Barrskogen var så bekant för honom. Det var knappt så att han behövde ägna en tanke åt vart hans ben bar han; han kunde alla slingriga stigar som baksidan av hans hand. Även om det här inte var hans födelseplats, så var den verkligen något han tycktes kunna kalla hem. Nordan var kyligt, något dunkelt, men skönheten var genomslående.

Planlöst vandrade den högresta varghanen omkring. Rastlöshet var det enda som drev honom för stunden; han var inge hungrig, inte tjurig eller arg, inte heller törstig. Det sistnämnda var nästintill omöjligt i Nordan, nästan överallt fanns det små källor av sötvatten. Nordan måste ha haft det godaste vattnet Ïver någonsin smakat, kanske just för att det var källvatten från bergen. 

En färgklick som inte stämde in i omgivningen fångade hans uppmärksamhet. Varghanen stannade upp & vred vaksamt på huvudet. En ljusfärgad varghona stod emellan några bastanta trädstammar. Ett något roat leende fästes på läpparna, tvingade de sylvassa tänderna att skymta under de. 

Med långa, seniga steg trädde han närmare henne med det roande leendet fortfarande fäst på läpparna. Öronen var bakåtvinklade. Något skrämmande såg han allt ut, vilket också var hans intention, om de blev rädd av hans närvaro var de inte heller värda att tänka på. En simpel uteslutningsmetod helt enkelt.

Ïver kastade några begrundande blickar med de orangea ögonen.
" Så, är du ny här? " Rösten var raspig & hes, nästan lite sprucken. Leendet var kvar, om inte än mer breddat. Svansen knyckte roat bakom hans bakben. Något otåligt inväntande han svar & reaktion. Med hennes ljusa päls & markanta fläckar såg hon verkligen malplacerad ut här i Nordan, det var som att man inte kunde undvika att lägga märke till henne.

Det roande leendet fanns ännu kvar på honom. Varginnan verkade inte se honom som något hot, vilket inte varit hans intention heller. Han fann denne något intressant. Med något ryckiga, stela rörelser slog han sig ner på bakpartiet framför varghonan.

" Är det så uppenbart? " 
Ïver lät ett hest, kortfattat skratt bubbla upp i strupen. Kanske inte för ett otränat öga, men det här var hans skog - åtminstone var det så han ville se det. Det var sällan han missade någon nykomling. 
" Har du varit här länge? " 

Kanske allt för länge. En kort, blick kastades upp emot tallarnas höjder. Det var sällan han kände sig sentimental för något, men Nordan var han känt sig närmast på mycket länge. Sedan Luna. Men hade gjort beslutet för sig. Lite snabbt ruskade han på huvudet på att tömma tankarna - Luna fanns inte kvar, hon var på en bättre plats, tack vare honom.

" Inte länge nog. " Sade han emellan leendet. Det hade gått några år nu, 2-3? Kanske var det dags att lämna Nordan, för att se sig om. Visst hade han besökt Lövskogens utkanter, men inte mycket mer än så. Faktum var att det inte fanns något som lockade honom tillräckligt mycket utanför denna skog. Mörket, kylan, de flera meter höga träden, allt föll honom i smaken, perfekt.

" Jag är Ïver. " Tänderna skymtade under de svarta läpparna, & det något ondskefulla i hans anlete fanns ännu kvar. Trots allt, så hade många klassat honom som det, galen, ond. Ïver såg ingen sanning i något av vad de sade. Det var inte deras fel att de såg världen ur olika perspektiv. Fokusen lades på den ljuspälsade varginnan med de turkosblåa ögonen igen.
" Vad gör du här? " Han bad inte om dennes namn, för det var inte så viktigt. Om hon ville dela det med honom, visst, men det skulle läggas mycket till innan han faktiskt lade det på minnet. Istället undrade han vad hon gjorde i Nordan, som sagt, så såg hon inte ut att vara härifrån - ljuset som hon utstrålade var inte något som kunde fötts i Nordan, inte enligt honom iallafall.

Ïver hummade bara som svar, det kändes överflödigt att ge henne något annat. Det var inte så förvånande, hon såg ut att vara så full av liv, med de turkosa ögonen & ljusa päls. Något med henne var tilltalande, & intressant. Det tvingade Ïver att stanna kvar när hon närmade sig honom, & inte röra en min när hon höjde sin tass. Denna hona var inte alls lik de andra han mött. Det var som om hon levt fångenskap, & inte riktigt sett omvärlden på det viset han sett. Hon hade inte sett mörkret som vilade över hela världen, det fula & det hemska. Det var nästan som han ville skydda henne - hennes oskyldiga, livliga själ. Han ville inte att den skulle bli förstörd. En känsla högg i hans bröstkorg, den var smärtande, & obehaglig. Han kunde inte sätta ord på vad det var, men han gillade det inte.

Ïver backade tillbaka något. Det var inte meningen att han skulle känna något för någon. Vad denna varginna gjorde med honom, det var inte acceptabelt. Han skulle inte skydda någon. Han skulle inte fästa sig vid någon. Långt bak i hans huvud skrek någon av smärta, om det var han själv eller någon annan kunde han inte säga. Det var så länge sedan han hade stängt av sin mänsklighet, & en varghona skulle inte få honom att sätta på den igen. Det spelade ingen roll hur vacker hon var, hur mycket hon än glödde av liv. Det skulle vara för riskabelt, han hade valt att stänga av den för mycket länge sedan, när han dödade Luna, hade det blivit för mycket. Alla smärtor han någonsin känt blev för överväldigande, & han hade bestämt sig för att bara stänga av den. Det var det enda rätta för honom, & nu, om han skulle sätta på den, vad innebar det? All skuld, all smärta, allt han inte hanterat alla år innan, de skulle komma tillbaka. Det fanns ingen chans, att han skulle slå på den igen.

" Ska jag guidea dig till Lövskogen? " Rösten var monoton. Det var uppenbart att något höll han frånvarande, men han hoppades att hon inte skulle fråga honom, precis som han inte frågat om hennes namn. 

Ïver granskade honan med en något, tillbakadragen blick. Nikita kändes så fruktansvärt levande att det gjorde ont i honom att bara vara henne nära. Helst av allt ville han låta henne gå - fly platsen för att inte låta henne komma under hans skinn. Men ändå tycktes han inte förmå sig att ge sig av, det var som att hela hans väsen ville stanna vid hennes sida.

I och med Nikitas fråga, vände han sig om och började med sina långa lemmar röra sig i rätt riktning emot Lövskogen. Skulle han svara henne med ärlighet? Vad var det som hindrade honom? Han brydde sig ändå inte om vad hon skulle tycka om honom - åtminstone var det de han försökte intala sig själv.
" På dig. " Den orangea, intensiva blicken fattade ett järngrepp om Nitika. Kontakten kändes hård som stål, men med en hård blinkning upphörde förtrollningen. Blicken sökte sig vidare framåt emellan Nordans mörka trädstammar.
" På min döda maka. " Denna gång kändes rösten driftande, som om den var på väg att fly från dem båda. Men i rättan tid, kom den tillbaka.
" På hur mina synder alltid kommer vara med mig. " Det var sant. Kanske var det inte synder i hans öron eller ögon, men det var vad de andra sagt om honom. Visst hade han förstått att han hans moraler var något annorlunda, kanske till och med vrickade, men det spelade ingen roll, för vad som var rätt för honom, skulle alltid vara det. 

Öronen som låg vinklade emot hennes halsrygg, sträckte på sig lite när hon talade. Försökte ta vara på varje ord hon yttrade. Blicken seglade långsamt fram över marken. Ett hårt leende trädde fram på hans läppar, och man kunde skymta de sylvassa tänderna under de mörka läpparna.

" Att leva är ett påhitt. " Ögonen sökte sig efter henne, innan ett kort, kyligt skratt bubblade upp ur hans strupe. 
" Att livet har en mening är något man säger till de som vill tro att de betyder något, att de har någon mening världen. " Orden var genuint sagda, det var uppenbart att det han sade, var vad han verkligen trodde på. Livet hade ingen mening.
" Vi föds för att dö. " Den kalla blicken sökte sig fast i hennes turkosa igen. Man föddes för att dö. Jorden var en plats fylld med dynga, med smärta och sorg, med ondska - att bara få dö, det vore drömmen. Det var därför han dödat Luna. Han gjorde henne en tjänst. Men, varför hade han då inte tagit livet av sig? För han var en av jordens demoner - han var skapt av mörker, han förtjänade att leva ett långt, meningslöst liv. 

I tystnad fortsatte han gå. Noggrant lyssnade han på vad varginnan hade att säga. På något vis gladdes han av att honan delade hans åsikter - att hon inte var en av de naiva, blåögda vargar som vandrade över Numoori - att hon kunde se bortom skönhet, och allt som lurade ögat.

Till sin förvåning höll han med - till viss del - av vad honan sa. Han hade aldrig tänkt på om han tyckte om vad han gjorde - vad han gjort. Det var bara frågan om rätt och fel - vad som behövdes göra och vad som inte var nödvändigt. 
" Jo. Jag antar det. " Rösten var frånvarande igen, lite mumlande. Ögonen föll ner i marken som han passerade. 

Ett hånande leende fyllde hans läppar igen, och han tittade upp på Nikita. 
" Så, vad har du fyllt ditt liv med? " Meningen och hans röst var mångtydig, retsam och samtidigt nyfiken. Det var svårt att kunna tyda den på bara ett sätt. 

Ett kort, hummande skratt lämnade hans sammanflätande käkar. Hennes svar var roande, men samtidigt låg det något tragiskt i det. En blixtrande känsla av ilska flammade upp. Ïver kunde inte låta bli att se på henne med en svag glimt av ömkan. Kanske var det för att han såg sig själv i henne. För att han minns hur hatet värkt i hela hans kropp - hur det varit det som fått honom att bli den han var idag, vandrandes i Nordan tillsammans med henne. Men ilskan trängde i hans bröstkorg, han kunde inte urskilja dess ursprung. Kanske var han avundsjuk, att hon fortfarande hade så mycket av sitt liv att lära - att hon kunde upptäcka Numoori; se dess vackraste platser och låta dessa platser öppna hennes hjärta lite mer för var gång; eller, så var det bara för att hon kände något. Allt han kände var tomhet, och när väl något annat lyckades tränga sig fram innan för han revben av iskristaller, så avfärdade han den. Främmande var skrämmande.

" Ingenting. " Rösten var tyst, som om han pratade med sig själv. Ïver kom raskt på sig själv, och harklade menande. " Ingenting. " Sa han igen, något dovare. Blicken som hade lämnat Nitika var för en stund, sökte sig tillbaka. Leendet som dött ut, letade sig tillbaka igen. Till synes såg det identiskt ut med det han hade haft förut, men denna gång kändes det inte alls likadant.
" Precis som jag vill ha det. " Rösten var hes, men samtidigt ljudade den av fejkad triumf. Ett desperat försök att mörda de ovälkomna tankarna i hans huvud. Leendet breddade på sig lite när han såg på henne. 

Ïver droga djupa andetag genom den svarta, trubbiga nosen; fyllde lungorna med den friska Nordan-luften. Den kändes kylig innanför hans revben, och tycktes svalka hela hans kropp. 

Ett kort, halvt leende bräckte sig fram på hans svarta läppar. 
Tråkigt? Vad fanns det att välja emellan? Att ha tråkigt eller inte var aldrig något han prioriterat.
" Jag valde att inte låta världen äta mig. " Svarade han henne med en hes ton. Denna äckliga, smutsiga jord skulle inte lyckas prägla honom. Det fanns ingen Gud, ingen som skulle rädda dem eller skydda dem från ondska. Om man behövde något gjort, fick man göra det själv.
" Världen kan inte bestämma över dig, och när du inser det, kan du bestämma över världen. " Det spruckna leendet breddade sig ytterligare, och de sylvassa tänderna glimtade markant emot hans läppar. 

Kanske var den långbenta hanen en aning maktgalen, men den tanken hade aldrig slagit honom själv. Han älskade tanken av att han kunde bestämma om någon annans liv skulle avslutas eller inte. Lite av ett gudskomplex hade sannerligen.