Nordanskogen, en skog som vilken plats som helst.
Snön ligger fortfarande kvar på marken och träden står fortfarande högt upp i skyn, träden som aldrig tappar sin ståtliga och gröna krona. Djurlivet som aldrig slocknar och vinden som aldrig ligger stilla utan ständigt talar och sjunger. Ja en skog för alla som söker fristad och lugn men inte heller är det en plats för dom som är svag för kylan.

En hare, lika vit som snön den färdas över tittar fram under en trärot. Dom mörka ögonen kollar spänt ifall kusten är klar innan den med små steg tar sig fram på de vita snötäcket. Dom långa ludna öronen fångar ständigt upp ljuden runt om den och med försiktiga steg tar den sig sakta men säkert framåt innan man kan se hur den känner sig säker och börjar skutta fram med starka och självsäkra skutt. Men trotts sin säkerhet så anade den inte faran som snart skulle få marken att fläckas röd och ett liv skulle lämna denna plats, och den som skulle se till att marken fläckades röd låg avslappnat på en gren högt ovanför marken. Ett par röda ögon glimmade i den vita omgivningen och om man tittade riktigt noga kunde man se en vit gestalt bland träden. Men ty hans päls var lika vit som haren, marken och trädens kalla grenar. Vintern i denna skog var kyligare och vackrare än i många andra skogar och platser, här föll snön och allt var lika vitt oavsett var man tittade så därför smälte denna unga hanne in utan nå problem och med sina färdigheter kunde hanns anfall vara dödliga upp till mer än ¾ oavsett varg eller hare. Han hade ett blod inom sig som gjorde honom mer dödlig än en vanlig varg och de var han tacksam över, han hade färdigheter och en kropp som ingen annan. Han var smidigare och snabbare än en normal varg och visste hur man smälter in på olika platser oavsett om omgivningen är grön eller vit.

Med en tung suck reste sig hannen upp och följde den livliga haren tills den befann sig precis under honom, då med ett smidigt skutt hoppade han rakt ut i luften och i en mjuk båge störtade han rakt ned emot marken, rakt med emot haren som fortfarande inte hade upptäckt faran och sin död innan det var för sent. Farten runt om den vita vargen hade byggs upp så att man knappt kunde se honom och inte heller kunde man höra honom då dom svarta trampdynorna nuddade marken och käftarna slog ihop runt om den lilla vita kroppen. Med en smidig rörelse hoppade vargen i en båge åt sidan och landade lika mjukt i snön som om att han bara hade hoppat ifrån en lite högre stubbe. Ett fall som skulle bryta många ben på andra vargar klarade han som om att det inte vore någonting alls. Ett litet dödsskri lämnade haren innan de knastrande ljudet av ryggraden som bröts isär var de enda som hördes. Snön befläckades röd av blodet från haren och ett par blodröda ögon kunde skymtas i den vita omgivningen och lika så en vacker vit gestalt som precis har avslutat ett liv i den fridfulla Nordanskogen.

[Öppet för den som vill : D]

En doft av blod väckte henne ur det slumrande stadiet hon hade legat i under dagen. I en håla, lika mörk som natten, öppnades två ögon som lösa röda i mörkret. Men ännu rörde sig inte den svarta varelsen, ty fortfarande sken solen svagt på himlen. Men den var på väg ner, hon kunde känna det. Snart var det dags...
Under tystnad väntade den svarta vargen på att solen skulle gömma sig bakom träden, väntade på att natten skulle komma så att hon kunde leta upp den ljuva doften.

Och inte var det länge det behövde väntas för mycket snart försvann den varnande känslan hon hade haft i kroppen och talade därmed om för henne att solen var borta. Hennes tid var kommen. Och utan ett ljud tog hon sig fram och drog in den stilla kvällsluften. Direkt kunde hon bestämma att det. Inte var vargs blod hon kände doften av, men fortfarande var det värt att undersöka.
Utan att tveka susade hon sedan framåt. Den övernaturliga hastigheten gjorde att hon utan problem kunde springa längre sträckor på kort tid. En sådan lättnad det var, att vara befriad från de dödligas vanliga rörelsehastighet. Det gav henne ännu en anledning att se ner på dem.
Och inte dröjde det länge innan hon fick stanna upp, med blicken fäst på en bekant vit varelse.
-Var hälsad, ninja. Vi möts igen...
Det sluga leendet krökte läpparna och ögonen glimmade i mörkret.

[hoppas det är ok att jag hoppat in, och sorry för skumt inlägg men skriver på mobilen xD]

Blodet färgade hannens vita päls röd och han fnös lite ogillande men kunde inte låta bli att fortsätta suga i sig de varma blodet och sätta tänderna i de varma köttet. Det var länge sedan han hade fått smaka på vinterharens möra kött och njöt av varje tugga som han fick i sig. Men ty han kunde inte äta upp hela, det fanns en till som väntade på honom och behövde det mer än han själv. En bild av den gråsilviga tiken for igenom hanns tankar och den vita vargen stannade upp och klippte till med öronen. Solen hade försvunnit in bland några träd och var på väg ner för dagen och låta natten åter igen gro. Någonting fanns i luften och dom mörka ögonen slöts för en stund. Vindarna ven sakta och ett lugnt leende spred sig på dom svarta läpparna. Han skulle inte bli ensam denna natt heller, en bekant skulle komma och hälsa på.

Yoru satte sig ned och bestämde sig för att vänta in denna mörka tik som snart skulle träda upp bland träden, han visste mycket väl att hon skydde solen och dess varma strålar, men även visste han vilken dödlig och farlig varelse hon var. En varelse av natten som ständigt var i jakt på blod att släcka sin oändliga törst med. Men även hon visste lika väl som honom att dom båda kunde ha ihjäl varandra men ändå hade det inte blivit av. Yoru har haft sina chanser men av någon anledning låtit tiken kräla tillbaka till sin mörka och kalla håla, varför visste han knappt själv men tänker inte låta de ske nästa gång. Om det är inatt eller ej kan ingen svara på förutom Gudarna möjligtvis.

När den mörka gestalten slutligen kunde skymtas svepte han till med den långa svansen och mötte hennes sluga leende med en lugn blick och lyssnade på hennes ord. Ja detta var en varelse han hade mött många gånger och av någon anledning så kändes det som om att varje gång inte skulle bli den sista. Den skära tungan gled över dom blodiga läpparna och dom röda ögonen mötte hennes. "Var hälsad Barn av Natten. Det verkar som det minsann." stämman var neutral men lugn.

[Det är lugnt! Är bara glad att någon joinar över huvud taget :'D ♥]

[Najs 8D<3]

Det var med samma sluga leende på läpparna som Locura lugnt satte sig ned och stilla såg på hanen och de blodiga resterna som var kvar av hans byte. Så det var det som hade lockat hit henne. Själv bytet i sig var inte det minsta intressant, men inte heller ångrade hon att hon hade låtit sig lockas hit. För den vita ninjavargen var en annan sak, och han var väldigt intressant i Locuras ögon.
Efter deras möten som kanske inte var många men viktiga, så hade Yoru som hans namn var fått en central plats i Locuras liv. Han visste nog inte om det, men för vampyrinnan var det viktigt att hålla koll på sådana som han. Sådana som kunde förändra saker och ting. Och även om han inte nådde henne på det emotionella stadiet som Kaine gjorde eller hade en sådan enorm makt över henne som Demetri hade så var han ändå viktig. Ty då de möttes första gången hade han fångat henne, låtit solen bränna henne och därmed bevisat att han var stark nog att ta död på henne utan att känna ånger efteråt. Och visst förändrade det saker. Han var fortfarande en Dödlig, men inte en av dem som hon kunde se ner på eftersom att de faktiskt hade utkämpat en kamp som hon mer eller mindre hade förlorat. Det var hon tvungen att acceptera. Och detta hade gjort honom till en fiende.
Och fiender skulle man hålla nära.

- Det var inte igår...
Mumlade hon fram med den lena rösten samtidigt som det sliskiga leendet växte sig aningen bredare. Det fanns en antydan om att hon hade något illasinnat i tankarna, men det visste nog redan ninjan om. Han var inte dum, det hade hon noterat.
- Vad har du haft för dig sen vi sågs sist? Försökt ta livet av ännu en vampyr?
Ett kort skratt lämnade henne, vilket antydde att hon tyckte dettavar roliga. Kanske rent ut av hysteriskt kul. För nog var det udda saker som kunde roa en blodsugande, sinnessjuk varelse från mörkret.

De sliskiga leendet hos den mörka varginnan fick hannen att känna sig en aning roande. Det var så typiskt tyckte han och en känsla av lugn kurrade inom honom samtidigt som han visste vilka monster Nattbarnen kunde vara, eller rättare sagt vad dom är. När hon frågade om hur han hade haft det och vampyrjakter så kunde hannen inte låta bli att le ett brett hånande leende. "Vem vet? Kanske, kanske inte. Vem vet om ni saknar ett syskon Locura kära." fortfarande talade han lugnt men man kunde tydligt höra en svag bris av hånande och roande. Efter att ha studerat tiken lite grann satte sig även han ner och la huvudet lite på sne. Vad hade fört henne hit ut egentligen, han kändes inte troligt men kanske var det haren. Det sades att blod lockade ut dom ur sina patetiska hålor. Vid tanken av lockelse glimmade det till i dom röda ögonen. "Säg mig, vad var det som lockade ut er ifrån er lilla håla?" lite nyfiket såg han snett emot vampyrinnan och log en aning. Inte hånande utan mer ett mystiskgt slugt leende. Han mindes tydligt deras första möte och det gjorde nog även honan men om hon gillade det lika mycket som han var ett självklart nej. Att ha dessa varelser strykandes omkring i nätterna var farligt även för den mest erfarne och han minns tydligt hennes hugg och den ivriga blicken hos tikens blodröda ögon då hans blod hade runnit ned för hennes strupe. Även om han inte ville erkänna det så fruktade han denne Locura mer än någon annan varg i detta land, men ändå hade han låtit henne gå flera gånger och fortfarande undrar han varför. Kanske för att han hoppades på ytterligare ett möte efter de andra. Kanske var det så att han fruktade henne lika mycket som han fann henne roande.

Locura kunde hans hånande leende och var väl medveten om sitt egna. Men trots detta så utbytte de artighetsfraser, åtminstone låtsades de se på varandra med vänlighet. Det var som en enda stor show, en teater ifall någon fanns i deras närhet och tittade på. Men så var inte fallet, för Locura kunde varken känna en doft eller höra minsta ljud. De var helt ensamma, och hennes sinnen svek henne aldrig.
- Ja, vem vet... Ifall du nu har lyckats att utropa någon av dem hoppas jag åtminstone att det var Amanita du tog. Åh, det skulle vara att göra världen en tjänst.
Hon skrattade till lite kort, suckade lätt. Ja, Amanita. En vampyr olik alla andra. En som inte förtjänade det eviga livet gåva. Världen skulle vara en mycket bättre plats utan henne, en mycket enklare plats att leva på. Då skulle allting vara som det var menat att vara. Amanita bröt balansen i naturen. Det bästa vore om solen tog henne.
En fundersam blick kastades på den vita hanen. Hade han tagit någon av dem, hade han lyckats döda en vampyr? Leendet var fortfarande hånande, men minnena susade genom Locuras huvud och sade åt henne att vara på sin vakt. Det fanns faktiskt en möjlighet att det var en vampyr mindre i världen på grund av denna ninja. Det var faktiskt inte omöjligt, det kunde faktiskt vara sanningen. Hon borde akta sig, åtminstone vara vaksam. Och det var hon. Locura var alltid försiktig när det gällde hennes egna överlevnad.

Inte det minsta tecken av hennes tankar och känslor kunde avläsas i hennes ansikte, det utstrålade bara samma mystiska kyla som alltid. Det roade flinet och de glimmande ögonen. Hon kunde känna hans doft, höra hur blodet flödade under hans päls. Hon mindes dess smak.
Vampyren morrade inom henne.
Men det var inte tid ännu, kanske det inte heller skulle bli det i natt. Det var endast dåraktigt att ge sig på en varelse som honom, det visste hon. Det gällde överlevnad, inget annat.
- Jag ska inte ljuga för dig, min vän. Det var blodets doft som lockade fram mig, men det var din närvaro som fick mig att stanna. Och det är inte ofta jag har äran att träffa en ninja, än mindre en som slåss mot vampyrer. Dock verkar det som att vi stöter in i varandra nästan allt för ofta.
Showen fortsatte. Samma vänliga röst som dolde samma hånfyllda leende och samma längtan efter blod.

När varginnan talade och nämnde namnet Amanita så kände Yoru av en stark känsla och den var inte positiv, utan mer äcklad och hatisk. Tydligen så verkade denna okända tik vara ytterligare ett Barn av Natten men inte desamma som Locura och den andre mörka hannen som han tidigare har träffat på. Kanske skulle han försöka se vem denne Amanita var och se varför vargen framför honom avskyr henne så mycket. Med en lätt suck skrattade han lugn och skakade på huvudet. ”Tyvärr Locura, men denne Amanita vandrar nog fortfarande på denna jord. Och tyvärr så låter det som om att hon behöver man inte oroa sig för. Eller har jag fel?” Han hade vandrat iväg med blicken emot träden i omgivningen och såg emot Locura ur ögonvrån. Dom ljusa öronen klippte till och de nätta huvudet vändes emot honan och ständigt höll han blicken fäst på henne. Även om vindarna ständigt fanns runt om dom och han litade blint på deras röster så litade han inte riktigt lika mycket på sina sinnen.

”Blodet säger ni.” den mjuka tungan fuktade den nerblodade nosen och ett lockande uttryck spred sig i de ljusa ansiktet. Månens kalla strålar letade sig fram bland trädens täta kronor och spred ett kallt och mystiskt sken runt om dom båda varelserna. En ugglas stilla hoande ekade och vinden rev upp snön på marken. Om det inte hade varit så att dom båda var iskalla till sitt yttre så hade nog blodet redan befläckat den vita marken. Även om han var en av ninjasläktet som skulle vara en av dom godaste individerna som vandrade i detta land så var han inte en av dom längre. Efter kriget så hade synerna på livet i den unga hannens ögon ändrats och de var han nog tacksam över, smärtan över sin förlorade familj finns djupt inom honom men det var även en ny start. Han hade sin familj nu även om den var mycket liten så fanns det någon värt att slåss för och om det så krävdes att han gick under jord så skulle han skydda denna sköna. ”Ni gör mig generad, att jag är så lockande och attraherande visste jag inte.” ironin hördes tydligt och han sträckte lite extra på sig och lät vindarna virvla lite runt den muskulösa kroppen så att pälsen lyfte en aning ifrån kroppen och hannen såg större ut än vad han är. Att reta och roa sina fiender var något han inte hade emot, dels för att det brukar trigga igång dom och för att stämningen brukar kunna bli lite bättre. ”Ni har rätt varginna, vi stöter på varandra kanske mer än vi borde. Är det positivt eller vad tror ni?” lockelsen glimmade i den intensiva blicken och Yoru la huvudet lite frågande på sne. Ja dom hade träffas på ett ex samtal gånger och för varje gång dom träffades så rev det mer och mer inom honom, rev av hunger. En hunger av ren jakt känsla. ”Hon river inom er, eller hur Locura?” med en kylig viskning tog vinden tag i hannens ord och dansade vidare med dom till varginnan och man kunde tydligt höra vad det var han menade. Nog kunde han ständigt höra vindarna tala men även individerna runt om honom, så som denna mörka gestalt. Hon var så lätt att avlyssna även om hennes ansikte bar en mask av kyla och slughet så var det hennes inre som talade och avslöjade henne så lätt.

[asså detta går ju bajs D: Kan inte skriva längre <'3]

Locura himlade med ögonen och såg sedan med en nästan nonchalant blick mot trädtopparna.
- Amanita...
Namnet västes fram mellan nästan sammapressade läppar. Blicken vändes åter mot Yoru och det var med ett leende på läpparna. Men någonting i hennes ansikte var ändrat, inte längre lika hånfullt utan nästan gillande.
- Mitt i prick, ninja. Amanita är inte uppskattad av sin egna sort, hon är en vampyr som klamrar sig fast vid de Dödliga. Tror att hon fortfarande är en dem, önskar att hon var det. Hon är en skam för vårat ädla släkte... Men det är klart, det finns väl en sådan i varje ras.
Man kunde höra på rösten att Locura inte gillade den vampyrinnan som hon talade om, men fortfarande var tonen aningen roande. För även om hon inte gillade Amanita så var det ändå en upplevelse att möta den oliktänkande varelsen. Sanningen var att denne var patetisk och egentligen borde skickas till Chaibos, men inte heller var denne i vägen för de vampyrer som levde ut sitt liv. Och vem visste, för eller senare kanske Amanita också skulle tappa kontrollen? Då kunde hon ansluta sig till Locura och de andra, de som verkligen levde sitt eviga liv fullt ut.

Ett svagt nynnande letade sig fram ur vampyrinnans strupe och det var med en nästan drömmande blick som hon sedan granskande träden runt omkring dem medan Yoru talade. Hon lyssnade till varje ord han sade, även om det kanske inte verkade som det. Men Locura hade alltid varit en speciell varg, även när hon varit en av de Dödliga. Sinnessjukdom hade en tendens att göra en lite underlig.
- Ja, men visst är ni det! En charmerande hane av ett känt ninjasläkte, vem skulle tacka nej till ett sådant sällskap?
Hon skrattade till kort, men det var omöjligt att avgöra ifall det var av ironi eller inte.
- Eller så kanske det bara är ödet, eller dessa Gudar som ni Dödliga tror på, som spelar oss något spratt? Kanske det är meningen att vi ska mötas, kanske det ska leda till något, har dessa tankar någonsin korsat ditt huvud?
Blicken hade fästs på Yoru, stirrande ögon och ett grin som inte kunde beskrivas som annat än galet. Detta var ett tillfälle dåd Locuras äkta personlighet syntes i hennes ansikte, ett tillfälle som skulle få de som inte redan visste vem hon var att undra ifall de verkligen borde vara i närheten av henne. För när det galna inret syntes i ansiktet var all den skönhet hon vanligtvis ägde som bortblåst. Inte ett spår fanns efter det.
- Längtan efter blodet är ständig. Men jag anar att du redan vet det, så varför fråga?
Ännu ett kort skratt, följt av samma galna grin som visade den vita tandraden.

Medans hennes blick vandrade runt i omgivningen satte sig Yoru ner och gjorde en snabb granskning av området medans hennes ord flödade ut runt om dom. Så denne Amanita var inte som 'dom' tydligen, ingen oro kändes inom hannen utan snarare en lättnad. Om det var så att hon gjorde ett tappert försök att leva som en 'dödlig' fastän hon inte var en så fanns det inget att oroa sig för.
När den andre lugnt började nynna tippades dom ljusa öronen framåt och den mörka blicken vändes emot Locura och ett litet leende växte fram då hon talade om honom och Yoru kunde inte låta bli att skratta lite inombords. "Gudarna må styra över detta land men om det är dom som har planerat dessa möten som vi har haft är jag inte lika säker på. Dessa gudar visar sig alldeles för lite för att jag ska ha ett troende för dom som andra kanske har." stämman var allvarlig och de roande leendet var borta med vinden, vinden som inte tycktes finnas med i skogen denna natt. Livet var dött och stilla, lite för stilla för hannens smak men förmodade att det var vampyrinnan som hade en aura runt om sig som skrämde bort allt liv, till och med vindarna och solen.

"Tankar... Jag har bara en tanke om dig mitt kära barn och de kommer inte att ändras, det kommer bara att ske någon gång... I sinom tid." att han ville se hennes blod flyta var det ingen tvivel om, det kunde man se och höra så tydligt de bara gick. Dom röda ögonen glimmade och den skära tungan gled över den vassa raden av tänder, tänder att riva igenom kött och senor.
"För att det lyser extra om er inatt Locura."


[Konstigt inlägg D:]

Locura fnissade kort då hon hörde hans ord. Hon såg det verkligen som ett nöje att träffa ninjan, eftersom att han verkligen kunde vara roande vissa gånger. För att inte nämna charmerande, och även om Locura var vampyr och väl medveten om sarkasmen i hans röst kunde hon inte låta bli att känna sig smickrad. Hon var en fåfäng varelse, det hade hon alltid varit.
- Kanske du gör fel i att inte tro på Gudarna, för vad annars skulle ha skapat denna relation mellan oss?
Ett svgat hummande kom från hennes strupe och det var med samma leende som alltid som hon såg mot honom några ögonblick innan hon fortsatte tala.
- Visst vet jag vad du tänker om mig och mitt släkte. Du vill döda oss, varenda en. Och med all rätt, för vi gynnar inte er Dödliga på något vis. Men trots det har du aldrig gjort det, faktum är att du en gång kanske till och med räddade mitt patetiska liv. Och det, käre Yoru, gör er till en ytterst besynnerlig varelse. Jag själv är inte troende, jag behöver inte Gudarna. Men varifrån skulle annars denna hatkärlek mellan oss komma? En vampyr och en Dödlig går inte ihop, varför kan då vi föra detta samtal i en sådan lugn ton?
Hon talade till honom på ett vis som kunde jämföras med en mor som försökte tala om för sitt barn varför blommorna kom om våren. Inte nedlåtande, men med en liknande tonart. Som om hon försökte förklara något som var enkelt att förstå för någon som inte förstod det.

[Kortis, men har fan noll fantasi D;]

Med en lite fundersam min svepte hannen till med den långa svansen och la huvudet på sne. Ja hon må vara en av dom få varelser som han verkligen fruktade i detta land och på tal om respektera. Han respekterade allt som fanns runt omkring honom men inte på detta sätt, inte på de vis som han gjorde mot denna svarta varelse. De ryckte till i den vita nacken och han såg emot varginnan ur ögonvrån och ett leende växte fram. "Ni är klyftig och inte på tal om poetisk min kära Locura. Men som sagt så finns inte gudarna hos mig som hos många andra. Gudarna är nå som finns runt dig, som man kan andas och ta hjälp av. Att dom förutser möten och relationer tror jag inte på." han reste sig upp och närmade sig honan lite till, dom mörka ögonen glimmade i mörkret och bröt stillheten i ninajs ansikte. "Att få bort er alla är för landets säkerhet, ni är ett hot emot oss alla oavsett 'ond' som 'god'. Men det finns även individer här som ni fruktar mer än dagen eller misstar jag mig? Hur som helst så skulle det inte finnas något nöje att ta död på er alla. Ni må vara en hänsynslös och själlös krake numera Locura, men ni är mer än så." under samtalet hade Yoru vänt sig bort och vänt blicken upp emot den nattsvarta skyn och rört sig i en båge bort emot honan, men inte för långt utan bara ett par meters avstånd. "Kalla er odödlig Locura, men ingen lever för evigt och varför vi kan tala som vi gör." tystnaden låg mellan dom en kort stund innan den vite vände sitt ärrade ansikte emot den svarte och man kunde tydligt se att han funderade på nå riktigt sluga och roande tankar. "Tror du på ödet vampyrinna?" med en frågande stämma la han huvudet lite på sne och väntade in hennes svar och log lite lätt.

[Fail Dx]

Det var ett nöje för Locura att lyssna till hans ord och hon gjorde uppmärksamt utan att släppa honom med blicken för en enda sekund. Hon blinkade inte ens, behövde inte göra det i detta liv eftersom att ögonen inte behövde fuktas. Varje ord som han sade tog hon till sig, nästan sög in dem i sin kropp. Lade dem på minnet, ville inte glömma. Åtminstone inte så länge de var i varandras sällskap. Senare kunde hon glömma, senare när han var borta. Och när livet slutligen hade tagit honom så kunde hon glömma honom helt. Det fanns ingen mening att minnas de som var döda.
- Ödet är en underlig sak, många talar om det men få vet vad det verkligen innebär.
Visste hon vad det innebar? Nej, men inte heller brydde hon sig. Ödet och Gudarna var till för de som var dödliga. Hopp och kärlek var sådant som de behövde för att klara sig med vetskapen om att en dag skulle deras liv vara slut. Locura behövde inte det, eftersom att hon hade en evighet framför sig. Hon behövde inte bry sig, bara leva.
- Men visst har även jag trott på ödet. Innan förvandlingen var total så hade jag en period då jag trodde att det var ödet som fört mig till Demetris käftar. Kanske var det så, kanske inte. Men att säga att jag tror på ödet nu skulle vara en överdrift.
Att säga att hon trodde på något över huvud taget skulle vara en överdrift. Visst hade hon kanske mål och förhoppningar, men hon trodde inte på annat än sin egna överlägsenhet.

[haha, mitt blev också udda... D;]

Yoru nickade till hennes svar och såg åter igen upp mot det glittrande himlavalvet. Hur såg han egentligen på saker och ting, ja de hade han aldrig riktigt funderat på men visste att de fanns nå som man kunde tro på, om det var gudarna eller ödet visste han inte riktigt. Det fanns en gud som höll honom varmt om hjärtat och de kunde vara förståeligt för många och det var vindens gudinna, lika vild, livfull och outförsägbar som vinden. "Ni kanske har rätt, vad är ödet att tro på då man inte vet vad det är. Men man kan inte heller säga att man inte tror på nå, det finns alltid något som för en framåt. Även om man inte tror på nå annat än sig själv så är man ändå inte trolös. Gudarna kanske är viktiga för andra och många gånger undrar man om det verkligen finns någon gud. Jag har en som jag håller av och de borde ni veta, men det är skillnad på tro och tro mitt kära Barn av Natten. Ödet finns nog alltid med oss även om vi inte tänker på det eller vill tro på det. Vad är det då som får oss att kunna tala så lugnt till varandra. Rädsla, respekt av att vi båda vet att någon dag kommer vi alla att falla. Krig, hämnd och kärlek tillhör väl denna värld men mycket av de som händer är onödigt. Korkade val som drar med sig familj, nära och kära till en säker död. Vem ska man då klandra, Gudarna som inte fanns vid ens sida och gav oss styrka, dom som bäddade våran dödsbädd eller en själv för att man inte var nog stark? Frågorna är många men svaren för få, tyvärr..." med en tung stämma suckade han och skakade på huvudet och funderade lite grann på vad han precis hade sagt, om hon skulle förstå vad han ville få fram visste han men mer än så brydde han nog sig inte. Hon var en intressant figur med många ess gömda, men de var även han och kalla sig dödlig och odödlig var bara ett begrepp som denne mörke använde, ville hon se sig som odödlig så förstod han till en viss grad. Men som han tidigare sa, ingen lever för evigt.

[... Vad han blev djup av sig då ^^' xD]

Ett kort skratt lämnade Locura, ett förtjusande läte som varken var kyligt eller hånande. Snarare roat och kanske det till och med innehöll en gnutta intresse. Hon hade aldrig varit särskilt intresserad i de dödliga. Visst hade giftvargen med skuggorna haft hennes intresse där ett tag, men nu var han glömd. Hon hade insett sitt felsteg. Men med Yoru var det annorlunda, dels för att hon inte hade någon större lust att försöka sig på att döda honom. Hon visste hur det hade gått förra gången och var inte intresserad av det igen. Och dels var han intressant av någon outgrundlig anledning som hon inte kunde förstå sig på även om hon försökte. Fast å andra sidan var det inte mycket hon förstod sig på egentligen.
- Du har djupa tankar i natt, ninja. Akta dig bara för dem, ifall du följer dem för djupt kanske du aldrig kommer upp igen, eller så slutar du som mig. Galen.
Hon flinade nöjt åt honom, uppenbarligen glad över sig själv och road av tanken på en sinnessjuk ninjavarg. Det kanske skulle göra det enklare för honom att förstå hennes tankebanor. Eller så kanske han skulle bli enklare att möta i strid och äta upp. Vilket som, båda skulle gynna henne på ett eller annat sätt.
- Jag hör vad du säger, men jag tänker inte följa dig i dina tankar. Det var länge sedan jag tappade förmågan att kunna tänka särskilt djupt, och det du nu säger verkar vara baserat på känslor och tankar som jag inte har. Så tyvärr, du vite. Men ett svar på dina ord kan jag inte ge dig denna gång.
Locura tystnade, fortfarande med flinet på läpparna. Men det hade sjunkit undan, var endast en svag krök i ena mungipan. I vanliga fall vad hon glad att hon slapp alla dessa komplicerade tankar som många bar som, att hon slapp dessa meningslösa känslor och poetiska sätt att uttrycka sig på. Hon hade tappat dem allt medan hon tappat den "mänskliga" sidan av sig själv. Men kanske det var något som var värt att sakna? Hon undrade.

Medans han lyssnade på hennes ord läste han även av energin, tankarna och kroppsstråk hos Locura och ett hest litet skratt lämnade honom då hon tyckte att han var djup. Ja för djup och risken för galenskap fanns. Den röda blicken mötte hennes och ett leende med många ord speglades i de vita ansiktet och man kunde tydligt se att han inte hade nå att oroa sig för.
"Vad säger er att jag skulle kunna bli och inte redan är?" tonen var lugn men road. Ja han var en ninja i högsta grad och där med ska vara en av dom mest godhjärtade varelser i detta land. En snövit ninja av Oga. Men inte Yoru, han var inte lika godhjärtad som sina bröder och systrar och skulle nog aldrig kunna bli tack vare sin moder, eller var det kanske kriget som hade satt sina spår. Knappt han visste och hade aldrig heller tänkt på det.

Den långa svansen svepte till och färger av blott glimmade i den lena pälsen och han hade vandrat iväg med blicken igen. Bort ifrån den mörka tiken, bort ifrån världen och hannen hamnade i någon sort av trans som kändes att vara i timtal då det egentligen knappt rörde sig om sekundrar. "Kanske har ni rätt Locura. Men även dom mest känslolösa känner något även om dom inte vill erkänna det. Kanske vet dom inte att dom har det." de sluga leendet var tillbaka och Yoru såg bak emot Locura ur ögonvrån och skakade sedan på huvudet och satte sig sedan vid varginnans sida och suckade tungt men inte nedstämt.

Ljudet av en gren som knäcktes fick dom känsliga öronen att vinklas bakåt och blicken smalnade av en aning. Leendet blev stelt och suddades sakta ut och han såg lite snett bak innan blicken åter igen vändes fram och vindarna sveptes sakta runt om honom. Han visste mycket tydligt vad det var som rörde sig längre in i skogen men han hoppades bara på att Locura inte skulle få reda på det. Skulle hon de så skulle det kunna stå henne dyrt och hennes sista dagar var räknade.

[Lololoool... It xD]

Locura följde hans rörelser, och log endast då han slog sig ned vid hennes sida. Hennes sjuka medvetande kastade underliga tankar över henne, tankar som endast hon kunde förstå. Hon hade hunnit sjunka djupt ner i sinnessjukdomen innan hon hade förvandlats till vampyr. Och även om hennes galenskap nu hade stannat av och inte kunde bli värre hade inte ens vampyrgiftet kunnat bota den. Det verkade inte finnas någon väg tillbaka då man väl var född som giftvarg. Man var dömd till att leva som en utstött galning, Locura visste för hon hade varit med om det. Men det hade inte gjort henne något ont, snarare stärkt henne. Och nu var det inte bara vampyrens gift som hade gjort henne känslolös, även hennes eget gjift som hade bidragit till sinnessjukan.

- Det är en lustig bild jag får upp i mitt huvud då du sitter bredvid mig.
Rösten var silkes len. Blicken var riktad framåt, mot träden som byggde upp den mörka skogen. Mot skuggorna och alla de varelser som fanns där, trodde att de kunde gömma sig. Men inte för henne, Locura hittade dem ifall hon ville. Men hon var inte intresserad just nu.
- Jag vet att du inte åtrår evigt liv, ninja, och säkerligen kommer du inte gilla det jag nu säger, för det är knappast en komplimang i dina öron. Men med alla de egenskaper du har, speciellt galenskapen du säger att du äger, skulle du bli en perfekt vampyr.
Snarare en perfekt undersåte. Locura visste hur det fungerade. Hon var Demetris slav när han önskade det. På samma sätt skulle Yoru vara bunden till henne ifall hon förvandlade honom. Men det var för riskfyllt.
- Då skulle du också förstå vad det innebär att vara utan samvete och ånger. Vad det innebär att ha äkta makt och hur det känns att vara fri på riktigt. Sånt går inte att förklara, det måste upplevas.
Något avbröt henne, ett ljud längre bort i skogen. En föraning om att något fanns där. Men hon brydde sig inte, intresset fanns på annat håll just nu.

Yoru följde hennes ord och dom röda ögonen smalnade och såg emot henne ur ögonvrån och minen i de ljusa ansiktet blev hårt som sten. Orden som hon sa kanske stämde men så lågt tänkte han inte sjunka, inte inför henne och alla de sluga planer som hon har i sin baktanke. Ett lite hest skratt trängde fram ur dom tunna läpparna och man kunde tydligt höra att han gillade orden som hon sa.
"Galenskap, makt och frihet säger ni. Galen må jag va men makt intresserar mig inte som det gör för er Vampyrinna. Friheten har tagit emot mig för längesen men den är inte alltid så underbar som man hoppas och tror." orden var kyligt lugna och han vände sig om mot henne och glöden i ögonen brann. Skulle han bli som hon kallade det, en 'perfekt' vampyr skulle glöden inom slockna och det är de sista han vill.

"Att bli ett Barn av Natten lockar inte mig Locura, jag finner ingen mening i de ni gör och känner så ni kan hoppa över de pratet. Vill ni få mig till vampyr så får ni lov att försöka fixa de själv för jag kommer inte att göra de frivilligt!" man kunde tydligt höra att Yoru menade de han sa. Den snövita svansspetsen tippade sakta fram och tillbaka, likt på en irriterad katt samtidigt som han granskade dom dansande skuggorna framför sig. De svarta himlavalvet låg över dom och sänkte ett lugn över landet men ty alla visste inte vilka faror som egentligen fanns bland dom om natten. De breda ögonen låg lite bakåttippade samtidigt som han lyssnade ständigt på den svarte.

Det sluga leende krökte hennes läppar medan hon lyssnade till hans ord. Den vite, ninjan. Var han en vän eller fiende? Självklart en fiende, för vänner hade hon inga. Men sedan var saker och ting sällan uppdelade i svart och vitt.
- Det var det jag misstänkte.
Nog var han sig lik, denna eviga motvilja mot allt som hade att göra med hennes släkte. Den verkade rota sig djupt inom honom. Hade han kanske förlorat någon närstående till vampyrerna? Hon visste inte, brydde sig heller inte om att fråga. Vad spelade det egentligen för roll? Hon visste att han hatade henne, och det var väl egentligen det enda som var väsentligt.
Men å andra sidan kunde det alltid vara kul att veta vad som dolde sig i andras förflutna. Mest för att där ofta fanns saker de helst ville glömma, saker som man kunde använda mot dem. Och när detta kom till hennes huvud blev nyfikenheten stor och viljan att fråga Yoru om detta återkom. Men hon förskjöt tankarna lika fort, insåg att det inte var någon mening med det hela. Han skulle ändå inte svara, och ifall ord skulle komma ur hans mun skulle det vara rena gåtor. Hon skulle inte kunna tyda dem. Dessutom var han allt för intressant för att hon skulle vilja skada honom på något vis.
- Och oroa dig inte, min vän. Att göra dig till vampyr är inget jag har planerat, eftersom att striden innan det lika väl skulle kunna bli min undergång. Och jag har i åtanke att leva många år till.
Återigen gled känslan över henne, fanns det någon mer i skogen? Öronen spetsades och nosen drog in den kyliga nattluften i ett djupare andetag. Jo, hon konstaterade att där fanns någon, men var det någon av intresse? Svårt att avgöra.

Yoru log lite brett inombords då honan talade om att hon inte hade nå planer på att göra honom till sin underhuggare, leksak eller slav. För även om hon hade velat eller gjort de så vet nog hon lika väl som han att spänningen mellan dom hade blivit ännu kallare och värre och då hade han inte tvekat på att låta sina käftar sluta sig om hennes strupe. Låta blodet befläcka den vita pälsen och se hur dom döda röda ögonen blir dimmiga och döda för evigt. Med ett litet hummande skrattade han lite tyst för sig själv och såg emot Locura med en blick som sa många ord. "Ni är klyftig och vaksam trotts de krafter ni besitter." sa han kort och såg sedan ut över himlavalvet. "Men låt mig få fråga varför ni fruktar en sådan simpel 'dödlig' som mig Locura? Är det för att jag är ninja och hinner se era rörelser eller är det någonting annat som ligger bakom er försiktighet?"

Känslan låg som ett täcke över Yoru och han visste att vampyren hade upptäckt att någonting fanns bland dom men hon verkar inte ha fått reda på vad. Vilket glädje honom, än så länge. Ögonen blev smala och öronen klippte till innan dom vinklades framåt och han vred lite på de nätta huvudet. Hennes sinnen var mer skärpta än någon varelse i detta land men även så hans. Vinden fanns även på Yorus sida vilket nog var tacksamt gånger som denna.
"Ni ser bekymrad ut?"

Ett kort skratt lämnade henne följt av ett hummande läte som sakta letade sig fram ur hennes strupe. Och det var med en nästan drömmande blick som hon fortsatte att se framåt. Hon funderade över hans ord, vad var det egentligen med honom? Nog skulle hon älska att göra honom till en av sitt slag, så skulle han få se vad hon menade då hon talade om hur det kändes att vara en vampyr. Men ändå, nej. Det var inte rätt tidpunkt för en sådan sak.
- Låt oss bara säga att jag värderar mitt liv högre än vad nöjet jag skulle få av att få se dig som en vampyr.
Ju mer hon tänkte på det, desto fler anledningar hade hon att låta honom vara levande. För i slutändan gällde det att visa sig vara den mäktigaste av dem två, vilket gjorde att det skulle medföra fler risker än fördelar med att förvandla honom. Visst, hon skulle vinna den striden men med evigt liv skulle han ha en evighet på sig att jaga henne. Och visst, han skulle vara bunden till henne. Men det fanns de som bröt sig fria, de som vägrade släppa sitt dödliga liv. Och man kunde omöjligt förutsäga ifall han skulle vara en av dem eller inte. Hon ville inte riskera det. Då stod hon hellre och såg ned på hans åldrade, döda kropp. Men det var tankar hon inte tänkte dela med honom.

Huvudet vreds sedan mot honom och den skarpa blicken mötte ögonparet som bar så gott som samma illavarslande färg som hennes eget gjorde.
- Jag vet inte riktigt vad det är, men mina sinnen talar om att något rör sig bakom oss i skogen. Men jag skulle inte kalla det för oro... Snarare nyfikenhet.
Den rosa tungan sträcktes ut ur munnen, fuktade lätt de smala läpparna utan att hon släppte den vita ninjan med blicken. Huvudet lades en aning på sned och leendet blev på något sätt ännu mer illavarslande och elakt utan att hon direkt rörde munnen. Hela hennes ansikte förändrades, och galenskapen sken verkligen igen.
- Du vill inte undersöka saken?

Så hon värderade sitt liv högre än nöjen.
Med ett lugnt leende granskade han varginnan ur ögonvrån och kunde höra vad hon tänkte. Så intressant, hon vill se honom, ha honom under sitt våld men samtidigt vet hon att de skulle kunna kosta henne 'livet'. Och nog stämde de alltid, han skulle jaga den svarta lilla vampyren tills hon inte kunde använda sina ben längre. Han skulle knäcka dom en och en tills hon låg på marken och sedan se solen bränna hennes kropp till aska. Mycket intressant men inte lockande. Hellre gjorde han det medans han var en så kallad döende sort och kunde vandra med solens värmande strålar i ryggen och låta sig se sin kära dotter växa upp och lära henne alla de trix och knep han kan.

När Locura talade om de som rörde sig bakom dom var Yoru alldeles kall och stel i ansiktet och öronen blev smala som trådar då hon frågade om dom skulle ta reda på vad det är som rör sig bakom dom. Han visste mycket väl vad det var som befann sig längre in i skogen och hade inte tänkt sig låta den svarta varginnan närma sig de utan att det skulle kosta henne och han själv skador och strid.
"Jag är ledsen att säga det min kära Locura, men jag kan inte låta er lämna denna plats fören solen vandrar upp för himlavalvet igen." den tydliga stämman var låg som en viskning och kall som is. Musklerna under den vita blanka pälsen spändes och blev hårda som sten och redo att explodera ifall den svarte satte iväg skulle den vite vara henne hack i häl.

[Alltså, en snabb infiing bara... Vampyrer är typ immuna mot telepatiska krafter... xD Eller, de kan stänga av typ, så att ingen kan komma in. Så jag vet inte om Yoru kan höra alla de där tankarna xD meneh... Eftersom att Locura är som hon är så stänger hon inte riktigt av helt, men det är ändå svårt att höra hennes tankar, om du förstå hur jag menar? xD ]

[Erfh... Förlåt! D: Men han typ 'läser' inte andras tankar som andra gör... Dvs rotar omkring i huvudet på andra utan ja... nä vet inte hur man ska förklara de. Men annars så kan du bara skippa den delen så kan vi säga att han inte läste nå tankar ^^]

[Hah, alltså... Det är okej ifall han hör fragment av det hon tänker eftersom hon är sinnessjuk och inte har så bra koll på det xD Men ah, tänkte bara säga det... Skriver något nu 8D]

Ett klingande skratt lämnade Locuras strupe då hon hörde den andres ord. Jaså, det var alltså på det viset som det var? Hon skulle inte lämna denna plats innan solen steg, så att hon inte kunde ta sig någon annanstans.
- Det kan endast betyda två saker.
Sade hon med en lugn röst samtidigt som huvudet vreds och blicken lades på Yoru. De mörka skuggorna som dansade mellan träden var inte längre lika intressanta, för hon kunde ana något i hans ord. Och hans kropp spändes, hon kunde känna det. Redo för att hindra henne ifall hon skulle ge sig på ett försök att springa ifrån honom.
- Antingen så finner du mitt sällskap så trevligt att du aldrig vill bli av med mig, eller... Så finns där någonting som du inte vill att jag ska hitta. Något som du skyddar...
Hon tvivlade på att det var hennes sällskap som fick honom att säga orden, för även om de kanske uppskattade varandra så var de inte riktigt på den nivån. Däremot talade hans kroppsspråk om för henne att det verkade vara något av mer personlig karaktär som rörde sig i skogen, något som han inte ville att Locura skulle hitta. Det måste vara en levande varelse, det var det enda som intresserade henne. Men vem, det var en annan fråga. Uppenbarligen någon som betydde mycket för den vita ninjan.

Skrattet fick luften runt dom att frysa till och Yoru lyssnade till hennes ord.
Inte kunde han väl direkt säga att han njöt av att umgås med denna svarta krake men intressant fann han de som. Denna vampyrinna var så annorlunda jämte mot dom andra varelserna i detta land. Att säga att dom var lika varan kunde han inte hålla med om men det var nog inte en hel lögn heller. Varför skulle dom annars komma så pass bra överens som dom gör, hur skulle dom annars kunna och sitta och samtala lika lugnt varje gång. Fruktade hon honom lika mycket som han gjorde. Frågorna var allt för många och de fanns allt för få svar, allt för få svar denna natt.

Med en avsmalnad blick hängde ett kallt men talande leende i mungiporna och vindarna blåste kraftig om dom. "Vem vet, kanske är det de båda. De får ni själv ta reda på min kära Locura." man tyckes kunna se dom röda ögonen glöda och han mötte hennes lika röda ögon.

[Vill att de ska hända nå coolt eller nå xD]