Eftermiddagen skulle snart övergå i kväll, men än hade de kvar några timmars rödaktigt solljus. Det hade varit en spännande dag, väl spenderade timmar, och hon hade rört sig runt reviret, så långt hon vågade gå ifrån de andra. Utforskande hade hon undersökt revirets gränser och en gång, i ett infall, hade hon till och med tagit ett par steg utanför dem, innan ett plötsligt ljud hade skrämt henne och hon hade sprungit tillbaka. Hon kände sig ändå ganska stolt över sig själv, att hon vågat. Hur långt sträckte sig skogen utanför gränsen? Vad fanns bortom träden? Hon var nyfiken på världen runt omkring henne, men ännu kände hon sig inte riktigt redo att utforska den helt på egen hand. Med tanke på att hon hade flytt för ljudet av en fågel som lyfte.
    Nu låg Bellatrix utanför lyan i ljuset från den sjunkande solen och studerade en ekorre som prasslade i en buske med största koncentration och huvudet lätt på sned. Huvudet var fullt av nya intryck från dagen, alla dofter och ljuden, hur det såg ut vid revirets gräns, och hon släppte ekorren med blicken för att gäspa stort. Skymningsljuset färgade hennes rödbruna päls ännu mörkare — ett arv efter modern hon inte visste att hon hade. Det fanns något i bakhuvudet som pockade, ett suddigt minne från hennes livs första dagar, som inte bestod av något annat än värme och dofter, men det kändes tryggt. Bella kunde inte läsa ut någonting med hjälp av minnet, det var alldeles för vagt för det, men när hon ibland kom att tänka på det kändes det säkert. Tryggt och varmt och mysigt. Hon älskade det.

[ Paxat till Ceru! ]

Det hade varit en skön, lugn dag. Cerulean hade spenderat större delen av tiden åt att njuta av höstsolen, och ungefär lika lång tid åt att dåsa till intill en trädstam och putsa bort smuts som fastnat i fjädrarna. Det var inte ofta dagarna var riktigt lika lugna, och han tog chansen att vila när han kunde. Nu började dagen lida mot sitt slut, och fakargen hade rest sig upp från sin nersuttna plats för att leta rätt på Huyana. Han gissade starkt på att hon underhöll sig med att se efter valparna. Hon var en bra extramamma, dedikerad och kärleksfull. Det var en uppgift hon axlat helt av fri vilja. Ibland kändes det som att hon var deras mor lika mycket som Thrar - och nu hade även Filia fått sina valpar. De var ännu för små att röra sig utanför lyan, men han visste att hon såg fram emot att träffa dem.
   Cerulean stannade till intill lyorna, då blicken föll på en fläckig valp. Han visste nästan inte om de gick att kalla valpar längre, de hade vuxit sig stora. Inte stora nog att kallas ungvargar, men mycket större och mognare än när han först sett dem. Han hade spenderat mycket tid ensam med Bellatrix, enda sedan han tilldelats rollet som hennes mentor. De delade sin förmåga att styra vinden, så det hade inte varit mer än passande. 
   "Här sitter du och myser!" Han närmade sig ungtiken med ett glättigt leende på läpparna, och snurrade runt för att sjunka ner i liggande ställning intill henne. "Har du haft en bra dag?"

Här sitter du och myser! Vid ljudet av mentorns röst tittade hon snabbt upp. “Ceru!” utbrast hon leende och bakom henne började svansen svepa fram och tillbaka med mjuka rörelser. Ceru var cool, även om hon aldrig skulle erkänna att hon tyckte det. Särskilt gillade hon hans vingar. Hon önskade att hon själv haft sådana vingar, men förmodligen hade det bara sett konstigt ut på henne. Bella rycktes tillbaka till nuet när han frågade henne om hon haft en bra dag. Hon nickade ivrigt. 
    “Ja! Jag gick runt revirgränsen, faktiskt”, berättade hon med ett malligt leende, “och en gång gick jag till och med över den! Bara några steg, liksom. Inte jättelångt. Men du får inte säga något till mamma och pappa. Du vet hur de brukar vara”, tillade hon förtroligt. Usch, hon hade ingen lust alls med ett tillrättavisande samtal just nu. Hon var inte någon liten valp längre, men hon var ännu ung och det var förmodligen förståeligt att hennes föräldrar ville ha koll på henne, och i hemlighet höll hon med, det låg något klokt i det. Men utåt sett tyckte hon förstås att det bara var dumt. 
    “Men berätta om din dag för mig, Ceru! Vad har du haft för dig?” log hon och buffade på hans axel med huvudet.

"Se det som vår gemensamma hemlighet."
   Cerulean skrattade till och knuffade henne mjukt i sidan. Han var egentligen inte så förtjust i tanken på att någon av de unga skulle tänja på gränserna och de sig av utanför revirets gränser ensamma, men några steg kunde väl aldrig skada. Han skrattade till när hon undrade vad han haft för sig under dagen.
   "Åh, absolut ingenting." Han log glatt. "Putsat fjädrarna, halvsovit i solen... Berätta mer om ditt äventyr vid revirsgränsen, istället. Såg du några livsfarliga pumor, kanske? Eller en enorm björn?"

[Sätter detta som avslutat eftersom det är så gammalt <3]