Hon skulle klara sig nu. Ajodelles var fri sin last. För nu sku-
Ajodelles leder knakade lätt när hon reste sig, även om hon rest sig försiktigt. Precis vad hon behövde. Ajo himlade med ögonen och skulle just gå ut, ut ur tillhållet och ut i natten. Hon slängde ett getöga mot Vitae. Som hade öppnat ett öga. Även i dunklet kunde hon se, naturligtvis, naturligtvis var det såhär det skulle bli. Ajodelle slutade andas. Hon försökte samla sig i tystnaden, och Vitae öppnade nästa öga. Ajodelle alstrade allt lugn som Vitae själv utstrålade, och adoptivmammans trötta ögon följde Ajodelle som tog ett andetag och öppnade munnen.
  "Jag behöver kissa", viskade Ajodelle, och hon upplevde att viskningen dolde precis vad hennes röst skulle ha avslöjat. 
  Om detta var fallet var ytterst tveksamt, för Vitae blinkade; ett öga i taget. Tack och lov skiftade hon sedan ställning så att Iwria tryggt doldes i hennes päls. En subtil nick till Ajodelle och ögonen slöts.
Som för att försäkra sig om att hon inte kunde höras, ens i tankarna, lade Ajodelle så mycket fokus på detta att hon omedvetet höll andan igen. När hon gick ut i natten var hon fri sin last. Ajodelle skulle aldrig komma tillbaka. Ett eldigt driv skulle ta henne till Kaiwood och det fanns inte något någon kunde göra för att stoppa henne, inte för att någon skulle vilja, eller jo, men ändå nej. Det var långt dit, hon visste ju åtminstone det - och det gjorde ingenting. Vedergällning före vila, tusen gånger. Tusen gånger till - så arg som hon var när hon nu inte behövde lägga band på sig inför en snorvalp och, såklart... hon som Ajodelle stod i skuld till. Ilskan dämpades i tvivlet. Ajo var skyldig henne sitt liv. Kanske inte bokstavligen, men efter en stunds självömkan fann hon fatt i sin vrede som tycktes vara det enda i världen som fick saker och ting gjorda.