[Utspelar sig direkt efter Prelude ]

Vandringen tillbaks upp till huvudsätet fylldes av det tilltagande regnets smatter och sus. Vad som tidigare varit ett lätt duggregn blev snabbt till fulla droppar som fick vargarnas fällar att ligga tovig och tung, men det var inte tillräckligt för att tränga hela vägen in på skinnet. Inte tillräckligt för att helt skölja smutsen ur Prosperos päls. Prospero var tyst hela vägen tillbaks till Civitas högsta delar, sånär som på de hostningar han försökte hålla igen. Det raspande ljudet sved i hans hals och lungor, men doldes tacksamt till viss del av regnet. Osynligt under den svarta pälsen blommade blåmärkena över hans sidor och bröst. Hans insida värkte. Lika bra.
     Så snart som de passerat den inre muren och kommit utom synhåll från resten av stadens ögon så vek sig Prosperos ben. Hade det inte varit för brodern vid hans sida hade han troligt fallit ihop helt. Suset han hörde i sina öron var inte enbart av regnet. Det kändes som att hela hans huvud brusade i ett kallt flimmer av adrenalin och ångest. Han hörde Jodano ge sig av med något om att hämta Grendel, men Prospero var till synes för upptagen med att sammanbitet blänga åt stenläggningen under sina tassar för att reagera. Det dröjde någon minut innan han fick tillräckligt med kontroll över sina skakningar för att med hjälp av Ariel ta sig den sista biten över forumet och in i själva huvudsätet.
     Prospero lät sig ledas genom huvudsalen, men stannade när Ariel försökte ta med honom in i ett av sätets mindre sidorum. Han skakade på huvudet, gav brodern en spänd min och kastade som flyktigast en blick efter Malva, som följt med dem.
     "Här…" Prosperos röst var tjock av gråt, och han behövde harkla sig innan han fick fram mer. "Räcker här."
     "Säker?"
     Prospero nickade tydligt, och Ariel verkade ta hinten. Det var ett okej rum, väl bäddat med många fällar som kunde dras ut i huvudsalen vid behov, där flockmedlemmar ofta kunde finnas vilande bekvämt eller skvallrande sinsemellan. Men rummet var litet, och just nu gjorde tanken på att bli fast i ett litet rum, med arga anklagelser och ingen utväg, att han mest kände sig illamående. Prospero blev ombedd att vänta där han stod medan pälsar hämtades ut i salen istället, och det dröjde inte länge innan varma fällar lagts ut vid huvudsalens bakre vägg, nära utgången till trädgården där bakom.
     Det var först när Prospero satte sig som han verkade komma ihåg att hans päls var blöt, och han reste sig igen för att ruska på kroppen innan han lade sig ner helt. Om det var helkropps-ruskningen eller bara faktumet att han fick ligga ner som lättade hans huvud var inte säkert, men när Ariel var på väg att lägga sig vid hans sida stoppade Prospero honom.
     "Säg till pappa? Even?" Han kastade en ny blick på Malva, men fokuserade snabbt tillbaks till brodern igen. Han ville inte bli lämnad, inte egentligen, men han visste mycket väl vad Malva kunde göra om han inte gjorde detta först. Och han ville göra det själv, hur hårt ångesten än fick hans hjärta att slå och hans röst att knyta sig i hans hals. Ariel verkade förstå, eller åtminstone förstå att Even också behövde få veta vad som hänt. Brodern tryckte sin panna mot Prosperos, en tröstande gest, innan han skyndade iväg.
     Och sen var det bara Prospero och Malva kvar, och ljudet av regnet som smattrade mot byggnaden och världen utanför. Om andra ur flocken befann sig i ett av rummen intill så hördes de inte över regnet. Prospero lät sig själv blunda och bara andas en kort stund. Kort, då den gnagande vetskapen om att Malva sällan lät något vänta hängde över honom. Han ville vara den som började.
     "Förlåt." Prosperos röst var låg och ostadig när han väl adresserade den rosa vännen. Han skakade fortfarande när han öppnade ögonen igen, ofrivilliga tårar brännande i hans ögonvrår, och blicken gled snabbt av Malva igen för att istället vila på hans egna tassar. Hans sidor gjorde ont nu.
     "Jag…" Hans röst kraxade till ett stopp, och Prospero tvingades pausa för att försöka svälja bort klumpen i sin hals. "Förlåt. Det var… Jag önskar du inte behövt se det." Se Prospero gråtande, arg, hjälplöst pressad ner mot gatan under Maksims fulla tyngd och den gamla vännens tänder runt hans hals. Han visste att Malva brydde sig djupt om Maksim. Det gjorde inte saken lättare.

Malva var osedvanligt tyst på den till synes evighetslånga vandringen tillbaka till högsätet. Men innanför skallbenet och dess udda utväxter malde tankarna på på högvarv, så många och snabba att hon inte kunde förstå hur de kunde komma från bara en person. Prosperos tycktes inte kunna sluta hosta, och den lättnad hon först känt då hon inte sett blodvite ersattes successivt av skuld och skam över sitt eget beteende. Det var en ovan känsla och den tvingade henne att ta upp mindre plats, glida in i bakgrunden. Hon stod tyst vid sidan av utan sysslor, utan erbjudanden eller kommentarer. När Prospero nästan kollapsade kläddes hennes ansikte av en kombination av äckel och obehag, men känslorna var inte gentemot Heredisens svaghet utan sitt eget misstag. 
Fast i ett töcken av ångest och en arg röst som bara tycktes finns där för hennes öron lät hon sig vallas med in i huvudsalen. Svartvargsbrödernas flyktiga blickar riktade åt hennes håll fick henne att vilja sjunka genom marken. Ariels dömande ord ekade fortfarande i huvudet.
-Jag undrar, hade du reagerat likadant om det varit en av dina bröder han precis haft mellan sina tänder?-
I vanliga fall hade hon nog blivit arg, slagit ifrån sig skulden med irritation. Faktum var att när Maksims far dödat hennes bror hade en av hennes första reaktioner varit att försöka att inte låta det stöta bort Maks. Hon hade satt honom och hennes moders arbete med honom framför allt, och absolut framför sina egna känslor. Och idag hade det straffat sig, då hon nästan valt det över flocken, över hennes allt. Insikten skakade henne i grunden.
Tafatt, med hjärtat fyllt av is, blev hon stående kvar när Ariel försvann iväg.

Prospero var tyst och bara andades för några ögonblick och det enda som hördes var raspet från hans ömma hals och regnet mot taket och dess fönster. Rummet var fyllt med anspänning och hon kände hur hon desperat försökte distansera sig från känslorna, bygga upp något sorts försvar mot orden som skulle komma.
Även om hon på många vis var bortskämd hade hon inte haft någon konsekvensfri uppfostran. Felsteg hade pekats ut och straffats och hon hade internaliserat det tankesättet, hade inget tålamod för egna eller andras brister. Det var därför hon kunde vara så hård mot andra, och alltid var hård mot sig själv ibland till den grad att hon hellre bortförklarade misstag än att hantera den enorma ångest ett erkännande av dem medförde. Men nu, medan hon inväntade Prosperos förväntat sylvassa utpekande, var det plötsligt något annat som fyllde hennes inre. En känsla lika ovan och obekväm som skammen, en sorts närvaro av tröstande förlåtelse. För ett ögonblick trodde hon att hon helt höll på att tappa förståndet, visst kunde hon ha många och instabila känslor men dagens svängningar kändes närmast sjukliga. 
Längre än så hann hennes inre monolog inte komma innan vännen tog till orda, men inte för att säga vad hon förväntat sig. De fyra öronen spetsades förvånat och hon mötte kusinens blanka blick. Hans ursäkt lyckades skära rakt igenom hennes försök att vara defensiv, och förstärktes av den konstiga närvaron i rummet.
"Jag med."
Erkände hon med ett kort, glädjelöst skratt. Hon önskade både att hon inte behövt se Maksim och Prösp bråka, och att alla sluppit se henne totalt tappa det.
"Jag är ledsen att jag...  Tappade det. Tog hans sida direkt. Jag.."
Jag saknade min mamma.
"Jag ville inte förlora honom, jag var så desperat att inte göra det så jag nästan förlorade er istället.."
Malva visste inte om hon någonsin i vuxen ålder erkänt ett fel förut, hon hade fått dem utpekade senast här om veckan men att själv yttra det framför någon annan... Hon kunde inte minnas att det någonsin hänt, iallafall inte med ärliga motiv. Hon trodde hon hade ärliga motiv nu.


[is this... character growth?]

Lättnaden som sköljde över Prospero när den ilska han väntat sig från Malva inte kom fick hans huvud att kännas för lätt för hans kropp. Som att allt blod plötsligt försvann, och han kände sig yr. Han hade varit rädd för att möta anklagelser, hennes hårda ord och spottande ilska riktat enbart mot honom som han varit inställd på att behöva försvara sig mot. Rädd för att behöva försöka förklara medan Malva inte velat höra.
     Prosperos inre kändes med ens alldeles för varmt och för kallt på samma gång. Det tog ett ögonblick innan han verkade inse att han börjat gråta igen, och när han öppnade munnen för att försöka säga något fick han bara fram ett hickande ljud som knuffade honom över kanten till full gråt. Han begravde ansiktet i fällen mellan sina framtassar, och grimaserade spänt i ett försök att stilla hulkningarna som skakade hans ömma kropp. Patetiskt. Ett ord som sammanfattade honom bra. Hans inre värkte så.
     "Förlåt," lyckades han till slut kvida fram igen genom gråten. Han hade varit så rädd – var så rädd – att han knappt visste vad han skulle göra med sig själv. Han var rädd hela tiden. Varje dag. För sig själv, för familjen. "Förlåt." Hjälplös och patetisk.

När Malva sa orden så insåg hon att känslorna fortfarande fanns där, bakom skulden fanns en brinnande panik för att förlora Maks. För att förlora Aurora, igen. Det fick strupen att knyta sig och hon fick svårt att andas. 
Att ta över projekt Maksim hade börjat tidigt, hon hade sett Auroras och Varyas svagheter för första gången och försökt väga upp för dem. Hade lagt så mycket tid och energi på det, och det hade successivt vuxit från att lura honom till att även lura sig själv och tillslut kanske något nära något äkta. Och den gråtande klumpen framför henne hade kastat bort det över tonårshormoner. En halv livstid av arbete.
Till sin förvåning insåg hon att tankarna inte väckte den vitaglödgade vrede som hon förväntat sig. Den som tätt efter paniken övermannat henne ute på Civitas gator och fått henne att som oftast tala först, tänka sen. Lika så väckte inte Prosperos mer eller mindre patetiska beteende något enkelt, rent förakt. Istället fanns där djupa och mångfacetterade känslor som sällan tycktes ges utrymme inom henne. Oftast kom en stark känsla och tog upp allt syre, lämnade ingen plats för nyanser. 
Nu var hon istället omfamnad - det var det bästa sättet att beskriva det på, det kändes som att ligga i en moders famn - av trygghet och lugn. Alla känslor dämpades, liksom kapslades in i tröst och förståelse. Så då hon tänkte på att förlora Maksim tänkte hon också på med vilken lätthet han tycktes ha vänt sig om och gått trotts hennes rop. Minnesbilden fick det att bränna bakom ögonen.
Istället för ilska riktad mot Prospero kände hon sorg, och acceptans för att det kanske inletts ett nytt kapitel i hennes liv. I Tenebris gemensamma liv. 

Malva var helt tagen av sin egen inre resa och lade lite energi på att hantera den nuvarande situationen, följde istället lamt med i de impulser som så starkt strömmade genom henne.
"Det.. Det är okej.."
Famlade hon.
"Prospero, lugna ner dig"
Rösten saknade den annars så vanliga skärpan. Framför sig såg hon en ung traumatiserad varg som förlorat sin bror, inte en dum tonåring som saboterat hennes framtid.
"Jag vet inte vad som hände där ute."
Konstaterade hon och svalde.
"Jag vet inte. Men han borde inte ha attackerat dig, precis som du inte borde stött bort honom. Jag saknar också Stephano, Tibast, mamma.."
Rösten skar sig lite.
"Men det var inte hans fel, du borde vetat det. Precis som han inte borde ha lämnat oss från första början."
Det var nästan som att någon talade genom henne, ord som hon tycktes behöva höra lika mycket som Prospero. Malva var helt skakad av denna plötsliga klarhet, och till sin förvåning märkte hon att hennes ögon också var tårfyllda.

Lugna ner dig. Ja det var lätt för henne att säga. Malva Stjärnsten som alltid hade rätt. Malva Stjärnsten, ett namn på allas tungor. Stora, starka Malva med ansvar och beundrare. Prospero – fega, dumma, hjälplösa Prospero – kippade värdelöst efter andan mellan hulkningarna, men när han lyfte blicken till Malva igen så var den hård bakom fallande tårar.
     "Det är bättre såhär. För alla." Orden lämnade honom i låga, stakande kväkningar, men han fortsatte envist genom gråten. "För honom också." Malva Stjärnsten, intelligent och inflytelserik, men som vägrade se. Prospero bet ihop mot gråten och drog hårt in luft genom nosen. Han blick förblev fastnaglad vid hennes, de tidigare skrämt skiftande ögonen nu intensiva.
     "De kommer inte sluta." Tanken slog honom aldrig att han kunde behöva förtydliga. För honom var det uppenbart vilka han pratade om. Maksims födelseflock. De som behandlat honom illa, och som sedan vänt det mot Tenebris när Maksim kommit till dem. "Det spelar ingen roll att det inte är hans tänder som gjort det. De kommer inte sluta så länge han är hos oss." Han mådde illa. Ville kräkas. Fick inte luft. Men han fortsatte, rösten smärtsam bakom tårarna.
     "Först Varya." Prospero må hata Varya med varje fiber av sin kropp för vad hon gjort, men hon hade varit en av Tenebris. Oavsett vad hon gjort efter så hade Cirkeln skadat henne så svårt att Even behövt rädda henne.
     "Sen Tibast," dödad i arenan, men av Kolzaks fula knep. Maksims fader, Kolzak av Cirkeln, som orsakat dem så mycket problem. Som aldrig hade varit där om det inte varit för vad han gjort mot Varya. Mot Maksim.
     "Aurora. Mamma." Om det inte varit för Even hade hans mamma… hade Nilo också varit död nu.
     "Stephano." Dödad av Varya, ja, men Prospero hade hört de äldre prata. Han hade hört hur Varya varit fel, och hur hon blivit mer fel efter allt Cirkeln gjort. Stephanos blod fläckade även Cirkelns ansikten.
     "Miranda." Hans älskade syster som förlorat sitt öga för att skydda Stephano.
     "Vem härnäst? Ariel? Du? Jag?" Prospero flämtade fram orden nu, andlösa arga kvidanden. Hela han skakade igen. När hade han satt sig upp? Han visste inte, men han var låst i en halvsittande ställning, darrande av ilska och gråt. Smarta, fina Malva Stjärnsten som valt att vara blind där hon som mest behövt se. Prospero fick fortfarande inte tillräckligt med luft, hans andetag korta och tjutande. Hans blick var stirrig, vass.
     "Vad skulle du göra om de tog din pappa också? Om de tog Flippa?" Prospero skämdes, kunde känna smaken av galla och metall i munnen, men han kunde inte sluta. Orden tumlade ur honom i ett hest viskande. "Det spelar ingen roll om det inte är hans fel! Jag VET att det inte är hans fel! Men räddade det din mamma? Kommer det rädda Bonk? Glimmer? Dicentra? Daphne? Alonso? Så länge som han är här- Så länge som- Som de vet- Som…"
     Prosperos blick föll till slut, men mer av att de inte längre lyckades fokusera än något annat. Han kved efter luft, och rummet tycktes rotera runt honom. Panik grep hans inre i en värre knut än gråten haft. Han kunde inte andas. Han sänkte huvudet mellan sina framben i ett försök att stadga sig själv, få rummet att sluta snurra. Hans bringa gjorde ont. Hans sidor gjorde ont. Hans lungor. Hans huvud. Patetiska, rädda lilla Prospero.

Malva vinklade bak alla fyra öronen med en missnöjd min då Prospero började säga emot. Nosryggen krusades svagt då hon trotsigt höjde näsan. Den tröstande mjuka känslan som fortfarande omfamnade henne kunde inte riktigt rå sig på det här, hon hade faktiskt försökt nu, försökt vara förstående och vuxen men kusinen tycktes vara alldeles för långt in i sitt eget huvud för att ens lägga märke till det. 
Men det han sa sedan fick henne faktiskt att haja till. Varya? Hon trodde aldrig han skulle vara stor nog att räkna in henne som något annat än The big bad, förövaren och förtryckaren inte ett offer. Det hela fick henne att tyst bita sig i tungan, stå emot impulsen att genast protestera emot hans slutsatser om cirkelns motivationer. Men han slutade inte kraxa, spydde ur sig namn ackompanjerade med anklagande blickar som hon inte visste vilka de förlorat. Som om hon inte lidit minst lika stora förluster som honom, större till och med.
Hennes hela värld, hennes mening med att leva, marken under hennes tassar. 'Aurora. Mamma.' För ett ögonblick trodde hon att han anspelade på vad hon kallat henne tidigare, kanske rent av hånade det, men sedan insåg hon att han syftade på Nilo. Hans mamma, hans mamma som inte bara levde utan också hade skänkts det eviga livets gåva.
"Prospero.."
Namnet uttalades som någon sorts korsning mellan en bedjan och en varning. Men han fortsatte rabbla. Hon kände nyanserna glida längre och längre ifrån henne.
"Sluta"
Han slutade inte. Började prata om framtida dödsfall, om henne, honom, Ariel. Sättet han sa det på var så skuldbeläggande, det kändes på något vis hotfullt. Kränkande.
"Sluta."
Bönandet hade bytts ut mot en kylig order. Prospero drog in hennes pappa, hennes smultron. Han flämtade, viskskrek rakt i hennes ansikte. Tycktes inte kunna låta bli att vrida om dolken som var hennes moders död. Drogs likt en fluga mot hennes själs mest infekterade sår. Stannade inte ens där: Bonk. Glimmer. Mostrarna. Alonso.
"Sluta!"
Hon skrek tillbaka nu, frustade upprört genom nosen och reste sig så högt hon kunde över honom.
"Håll käften Prospero!"
Men han hade redan tystnat. Tycktes totalt bryta ihop framför henne. Hennes dåliga samvetet var dock inte riktigt redo att återvända.
"Tror du att det gör någon skillnad? Fattar du inte att han är en dubbelt så stor säkerhetsrisk när han inte längre är oss lojal? Vad tror du händer om han återvänder till sin födelseflock med alla våra hemligheter? Är du så urbota korkad att du tror att Cirkeln bara kommer förlåta oss för att han inte bor här längre?!"
Hon fnös och trampade frustrerad på stället.
"Tror du verkligen så lågt om mig, om alla dina flocksyskon, att du tror vi var förblindade av det där stenblocket till vargs charm?? Vi gjorde det bästa av en dålig situation skapad av en labil idiots misstag och nu har du förstört det med!"
Hon naglade fast honom med blicken, kände hjärtat hamra mot bröstkorgen som om det ville slå sig ut. 
"Och fattar du verkligen inte att den där wannabe-flocken är långt ifrån vårt enda hot? Är du så hyperfokuserad på din egen offerroll att du är helt blind för det större perspektivet?"
Rösten hade sänkts till en normalare samtalston igen nu.
"Du yttrar hårda ord och anklagelser med hög svansföring.." en sanning med modifikation med tanke på att kusinens svans just nu var klistrad mot hans bakben "samtidigt som du inte är någonting mer än en barnunge mitt i ett tantrum, helt blind för vad som verkligen pågår"
Ord som lika gärna kunnat beskriva henne bara veckor tidigare. Kanske det var därför det var så skönt att säga dem till någon annan.

Men lugnet återkom långsamt. Ett tyst vyssande i bakhuvudet. Hon drog ett djupt andetag och slöt ögonen. Insåg att hennes kinder var våta av tårar. Då hon öppnade ögonen igen var de vänligare.
"Det... Det är inte ditt fel att du inte vet. Det tog mig lång tid att börja förstå..."
Hon suckade.
"Vet du vad min mamma brukade kalla Civitas? En stad byggd på lögner."
Malva log svagt åt minnet.

Det gjorde ont. Allt gjorde så ont. Prospero hörde Malva skrika åt honom, och han kunde inte säga något. Hon visste inte. Han kunde inte berätta. Malva Stjärnsten, hon som hade Rätt. Och Prospero, patetisk. Löjeväckande. Någon hon kunde se ner på. Bestämma över. En som bara gjorde fel. Men hon visste inte. Och han kunde inte berätta. Han fick ingen luft.
     Malvas ord skar i honom ändå. Oavsett vad orsaken till dem var. Han hörde inte allt, bara delar av det genom suset i hans öron, mer känslan än hela meningar. Djupa sår i fåror som redan funnits där tidigare. Hon var arg. Och det var hans fel. Men han kunde inte göra något. Han hade försökt, eller hade velat försöka, men ju mer hon skrek, ju mer hon anklagade honom, desto hårdare slöt sig knuten i hans inre. Han kunde inte berätta. Inte för Malva. Hon skulle inte lyssna.
     Korkad. Idiot. Barnunge. Patetisk. Värdelös. Borde ha hoppat. Han borde ha hoppat. Han borde ha hoppat. Han borde ha-
     Prospero skrattade. Det var ett tyst, nästan ohörbart ljud, kippande och kvidande. Egentligen var situationen inte rolig, men i ett förvirrat, panikfyllt ögonblick kändes det bara ironiskt. Skrattretande. Att hon trodde att han inte visste. Att han inte förstod. Att om hon svor åt honom, kallade honom för idiot, då skulle det bli bättre. Tårar föll tungt ur hans ögon och nos. Världen var mörk. Värdelös. Vidrig. Löjeväckande. Patetisk. Patetisk. Patetisk. Han, ja, men hon också.
     "Mal- Kan int-" Han försökte svälja. Försökte dra in luft genom nosen istället, tjock av snor och gråt och ett patetiskt skratt, men hans hals var sluten. Hopsnörpt av ångest och panik. Ilska och något annat. Han försökte lyfta blicken igen, men just då bestämde rummet sig för att snurra ett varv, och Prospero fann sig själv liggande på sidan. Han ville inte vara där. Han ville inte vara där med Malva längre. Han ville inte försöka. Hon skulle bara bli arg. Hon var arg. Han önskade att Ariel aldrig lämnat honom. Att han inte var ensam. Hon hatade honom. Hon hatade honom. Hon hatade honom, och han kunde inte berätta, och hon skulle inte lyssna. Och han fick ingen luft.

Det var inte förrän Prospero kollapsade framför henne som Malva helt kom tillbaka till verkligheten. Samvetet gjorde sig genast påmint igen.
"Prösp?"
Frågade hon fåraktigt. Han försökte väsa fram något från en hopsnörd hals. Hade Maksim lyckats skada honom ändå? Shit shit shit. Var var Grendel? Skulle inte Jodano hämta honom? Malva såg desperat på kusinen som att det skulle hjälpa. Placerade en mjuk tass motsats hals för att kontrollera om den var svullen. 
"Titta på mig Prospero. Titta på mig. Okej?"
Hon drog ett djupt andetag.
"Det kommer bli okej, ssssh sshh shh"
Mycket avsiktligt försökte hon andas lugnt och högljutt.
"Följ mina andetag, okej? Hör du?"
Andas.
"In. Ut. In. Ut. Såhär, hör du? In. Håll. Ut"
Rytmiska lugna andetag och blicken stint fäst i hanens guldiga blick.

Det kommer bli okej.
Prospero ville tro på det. Han ville så innerligt tro på det. Men Malva hade nyss själv visat vilken lögn det var ur hennes mun. Hur lite han var värd. Och hon var den av dem som skulle föreställa en diplomat.
     Men han ville tro på det. Innerst inne.
     Det kändes som en hel evighet innan Prospero till slut lyckades följa Malvas ord. In. Ut. En plågsam evighet innan knuten om hans strupe brast, och han lyckades riva ner ett gällt tjutande andetag i sina lungor igen. Ytligt, först, men det var en start. In. Ut. Hela världen var ett töcken bakom tårarna som ännu föll ur vidgade ögon, den synliga vitan mer röd än vit av gråt och syrebrist. Han var kall. Han var för varm. In. Ut.
     In. Ut.
     Andas.
     In. Ut.
     Sakta, olidligt sakta, återvände andan till Prospero igen. Han gjorde ont. Blåmärken. Juste. Blåmärken över hans sidor och bringa. Hans hals gjorde ont. Hans inre… Ja. Så snart som Prospero fick tillbaks kontrollen över sina ben igen så satte han sig upp. Hans huvud hängde lågt, och han flämtade tungt in luft nu när han kunde igen. Skälvande, metodiska andetag med öppen mun. Patetiska lilla Prospero, med tårar och snor och dregel i ansiktet. Hjärtat slog så hårt i hans bröst att det kändes som att hela Civitas borde höra. Andas. In. Ut.
     In. Och ut.
     För varje djupt andetag han lyckades ta så kändes det som att någonting lämnade honom. Han var fortfarande arg, kände fortfarande ångesten som fyllde hela hans väsen, men det var dämpat. Som att han såg på sig själv utifrån. Som att det inte riktigt var han. Prospero reste sig upp på orklösa ben, hans hållning trött och låg. Avstängd, snarare än den rädsla han visat tidigare. Ett stycke värdelös svart päls. Han fuktade nosen och läpparna. Han behövde gå. Ariel, Jodano, Grendel. De fick hitta honom någon annan stans. Han orkade inte stanna här, med Malva. När han till slut tog till orda igen var det i en svag viskning.
     "Jag vet mer än du tror." Prosperos blick sökte Malvas igen, och trots att resten av honom verkade ha stängt ner så var ögonen hårda och kalla. En blick som kunde ha tillhört den fader som fostrat honom. "Och du vet mindre än du tror." Där fanns ett allvarligt tryck bakom den svaga, rosslande stämman. Han andades in igen, djupt och metodiskt, men gav inte Malva tid att svara innan han fortsatte. "Jag säger bara det här en gång. Det är av största vikt att du inte söker upp honom. För allas skull."
     Han väntade inte på svar. Orkade inte lyssna på henne mer. Hon hade redan sagt allt hon kunnat säga. Öppnat alla sår hon kunnat öppna. På trötta ben haltade Prospero tillbaks mot huvudporten. Utanför fortsatte regnet som innan, ett välkommet brus som dränkte alla andra ljud.
     "Malva?" Prospero stannade framför porten och höjde den svaga rösten för att höras över regnet. Han tog ett tydligt stadgande andetag, men såg sig inte om. "Du frågade aldrig varför." Med det återvände Prospero ut i regnet igen, ensam.

Under evigheten det tog Prospero att börja andas någorlunda normalt hann tusen tankar fara genom hennes huvud. Allt hon sagt, skrikit till honom medan han bröt ihop framför henne. Orden lät så hårda och elaka nu då hon var tvungen att reflektera över dem, inte bara spy ur sig och gå vidare. Samvetet hon av någon orsak beslutat sig för att odla just idag fick hennes öron att sloka. Hon fick anstränga sig för att hålla den rytmiska andningen i den takt svartvargen behövde, kände att den ökande pulsen och molande ångesten gärna skyndat på andetagen med. 
Vad var det hon sagt, att hon varit så rädd att förlora Maks att hon nästan förlorat sina kusiner. Hon visste inte om det var ett nästan längre. Så fort Prospero verkade någorlunda ok igen satte han sig upp och ökade avståndet mellan dem. Det sved mer än hon trodde det skulle gjort. Hans kroppsspråk var intetsägande och avstängt, blicken skarp med en underton av förakt och det värsta var att hon kände att hon förtjänade det. Han hade all rätt att ta avstånd från henne. Men det betydde inte att hans tysta ord inte sved, tvärt om. Hon hade alltid hatat att känna sig dum och opålitlig, men aldrig förr hade hon också känt att det stämde. Svaga darrningar gick genom hennes kropp och hon mötte tveksamt hans blick, i stunden så lik Evens. 'Jag säger bara det här en gång. Det är av största vikt att du inte söker upp honom. För allas skull.' För första gången såg hon en respektingivande vuxen i Prösp, förstod hur han kunde förtjäna titeln gloriae innan henne. Då han haltande gick förbi henne såg hon ner på marken mellan sina tassar. Vad hade hon gjort? Vad hade hon förstört idag? Prosperos tillit, garanterat, han psyke än värre än innan. Kanske till och med sina egna möjligheter inom flocken. Helgonets sons antagonist. Ett besvär. Var det vad hon var?
Prospero kallade hennes namn och avbröt hennes identitetskris. Hon såg upp på honom trotts att hon inte ville, hjärtat tungt av ångest. Varför? Nej, hon hade aldrig frågat det. En kall kåre löpte längs hennes ryggrad. Vad var det han visste? Skulle hon någonsin få veta? Tilliten hon känt för flocken smulades successivt sönder, hon hade alltid varit villig att ge dem allt men på senaste kändes det som att ingen här gick att lita på. Utan ett ord reste hon sig upp och gick i motsatt riktning, ut mot morfaderns trädgård. Hon behövde tänka.

[Avslutat]