Vandringen hade varit varm och outhärdlig för den stora välpälsade varghanen. Hade det inte varit värmen så hade det varit dom två mycket irriterande gruskorn han hade suttit fast med ett bra tag nu. Det var nästan så han hellre tog mer värme än att hänga med dom två något mer, om än det var ett bra tag sen han sist hade sett dom två pestiga rävarna. Hade Torkel tur så hade dom begett sig iväg på egna äventyr för att reta någon annan stackare grå, så länge han inte behövde se fler rävar på ett tag så var han nöjd. Mer än nöjd. 

Efter några fler dagars vandrande så blev skogen glesare och glesare, tills det inte längre fanns några träd och Torkel befann sig på en mindre kulle. Framför honom befann sig en stor öppen slätt, den påminde lite om slätterna hemma. Förutom att dom var nästan alltid täckta av snö och mer eller mindre livlösa. Hade man tur kunde man se någon hare eller äcklig räv ibland.
Med en tung suck satte sig den stora isvargen ner och tog in utsikten han hade framför sig, det kändes som hemma men ändå inte. Torkel ville inte medge det för sig själv men han saknade sitt hem, han saknade sina föräldrar och syskon men allra mest saknade han kylan. 
Hur länge Torkel hade suttit där på sin plats visste han inte riktigt, så pass att marken runt honom hade börjat bli isig för att hålla honom nedkyld så gott det går. Färgen på himlen hade börjat skifta mot varma gula toner. Djuren han tidigare hade inspekterat längre bort på en högre höjd hade börjat dra sig tillbaka, bort mot säkerhet från nattens rovdjur. Plötsligt kunde han se något vitt dyka upp längre bort bakom en kulle och Torkel fick kisa ordentligt för att se vad det var. Aldrig förr hade han sett ett så stort får, eller get. Nä det kan inte vara något av det, getter är väl inte fläckiga. Eller ja vad vet han kanske är dom det här nere i det varmare klimatet men något kändes inte helt rätt. Ju mer han koncentrerade sig ju konstigare såg geten ut och han var tvungen ställa sig upp för att börja röra sig närmare djuret. Dom stora tunga tassarna slog hårt i marken när han med snabba steg började röra sig fram för att få en bättre blick på det fläckiga djuret, något var bekant med individen och Torkel kunde inte släppa det fören han kunde försäkra sig om att det inte var henne. Samtidigt som han verkligen hoppades, hoppades att han äntligen kommit fram och nått sitt mål. Dom snabba stegen hade gått över till långa travande steg som inte saktade in fören han befann sig på ett avstånd där han tydligt kunde se henne, där var hon. Hans fina älskade kusin. "Astrid." Torkel saknade in och stannade för att se om hon hade sett honom, om det nu inte var henne så ville han inte skrämma slag på den stackars vargen. Det var en Zimaer det gick inte att ta fel på men han hade än inte sett hennes ansikte och var inte helt säkert än, dom såg alla rätt lika ut. Inte nu som hans familj som alla var vit, eller ja dom på hans mors sida är ju Zimaer men tjurig som hans mor var så bodde dom rätt isolerat bland Isvargarna och allt man kunde se var vitt.