[Reserverad för Mirain.]

Han hade vandrat österut över slätten, jagad av minnen och med rösterna ständigt viskande i huvudet. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han hade önskat att allt bara kunde ta slut under tiden han tillbringat på slätten. Han började nästan tro att han hade tappat förståndet längs vägen han vandrat i livet. Och han önskade att han inte var så ensam, trots att han aldrig var ensam. För rösterna var ständigt med honom, hånade honom och plågade honom.
Och minnena, de hemska bilderna från vistelsen han hade haft i Kaiwood. Den onda vargen som hade kastat eld efter honom. De jagade honom, hemsökte honom i både drömmar och när han var vaken. Det fanns ingenstans han kunde fly.
Ännu fanns det märken på hans kropp från den striden, det hade trots allt inte gått allt för lång tid sedan dess. Hans zebrarandiga päls var bränd och på vissa ställen kunde man ana otäcka sår som halvt doldes av päls som återigen höll på att växa ut på områden som bara för några dagar sedan hade varit kala. Det hade fått honom att frukta elden, bli räddare än han redan hade varit. Och han önskade att han kunde dö, för det var enda sättet att slippa allt detta. Men han kunde inte, han var för feg, han vågade inte möta döden.
Och medan han nu steg efter steg tog sig fram över slätten påminde rösterna i huvudet honom om det hela tiden. Han var ung, han borde vara glad och lycklig över att ha hela livet framför sig. Men det var han inte, för han trodde på dem. Rösterna som sade att han var patetisk, meningslös och förtjänade att dö.
Han var en sorglig varelse, den unge Taranis, där han nu vandrade mot ett okänt mål. Vad som drev honom var fruktan, och vad han längtade efter var frid.

[Det blev lite skumt o.O]

Den gråa tiken rörde sig med lätta steg över slätten. Hon vandrade som alltid utan mål, letade efter något men ändå inte. Alltid fanns de tankarna där i bakhuvudet om det hennes mor en gång berättat för henne och även tankarna på den bror hon kommit bort från. De violetta ögonen, en blandning av hennes mor och hennes fars, betraktade vaket landskapet. Som alltid var hon på sin vakt. Visste aldrig när nästa fiende skulle dyka upp så som hennes mor hade lärt henne. Att vara vaken på allt som kunde hända.

Vinden slet i hennes gråa päls, en päls som skiftade från nästan vitt till nästan svart på sina ställen. Den tjocka yviga svansen svepte bakom henne och de mörka öronen klippte på hennes huvud. Dofterna letade sig in i den känsliga svarta nosen. Den doft som verkligen fångade hennes uppmärksamhet var en färsk doft av en främmande varg. Hon hade börjat styra stegen åt det hållet och snart kunde hon se den svarta och vita vargen länge bort på slätten. Hon stannade då upp och stod där och betraktade denne på håll. Läste av dennes kropps språk och allt omkring.

(Dåligt svar men känner mig lite seg i dag :-P)

Taranis hade faktiskt haft en relativt avslappnad hållning då han hade vandrat, vilket berodde på att rösterna hade varit relativt tysta och han var även helt slut både fysiskt och psykiskt. Men detta förändrades så fort han uppfattade doften av en främmande varg. Genast drogs svansen in mellan benen och huvudet nästan kastades upp i luften med han svängde runt och försökte lokalisera den andra. Och efter några ytterst förvirrade och panikslagna ögonblick fästes hans ljust blåa ögon på en främmande varg.
Han kunde se att dennes päls var mörk, även om vissa ställen skiftade i ljusare färger. Och detta gjorde att hans första tankar inte gick till brodern som han var så rädd för. Istället rörde de fadern, men lika fort uteslöt han även denne eftersom att främlingen inte bar några vingar. Så vem var det?
Frågan korsade inte hans huvud för att han var nyfiken, snarare för att han var rädd. Taranis var, och hade nästan alltid varit en mycket ängslig varg.

Blicken hölls fast vid främlingen, men inte en muskel rörde sig i hans kropp. Skulle han stanna eller skulle han springa? Var detta den frid han hade sökt, kunde den andre hjälpa? Han önskade och hoppades på detta. Men sedan var det rösterna som fick honom på andra tankar.
Det är säkert en av din faders utsända, här för att döda dig...
Och sedan skrattade de, precis som de alltid gjorde. Fick honom att tvivla på sig själv. Han borde vända och springa sin väg, han kunde inte riskera att möta en varg som var sänd av fadern. Taranis var säker på att Kangee ville se honom död. Men tänk om det inte var det, tänk om det bara var en vanlig varg? En varg som faktiskt kunde hjälpa honom på något sätt, även om ingen annan kunnat det.
Så han stod kvar, som fastvuxen i marken med öronen vinklade bakåt och en skräckslagen blick. Varenda muskel i kroppen var beredd ifall han skulle bli tvungen att fly.

[Alla har dåliga dagar, jag känner mig också ganska så trött i huvudet :P]

Hon stod kvar och snart förändrade vargens hela kropps språk och uppsynen. Den letade febrilt efter henne och då denne upptäckte henne möttes hennes blick av blå ögna. Ännu var hon inte nog nära för att kunna utläsa mer i blicken är att de fanns rädsla i den och de späddes bara på av kroppshållningen. En stund betraktade bara Rain den främmande avrgen. Kunde ana sig till dess tvekan. Hon klippte till med öronen och lade huvudet lite på sned. Undrade vad som kunde driva en varg att visa så tydligt hur illa till mods den var.

De mörka tassarna sattes snart i rörelse och hon närmade sig lugnt vargen på sitt avslappnade sätt. Hon hade ingen hotfull kroppshållning men än dock så höll hon huvudet högt och stolt och svansen svepte lojt bakom henne. Åter stannade hon då hon kommit närmare och betraktade den ytterst märkliga avrgen framför sig. Hon rörde sig nästan som om hon närmade sig ett skrämt rådjur då hon kom närmare. Lugnt och avslappnat. Inga tecken på aggressivitet eller hot fullhet.

Hon stod stilla en kort stund och betraktade vargen. Väntade sig nästan att han skulle vända om och fly från henne men hon tänkte inte riktigt ge honom den chansen så hon öppnade munnen och talade med en något dämpad röst. "Hälsad främling" Hon talade med en något annorlunda dialekt så man kunde höra att hon inte tillhörde den här delen av Numoori. Då hon hälsat tog hon åter till orden mest för att lugna den andre. "Mitt namn är Mirain." Ville den andre dela med sig av sitt namn skulle hon lägga det på minnet men hon tänkte inte be om namnet.

Hennes violetta ögon höll sig fäst på den andres blå ögon en lång stund innan de snabbt granskade den andres hela uppenbarelse. Hennes blick nuddade kort vid de sår och skador vargen bar men hon lade ingen större notis om dom. Åter mötte den violetta blicken de blå ögonen.

Ju närmare hon kom desto mer nervös blev Taranis. Inte bara för att han inte visste hennes avsikter, utan också för att rösterna spädde på bra med elaka ord och kommentarer om alla de hemskheter som han utsatte sig själv för endast genom att stanna på platsen. Men ändå förmådde han inte att röra på sig. Inte för att han var paralyserad av skräck, utan för att det fortfarande fanns en svag gnista hopp inom honom. Dock så dold under all rädsla att han själv inte visste att den fanns där.
När den främmande honan väl stannade upp och sedan talade kunde han inte slita blicken från de violetta ögonen. De påminde honom om en annan hona, en som inte hade varit särskilt snäll. Ändå hade han på något vis gillat denna, omedveten om att det endast hade berott på charmkraften som denna hade haft. Men det hade ändå planterat något inom honom, en tanke om att de honor som bar den ögonfärgen kanske inte var så hemska. Just för att han aldrig hade sett en varg med sådana ögon innan han hade mött den elaka. Och kanske det kunde vara samma sak med denna hona.
Öronen reste sig en aning då han lyssnade till hennes röst. Hälsningen som uttalades förblev obesvarade, och så verkade även hennes presentation bli. Men slutligen samlade han sig en aning.
"Taranis," sade han med en vag röst. Det kunde höras hur den darrade och då han talade kunde man uppfatta ett lätt sprakade och några små gnistor som flög mellan hans framtassar. Elektricitet, kraften som han bar på som endast gjorde sig till känna då han var osäker, rädd eller pressad. "Det är mitt namn."
Rösterna hade tystnat en aning, som om även de lyssnade. Men när han hade talat började de skrattar och en av dem frågade hur dum han kunde vara som trodde att hon skulle vilja veta hans namn. Öronen som hade spetsats en aning vinklades åter bakåt, men inte helt. För han kunde inte låta bli att undra varför hon skulle ha sagt sitt namn, eller ens kommit fram till honom, ifall hon inte hade varit intresserad av hans.

Jag tänker avsluta detta roll då Rain varit pausad plus att rollet stått stilla så länge.