Hon tittade nu mer klart på honom och drog efter ett lugnande andetag men fick sen åter tillbaka kontrollen. Hon gav sin son en snabb irriterad blick. Han var precis som hon, och
hon gissade nästan vilken jobbig unge hon måste varit. Hon flinade lite inombords av den tanken. Sen fokuserade hon allt på honom. Ännu en. Han visste inget om henne igentligen, så mycket hade flutit och på sen olyckan varit framme. Så många år. Men hon fattade inte hur en skadad valp klarat sig själv. Hon hade ju iallafall varit oskad.
"Hur jag kan leva.. är en fråga som knappt jag kan besvara" sa hon kyligt. Skärp dig! Du låter som henne.. tänkte hon irriterat åt sig själv och snärte till med svansen bakom sig.
"Jag begav mig hit efter olyckan... Det har hänt så mycket sen dess. Larga Historia.." [lång historia] sa hon uppriktigt och sneglade sen igen mot sin son. Men han ahde nu satt sig ner och stirrade stint i marken med huvudet böjt och pannluggen hängde mycket över ögonen. Hon suckade och vände sin blick mot Enrique.
"Men att du lever kan jag inte förstå" sa hon och hon rynkade pannan en aning då hon tittade på honom.
"Berätta!" sa hon nästan befallande och försökte finna något sorts leende. Men allt var fortfarande ännu en aning tomt.

"Björnen slog mig avsvimmad, inte till döds. När jag vaknade upp vågade mig inte titta på los cadáveres*, utan lämnade bara platsen. Jag hade ingen aning om att det saknades någon... Jag svårt fatta att du lever." Han gjorde en grimas, och sneglade på henne. "Var du varit alla år, hermana**?"
Var kunde hon ha varit? Här i närheten? Och skaffat ungar också. Han sneglade ner på valpen. Mirror. Det förvånade honom att hans syster hade valt ett engelskt namn med en betydelse, något som inte riktigt verkade som henne. Ingen i deras egna kull hade fått något liknande namn, så det var lite speciellt. Men det var hennes val, och det var ju inget dåligt namn för grabben.
Vem kunde fadern vara? Det luktade inte särskilt mycket av andra, i alla fall inte av vuxna hanar. Var befann sig grabbens far? Kunde verkligen León ha fallit för en kort romans, som slutat tvärt, eller hade han bara försvunnit? Han visste att det inte var hans ensak, men han undrade fortfarande. Samtidigt hade han under sin barndom lärt sig att man inte skulle fråga ut sin syster allt för mycket, om man inte ville få en arg infernohona över sig.

[*de döda kropparna]
[**syster]
[Och ja, Enrique tänker på Mirrow som 'grabben', istället för vid namn xD]

-Mirrow-

Att denna varg var mors bror hade han redan förstått. Men hela denhär grejjen värkade en aning förvirrande. Om han skulle vara död som mor sa, varför stog han här då? Mor hade aldrig berättat om nån olycka. Men varför skulle hon gjort det? De fick ju inte veta något. Men igentligen brydde han sig inte, det förflutna var det förflutna. Han tittade på de två med de röda eldiga ögonen medan ahn försökte pussla ihop hur allt stog till. Men orkade snart inte fundera mer utan satte sig ner och tittade med en misstänksam blick på hanen. Men vände sen huvudet till León då han ställde en fråga till henne. Hans ansikte var uttryckslöst och hårt.


-León-
León tittade på honom, och sanningen började gå upp för henne. Det fanns så mycket att fråga, och en del att berätta. Allt var inte som förut, så mycket hade förändrats. Men han var fortfarande hennes bror, fast han kunde kännas som en främling. Men han var fortfarande Enrique. León lät ett mjukt leende spridas på hennes läppar då hon öppnade sin mun igen och lät nu en aning osäker.
"... Jag tog mig hit som mycket ung. Mina år som valp här var väl inte lätta, men inte kan jag väl säga att jag lever lättare nu... Sen träffade jag..." León stannade upp och tittade på Enrique och sen på sin son, han visste inget om Afrodite, Demethra eller någon annan av släktingarna. I hans värld fans väl bara de. Dislo, inte ens hans egna far visste han vem det var. Inte för att hon hade tänkt berätta det, men de vaar så omedvetna.
"Afrodite. Hon överlevde, men kastade bort sitt liv igen." nu dröp hennes röst av en sorts förvirrad ilska, hon hade aldrig kunnatt släppa det.
"Se quitó la vida, Enrique" [Hon dödade sig själv, Enrique] väste hon sen med en låg röst.

[Låten -> https://www.youtube.com/watch?v=L-bxuRKbFLk]

Afrodite.

Det kändes som om hela hans kropp stelnade till när systern nämnde hennes namn. Hade hon överlevt? Men.. han hade sett hennes kropp vid lyan, hade han inte? Sanningen var att han inte kollat allt för noga. Han hade bara kastat en blick på de döda innan han stuckit, och det var så många år sedan att han inte ens mindes det allt för klart. Hon kunde lika väl ha varit borta, precis som han inte hade lagt märke till sin systers försvinnande. Det hade varit så mycket blod, och vissa av hans syskon hade han inte ens kunnat se vem det var efter morden.
Men glädjen spreds i honom, och ett svagt leende höll på att spricka upp på hans läppar, men stoppades förtvivlat när León fortsatte. Hon var död. Och hon hade gått vidare till andra sidan på det mest ovärdiga sätt som fanns, att ta självmord.
Det kändes som om någonting i honom sprack, och han stirrade tomt på sin älskade syster. Hoppet om att få se sin älskade mor en gång till hade skapats, för att sedan krossas. Kindtänderna skrapades mot varandra.

León hade sett på grabben [ja, fortfarande grabben, inte Mirror xD] som om hon inte riktigt ville att han skulle få veta allt för mycket. Visste inte hans systersöner och systerdöttrar om deras familjs historia?
"Det känns som om vi har mycket att tala om, hermana." Han sneglade ner mot grabben lite snabbt innan han såg upp mot henne igen. "Kanske det vore bättre om du och jag kunde få prata lite ensamma." Han försökte låta lugn på rösten, men en ilska hade börjat gro i hans undermedvetna. Hur fan kunde hon ta livet av sig? Lämna dem ensamma här, växa upp utan familj. Visst behövde han inte henne längre, men vad hade hon för jävla rätt att förstöra den lilla chans som fanns att de kunde ha mötts igen?

[Förresten, i det där rollet där ni offrar en av valparna, kommer Dite komma tillbaka?<3]

*puttputt ^^*

MIRROW

Mirror fattade att det inte skulle löna sig att stanna kvar och tjuvlyssna. Men endel hade han fått reda på. Han ryckte enkelt på axlarna och började gå tillbaka mot lyan. Han gav de två en tyst blick och den stannade upp på Enrique som om han granskade honom och vände sen på huvudet och fortsatte in i mörkret.

León behövde inte säga så mycket, Mirror verkade fatta vinken. Hon själv var för upprörd för att bry sig om att han gick eller inte. Det var så mycket som svevade omkring henne just nu, så mycket som hände och gick. Hon tog ett djupt andetag och nickade.
"Probablemente tienes razón" sade hon och suckade och så började hon berätta. Att få tala var skönt och för en gångs skull så verkade hon kunna prata med någon. Någon.. Han var tillbaks, hennes bror. (Och nu står de och pratar och pratar... Om nån undrar så har jag och Nelly kommit överens om detta)
Tillslut hade en tystnat skett och León sänkte huvudet som om hon funderade och lyfte sen huvudet och tittade på Enrique och reste sig upp.
"Tengo que volver" mummlade hon osäkert, tänk att nu då han kommit tillbaks måste hon dra igen. Hon kunde inte ha någon kär, hon bara förstörde allt, hon kunde inte hålla ihop något.

[Sååå dåligt xD]

Det här mötet hade varit ett av de bästa han någonsin haft. Han syster levde, och hon hade fått valpar. Han var farbror. Hans mor hade överlevt attacken, även om hon senare dött. Det som spelade någon roll var att han fått reda på så mycket, men mest att hans älskade syster hade överlevt. De hade stått varandra nära under barndomen, och det var henne hans hjärta hade svidit för mest. Förhoppningsvis skulle han kunna få komma sin envisa syster lika nära igen, trots att det gått mer än femton år.

"Y supongo que no debería demorarse mucho tiempo aquí. Después de todo, el Rebaño territorio, y yo soy un intruso." [Och jag antar att jag inte bör dröja alltför länge här. Det är trots allt din flocks revir, och jag är en inkräktare.] Han log mot sin syster, och började backa därifrån. Han gav henne en sista blick innan han gick därifrån.
"Adiós, querida hermana." [Hejdå, älskade syster]
Han lämnade henne.
Han lämnade sin syster, som trots allt som hänt levde.
Han lämnade platsen lycklig.

[Mysko, men AVSLUTAT]