Natten hade lagt sig tätt omkring dem. Månens bleka sken gjorde skuggorna djupa i brodernas ansikte. De hade inte delat deras hemligheter med varandra, även om de tydligt låg där emellan dem. Ett tjockt, mörkt moln som ingen av dem hade haft för avsikt att skingra. Men den ensamma, tunna månskäran i himlen ovanför honom ledde tankarna tillbaka hem. Tillbaka till dem han lämnat, och anledningen till varför.
     “Dödade nästan mama.” Orden kom plötsligt, som ur tomma intet. De var hårda, raka. Inte inlindade i ursäkter eller känslor. Han ville inte gömma sig bakom sin ånger, och han visste inget annat sätt att säga det på. Hur kunde man erkänna en sådan handling? Han hade nästan dödat henne. Det var sanningen. Blicken som varit vänd åt Maksim blev tom.
     “Minns inget. Minns inte ens varför.” Luften kändes plötsligt tunn, syreslös. “De säger att det inte var mitt fel. Att det inte var min mening. Det var raseriet.” Ordet blev tungt av avsky. Han hatade att det på något vis blivit en ursäkt. Något som förlät hans hemska handling. Som om att det var något som skulle göra det lättare för honom att släppa det, att leva vidare precis som innan.
     “Men hur vet de det?” Något bittert genomsyrade hans stämma. “Kanske är sån jag verkligen är.” Lev lät inte rädslan han egentligen kände färga av sig på rösten. Istället lät han trött, uppgiven. “Är lätt att ljuga.” För sig själv, och för andra. Sanningen var inte alltid så rak och enkel som den ville ge sken av. En tung suck lämnade honom och han sänkte huvudet till sina tassar.
     “Det var därför jag lämnade.” Kanske hade Maksim aldrig brytt sig, och kanske skulle han inte bry sig nu heller. Men det gjorde det också lättare att erkänna för honom. Genom dunklet var det svårt att avgöra hans reaktion, om där ens fanns någon att se.

Den klarblå blicken var som fastlåst vid sin brors. En del av Maksim fascinerades av det främmande och nya uttrycket som klädde Levs anlete. Det var annorlunda än det brukade vara, något obekant. Maksim hade förväntat sig att handlingen Lev utfört skulle vara hemsk, men det här var snäppet värre än han kunde tänka sig. Brodern hade alltid varit en mammas pojke. Han hade följt efter Vasilisa som en liten valp, följt hennes order och steg som om det inte fanns något annat val som liten. Han hade gjort allt för att göra henne stolt.
    Maksim hade svårt att se det framför sig, hur han hade skadat henne, tills han blev påmind om allt han själv hade gjort. Hur långt han varit villig att gå, vilka tankar som hade väckts inom honom vid närvaron av sin far. Skillnaden var kanske att hans bror verkade känna ånger och skuld.
    “Kanske är sån jag verkligen är.”
    Maksim insåg med ens, att det här var hans chans. Det här var det rätta tillfället att få Lev på hans sida, för allt framtid. Han kunde väcka mörkret inom honom, dra upp det till ytan. För Maksim kunde nästan känna det, hur det fanns där. Om han lyckades, kunde de vara tillsammans för evigt.
    “Vi alla har ett mörker inom oss.” Hans röst var förvånansvärt lugn, samlad. “Kanske gjorde du det med flit. Kanske inte. Kanske var det raseriet. Eller inte.” Ett djupt andetag. “Jag ser dig för vad du är, bror. Jag kommer aldrig döma dig för dina synder.”
    Han sänkte långsamt huvudet, för att komma i höjd med sin brors, försiktig med att inte spetsa honom med sin krona. Det var ironiskt. Lev kändes som en valp framför honom, med huvudet sänkt, skamset. Precis som han själv alltid varit. Svag. 
    “Lås oss bli syndare båda två.” Det ryckte i hans läppar vagt. “Istället för att försöka hålla det inne, släppt ut det. Låt det blomma fritt. Visa mig vem du egentligen är, så ska jag visa dig."

Maksims ord skänkte honom både lättnad och en sorts sorg. Han brottades med vilken känsla som skulle vinna. Var det här verkligen vem han var? Var hans öde utom hans kontroll? Ett tungt andetag blev till en suck. Han var trött på att alltid känna pressen att upprätta sin roll, trött på att känna hur han alltid tyglade sig själv. Levs slokande blick sökte sig uppåt till Maksims. Om än broderns ansiktsuttryck var outgrundligt så tycktes han finna tröst i det. Han behövde inte låtsas för honom.
     Den korta stunden av tystnad bröts av en frustning, till ena hälften skratt och andra hälften avfärdande. Maksim hade kanske inte sagt vad han velat höra, men vad han behövt höra.. Den odödliga lojaliteten som Lev alltid känt till Maksim kändes för första gången sedan barnsben besvarad. Det spelade ingen roll vilka de var, de skulle alltid ha varandras ryggar. Det kändes som en större tröst än något annat kunde ge honom.
     “Syndare,” upprepade han under ett andetag. “Låter lite väl dramatiskt för min smak.” Ett svagt leende drog i hans läppar. Det kändes plötsligt svårt att sörja när han äntligen kände som att han hittat tillbaka till Maksim. Hittat tillbaka till något som han letat efter i nästan hela sitt liv.

[Avslutat]