']

[Ditt var visst bra! =D]

Solen sken på den klarblå himmelen och slöt världen i sin värme. Öknens torra marker badade i ljuset och vinden steg upp mot den oändliga skyn ovan. Torra buskar rasslade lätt i brisen och gulnat, glest, gräs vittnade om gränsen mellan liv och död. En savann och en öken. Savannen med sina många djur, sitt regn om våren och mjuka vidder. Öknen med sin stekande sand och spruckna lerbädd. En sådan kontrast som så mjukt möttes här. Långsamt övergick den steniga ytan till torrt gräs. Kort och frasigt kämpade det som den ultimata överlevaren. Även i de torraste miljöer fanns det gräs.

Långt borta, vid horisonten, kunde havet skymtas likt en tunn, glittrande, rand. Avlånga moln bildade ränder över det avlägsna havet. Om blicken följde horisonten föll den snart på den bleka aningen av träd, lika avlägsna som havet. En underbar vy.

En skugga lekte över marken. Den seglade över sand och grus. Över buskar och förvittrat gräs. Över stenar och sprickor i marken. Dess ägare, lik en stor fågel, svävade högt upp i det vida himlavalvet. Seglande på den varma termiken hade han stigit högt upp över landet. Högre än vad han hade gjort på länge. Det var en underbar dag. Vingarna prasslade lätt i vinden där de hölls vilande ut från sidorna, fyllda av den varma uppåtvinden. Han andades in värmen, älskade doften. Frihet. Han älskade känslan av frihet.

De blå ögonen studerade landskapet nedanför. På så stort avstånd svek även gamens blick. Allting var smått, avlägset. Ljudet av prasslande fjädrar och vinden vad det enda som nådde de små öronen. Svansen gungade i takt med stjärtfjädrarnas rörelse för att hålla honom rak i luften. Frihet.

En liten fläck på marken nedanför honom fångade hans uppmärksamhet. Tankeverksamheten kom igång på nytt efter att ha varit långt borta och mycket frånvarande en längre stund. Vad kunde det vara som rörde sig över landskapet? En ensam gestalt, som inte tycktes tillhöra den grupp kreatur som betade av det torftiga gräset en bit bort. De stora tassarna sparkade till i luften, som för att springa, för att ge fart. Det utan större anledning. Vingarna tog ett kraftigt tag i samma rörelse och han lät sig sjunka till en aningen lägre höjd. Den främmande gestalten försvann ur hans synfält när den gömde sig bakom en sten. Skuggan av fågeln som lekte över marken passerade stenen när den gam som seglade i skyn seglade i en stor halvcirkel. Han ville veta vad det var.

När skepnaden åter kom inom hans synfält insåg han att han redan visste vad det var. Skepnaden av en varg. Fakargen lät sin kattlika kropp åter sjunka något mot marken, men höll sig på en hög höjd inte desto mindre. För de på marken inte mer än en gam. En gam vars skugga lekte över marken.

För en stund lät den lejonlike sig kretsa i en vid cirkel om främlingen. Han bevakade den, undrade om han visste vem det var. En främling inte desto mindre. Det hade inte hänt mycket denna dag. Och han hade inte något direkt planerat. Äta skulle han. Och sova när sömnen kom. Men inte mer än så. Blicken lämnade vargen och letade sig för ett ögonblick mot de gråbruna kreaturen. Deras horn var mörka, långa, och talade för att de inte borde tampas med. Åtminstone inte på deras nivå. En tanke svepte förbi innanför det breda pannbenet och fakargen lät vingarna smeka hans sidor.

Med hög hastighet föll han mot marken, mot hjorden av kreatur. Främlingen brydde han sig föga om. Mat var av högre prioritet för tillfället. Och om han nu ändå inte hade annat att göra, och tänkte undersöka främlingen närmre, kunde han passa på att landa på en Oryx.

En bit ovan marken bredde de vida vingarna ut sig och Azazel rätades upp från sin störtdykning. Vingarna fylldes med luft och ett kraftigt ljud ekade över slätten. Hastigheten dämpades aningen, men farten och den lejonlikes egen tyngd fick den Oryx han landat på ben att vika sig med ett ljud som tydligt talade om att åtminstone ett knä böjdes ur led. Fakargens käft försökte hugga efter kräkets hals, men ansiktet rycktes undan när det i farten rispats av djurets långa horn. Tur. Tur att det inte tog värre. Dumdristighet var inget man överlevde på.

[O herre gud så mycket längre än planerat det blev D: ]

Ljuden av vingslag, ljuden av slag emot marken och klagoskrin.
Allt detta fick Thzu att öppna ögonen i panik och se sig om, allt rörde sig om henne, allt stod
i brand och vargar flydde för sina liv framför hennes ögon. Hennes syskon, mor och resterade
flydde ifrån dom vilda flammande lågorna. Men elden skrämde henne inte som dom andra, nej
paniken blev större när hon såg dom falla ihop framför henne. Falla ihop i ett eldhav och sedan
slockna som en nytänd tändsticka och ingen ville hjälpa henne därifrån.

Hjordar av renar, älgar och alla andra av skogens vilda djur sprang över henne med skräcken
i dom svarta mörka ögonen. Men ju mer hon tittade in i dom skräckfyllda ögonen så kunde hon
se död, blod och en skepnad. En bekant skepnad men hon kunde inte säga vad det var eller
var den kom ifrån, eller var hon hade sett den. Inget av det kunde hon få ihop, men det var
något med dom glödröda ögonen som hon kunde se i dom flyende djurens ögon. Det var något
med dessa ögon som kändes så bekant men hon visste inte var ifrån dom kom.

Ett skri lämnade den liggande varginnan då en smäll och knaster hördes.
Någon eller något hade trampat rakt över hennes bröstkorg och luften lämnade henne och
blodsmaker började att kännas i munnen. Dom mörka gröna ögonen såg sig om i panik och
rädslan för döden kröp och rev i hennes skinn, hon fruktade inte döden men på detta sätt
hade hon aldrig trott sig få uppleva den. Se allt runt om henne stå i ett hav, en djungel av
eld. En sån fruktansvärd hetta som skulle kunna bränna allt i sin väg bara man var inom räckhåll,
se djuren fly som om att dom har sett djävulen själv och hade mer död än liv i dom glassvarta
ögonen. Aldrig någonsin hade hon upplevt nå så underligt och skrämmande och aldrig skulle
hon glömma det heller.

Utan att kunna röra sig, skrika så någon hörde henne hade Thzuki, inferotiken av TBB sett
sitt slut i livet och slöt där med ögonen och lät värmen slicka och riva i hennes tjocka bergsvargs
päls. Lät doften av bränt tränga in i hennes näsborrar och kände värmen smeka hennes kropp
och ett leende sprack upp på dom svarta läpparna. Hon hade erkänt sitt nederlag och kunde
inte göra något åt det. Djuren trampade över hennes kropp samtidigt som Satans eld slök henne
med hull och hår. Det var nästan som om att den skrämmande känslan började att bli ett välbehag
som hon ville ha mer av, känna den och låta den sluka henne mer och mer!

Allt blev tyst, så tyst och kallt.
Varför var allt så tyst och varför smekte inte elden hennes kropp längre, varför trampade inte
djuren över hennes livlösa kropp. Nyfiken grävde i hennes tomma mage och dom gröna ögonen
öppnades sakta och plötsligt möttes dom av en förbluffande syn. Kylan som hon kände om
ifrån den allra vitaste snö och hon gjorde ett försök att lyfta huvudet och hon blev chockad över
att det gick så lätt denna gång och såg sig frågande om. När hon hade rest sig upp i liggande
ställning så granskade hon sin kropp, inga tecken på att elden hade ätit på henne. Pälsen
var som normal förutom där hon hade bränt sig ifrån striden med Demethra.
Dom korta öronen tippade lite fram och tillbaka i sökandet efter okända ljud men kunde inte
finna något och reste sig upp. Var hon död nu, hade hon hamnat i de dödas land.
Dom gröna ögonen såg sig om men kunde inte finna något och hon vände sig om för att lämna
platsen då hon mötte ett par brandröda, kallblodiga och flammande ögon. Det var dessa,
dessa ögon som hon hade sett i djurens ögon skräckfyllda ögon. Det var dessa tomma ögon
hon hade sett någon annan stans och nu fick hon svaret på var.

På sin egen spegelbild.
Men Thzuki han inte tänka längre fören den främmande tiken hoppade över henne i en sådan
fart och kraft att Thzu föll i marken och sakta färgades snön röd. Hon hade mött sig själv på
ett av dom mest brutala sätt, och nu skulle hon även dö på ett av dom mest brutala sätt.
Självmord, hon tog livet av sig. Hon blev mördad av sin egen spegelbild.
Men hur mycket hon än kämpade så kunde hon inte tända sin gnista, hon kunde inte använda
elden och försvara sig och paniken blev bara större och större. Hennes största rädsla var
hon själv.

Precis då det dödliga hugget skulle borra in sig i det mjuka skinnet slog Thzuki upp ögonen
och andades häftigt. Ärren över hennes ena öga glödde i ojämn tackt och dom mörka gröna
ögonen hade blivit röda under paniken. Det hade bara varit en dröm men den hade känns
så verklig och hon var säker på att hennes hals var söndersliten men ack det var den ej.
När hon hade återhämtat sig lite grann och andningen var lite bättre så mötte nu hennes
glödande ögon ett par himla blå ögon. Nyfiket la hon huvudet på sne och såg nu att det
stod en stor brun bevingar vargliknande sak framför henne. Men något ord fick hon inte
fram utan rätade vara på huvudet och nacken och nickade goddag till hannen.

[Faaail.. men försökte xD Vill också kunna få till bra långa och fina inlägg =w=]

[Svarar senare, tänkte bara nämna att Azazel 1. Inte ser ut som en varg (har vargpäls utom manen, men ser helt ut som ett bevingat lejon) och 2. försöker döda en oryx, inte står och ser på Thzuki ^^; ]

[ahh.. men dissa de då så blir de nog bra.. hon ser på en stor bevingad sak på avstånd ^^']

De korta, kraftiga, käkarna hade lyckats sluta sig om kräkets mule. Tassarnas klor rispade oryxens hud när de grävde sig in i djurets nacke och hals. Likt ett virrvarr av fjädrar och långa, vassa, horn kämpade de båda. Men fakargen hade redan vunnit. Oryxens brutna ben skulle aldrig bära den igen. Den skulle dö här. Snart skulle syret ta slut i djurets lungor, och med Azazels käft över mulen skulle den inte kunna andas in ny luft.

För ett ögonblick hade den lejonlike förträngt främlingens närvaro. Koncentrationen satt som fastnaglad vid kräket medan det stora djurets kropp blev slappt av medvetslöshet. De blå ögonen i fakargens ansikte flackade mellan oryxen och omgivningen, och lika snabbt som han glömt främlingen påmindes han om dess närvaro. Hans näsborrar vidgades med de kraftiga andetagen och utan att släppa kreaturets mule med käkarna försökte han uppfatta den främmande vargens doft. Men till ingen nytta. Han stod istället stilla, väntade på att den medvetslösa skulle dö av syrebristen.

Tystnad. Resten av kräkets hjort hade stannat upp en längre bit ifrån och stod nu och såg på fakargen och deras döda frände. De mörka, blänkande, ögonen. Fyllda av vanmakt och något som klart talade om för den lejonlike att han inte var välkommen. Men det störde honom inte. Inte det minsta. Sådana blickar hade han sett förut. Den blå tungan smackade mot gommen när han släppte oryxens mule och höjde huvudet mot hjorden. En fnysning lämnade hans nos innan han vände blicken mot vargen och möttes av främlingens blick.

Utan att ta större notis om dennes närvaro valde han istället att först förflytta det byte han just fällt. Det var sällan han gav sig på ett så stort djur. Dess kropp, tyngre än Azazel själv, och med horn på över en meter. Dumdristighet. Än en gång högg han tag om djurets mule och började långsamt att dra det efter sig. Ett par meter skulle räcka. Bara så att hjorden som stod och såg på honom skulle förstå.

Kräket var alldeles för stort för att han skulle orka dra det en längre bit. Men några meter dög. Han skulle tvingas äta det här. Blicken föll åter på främlingen när han släppte mulen på nytt. Kanske kunde han ta sig tid att studera denna främling nu? Det var ingen han kände igen.

Dom vildsinta röda ögonen såg sig om och man kunde se hur ilskan puslade i dom och hon
reste på sig så att hon låg med huvudet i den varma luften. Hon fnös irriterat och
tänkte tillbaka lite snabbt på vad som hade hänt men skakade av sig tanken lika snabbt.
Den stora bruna bevingade saken hade också försvunnit ur tankarna för några sekunder
men hon återfick sina sinnen igen och lugnade ned sig och började nu att se sig om med
sina flammade röda ögon och man kunde se hur trött och sargad hon var av värmen och
ställer. Hon älskade värmen men inte på detta sätt men samtidigt visste hon hur mycket hon
borde dra nytta av detta. Solen var hennes styrka, hennes ultimata styrka. Men hon föredrog
värmen som kommer underifrån. Utan att säga nå reste hon sig upp så att hon satt med
bakbenen utsträckta under henne, hon orkade inte riktigt bry sig om vad som hände eller
hur farligt det kunde vara. Även om hon hade en gigantisk jätte fågelliknande sak framför
sig så skrämdes hon inte av den, hon fruktade den inte ens utan stirrade bara på den med
sina pulsade ögon. Han såg så stolt och lycklog över sitt byte och hon kunde inte låta bli
att le inombords och skratta till hest. Det var länge sedan hon hade jagat för att jaga och
skaffa mat, hon hade mer småplundrat i andra revir för att förstöra men samtidigt skaffa
mat för att kunna ta sig framåt. Den tjocka trefärgade svansen svepte till över den sandiga
marken innan den la sig emot den flerfärgade kroppen.
"Ni." rösten var hes, låg och knappt hörbar men av någon anledning så var hon säker på att
den andre skulle höra henne. Men om han skulle reagera eller ej det var en annan fråga.
Hon ville fråga honom en en fråga, en simpel fråga och hoppades på ett svar. Om inte så
var det väl bara att fortsätta vidare, slåss skulle hon kunna göra men känner doften av
massa andra vargar och varelser och gissade på att här någonstans fanns det ett revir
och om denna var med så ville hon inte väcka en mobb, men var han inte med så var det
bara gudarna som kunde svara på vad som skulle hända då.


[ledsen för jätte sega svar.. men har inte kunnat rolla.. kan de inte än heller.. men ändå xD]

Azazels blå ögon mötte främlingens ytterst röda blick.

"Jag?" Svarade han på främlingens hesa ord. Rösten talade om för honom att den andra var en tik, hesheten och den låga tonen till trots. De små öronen på fakargens huvud kikade fram bland manens päls. Främlingen var ingen Devils. Men här, på savannens rand, spelade det ingen roll. Han var utanför reviret, och där hade han ingen anledning att bry sig. Inte om en icke-devil i alla fall.

De blå sökte sig bort från tiken och han kastade en hård blick mot de dumma kreaturen som ännu stod och såg på. Hastigt ryckte hans kropp till i vad som skulle kunnat bli ett anfall om rörelsen inte avslutats abrupt. Bakbenen stod kvar och han slog framtassarna i marken. En kort, avhuggen, morrning letade sig ut ur strupen i samband med rörelsen och oryxarna backade. Azazel upprepade den hotande rörelsen och kräken började långsamt röra sig bortåt. Deras kalla ögon kastade blickar mot den lejonlike och deras döda frände, men de gav sig av.

Någorlunda nöjd vände Azazel åter blicken efter tiken.

[Alltså, det gör inget XD]

Aldrig tidigare hade hon sett nå liknande varelser men förmodade att dom bara kunde överleva
på ett varmt ställe dom detta. Men utan att fundera mer på de så granskade hon hannens
rörelser och såg hur djuren sakta rörde sig där ifrån platsen. Vad dom var för djur till sättet
visste hon inte men kunde se i deras ögon att dom var minst lika otrevlig som en Qu:are på
dåligt humör och det var inget hon ville tala om eller tänka på.
När den stora hannen såg emot henne nickade hon bara och log lite lätt och la huvudet på
sne, han verkade vara en trevlig individ och det gillade hon. Vargar som kaxade för mycket
borde passa sig eller ta emot konsekvenserna när dom har retat upp den andre nog mycket.
Men han verkade inte vara en sån, men inte ska hon hoppas eller tro för mycket men ville
inte att detta möte skulle bli negativt.
"Ursäktar min fråga, men vet ni möjligen var det kan finnas vatten?" man kunde tydligt höra
att hon behövde det för rösten var torr och inte hes eller kall, nej den var torr som en
sandöken(håhåhåå.. Sand... öken xD) och strupen skrek efter vatten. Hon brukade inte klaga
men detta hade verkligen tagit musten ur henne och detta var nog sista gången hon skulle
hit oförberedd eller över huvudtaget.

Det breda ansiktet pryddes av en övervägande neutral min, även om en del av belåtenheten över bytet sken igenom. Den brunvita (?) tiken hade lagt huvudet på sned och hon tycktes betrakta honom, liksom han betraktade henne. Hon var mindre än han själv, med nättare kropp och mer varglika drag. Jo, en vargkropp var något han saknade. Lik ett bevingat lejon men med vargens mjuka päls (utom manen, duh, vargar har inte lejonmanar XD) var han van vid att betraktas som annorlunda. Som om det inte var nog där hade han en förmåga att uppskatta hanvargar mer än tikar...

Ett litet, roat, leende letade sig in i fakargens ansikte när han tänkte. Dock glesnade det snabbt när han återvände till verkligheten. Tiken talade på nytt. Det ryckte i de runda öronen på den brunes huvud och utan att tänka på det hade han lagt sitt eget huvud litet på sned.

"Om jag inte visste skulle jag inte leva i dessa områden." Ett kort, skrockande, läte letade sig ur strupen och leendet visade sig åter. Han hade ingen anledning att bry sig om den främmande, men någon gång kunde det vara trevligt att möta andra. "Säg mig främling, vem är det som undrar?" Självklart var det hon som undrade, det förstod han, men det var ett namn han sökte. Det skulle vara jobbigt att föra en konversation eller tänka på en främmande tik som just 'främmande tik' hela tiden. Lite variation skadade aldrig.

Orden som lämnade den brunlika varelsen lät överlägsna i Thzukis öron och
hon ville bara flyga på honom, slita bort dom patetiska vingarna och spotta
på hans söndertrasade ansikte. Men nej hon kunde inte och ville inte slita
ut sig eller skada sig i onödan. Han hade rätt i sina ord medans hon var dum
som hade vandrat ut till denna plats utan att tänka sig för på vad som skulle
finnas längre bort, runt den knuten. Hon hade varit dumdristig och inte släckt
sin törst då hon hade chansen. Bara tanken gjorde henne irriterad och arg på
sig själv, vilket syntes ganska tydligt. Ärren över ögat blev knallröda och
började att glöda, lik dom sönderbrända frambenen och bogen. Men trotts
detta höll hon sin lysande röda blick i den andres klarblåa.
"Det låter logiskt." även om hon var så irriterad inombords så var
det mycket svårt att höra det i rösten. Eller se det på hennes kroppsstråk.
Det enda som talade om det var hur hon blev röd på som ställen där hud eller
ärrad vävnad var framme.

Vem talar han med.
Hon la huvudet lite på sne och log ett smalt rött leende.
"Ni önskar ett namn inte sant?" stämman var lite rå och hon rätade på huvudet
och svepte till med den tjocka svansen över marken.
"Namnet var Thzuki." en vind svepte över hennes kropp, en sval vind med
dofter och liv inom sig. Utan att säga eller röra sig så försökte hon fånga
upp så mycket som möjligt av den lilla löjliga brisen som svepte förbi.
Men de lilla räckte nog för att blåsa bort dåliga tankar och värme.
"Och ni?" hon såg lite snett emot den främmande hannen.

[Aaah, jag har helt missat att du har svarat här!! Förlååååt!]

Han nickade bekräftande vid tikens svar. Sedan kom namnet. Thzuki. De blå ögonen betraktade de främmande röda när tiken talade. "Mitt namn är Azazel." Leendet hängde kvar, mer roat än nedlåtande. Han var stolt över sig själv. Trots allt så hade han just fällt en stor oryx själv. Dock skulle han aldrig ge sig på samma dumdristiga idé igen, inte ensam. Men för nu var adrenalinet nog för att han skulle vara på gott humör och känna sig stolt.

"Ni talade om vatten?" Fakargen tog ett långsamt steg närmre och placerade således det döda kräket mellan frambenen. Han hade ännu ingen direkt anledning till att bry sig, men var på för gott humör för att ignorera omvärlden. Den var fin denna dag och han kunde lika gärna bete sig efter den. Dock tog det emot att tänka hjälpa främlingen när det kunde krävas att han lämnade sin oryx. Den skulle kanske få följa med till flocken? Skulle han orka det? Han hade släpat en björn...

Ögonen sökte sig tillfälligt mot bytet och återvände sedan snabbt till Thzukis blick. "Jag antar att ni söker det av annan anledning än för att beskåda det." Leendet antog en än mer road karaktär. Ironin lekte i rösten när han talade. Tikens hesa, torra stämma talade sitt språk och han väntade sig inget svar. "Jag skulle kunna visa er..." Meningens slut förblev osagt. Ännu osäker på om han egentligen ville lämna djuret med risken att hyenorna skulle ta det vägde han över om han skulle dra en kort vägbeskrivning istället. Men kanske...

[Ah, idéer som saknas! Jaja, lite förvirrat får gå ^^; ]

Hela den bruna hannens uppsyn fick henne att vela spotta på honom och det började smått att ryka om honan. Men hon visste mycket väl att här kunde hon inte slösa på energi och krafter utan var tvungen att spara dom tills hon verkligen behövde dom. När han presenterade sig så försökte hon inte ens lägga de på minnet utan fortsatte bara att blänga emot honom och reste sig upp på stela ben. Om han skulle visa henne till vattnet var osagt men inte heller litade hon på de utan svepte bara ogillande med svansen. "Oavsett om ni vet var vattnet finns eller ej så tänker ni inte visa mig till de?" med ett leende såg hon ned på djuret vid hannens tassar och sedan upp emot honom med en slug blick. "Eller är ni för klen för att släpa djuret så att ni inte kan vissa var det kan tänkas finnas lite vatten?" tiken hade lugnat sig och högg nu emot med en lugn men roande stämma. Hon visste inte riktigt vad han tänkte på men de fallna djuret verkade finnas i hans tankar. Aldrig tidigare hade hon sett ett byte som de men förmodade att de hade nå med området att göra. Att Numoori hade så pass olika klimat oroade henne lite men samtidigt var det lite spännande.

"Oavsett om ni vet var vattnet finns eller ej så tänker ni inte visa mig till de?"

Azazel sänkte hakan och betraktade tiken med ett mer allvarsamt uttryck. "Det är att dra förhastade slutsatser vännen. Jag har aldrig sagt att jag inte tänker visa er något. Och att påstå att jag skulle vara på ett eller annat vis är att ta förutfattade meningar." Leendet återvände svagt. "Men om ni inte vill att jag visar er..."

Tänderna begravdes åter i oryxens nacke och han begravde klorna i den torra, dammiga marken för att dra det efter sig. Det gick inte fort, kräket var stort och tungt, men det betydde inte att lite envishet inte skulle hjälpa. Om han kom hem med detta byte så kanske han kunde känna att han gjort någon nytta. Korta blickar kastades åt tiken, men för övrigt låg den mesta koncentrationen åter på bytet. Ville hon vara sur och krickig var det inte hans problem. Han visste var vatten fanns, och ville hon ha hjälp så kanske hon skulle överväga att inte attackera honom med ord utan anledning.

Med en lite blängande min visste hon att han hade haft rätt. Tro det eller ej så verkade hon inte tåla denna värme eller så kanske det berodde på bristen av vätska hon var inte säker men förmodade att de berodde på vätskan. Med en lugnare blick nickade hon djupt och gjorde ett tappert försök att fukta upp dom mörka läpparna med en lika torr tunga som sanden under henne. "Mina ursäkter. Värmen driver mig till vansinne." även om hon inte gillade att erkänna det så var de en av sakerna som gjorde att hon inte var långt ifrån att koka över. Försiktig närmade hon sig hannen med huvudet sänkt en aning, inte för mycket men inte heller för lite. att bli påhoppad av en grotesk varelse som den skulle kunna betyda en säker död eller en hög allvarliga skador vilken hon inte hade råd med nu. Men ganska snabbt insåg hon att han inte hade de intresset av henne och dom korta öronen vinklades framåt och åter igen höjde hon sitt färggranna huvud. "Era varelser är mycket fascinerande men annorlunda jämte mot skogens hjortar och harar." med en lite nyfiken blick granskade hon de stora djuret som den bevingade hade mellan sina kraftiga käkar innan hon mötte hans klarblåa ögon och sedan såg sig om.

Han ignorerade hennes ursäkt. Värmen gav henne inte någon som helst anledning att säga som hon gjort i den lejonlikes mening. Inte för att han egentligen kände sig förnärmad, utan mest för sakens skull. Den långsamma flytten av det tunga djuret fortskred som om hon inte yttrat sig alls. När tiken sedan kom närmare vändes blicken mot denna utan att han slutade släpa oryxen. Andetagen kom i korta stötar, i takt med kroppens ryckande rörelse för att få med sig kräket. De små öronen låg dolda i den tjocka manen.

När Thzuki yttrade sig på nytt lät Azazel det gå en stund innan han släppte djuret och rätade på sig. Svansen piskade bakom den kraftiga kroppen. "Jag tror inte att det är större skillnad på skogens hjortar och savannen och öknens oryxar än det är på hjortarna och snöslättens renar." Alla platser han sett hade sina egna varianter på nästan alla djur. Det var... fascinerande att världen såg så olika ut i norr som söder. Det finurliga leendet hade letat sig tillbaks till det nyss allvarliga ansiktet. Blicken hölls stadigt fäst vid den varma tiken.

"Vad gör ni på en plats som denna, så nära öknens gränser, om värmen stiger er åt huvudet? Inget illa menat." En neutral ton i hans lena röst. Ett kort brummande läte undslapp den platta nosen när han satte sig ner.

När han talade spetsade hon nyfiket på öronen och lyssnade noga.
Ja nu när han säger det så låter det mycket klokt och hon fuktade den torra nosen. Att hon hade uppfört sig dåligt var ingen tvivel om saken och hoppades på att resten av samtalet skulle gå lite bättre. När han frågade henne om varför hon befann sig här ute log hon lite generat och svepte till med svansen. Skulle hon svara ärligt så skulle hannen garanterat brista ut i skratt och håna henne ännu mer. Men om det nu var det som skulle hända så fanns det inte så mycket att göra åt det. Hon hade inte styrkan att göra sig av med honom eller försvara sig. Dessvärre så skulle hon behöva honom och hoppas att turen finns på hennes sida, att han visar henne var det finns vatten.

Tystnaden låg mellan dom en kort stund och Thzuki suckade tungt.
"Era ord låter kloka Azazel. Jag tänkte inte på de viset." utan att se emot den lejonlika varelsen så kunde man höra det på hennes röst. Hon älskade att lära sig och se nya saker och vet mycket väl att man får ingenting tillbaka om man inte ger den andre de dom förtjänar. "Jadu jag vet inte riktigt, nyfikenhet kanske. Det låter lite löjligt men en Infero som inte tål hetta." hon skrattade till en aning och drog sedan efter andan och skakade på huvudet. Nog kan det ha varit nyfikenheten som hade lockat henne till dessa okända platser men dessvärre så visste hon inte riktigt vilken väg hon hade tagit för att ta sig hit. Så nyfikenheten fick vara ursäkten i stället för att erkänna att hon var vilse.

[Sorry för de värdelösa inlägget men det går inge bra här D:]

[Tycker inte alls att det verkade värdelöst C: ]

Det ryckte lätt i hanens mungipa. Klok? Sen när hade han gått och blivit klok? Det var en roande tanke. Aldrig hade han trott att någon skulle se honom som en särskilt vis varelse. I tystnad studerade han tiken medan hon fortsatte att tala.

"Jag vet inte om jag någonsin stött ihop med en inferno tidigare, men namnet vill jag koppla till elden." Han tillät ett litet leende, mer vänligt än annat. "Alla är vi olika." Det ryckte lätt i morrhåren när han andades ut. Blicken låg fokuserad på Thzuki, även om han med största vaksamhet höll uppsikt över landskapet i ögonvrårna. I de suddiga vrårna av seendet kunde han ana savannens rörelser. Gräset var inte mer än ett suddigt töcken, och de djur som vistades där var lika svåra att betrakta utan att vända blicken efter dem. Men det var inte utseendet han letade efter. Rörelser var de han sökte. Noggrann med att inget annat djur skulle besluta närma sig för hans byte.

När hannen berättade att han aldrig tidigare har stött på en Infero såg hon lite fundersam ut och klippte till med dom korta öronen. Denna värld var inte liten men inte stor heller och redan under sin korta tid här så hade hon träffat på vargar med samma kraft och ras som henne, lite för många tyckte hon men tänkte inte mer på det utan såg sig lugnt om på de främmande landskapet som fanns runt om dom två varelserna. Även om hon hade lyckas svälja nästan all sin irritation så fanns den där och skulle lätt kunna blossa upp dom det hände nå som hon inte gillade. Men hannen som hon gick bredvid hade ett lugnt yttre men hon visste mycket väl att hon inte kunde lita på denna bevingade, inte än i alla fall. Men trotts de så försökte hon njuta av sällskapet och se sig om så mycket som möjligt medans hon hade chansen och krafter får det.

"Det är sant, vi alla är olika vilket är tur de. Tänkt vad tragisk världen skulle vara ifall alla hade samma syn på livet. Kanske skulle de vara lugnt, inga krig, inga floder av blod och liv som slits ifrån oss på brutalaste vis. Men efter ett tag skulle det bli ganska tråkigt." orden var kalla och tomma och man kunde knappt tro att det var Thzuki själv som talade när kan hörde detta. Hennes yttre talar tydligt om att hon inte tillhör någon av dom 'fredliga' varelserna men trotts de så kunde hon vara djup, oerhört djup. Kanske hade hon sin far att tacka för detta eller så kanske hon visste hur världen såg ut, vad som fanns utanför och innanför detta land.

Med en tung suck sträckte hon på sig och fortsatte lugnt bakom denne Azazel men höll sig på ett säkert avstånd, både från vingarna och dom kraftiga käftarna. Dom mörka ögonen såg sig ständigt om med ren nyfikenhet och man kunde nästan se hur dom slukade området. Trotts att hon gick bredvid en så stor varelse så behövde hon inte vände blicken till honom för att känna sig säker eller bevaka honom, det gör hon ändå hela tiden och skulle lätt känna av ifall han skulle få för sig att attackera henne eller nå. Värmen är hennes element och värme finns det inom alla levande individer.

[sorry för segt och kasst svar D:]

[För att ge Zazz en anledning till att ha rest sig upp så låtsas jag att han tillslut erbjöd sig att visa henne vägen till vattnet. Så behöver det inte ändras att du skrev att de gick...]

Långsamt rörde de sig bort från öknens rand. Det gulnade gräset darrade stelt för en lätt bris. Azazel lyssnade till vad tiken, Thzuki, hade att säga. Dock lade han inte allt för stor vikt vid det. Han hade själv burit tanken att det var väl att världen var varierad. Det var roande för ett kort slag att inbilla sig alla likadana, men även han insåg att det i längden skulle bli enformigt och rent av förfärligt. De himmelsblå ögonen svepte gång på gång över området medan han i lugn takt placerade den ena breda tassen framför den andra. Den hårda, torra, marken gav ifrån sig ett lätt frasande ljud för vart steg. Fjädrarna över fakargens rygg och vingarna i hans sidor prasslade lätt för brisens beröring. Tankarna vandrade.

För ett ögonblick ångrade han att han hade lämnat bytet bakom sig. Gång på gång påmindes han om hyenornas förmåga att erövra obevakade kadaver. Likväl kände han gamarnas förmåga att vädra död på kilometers avstånd. Kanske skulle han bli tvingad att jaga mer senare. Det sänkte humöret något att tänka så, men gjort var gjort, och det man påbörjat kunde man lika gott avsluta. Blicken sökte sig till främlingen. Det låg en bekant doft omkring henne. En blandning dofter, så som dofter blandades bland individer i flockar. Och det var en blandning han mött förut. Ett... speciellt möte med en viss högrest vintervarelse.

"På tal om inget så skulle jag vilja fråga dig en sak, Thzuki." Det breda ansiktet vändes mot tiken trots att han fortsatte att i sakta mak föra sig framåt. "Flocken ni tillhör, om jag inte misstar mig av dofterna i er päls. Är det densamma som håller till i Kaiwood? Se det som en simpel gentjänst, att säga mig flockens namn, för att jag visar er till vattnet. Jag känner området där i norr, men inte namnet på dessa skogens härskare." Ett ögonbryn höjdes lätt och ett harmlöst leende spred sig över de mörka läpparna. Han hade varit där, mött den sköna vrenen i vinterns färger. Som en ny medlem i flockarnas hierarkier kände han ännu inte alla deras namn. Individer kunde han känna igen, men bland flocknamnen fanns där några han ännu sökte. Kom denna inferno, denna Thzuki, från samma flock som vinterns vren? Hielo.

När dom hade gått en bra bit ifrån bytet så kunde Thzuki inte låta bli att känna den oroliga känslan inom den bevingade hannen. Var han verkligen så stolt över sitt fällda byte så skulle hon ge honom lite hjälp på traven att få fortsätta att behålla de. Sakta men säkert kunde man se dom ångande molnen bli kraftigare och i en lugn takt spred sig denna outhärdliga värme runt i en cirkel runt om bytet som denne Azazel med stolthet hade fält. Brann gjorde det inte men inte var det heller långt ifrån och den som skulle närma sig denna cirkel skulle känna värmen och förhoppningsvis inte vara så dum att försöka gå rakt igenom den för då skulle dom nog inte lämna platsen med livet i behåll. Och inte heller var cirkeln för tätt emot bytet så att de skulle förstöra köttet mer än vad den redan nuvarande värmen gör.

Vilken flock tillhör du? Frågan fick honan att vakna till och se lite snett emot den bevingade hannen och ett litet slugt leende sprida sig på läpparna. "Ni frågar om flocken som styr i Kaiwood. Vi kallas TheBloodBlossoms och vår ledare är självfallet Blossom men även den iskalle vrenen Hielo." man kunde höra stoltheten i den sträva och torra stämman. Hon kunde inte tacka BB nog för att hon hade tagit med Thzuki i sin flock och inte heller nog att hon hade fått en sådan viktig plats i flocken som hon nu har. Även om hon borde hålla sig inom flockens revir så kunde hon inte låta bli att vandra iväg och se sig om.

[Jag är jätte JÄTTE ledsen för de sega svaret!! D': Hoppas du inte dödar mig nu!]

[Det gör inget. Allt står ganska still just nu, och jag behöver själv tiden till slutarbetet vid det här laget XD Allt får gå lite långsamt~]

Ett litet, okynnigt leende spred sig i den lejonlikes ansikte när Azazel åter vände blicken framåt. Så det var TheBloodBlossoms som Vintervrenen tillhörde. Hielo. En kort fundering passerade innanför det platta pannbenet. Norrut.

"Det låter på er som om ni hör hemma i den familjen." Han tvekade kort före det sista ordet, knappt märkbart. Den blå blicken återvände till tiken. "Så, vad gör en av skogens härskare så långt söderut?" Solbadar? tänkte han roat, men valde att inte yttra ordet högt. Kanske skulle hon bada, så snart de nådde vattnet. De breda tassarna rörde sig lugnt, monotont, framåt. Placerades en i taget framför den andra. Solens strålar värmde de fjäderklädda vingarna vilka låg pressade längs fakargens sidor. Även han, en savannens varelse, skulle kanske bada. Det var onekligen en lockande tanke.

[Det får bli kort, men tänkte att Thzuki skulle få svara innan Zazz pratar vidare XD]

Hon la huvudet lite på sne och funderade lite grann över Azazels ord. Ja vad gjorde hon här ute egentligen, vad hade fört henne så långt bort ifrån Kaiwood inte ens hon visste nog riktigt.
"Att säga att jag inte trivs skulle vara lögn. Dom tog emot mig för den jag är och de är jag evigt tacksam över." den gröna blicken vandrade upp emot skyn samtidigt som dom korta öronen tippades lite bakåt och hon såg emot den brune och mötte hans blåa blick och log en aningen roande. "Vem vet, hon följde dit hennes ben bar hon och de visade sig vist bli hit. Ironiskt med en hona av eld som inte tål värmen på grund av oförsiktighet." ett litet skratt pressades ut mellan den vita raden av tänder och hon skakade på huvudet. Även om hon inte ville erkänna de så var hon nog lite vilse just nu, kanske berodde det på vätskebrist så att hennes sinnen var i obalans eller var hon verkligen vilse. Den ljusa pannan rynkades ihop lite grann och genast sköt hon den tanken åt sidan och fortsatte att fokusera framåt.

[Argfh... Kommer inte på nå just nu D8 Fråga henne en massa saker vet jag, eller nå ^^']

En lätt, road fnysning lämnade den lejonlike då Thzuki svarade att de tagit emot henne för den hon var. Ett lätt stygn av avund hotade att bita sig fast i hans bröstkorg, men han sköt tanken åt sidan innan den hunnit få grepp. Det ironiska i det hela var roligare. Han hade inte haft något val...

Så fortsatte tiken att tala och det ryckte i Azazels mungipor. "Oavsett vad vi är gjorda av så kan inte alla tåla allt." Han kastade ett öga åt hennes håll, innan blicken fokuserade på målet framför dem. Vattenhålet. Det var ännu en någorlunda lång promenad dit, men han kände den här delen av området väl. Från skyn hade han beskådat denna del av savannen mången gång.

En stund vandrade han i tystnad. Lät tankarna ila. Sedan vändes de blå åter emot tiken. "Ni nämnde ett namn tidigare." En road, igenkännande min lekte i han ansikte när han fortsatte "Hielo?"

[Tycker oftast det blir bättre med lite kortare inlägg C; Det blir så lätt att man upprepar samma saker annars XD ]

Tassarna tog lätt i den brunaktiga marken och sanden gav ifrån sig ett knastrande ljud men ett så lätt och mjukt ljud att de var behagligt att lyssna till och den hetska känslan inombords hade börjat dra sig undan helt hos inferotiken samtidigt som hon vandrade vid den lejonlike hannen och lyssnade till hans ord. Med en lite nedslagen min såg hon ner i sanden och log lite försiktigt.
"Det är väl tur i sig de eller vad tror ni? Ingen är gjord av sten men även sten vittrar bort efter ett tag." hon såg upp emot Azazel lite snett och log ett lugnt och stillsamt leende medan dom vandrade med solen gasandes i ryggarna. Varför hade hon inte varit här tidigare, det var en perfekt plats för henne och krafterna inom henne men var Kaiwood en tråkig plats så kändes inte denna så mycket bättre på nå vis.

När den brunde nämde Hielos namn så kunde hon inte låta bli att le lite roat och nyfiket. Hade denna bevingade hanne träffat den iskalla vrenen Hielo, inte förvånade det henne men att han frågade efter den vite vrenen var nog de som förvånade henne lite grann.
"Så ni känner honom?"