Ju närmare de kom lavaöknen, desto varmare blev marken under deras tassar. Zayev var tacksam att han vant sig vid hetta under labbarna i öknen. Under de varma dagarna hade framför allt sanden inte varit nådig.

Området runt omkring dem började se bekant ut. Den blå såg sig omkring. Det var nog här någonstans som han och Kione sökt efter Nevada. Och här de gick skilda vägar för en kort tid. Hans nos sökte efter tikens doft. Nog var hon här alltid.
"Hon kan inte vara långt borta." sade han till brodern. "Vänta här."
Han lämnade Azazels sida, väl medveten om att Naira var blyg och försiktig. Kunde han ville han förbereda henne på att han inte hade kommit ensam.
"Naira." ropade han mjukt.
Han fortsatte att följa henne doft, och snart hade han fått syn på henne. Leendet på hans läppar breddades när deras ögon möttes.
______________________

Hon låg tätt intill en av de varma stenarna. Öronen vred sig på hennes huvud i jakt på ljud. Hon hade känt av sinnen hos två individer. Båda hade kommit ifrån öknen. Naira mindes väl att den blå hon mött, som lovat att hämta henne, skulle komma från öknen, men än hade han inte dykt upp. Förhinder, intalade hon sig själv. Ändå var det en del av henne som var helt övertygad om att han lämnat henne i ensamhetens klor. Men kanske, bara kanske, var det ändå Zayev som var på väg. När hon hörde en mörk stämma kalla på henne spred sig ett lättat leende över hennes läppar. Han hade kommit trots allt.
"Är du redo?"
Hon nickade nervöst åt hans ord. Utan att säga någonting gick hon upp till honom och ställde sig bredvid honom i väntan på att han skulle börja röra sig.
"Jag kom inte hit ensam." tiken såg lätt oroligt på honom.
"Han är som min bror, och jag lovar, du har ingenting att vara rädd för." sade han tyst till henne.
Hon nickade återigen till svar, inte riktigt säker på vad hon skulle säga.

De fem röda ögonen föll snart på en individ vars like hon aldrig sett tidigare. Blygt, men nyfiket, såg hon försiktigt på honom.
"Naira, det här är Azazel." han såg mot fakargen. "Min bror."
Den blå gjorde en kort paus innan han introducerade Naira för Azazel. Med öronen lätt bakåt gav Naira honom ett litet leende till hälsning. Han såg inte speciellt farlig ut, även om man aldrig riktigt kunde veta. Men hon valde att lita på Zayev.

När Zayev bad honom att vänta satte sig Azazel ned på den varma marken. Han hade aldrig befunnit sig i lavaöknen en längre tid förut, och övervägande endast seglat över dess gräns mot öknen. Det var någonting i luften som stack honom i nosen, men han kunde inte säga vad det var. Under tiden som Zayev var borta lade sig fakargen ned med en lös sten som han förde fram och tillbaka mellan tassarna, innan han sköt iväg den en bit och slog med den ena tassen efter den. Han låg på sidan, med tassen fortfarande utsträckt framför sig när han åter fick syn på den blå. I en lugn rörelse reste han sig upp och ruskade på kroppen så att vingarna och manen gungade.
    Om han hade tyckt att det var svårt att möta Zayevs blick i början så hade det inte varit någonting mot den nätta hona som följde broderns steg. Hennes kropp var lätt, gråbrun och med ögon som satt på helt fel ställen i ansiktet. Efter att med lätt överraskad min ha flackat med blicken över hennes ansikte försökte han fokusera på det paret ögon som såg mest normalt placerade ut. Ett mjukt leende placerade sig på hans läppar när Zayev presenterade honom för den andra. Han nickade mot henne.
    "Trevligt att träffas." Han skulle nog aldrig helt vänja sig vid helveteshundars utseenden.

Zayev kunde se hur hans broders blick sökte efter en bra plats att fokusera blicken. Ett vagt, roat leende spelade på hans läppar. Han mindes att det hade varit samma sak när de två hade mötts första gången. Azazel hade varit allt annat än trevlig. Allt för kaxig för sitt eget bästa. Och han själv... stel om en pinne. Tack vare honom hade han öppnat upp sig och börjat slappna av. Det var mycket han var skyldig lejonet, även om denne inte visste det.
_________________________________

Hon öppnade munnen för att svara men stängde den igen. Om hon bara kunde sluta vara en sådan mes.
"Det..." sade hon tyst innan rösten tynade bort.
Hon spelade upp Salazars ord i ditt huvud.

Varje gång du känner dig rädd och ängslig, gå emot det.
Trotsa din rädsla även om du egentligen inte vågar.

"Detsamma." lyckades hon till sist få fram med låg stämma.
Han hade haft rätt. Hon kunde inte vara så här hela sitt liv. Det gick inte. Hon hade inte klarat av att ta tag i det medan hon varit själv. De vargar hon mött hade hon nästan genast lämnat. Och de hon sett hade hon hållit sig undan. Men med Zayev kanske hon åtminstone hade en chans att utvecklas. Mer än vad hon hade gjort själv.
"Rör vi oss norr ut härifrån?"
Den blås mörka stämma fångade hennes uppmärksamhet och hon såg på honom. Han var stilig, det kunde hon inte förneka. Tanken fick henne att vända blicken mot marken.
"Vad.. vad finns norrut?"
Det var mycket med det här landet hon ännu inte sett eller ens hört namnet på. Fenomen, namn och djur. Tillsammans med dessa två kunde hon säkert lära sig mer. Om hon vågade fråga. Det fanns alltid en risk att de kommer göra narr av henne. Kanske borde hon inte säga nåt ändå.

Han log när honan svarade. Hon talade med låg, lätt osäker röst. En försiktig varelse. När Zayev tog till orda vände sig Azazel mot brodern. De runda öronen ryckte till i manen innan de vändes framåt. Han stod tyst en stund, och skulle just till att svara när Naira tog till orda på nytt. Han vände sig åter till den nätta honan.
    "Det finns en mörk skog norrut, och en ravin. Efter det en stor slätt och kyliga skogar." Leendet höll i sig, lugnt och vänligt. Han kunde se områdena framför sig när han nämnde dem. Döda skogen och Mardouf. Numoorislättens gröna gräs och Kaiwoods åldrade träd. Där fanns mycket annat i norr, men de områdena var de första som dök upp i hans tankar som norr om platsen de stod på.

Hon lyssnade noga på de ord Azazel hade att säga, men hon gillade dem inte. En mörk skog. En ravin man kunde falla ner i. En stor slätt, vilket innebar öppen mark och få gömställen. Kyliga skogar. Hennes öron vinklades lätt bakåt vid tanken på de kyliga skogarna. Hon visste redan nu att hon inte skulle klara av det. Det här området, som hon lärt sig kallades för lavaöknen, höll en bra temperatur. Hon mindes nätterna på en av de öppna slätterna. De hade varit kalla. Allt för kalla för henne. Men kanske kunde hon vänja sig vid dem. Kanske.
"Finns det... områden som är varma?" frågade hon Zayev med blicken i marken.
Kanske kunde de börja där.
_________________________

Zayev såg på den tunna honan då hon talade och utbytte en kort blick med Azazel. Han hade svårt att komma över hur överdrivet blyg och försiktig hon var.
"Jo." svarade han eftertänksamt. "Det finns en öknen, och sedan savannen lite längre norr ut."
Naira mötte frågande hans blick för ett kort ögonblick innan hon bröt ögonkontakten.
"Öknen är varm, torr och saknar grönska. Åtminstone vid majoriteten av tiden. De sällsynta perioder då det regnar kan det bli överraskande grönt." förklarade han med lugn röst.
"Savannen tror jag du vet mer om." sade han sedan och såg på sin broder.
_________________________

Hon lyssnade på vad den stora hanen hade att säga. Öknen. Hon hade varit där. Men då hade det varit fullt av sand och ingen grönska alls. Och så hade han funnits där. Hon rös vid minnet av Vulcan. Det var otroligt vad han hade skrämt upp henne. Det hade funnits en flock där också, för hon hade vaga minnen av att någon berättat det för henne. Kunde hon undvika det ville hon inte gärna återvända.

"Savannen är ett stort område med såväl gräsklädda slätter som snårigare skogar. Där är det varmt året om, och växlar mellan långdragen torka och regn som gör allt väldigt grönt och livfullt." Han log, ett uppriktigt och glatt leende. Han tyckte om savannen. Den hade varit hans tillflykt, hans hem när han försökt skingra tankarna och den plats där han kunnat känna sig fri utan att helt lämna den flock han då varit bunden vid. Nu var han fri på riktigt, och lättnaden kändes ända ut i handpennorna. Han mötte Zayevs blick efter att ha sett på honan som såg ned i marken. Hon verkade väldigt blyg. Men han kunde på sätt och vis förstå henne. Han förundrades ibland av hur vana andra var vid att se honom, trots att han inte påminde om landets vargar. Och Kanske bidrog det till den lite lustiga stämningen att hon, av vad han gissade, inte mött någon som honom förut. Samtidigt så hade hon ju träffat Zayev, och brodern påminde inte heller riktigt om Numooris vargar. De var ett ganska omaka par, när han tänkte på det. Omaka bröder.

Försiktigt såg hon på Zayevs bror då han beskrev savannen för henne. Hans breda leende och lyckan som strålade ut ögonen. Det krävdes inte ett geni för att förstå att han älskade platsen. Hon log mjukt åt hans glädje och önskade att hon själv kunde känna så för en plats. När han sedan tystnade fortsatte hon att studera hans ansikte en kort stund.
"Det låter fantastiskt."
Hon hade inte förstått hälften av vad han sagt men det spelade inte någon roll. Hans minspel, kroppsspråk och röst gjorde det mesta klart för henne.
_________________________

Zayev såg leende på tiken när hon talade. Det gladde honom när hon vågade tala, även om det fortfarande var i dov ton.
"Vi kan gå dit, om du önskar."
När han såg hur hon för ett ögonblick sken upp växte leendet på hans läppar. Han vände det övre ögonparet mot brodern.
"Vill du följa med oss?"

När Zayev talade kände Azazel sig för ett ögonblick åsidosatt, som att deras tvåmansgrupp splittrats, även om han till största del förstod varför när han såg på de båda helveteshundarna. Känslan varade dock inte länge, utan övergick i funderingar gällande den flock de just lämnat. Om de skulle vända om och ta sig till savannen skulle de vara tvungna att passera Devils marker, om de inte valde att ta en omväg dit. Lyckan i fakargens min bleknade en aning och övergick i en lätt ironisk ton. Flocken skulle troligtvis inte uppskatta om de två medlemmar som just lämnat dem kom tillbaka så snart, även om det bara var för att passera. Han gav sin broder ett mindre leende när han svarade.
     "Så snart blir du inte av med mig", skrockade han lågt. Blicken skiftade mellan de båda mångögda. Han hoppades att det var okej att han stannade.

Ett sting av skam sköljde över Naira då hon kände av fakargens känslor. Det sista hon ville var att komma emellan de båda. Bestört såg hon på Zayev, som mötte hennes blick. Han hade också noterat att någonting var fel.
_________________________

Vad det än var han hade sett i Azazels ansikte försvann det hastigt. Till hans stora förvåning verkade det som om Naira också hade lagt märke till det, för hon såg på honom med en upprörd min. Då brodern indikerade att han följde med spred sig ett brett leende på björnens läppar.
"Hade du inte sagt så hade jag fått släpat med dig." flinade han.
Försiktigt placerade han sin panna mot fakargens. Oavsett vad var Azazel hans broder. Ingen kunde övertyga honom om annat.
Med en lätt puff med nosen vände han sig sedan mot Naira.
"Ska vi gå?" frågade han och såg mellan de båda individerna.

Ett bredare leende spred sig över hans mörka läppar när Zayev svarade. Öronen ryckte i den tjocka manen. Det var en ganska underhållande mental bild, att Zayev skulle ha släpat honom.
     "Söderut? Längs kusten?" Han mötte broderns blick, medveten om att den blå också visste att de inte kunde korsa flockens revir så snart igen.

Zayev nickade vid Azazels ord.
"Jag tror det är bäst."
Det hade varit närmare att gå via öknen, men att gå över Devils revir så snart efter att ha lämnat dem skulle inte fungera.
_________________________

Naira lyssnade på vad som sades. Hon visste inte vad kusten var för någonting, men det skulle hon väl få se. Att det fanns mycket hon behövde lära sig var ingen tvekan, men hon kände att tillsammans med bröderna kunde hon kanske lära sig mer om Numoori.

[Och så sladdrade de iväg mot kusten.]