Himmel och jord stod i ett. Molnen hade öppnat sig och som om den otåligt inväntat ögonblicket svarade vinden. Ylade och slet genom skogen där fler och fler träd stod nakna. Regntäcket var så tätt att löven som tappert hängde kvar såg blå ut, höljda av mörkret. Det såg ut att vara natt, där skogen låg bestulen på allt ljus. Oavsett om källan där uppe varit sol eller månen ackompanjerad av stjärnor. Det som inte sov gömde sig undan ovädret. Kurade i lyor, hålor och under ytan. 
Silverblicken såg nästan spöklikt vit ut i kontrast till allt det svarta. Nederbörden slog så hårt i marken att den unga honan knappt såg längre än en meter framför sig. I bröstkorgen kände honan det som om pulsen tävlade med regnets intensitet. Oväder. Terra hade aldrig riktigt känt sig överens med det ordet. För hon älskade både stillhet och storm. Allt var väder och allt var uppskattat. Hon kunde identifiera sig med vädret som vore det motpolerna i hennes eget känslospel. Ett väldigt mullrande rullade ovanför henne, som ljudet av en hungrande best. Honan log där hon sprang. Kom an naturen, kom an Gudar. Kom an! 
Ingen vekhjärtad stackare hade plats på färden. Det visste hon allt. Om än vid denna unga ålder hon bara hade förstått det i teorin. Varginnan såg nästan ut som att hon dansade där hon med långa språng och på glidande tassar rusade fram. Dyblöt och med tungan hängande ut ur den leende munnen. Vild och vacker och snart framme. Den ljusa blicken smalnade när ett om möjligt än svartare hål blev synligt i mörkret. Med en känsla av triumf skyndade honan så tyst hennes iver bara tillät in i lyans mörker. Terra motstod instinkten att ruska det blöta ur pälsen och tassade försiktigt längre in, strilande vatten kring sina trampdynor. Sömn fyllde deras hem. Varma kroppar som hävdes och sänktes av djupa andetag. Genast fann den unga honan vad hon sökte. Vem hon sökte.
"Kodi..", namnet lämnade hennes läppar lika tyst som en utandning då hon puffade på brodern med sin blöta nos "Det kommer börja åska snart, följ med..!"




OFF: Privat med Kodiak hiho. + lite regn: https://rainymood.com/

Trots ljudet av det piskande regnet som slog mot marken utanför lyan, trots det mullrande som drog sig över skyn så låg den unga brungrå hanen försjunken i sömn. Han hade aldrig haft svårt för att sova sig igenom diverse oljud och tumult, aldrig varit särskilt lättväckt. Det gick dock inte att sova sig igenom allting. Då strilande vattendroppar träffade hans ansikte tätt följt av känslan av en blöt nos mot hans kind så slog han upp de gula ögonen. Den fästes vid ett par silveraktiga bekanta ögon som stod lutad över honom, uppmanade honom att följa med. En kort gäspning drog sig över honom innan han, smått mödosamt, reste sig upp. Blicken svepte förbi systern och ut genom lyans öppning. Regn, oväder. Åska hade han ingenting emot, det kunde faktiskt vara rätt så mysigt, och lite coolt, men regnet. Han hade aldrig varit särskilt förtjust i vatten, inte att bada eller på annat sätt dränka ner sig själv i det. Den eld som brann inom honom skrek alltid i missnöje närhelst det skedde. Ett smått bistert uttryck lade sig över hans anlete innan han följde med systern ut i regnet. Hon var väl medveten om hans inställning till regn, så han hoppades att hon hade en god orsak för att dra med honom ut, speciellt mitt i natten då hon avbrutit vad som varit en ganska skön sömn. ''Vart är det vi ska då?''. Stämman var uppenbart nyvaken, och han kvävde en gäspning innan han ruskade på sig. Kanske för att vakna till, kanske i ett hopplöst försök att bli av med det vatten som redan hade börjat tynga hans fäll.

Glädjen växte ju mer Kodiak rörde på sig. När han vaknade gav honan ifrån sig ett otåligt, nöjt litet ljud och bet sig i läppen. Något illmarigt i sin blick när den mötte broderns. Tonårsvalpen knep ihop sin lilla mun när frågan kom. Hon tänkte inte avslöja ett enda pip till. Nähedu. Dock kunde inte hindra flinet som kom att fullkomligt dominera hela hennes ansikte. Det var så stort att nästan varje tand var synlig och nosryggen blev sådär karaktäristiskt rynkig som hon inte själv inte ens visste om. Terra var sällan medveten om hur hon såg ut. Sin egen kropp hade hon fullkomlig kontroll över i nästan uteslutande alla lägen. Om hon hade lera på kinden eller löv och kvistar i pälsen? Där hade denna varginna ingen koll. Ivrigt svepte honan med huvudet åt lyans öppning innan hon skyndade iväg. Som om det var bråttom iväg innan hon råkade avslöja vad som var på gång.
Ungvargen älskade Kodiak. Hennes bror. Hennes Kodi. Hon visste att han inte älskade regn. Men hon visste att hannen nog allt skulle följa henne ut i stormen när hon bad honom. Eller, bad och bad. Sa åt honom att kom nu. Ibland var hon klumpig med språket. Terra's intelligens var snarare praktisk och fysisk än baserad på hennes vokabulär. Små gnistor slog kring hennes tassar där hon sprang. Fortplantade sig från någonstans under trampdynorna och studsade iväg över löven. Nästan genast försvann dem, ändå var det tillräckligt för att avslöja hennes position. Små blinkningar i det stora mörkret. Så ungvargen såg sig inte om för att se till att hannen hittade henne. För hon lämnade ett spår av ljuspunkter åt honom att följa. Visserligen var det bara halvt och halvt något hon kunde styra, men ändå. Ljuspunkter och skratt. Hon kunde inte låta skrattet fylla och explodera ut ur lungorna. Stormen stal nästan allt ljud ändå, tillät henne att tjuta utan att störa. Så hon bara tillät sig att vara högljudd, ibland lämna marken för att istället hoppa mellan grenarna, slira av den blöta barken och studsa tillbaka ner så att jorden sprätte blött ikring dem. 
Det var en bit bort. Hade Kodi några invändningar  eller fler frågor så skrattade hon bort eller ignorerade dem fullkomligt. Hjärtat pumpade mer av upphetsning än den fysiska ansträngningen. Ju närmare dem kom desto olidligare blev det. Den fantastiska stormen hjälpte dock för att få henne att lyckas hålla lock. Men ack, så svårt det var!
Terra visste om att det fanns revir i närheten. Att inte bara en flock, utan två levde alldeles i närheten. Regnet förhöjde alla dofter men gjorde samtidigt alla gränser så diffusa. Om honan inte var försiktig där hon guidade sin bror genom höstrusket skulle båda kunna snubbla rakt in på deras mark. Skuggorna började ta nya former och vegetationen bröts sedan fullkomligt. Foten till bergskedjan som var blodbergen låg vid deras tassar. Den unga honan hade abrupt gjort halt. Små, små jordkullar hade byggts vid hennes tår där hon tagit stopp, kullar som direkt sköljdes bort av det aggressiva regnfallet. 
"Där..", viskskrek honan åt Kodiak "Under klippan."
Ett väldigt block låg framför dem. Det var inte en faktisk klippa, även om det såg ut som en. Om man vred på nacken ordentligt kunde ett litet knotigt träd skymtas på dess topp. Klippblocket vilade på några mindre - fortfarande väldigt stora - block av varierande kulör och stenarter. Mellan dem fanns en öppning. Vid första anblick var den inte ens synlig. Inte för att den var för liten att se, utan för att den var nästan fullkomligt dold. En liten flock vildhästar tryckte där inne, där fanns till och med några föl. Gömde sig i desperat trängsel undan ovädret. Terra vände sig åt sin bror med ansiktet glittrande av förundran. Hon hade aldrig sett såhär många hästar på samma ställe! Medan honan såg åt sin bror började blicken flacka litet. Hon hade inte riktigt hunnit fundera över vad de skulle hitta på härnäst. Hon hade bara sett hästarna när hon var ute och genast velat visa sitt fynd för Kodiak. Nu kändes det hela nästan fånigt. Som vore en av hästarna tankeläsare frustade den ogillande och ruskade så att manen piskade. 
"Hästar..!" lade hon till och försökte nicka entusiastiskt, men det blev rätt halvhjärtat.