De senaste dagarna hade en svag vintersol orkat kika fram bakom de fluffiga, grå molnen och med en rejäl kraftansträngning hade den lyckats töa marken så pass att de träd som vägrade tappa sin skrud nu droppade av smält snö. Snön låg fortfarande tung på vissa ställen, men här och där låg marken naken och blottad. Luften kändes friskare på något sätt, förväntansfull, som om den var redo för något stort.
     Den unga Midea hade alldeles för mycket nyfikenhet som bubblade inom henne för att klara av att vila efter frukosten, som så många av hennes syskon. Hon hade smugit iväg medan de andra blottat sina fulla magar och värmt sig bland varandra. Hon visste mycket väl att hon inte var tillåten att vandra iväg hur som helst, så därför höll hon sig såklart nära rösterna från resten av flocken. 
     Hennes små tassar hoppade bland några stenblock som låg i anslutningen till templets entré. För varje hopp hon klarade av bröstade hon upp sig lite extra och nosen verkade höjas någon centimeter i luften för varje elegant landning. Men så slant hon och den klumpiga valpkroppen ramlade omkull. Hon hamnade på rygg, men var snabbt uppe på tassarna igen. Såg sig omkring, hade någon sett hennes pinsamma fall? Det verkade lugnt. 
     Hon fnös surt åt stenblocket som retsamt verkade blänga på henne. Hon körde upp den mörka nosen i vädret, svansen snärtade hon till rakt upp och så trippade hon ut från templet. Hon hörde fortfarande de andra, om något hände henne skulle de komma till undsättning på en gång, det visste hon. Hon ville så gärna se mer av världen än den som hennes syskon och hon själv var begränsade till. 
     Utanför templet hade marken blivit mer av en gyttja och vattenpölarna var stora som sjöar, ja i alla fall när man är valp. Midea antog genast utmaningen att försöka ta sig över dem utan att bli alldeles för blöt. Hon skuttade, rätt smidigt ändå, mellan vattenpölarna och använde sig av stenar och tovar för att undvika att bli blöt. Det gyttjiga vattnet sprätte dock och hakade sig fast som små pärlor i hennes päls. 
     Så plötsligt uppmärksammade hon någon i ögonvrån. Någon som smög sig utmed templets vägg. Ett bekant ansikte. Någon som hade något i görningen, helt klart. Mideas ögon smalnade av något och hon slickade sig kort om nosen innan hon så tyst hon kunde smög upp bakom vargen.
     "Vad du än tänker göra så tänker jag skvallra, bara så du vet" försäkrade hon och nafsade retsamt tag i vargens svans.