Trädens lövdräkter hade bytt skepnad och blommor hade slagit ut och vissnat mer än en gång under Trians vandring. Han visste knappt längre var han hade vandrat, särskilt då de flesta steg hade skett under hans nattliga promenader där sinnet varit allt annat än klart. Men för varje steg bort från Cirkeln och hans nya familj så hade hans hjärta värkt av längtan. Längtan efter värmen, gemenskapen, skratten och den där mäktiga känslan av tillhörighet. Men han hade varit tvungen att lämna dem. Inte kunde han riskera att fler av dem skulle smittas av hans synd, hans mörker, hans förbannelse. Nej, det kunde han inte låta ske. 
     När han hade sett Lev den där kvällen så hade något brustit i honom. Panik kombinerat med impulsen att slita Lev i stycken för vad han hade gjort mot sin mor. Trian hade vakat vid Vasilisas sida varje sekund under hennes tillfrisknande innan han en natt bara hade försvunnit, utan att säga så mycket som ett ord till någon om att han lämnade. Avskydde de honom nu? Vilket svek mot flocken att lämna när den var så sorgsen. Trian hoppades innerligt att de skulle förlåta och förstå att han hade lämnat för deras skull, för nu, nu var den stora bergshanen på väg tillbaka. Saknaden hade blivit för stor att bära och han hade styrt sina steg mot sin familj. 
     Fullmånen hängde stor och full över trädtopparna. Stjärnorna blickade nyfiket ner över den unga hanen vars väldiga tassar tog sig fram genom skogen. En flock yrvakna småfåglar flög skrämda upp ur en buske när Trians enorma kropp inte kunde annat än strykas utmed buskens blad. Skogen var alldeles tyst, så när som på en uggla som ibland hoade som för att försäkra Trian om att han inte var alldeles ensam. Men så skar ett isande tjut genom tystnaden likt en kniv vilket fick Trian att stanna upp och bekymrat rynka ögonbrynen. Han höjde nosen och drog in skogens dofter. Vargar. Flera stycken. 
     Snart sprack skogen upp i en glänta där månens ljus sken ner likt en strålkastare. Fyra vargar rev och slet i olika säckar, uppspelta på ett sätt som kunde liknas vid ett svältande djur som funnit ett kadaver att stilla sin hunger med. I skuggorna syntes en kärra stå parkerad, intill kärran en liten eldstad vars glödande ögon kämpade för att hålla sig vakna, men glöden lyckades ändå rikta sina smala fingrar mot två ljusa vargakroppar som låg i gräset. De vita pälsarna var nerfläckade av blod och bröstkorgarna låg alldeles stilla. Ögonen tomma. 
    Vargarna verkade inte ha märkt av Trian där han stod i skuggorna, men han klev fram och betraktade rånarna. Att fly fanns inte i Trians värld. Öronen svagt vinklade bakåt, ogillande över hur de firade. 
     “Så ni spiller blod över lite -” Trian knuffade till en säck med tassen och en silverbägare rullade ut på marken. “- skrot, vad patetiskt” fnös han. 
     Vargarna stannade upp och deras uppspelta ögon fästes allihop på Trian. En skralig tik slickade sig om läpparna och tog några steg mot bergshanen. 
     “Nämen nämen nämen, vad har vi här då? En nyfiken en, hm? Så ung. Letar du efter mamsen?” flinade hon. 
     Trian motstod impulsen att kasta sig över henne och låta käftarna tränga ner i hennes strupe. Han fnös till, inte var han så ung, men visst var tiken äldre än han själv. Hennes öron tyngdes ner av smycken, troligen stulna allihop. 
      “Så oturligt att du skulle se det här” fortsatte tiken och putade lite med underläppen när hon nickade mot de döda kropparna. 
     “Levande vittnen går emot vår policy serru” fyllde en annan av vargarna i. “Vad tycker du att vi ska göra med honom Palim?” undrade samme med ett flin och vände blicken till en rödbrun hane vars bröstkorg och käft dröp av mörkrött blod. 
     “Såja såja, har du inte smakat nog med blod i natt Phrio?” sa Palim och skakade på huvudet. Han betraktade slugt Trian som självsäkert klev fram ytterligare några steg. 
     “Ja, vad ska ni göra med stackars lilla nyfikna mig?” sa Trian med förställd röst. Han spände sina muskler under den grå pälsen, käkarna var spända och blicken utmanande. Han hade inget att förlora och Trian skulle aldrig backa, aldrig någonsin. Hans unga hjärna var inte särskilt bra på konsekvenstänk. 
     Tiken drog upp överläppen ogillande men fick så plötsligt syn på Trians amulett som glimmade till i månskenet. 
     “Vilken vacker amulett. Den hade passat bra kring min hals, tycker du inte älskling?” kvittrade hon med en bedjande blick mot Palim. 
     “Givetvis, du klär i allt min sköna” sa den rödbruna hanen och tog några steg mot Trian. “Ge amuletten till oss och så glömmer vi alla den här lilla blodspillan ikväll, hm?” föreslog han med en nick åt de sargade kropparna i skuggorna. Tiken sträckte girigt fram tassen för att ta emot amuletten, men Trian fnös bara åt hennes tass och fäste utmanande blicken i Palims gula ögon.
     “Kom och ta den”

Natten fylldes av smärtsamma läten, rossliga andetag och hårda dunsar från kroppar som slungades i marken. När striden var över hade eldens glödande ögon slocknat. Trian stod över tiken vars ögon inte längre kunde dölja paniken som pulserade i hennes kropp. Kring Trian låg ett mörker svartare än någon natt som världen beskådat och den återspeglades i hans annars så ljusblå ögon. Hans käft droppade av blod och pälsen var kladdig och smutsig. Han pressade ner tiken hårt i marken och hon kippade efter andan. Trians starka käftar slöt sig kring hennes strupe, men så var det något som fick honom att tveka. Broder, det här är inte du. Trian, snälla, sluta. Riveris röst ekade i hans mörka sinne och mörkret kring honom lade sig. Avslöjade de tre sargade kropparna som låg omkring honom. Palims rosslande andetag väckte Trian ytterligare. Det här var inte han. Nej nej nej. Han släppte sitt grepp om tiken som gnydde till. 
     “Spring, spring er väg och kom aldrig mer tillbaka” sa Trian med en raspig röst. Tiken tog sig upp på skakiga, sårade ben och rusade fram till sin Palim som kämpade med att andas. 
     Trian lämnade blodbadet bakom sig, visste inte var tassarna bar honom utan ville bara bort från stanken av döda kroppar och bort från det mörker som tagit över hans sinne helt och hållet. Hans kropp var täckt av blod, både sitt eget och deras. Han kunde knappt stödja på sitt ena bakben och snart tvingades han halta på tre ben. Över hans revben gapade ett öppet sår och hans nacke var även den uppsliten. När adrenalinet sakta rann ur hans kropp så tog smärtan över, en sådan bedövande smärta. 
     Skogen öppnade sig i ett slättlandskap. Solen glimtade över bergen och daggen glittrade i gräset. Trian kämpade mot sina tunga ögonlock, stapplade ut på slätten. Han måste ta sig hem, hem till sin familj. Han stannade upp, benen orkade inte bära honom längre. Ett förfärat skrik ifrån skogen bakom honom, ett skrik som bara kan fly en kropp när den förlorar en del av sitt hjärta. 
     Den trasiga bergakroppen föll till marken med en duns. Ljusfläckar dansade över ögonlocken och han drog några tunga andetag. Såja broder, du kan vila nu. 

Det var en tidig morgon, tidigare än vad Astrid brukade vara uppe. Under gårdagen hade hon nämligen kommit på den briljanta idéen att överraska Lev med en fin frukost eftersom han alltid kom med överraskningar åt henne. Hon hade inte berättat för honom än om valparna hon bar på, men hoppades att rätt tillfälle skulle komma så småningom. Tills dess fick han nöja sig med frukost. Hon hade valt att ge sig av själv och inte sagt något till någon, inte ens Asker, för han kunde ju aldrig hålla klaffen!
   Astrid hann inte speciellt långt innan doften av blod fick henne att rynka på nosen. Det var inte doften från ett avlidet djur, utan det var något annat. Kanske borde hon varit klokare än att röra sig mot doften, men hon behövde veta vad det var. Var det inkräktare? Var hennes barn i fara? Astrid var tvungen att ta reda på det, och ökade därför takten.
   Det dröjde inte länge innan hon lokaliserade vart doften kom ifrån, och ett chockartat uttryck spred sig över hennes anlete direkt när hon fann honom. Det här var inte vilken individ som helst, hon kände igen honom. Från norr. De hade spenderat en hel kväll tillsammans. Men vad gjorde han här? Varför var han täckt i blod? Varför var han skadad?
   Ett litet panikartat läte lämnade henne när det gick upp för henne att han var skadad, riktigt illa.
   “Trian?” Hon dolde inte oron och var snabbt framme vid hans sida. Han såg verkligen illa däran ut och paniken greppade tag i henne. Vad skulle hon göra? Hon var en bit ifrån lyan, de skulle inte höra henne härifrån. Hon kunde inte springa och hämta hjälp, om någon hittade honom…
   “Trian?” Upprepade hon samtidigt som hon gav honom en försiktigt mjuk knuff, försökte att inte nudda något av de öppna såren. “Snälla, vakna. Jag kan hjälpa dig, du behöver bara vakna.” Kanske kunde hon hjälpa honom att stödja sig om han kom till medvetande. “Tänk Astrid, tänk…”


[Tillsammans med Asker bär Astrid tillbaka Trian till deras läger och tar där hand om honom.]