Daphne la alltid några dagar varje måncykel på att hjälpa till i helarnas tält i Civitas. Grendel ansåg att det var viktigt att hon fick chansen att lära sig om och träna sin kraft utanför lektionerna med honom, och båda föräldrarna såg det som en del i hennes utbildning och uppfostran att göra sina plikter och bidra i Civitas. Som oftast var hon där tidigt, speciellt gånger då det gått några veckor sedan senast tyckte hon om att ha tid att komma i in i sin roll innan den långa kön av vargar hann bildas. För det mesta hjälpte hon Fifi med att sortera skadeläge och svara på frågor och ge enklare råd, och ibland fick hon öva kraften praktiskt på mindre skador. Hon trivdes i rollen, tyckte det var givande att känna sig behövd och duktig på något.
Men idag då hon anlände möttes hon av ett nytt ansikte, en hane som verkade minst lika engagerad i kliniken som hon själv var. Han mötte henne vid ingången och frågade inlärt vad hon behövde hjälp med och hon kunde inte hjälpa att bli lite ställd. Det var inte ovanligt med nya helare, många kom och gick inklusive hon själv, men det här var första gången hon stött på någon i sin egen ålder. Generat hasplade hon ur sig att hon behövde tala med Fifi och smet förbi hanen in i tältet. Bannade sig själv för hur socialt klumpig hon plötsligt blivit i sin förvåning.
Men Fifi välkomnade henne hjärtligt och satte henne genast i arbete så hon kom snart på andra tankar. I ögonvrån såg hon till och från den bruna unghanen jobba med dem av de mindre skadefallen hon inte själv tilldelats. Varje gång deras blickar möttes påmindes hon om sin oartiga introduktion och rodnade lite, började maniskt pyssla med vad än för arbetsuppgift hon hade framför sig.

Men framåt eftermiddagen hade hon samlat tillräckligt mycket mod för att reda ut det hela, och då unghanen gick på rast passade hon på att göra detsamma. Det var en ovanligt lugn dag - givetvis något som ingen av dem yttrat för de visste att det skulle få alla möjliga olycksfall att genast storma in - och ett perfekt tillfälle att lära känna nya kollegor. Hon anslöt sig till honom i skuggan bakom tältet och harklade sig.
"Ursäkta min oartighet tidigare."
Hälsade hon honom försiktigt.
"Daphne"
La hon till och neg.
Fastän hanen tydligt var ung fortfarande var han nästan dubbelt så hög som henne så även nä han satt ner behövde hon vrida huvudet uppåt för att kunna möta hans blick. Storleksskillnaden tillsammans med henne tidigare beteende fick henne att känna sig nervös och som ännu yngre än hon faktiskt var.

[Timo]

Timoteij hade blivit smått ställd av den lilla grönbruna honans avfärdande svar tidigare under dagen, men hade inte lagt överdrivet mycket tankar på det. Hon verkade vara en lärling likt honom själv, en som varit här tidigare men som han inte träffat förrän nu. Var hon en sådan som kom och gick? Det verkade troligt för hon kände uppenbarligen Fifi. Han hade dock snart satts i arbete och bestämt sig för att fokusera på sina uppgifter istället för att grubbla över vem honan var.

När eftermiddagen kom, och den relativt lätta arbetsbördan tillät honom att ta en rast så hade han varit snabb med att ta erbjudandet. Visserligen var den här dagen inte så utmattande, men de senaste veckornas jobb började ta ut sin rätt på hans energinivåer, helt klart. Det hjälpte inte att han hade lite svårt att sova, ivrig för vad morgondagen skulle bringa för nya utmaningar och erfarenheter, men kanske främst på grund av rädslan att försova sig. Han hade precis slagit sig ner i skuggan bakom tältet och slutit ögonen för att njuta av den vaga brisen som svepte in mot honom då han hörde steg närma sig. Det var den främmande honan. Han sneglade ner på henne med ett öga innan han återgick till det han höll på med.
''Timoteij. Timo funkar också'' svarade han utan överdrivet mycket intresse i stämman. En liten del av honom ville vara lite sur för att ha blivit praktiskt taget ignorerad tidigare och ville göra detsamma, men han klarade inte riktigt av att hålla uppe det. Han var inte sådan. ''Du har varit här tidigare?''. Det var inte direkt en fråga, snarare ett konstaterande. Det var uppenbart att det inte var hennes första dag. Han vände till slut ner blicken för att möta hennes ordentligt.

Öronen vinklades något missnöjt ut åt sidorna då hanen verkade försöka ge henne kalla tassen. Hon visste att hon inte gjort världens bästa första intryck men tyckte ändå det hela var lite väl. Men hanen, som hette Timoteij, mjuknade snart och såg ner på henne med viss nyfikenhet i sin blå blick. Hon log då deras blickar möttes och slappnade av något.
Vant satte hon sig till rätta på hälarna med framtassarna vilandes mot den runda magen, sträckte ryggen för att bli så lång som möjligt. Det bästa med att vara så liten var att hon hade riktigt bra balans, ibland kunde hon undra hur det skulle vara att vara stor som Ivo men avundsjuka infann sig aldrig. Speciellt inte när de storvuxna allt som oftast demonstrerade exakt hur svårt de verkade ha ett finna sin egen tyngdpunkt.
"Korrekt, jag hjälper till med det jag kan till och från."
Svarade hon på hanens konstaterande.
"Det är en del i min utbildning."
La hon till med ett litet leende.
"Men du är ganska ny, inte sant? Inte sett dig förr..."
Hon fnittrade generat.
"Därav mitt dåliga uppförande, blev lite ställd, jag ber om ursäkt igen."
Öronen åkte åter igen ut åt sidorna, denna gång ackompanjerat av ett generat leende och en lätt rodnad hettande under pälsen.

En del i hennes utbildning, betydde det att hon var bosatt i närheten? Kanske rent utav i staden? Han hann dock inte riktigt tänka över det och formulera en fråga innan hon fortsatte tala och vände tillbaka ämnet till honom.
''Eh, ja det är jag''. Han gillade inte riktigt att erkänna det, att han var ny och oerfaren, trots att det var sant. Han längtade tills den titeln skulle bytas ut mot någonting annat, någonting mer respektingivande och imponerande. ''Har snart varit här ett månvarv tror jag. Har ärligt tappat räkningen lite så mycket som det är att göra och lära sig''. Arbetstempot och belastningen var tidvis väldigt hög, men han skulle inte vilja byta ut det, det var precis vad han ville även om han stundvis kände sig utmattad och stressad.
''Det är ingen fara, jag blev också lite ställd då jag inte visste att det fanns fler lärlingar här för tillfället''. Han log lite smått. ''Vi kan glömma att det ens skedde och börja om på nytt tycker jag''. Det var nog för det bästa. Kanske kunde de samarbeta lite, kanske till och med lära känna varandra lite mer privat om tiden fanns. Utöver de andra helarna så kände han ingen i staden förutom när någon av flockmedlemmarna kom förbi.
''Bor du här i Civitas?'' frågade han sedan för att driva samtalet vidare. Han var dock genuint intresserad av svaret.

Daphne nickade instämmande åt hans kommentar, det var alltid fullt upp här.  En dag skulle hon få praktisera på Skuggfall med, och hon misstänkte att det var den enda platsen i Numoori med mer helararbete än Civitas. Det var en fascinerande kontrast, eller i Daphnes ögon en tillfredsställande balans. Tenebris hade skapat Civitas för att hjälpa Numooris vargar, ge dem en central plats att samlas runt och känna sig säkra på. Samtidigt hade de skapat Skuggfall, dit vargar frivilligt gick för att skadas eller njuta av att se andra skadas. Deras fysiska platser var som en manifestation för deras inre.
"Låter bra!"
Sa hon nöjt, det kändes skönt att kunna gå vidare från den pinsamma introduktionen.
"Hej, trevligt att träffas, Daphne.." Inledde hon med en skämtsamt glimt i ögonen "Ja, jag bor här, i högsätet."
Bekräftade hon sedan med ett leende.
Grendel tyckte de skulle vara försiktiga men inom Civitas fanns det ingen poäng att hemlighålla hennes identitet, det hade till och med fadern fått inse. De flesta kände igen henne och hennes systrar, de var inte lika uppseendeväckande som ätten Stjärnsten men en så tydlig kombination av sina föräldrar att slutsatsen inte var allt för svår att dra. Och när man var så liten var det ett bättre beskydd att gå runt med respekten av en Tenebris i ryggen än som helt ensam och okänd.
"Jag antar att du också bor här iallafall för tillfället?"
Log hon.
"Var kommer du ifrån från början?"

Han skrattade kort till när hon presenterade sig på nytt, hon verkade ha humor åtminstone. Hon fortsatte sedan att berätta att hon inte bara bodde i staden, utan var medlem i flocken Tenebris som grundat och bodde i de innersta delarna av staden. Han kunde inte säga att han visste särskilt mycket om flocken, annat än vad som var ute för allmän beskådning eller det som hans egen flock pratat om. De verkade vara väldigt mycket för att förse landets invånare med samlingsplatser och underhållning, helt klart. Inte honom emot, då det gett uppskov till det som nu var hans lärlingsposition på ett sätt.
''Jag växte upp i bergen i väst, några dagsmarscher härifrån'' började han. Han hade bestämt sig för att vara lite avsiktligt vag med sitt ursprung då det aldrig gick att veta säkert vem som lyssnade, eller vad de kunde göra av informationen om att han tillhörde en flock, när de inte fanns där för att stötta honom. ''Min familj är fortfarande kvar där så vitt jag vet, men jag ville lära mig mer om helandet så när vi hörde talas om helarna här så kändes det som givet att jag skulle söka mig hit''. Ett vagt leende drog sig på hans läppar när han talade. Det här var verkligen perfekt för honom, och skulle komma att gynna flocken väldigt mycket i framtiden när han kunde uppfylla sin roll som helare ordentligt, utan att behöva improvisera och misslyckas konstant. Det han sade till honan var ju tekniskt sett sant, han ville inte ljuga, men valde bara att inte berätta hela sanningen.
''Vad fick dig att söka dig hit?'' frågade han sedan. Antagligen var ju helarna välkända för hennes flock, men kanske låg det någon annan orsak bakom det.

Ibland undrade hon hur det skulle ha varit att ha vucit upp utanför Civitas murar, eller att över huvud taget ha lämnat sitt födelsehem på egen hand. Hon och Timoteij var i ungefär samma ålder, men här satt han dagar från sin familj, ensam på en ny plats, medan hon aldrig lämnat staden helt ensam. Samtidigt hade hon inte bytt bort sitt liv för något, hon älskade Civitas och hon älskade Tenebris. Det var ett privilegium att få växa upp som hon gjorde.
"Mina föräldrar."
Svarade hon sanningsenligt.
"Det är en del i min utbildning. Pappa skulle kunna träna mig i kraften egentligen, men här kan jag också bidra till Civitas som helhet på ett annat sätt."
Hon log mot honom.
"Det är en ära att få vara med och förvalta den här platsen. Tycker du inte?"

När hon nämnde att hennes föräldrar var orsaken till att hon var här så kunde han inte låta bli att tänka på sin egna mamma, och på den så kallade pappan han aldrig träffat. Hans mamma var en helare också, om än inte på samma sätt som honom, och hade därför inte kunnat lära upp honom om kraften. Ibland funderade han på om han fått sin helande kraft från sin pappas sida, eller om den verkligen bara dykt upp från ingenstans. Men det var funderingar utan svar, så de blev sällan långvariga.
''Ja det håller jag med om'' svarade han och nickade. Det kändes ärofyllt och betydelsefullt det de gjorde och fick vara en del av. Och ibland behövde han fortfarande nypa sig själv i benet för att ens förstå att han var där. ''Det känns som att vi redan gör lite skillnad, eller hur? Trots att vi inte kan allt ännu så tycker jag det går fort, och alla verkar uppskatta oss''. Det var en väldigt positiv men samtidigt lite komplicerad känsla. Bara för att han fötts med en specifik kraft som han valde att använda sig av så såg allmänheten honom som något utav en hjälte, okej, det kanske var att ta i, men en god samarit i alla fall. Så långt hade han ändå inte kommit ännu.
''Jag har ingen i min familj med helande krafter men min mamma är väldigt kunnig inom örtmedicin, så det har helt klart ökat mitt intresse för allt detta'' fortsatte han och gestikulerade med tassen ut mot Civitas livliga gator. Att prata om familjen fick honom att sakna dem mer, men det var inte endast på ett negativt sätt. Det var också en del i att hitta sin självständighet och självsäkerhet trodde han, att vara iväg från dem, speciellt för någonting meningsfullt som detta.