Den rödsvarta skepnaden stack ut så tydligt bland Civitas besökare och handlare. Prospero hade direkt känt igen hanen som kom lunkande upp längs gatan mellan resten av stadens främlingar. Hur lång tid hade det gått nu? Månader? Månader sedan Stephanos död. Sedan Miranda förlorat sitt öga. Sedan sorg och svek och ilska blivit en del av hans vardag. Som lett till detta. Prospero tog ett djupt, stadgande andetag för att stilla sina tankar och skakningarna i kroppen. Det var dags att sluta vara rädd.
     "Vad gör du här?" Prospero saknade kanske mycket av den pondus hans fader eller mer teatraliska vänner ägde, men orden som lämnade honom var tydliga och vassa. Sorg och svek och ilska. Han stannade på ett kort språngs avstånd från Maksim. Trots den lätta lutningen på gatan, och att han stod på den högre sidan, så behövde Prospero lyfta huvudet för att kunna möta den andres blick. Det lätta duggregnet pärlade sig likt glitter i hans svarta ragg, men dämpade inte giftet i Prosperos röst när han fortsatte.
     "Hur vågar du visa dig här igen?" Efter all denna tid? Efter allt som hänt? Prospero ignorerade de vargar som trängde sig förbi runtom dem, eller som började stanna upp när de kände igen Heredis Prospero av Tenebris och såg honom blotta tänderna åt den mycket större hanen. "Var har du varit? Hos din mamma?"

Det kändes konstigt att vara tillbaka hemma. Annorlunda. Ingenting var sig likt längre. Hörde han ens hemma här?
Maksims blick gled långsamt längs handelsstånden och alla som hastigt rusade igenom de smala gångarna. Var det något han inte saknade var det den påfrestade stressen av staden; av alla höga röster, musiken och alla måsten. Hans resa hade varit betydligt lugnare på det viset, tystnaden i de glesa skogarna, de öppna markerna vid Eriinari. Det enda han hört då var hans egna tankar, och den där jobbiga bergsvargen som vägrat lämna hans sida under ett par veckor.
    Gråblodet hade förändrats vid sin tid utanför Tenebris, utan sin mor. Både utseendemässigt och personlighetsmässigt hade han skiftat. Den annars så tjocka och vackra pälsen var tunnare nu, och under den var musklerna inte som de brukade vara. All hans träning förgäves. Även hans tankar hade förändrats, blivit förgiftade. 
    En skugga framför honom fick Maksim att höja blicken och mötas av en bekant figur. Prospero blockerade hans väg, och det var inte med ett leende på läpparna. Maksim kunde inte klandra honom. 
    ”Vad gör du här?”
    Prosperos ord var vassa och ovälkomna, men Maksim gav inte ifrån sig någon reaktion. Blicken vilade i stället lugnt på den andre.
    ”Det här är mitt hem, eller hur?” Inte så mycket längre. Rösten var kall. Det fanns ingen glädje mellan dem, inget varmt välkomnande hem. Svartvargens blottade tänder var ytterligare ett tecken på det.
    När hans mors namn nämndes spändes hans muskler aningen, och han knep ihop käkarna. Varför var Varya alltid hans svaga länk? Det enda som fick honom ur balans var hon.
    ”Nej.” Hans röst var sammanbiten. ”Men vet du? Du behöver inte oroa dig mer för att se mig, Prospero.” Hans röst var seriöst, och dröp av bitterhet när han uttalade den andres namn. Maksim hade tänkt igenom idéen många gånger, och det här verkade vara den bästa utvägen. ”Jag ger mig av.” 

"Du valde sida när du stack." Morrningen var tydlig i Prosperos röst. "En ynkrygg utan Henne här." Han bet av varje ord, vassa efter de många månader som gått. Hela han tycktes i det närmaste vibrera, och han fortsatte med ansträngd ton.
     "Utan dig hade inget av det här hänt." Orättvisa ord. Ord ämnade att såra mer än något annat. "Fattar du det? Utan dig hade inget av det hänt! Alla som skadat oss har varit på grund av dig! Tibast. Aurora. Stephano hade fortfarande varit här!" Prosperos röst sprack, gällare för varje ord. Tårar föll ohämmat från hans ansikte. Han drog efter andan – ett raspigt, tjutande ljud – och pressade fram genom hårt spända, darrande käkar: "Jag önskar Chaibos dagit dig istället."

Maksim hade inte förväntat sig den plötsliga aggressiviteten hos svartvargen som i vanliga fall verkade så samlad och lugn. Orden som kastades på honom var inget han var förvånad över, han hade nästan förväntat sig dem när han satte sina tassar på Civitas marker igen. Men det här var för det bästa.
    Utan att reflektera hade de muskler som gråblodet fortfarande hade kvar spänt sig, hårt. Käkarna var sammanbitna och blicken kall. Det faktum att de stod mitt på öppna gatan hindrade honom inte heller. Han var redan hatad av det här stället, lite mer skada skulle inte få dem att tycka mycket sämre om honom.
    Trots att Maksim gått ner sig i styrka var han säker på att han fortfarande tog Prospero; som var betydligt mindre och inte lika erfaren av att slåss som han själv. 
    Utan förvarning kastade han sig mot svartvargen. Maksim var nyfiken på vad Prospero skulle göra. Skulle han kämpa emot, eller skulle han ge med sig? Eller skulle han vara precis som resten av Tenebris och vara ynkryggar och bara kalla på vakterna? Återstod att se.

Situationen eskalerade snabbt. Prospero hann precis lyfta huvudet för att inte få Maksims horn i ansiktet. Maksim kolliderade istället med hans bringa och hals, med en kraft som fick Prosperos tänder att skallra och drev luften ur hans lungor. Han rullade bakåt med Maksim över sig, men innan den större hanen hann göra annat sparkade Prospero baktassarna i Maksims buk. Prospero var inte stark, inte på det viset, men med hjälp av Maksims eget momentum lyckades han kasta den andre av sig igen. Med en gäll morrning vred han sig upp till stående igen, endast för att mötas av Maksims tänder.

Maksim tänkte inte, han bara agerade. Trots att Prospera lyckades knuffa undan honom, var han snabbt på tassarna igen, redo för sitt nästa utfall. Hans käft omslöt den andres nacke, men inte med avsikt att döda. Han var tvungen att hålla tillbaka. 
    “Det var inte jag som dödade Stephano,” morrade han genom ihoppressade käkar. “Ändå har ni dömt mig som om det vore mitt fel.” Han släppte taget om den andres nacke, men släppte honom inte ur sitt grepp. Med sin fulla tyngd pressade han ner svartvargen i marken genom framtassarna vilandes på hans bröstkorg. Maksim lutade sig framåt, och viskade lågt i den andres öra något som var knappt hörbart. Ett litet, knappt märkbart leende vilade på hans läppar. Men det var inte av glädje, utan bara av hämnd.
    Runtomkring hade andra vargar stannat upp för att se på händelsen som utspelade sig, men ännu hade ingen ryckt in.

Ariel stod och samtalade med ett par yngre vargar när det hela brakade loss. Han hörde tumultet som bröt ut och sträckte på sig för att kunna se ordentligt. Troligtvis bara slödder som hamnade på kant med varandra, vakterna skulle-
Han frös. Inte nog med att han hade haft helt fel i sitt antagande: det var värre än han kunnat ana. Prospero. Och Maksim. Utan ett ljud lämnade han sitt sällskap för att genast ta itu med situationen. Hur vågade han!
De målmedvetna stegen övergick raskt till språng när han tog sig genom folkmassan, utan en tanke på vem eller vad han knuffade omkull. Det var inte viktigt. Det enda som var av någon vikt var att nå fram till sin bror. Han tänkte inte förlora honom också.

Med en morrning som började djupt nere i bröstkorgen kastade han sig mot Maksim för att få bort honom från Prospero. Det smutsiga gråblodet var bra mycket större, men han hade förlorat i vikt och muskelmassa. Och Ariel hade momentum på sin sida. Den annars lugna masken av svalt intresse var splittrad, och den rena ilskan och hatet var synlig för alla att se. Med blottade tänder ställde han sig beskyddande över sin bror.
    "Du är inte lite fräck du." morrade han fram och tog ett steg närmare den större hanen. "Kommit för att avsluta jobbet din mamma påbörjade?"

Maksim var inte beredd på den plötsliga attacken från sidan. Greppet om Prospero lossnade och han knuffades rätt in i en av kalla stenväggarna. De tidigare skadorna som ännu inte läkt fick honom att häftigt dra efter andan. Den ljusa fakargen hade skadat honom mer än han insett då, och det gjorde sig extra tydligt när den lilla Ariel lyckats få honom på fall. Det här var inte…
    ”Du är in te lite fräck du. Kommit för att avsluta jobbet din mamma påbörjade?"
    Gråblodet kände hur den verkliga ilskan började växa inom honom. Ariel hade alltid hatat honom. Känslorna var ömsesidiga. Återigen samma ord. Samma förutfattade meningar. Kanske borde han bara försöka avsluta dem här, vilka mer konsekvenser kunde han få? De hatade honom redan, ville redan att han skulle lämna staden och dem bakom sig.
    Han tog ett par kliv närmare den betydligt mindre vargen, tänderna blottade och raggen rest. Om han bara fick in rätt träff skulle hans liv vara över på några sekunder. Det hade Varya lärt honom. Men någonting hindrade honom. Kanske var det Flippas röst i bakhuvudet, eller en vilja att överleva. Dessutom stod han inte en chans när fler vakter och medlemmar ur Tenebris nu närmade sig dem. Han var försvarslös gentemot dem alla.
    Med ett sista utfall högg han rakt framför Ariels ansikte, en snabb attack med avsikt för att skrämmas snarare än att skada, innan han vände sig om. Hans väg ut var blockerad, men han tvekade inte en sekund när han knuffade undan den samlade folkmassan i ett försök att trycka sig förbi dem. Han behövde komma bort. Nu.

Malva hade hört viskningarna om att Maks var tillbaka i staden, men hon hade inte träffat honom själv än. Det sårade henne något att han inte sökt upp henne, men samtidigt hade hon inte aktivt letat rätt på honom. Hon hade så mycket att göra, och han hade varit borta så mycket längre än hon trott han skulle vara. Sanningen var att hon var lite förargad på honom. Men det betydde inte att hon inte också var glad att han återvänt. Nu var det bara viktigt att han togs emot väl, så att han inte stöttes bort ytterligare. Det fanns en desperation inom henne att inte låta Auroras hårda arbete för att få honom lojal till dem gå till spillo. På något vis kändes det som en av få band hon hade kvar till modern, chansen att fortsätta hennes arbete.
Så då hon hörde de arga rösterna eka över staden blev hon allt annat än glad. Med jäktande steg rörde hon sig igenom folkmassan som blivit allt tätare kring tillställningen. Och Even hade förmanat henne att inte skapa en scen, här var hans egna söner och visade upp flockens drama för öppen ridå. Bittert pressade hon ihop käkarna så hon hörde hur det knastrade i skallen. Efter mer än en irriterad kommentar lyckades hon lösgöra sig från mängden och kasta sig in i den lilla folkfria cirkel som bildats kring bråket.
"Gudars, kan ni lugna ner er? Ska det här vara nödvändigt?"
Tonen var gäll och krävande.
"Känns det bra nu va, att bevisa hur stora bollar ni har?"
Hon gav Prospero och Ariel vassa blickar, sedan vände hon sig mot Maksim som redan lagt benen på ryggen.
"Maks!"
Ropade hon hjälplöst efter honom medan han försvann in i mängden.
"Och folk kallar mig för en dramaqueen."
Muttrade hon.
Snabbt slängde hon ytterligare en blick mot kusinerna, ingen blodsspillan kunde ses. Skönt. Det betydde att Maksim inte helt tappat fattningen, för hade han verkligen velat skada dem hade de inte haft en chans. Väktare och fler flockmedlemmar närmade sig i halvsprång och Malva avgjorde att de skulle kunna hand om Heredisen. Hon kunde jaga efter Maksim istället.
"Maksim, vänta!"
Hon slängde vad som var menat som en sista tveksam blick på kusinerna innan hon satte av efter Maks ~det är han som gjort fel~ men Prosperos hesa stämma hindrade henne. Eller var det den gnagande rösten inom henne?

~Du har gjort dem orätt~

Malvas gälla röst skar i luften, men han gjorde sitt bästa för att ignorera henne. Han hade ögon endast för Maksim. Följde vaksamt hans steg närmare. Ariel stack ut tungan kort och han kunde känna hur musklerna i hans kropp vibrerade. Hatet i de kalla ögonen kunde inte annat än reflektera hans egna. Det var väl fint ändå att de kunde komma överens om åtminstone en sak.

Maksims utfall fick honom ofrivilligt att kraftigt rycka till, och han svor under en inandning. Hans kropp var så spänd att det nästan gjorde ont. Innan han hade chansen att reagera hade ynkryggen vänt för att lämna platsen. Den ljudliga smällen av tand mot tand tycktes eka in hans öron, men ersattes väldigt snart av Malvas envetna röst.
    "Känns det bra nu va, att bevisa hur stora bollar ni har?"
Irritationen var tydlig hos honom när han vände huvudet för att blänga på henne.
    "Du är väldigt snabb med att lägga skulden på oss, Malva." påpekade han med en röst lika kall och hård som sten. "Jag undrar, hade du reagerat likadant om det varit en av dina bröder han precis haft mellan sina tänder?"
Han sträckte på sig och lade vagt huvudet på sned medan han studerade henne. Väntade. Musklerna i hans kropp skakade fortfarande av adrenalinet.

Jodano anlöt sig till den argumenterande trion med en dömande suck. Hans gång ett inte lika sorgligt stapplande som för några månader sedan. Han gick upp till Malva och såg svalt på henne, en tyst uppmaning om att flytta på sig så han kunde prata med helgonbröderna.
    "Är ni grabbar okej?" Han såg från den ena svartvargen till den andra, om än blicken dröjde lite extra vid den ena. "Prospero?" Han höll ungvargens rödgula ögon med sina röda, en osagd fråga hängandes mellan dem. Deras konversation var fortfarande färsk i Jodanos sinne. Jag klarar det, hade han sagt – och han menade det. Han var beredd att bevisa just hur mycket, om än det så betydde att han skulle behöva jaga efter en hormonellt instabil yngling på sina tre ben. Prospero behövde bara säga det.

Maksim hann uppfatta Malvas röst som ropade på honom, men han valde att ignorera den. Han kunde inte möta henne, för han visste att chansen var stor att hon skulle övertala honom att stanna. Malva hade alltid varit en av hans svaga länkar när det kom till Tenebris, precis som Flippa. Men han kunde inte stanna här längre, inte efter att på öppen gata attackerat en utav Heredis, inte med tanke på hans mors val.
    Så Maksim valde att springa. Först och främst behövde han komma ifrån den samlade massan och de vakter som kanske valde att följa efter honom. Sedan behövde han bestämma vart han skulle bege sig härnäst, för han tänkte inte stanna längre än nödvändigt inom Civitas murar. 

[Maksim sticker bai baiiii]

Där var inte mycket Prospero kunde göra när Maksims tänder slöts om hans nacke. Smärtsamt tunga tassar pressade ner hans bröstkorg mot marken, pressade luften ur hans lungor så att hans morrningar blev ett andlöst kvidande. Han kunde inte svara på orden i hans öra.
     Plötsligt vacklade Maksim åt sidan, tacklad av Ariel som kommit rusande till broderns undsättning. Prospero drog ljudligt, vinande efter andan, och hostade hårt nog att känna hur det rev i halsen när han inte fick luft snabbt nog. Det flimrade framför hans blick, men han såg Maksim vända om för att fly. I samma stund var Malva där, och något vasst stack i Prosperos bröst.
     "Malva." Hans röst var mer ett hest raspande, ännu andlöst och följt av hårda hostningar. Blicken som naglade sig fast i den rosa flocksystern var dock skarp och menande. Stanna. Han stapplade upp till stående igen, hjälpt av Ariel som fick akta sig från att beskyddande ha stått över honom. Han lyssnade inte till Ariel och Malvas hårda ord.
     "Okej," kväkte Prospero till svar när Jodano dök upp bredvid honom. Hans mun smakade metalliskt. "Jag är okej." Han mötte lawarens blick, gula ögon skarpa trots de tårar som ännu föll tungt i hans ansikte. Prospero insåg att han skakade, darrade från topp till tå, inte bara av hostningarna som inte helt ville släppa. Lika bra. Han såg i den riktning Maksim försvunnit, den gamla vännen nu helt utom synhåll.
     Prospero gav Malva en ny, hård blick, innan han vände sig tillbaks i riktning mot Civitas övre delar. Inte här. De främlingar som samlats runt dem för att se vad som pågick gav plats för honom, och började långsamt skingras när de insåg att situationen var över. Vad som hänt här skulle snart vara känt i hela samhället, det tvivlade han inte en sekund på.

Maksim försvann in i folkmassan bakom ryggen på henne och hon blev stående kvar, med sin flock. Till sin egen förvåning orsakade Jodanos genuina oro en våg av dåligt samvete inom henne. Ariels hårda ord hjälpte inte heller direkt, och hon skämdes över hur hon låtit sorgen ta över hennes förstånd. I sin vilja att fortsätta Auroras arbete hade hon blivit blind för situationen. Inte blev det bättre av Prösp hårda blickar mellan hans ihärdiga hostattacker.
"Förlåt, ehm.."
~Du har felat, du har gjort dem orätt.~
Hennes plötsligt upptäcka samvete bannade henne och scenen framför henne gjorde det bara tydligare. Kusinen var rejält uppskakad och verkade inte kunna sluta hosta, och Malva skämdes. Han sa iallafall att han var okej, och verkade okej nog att tänka på flockens image. Hon nickade åt hans beslut att röra på sig.
"Kom, till högsätet."
Förtydligade hon ifall de övriga närvarande inte förstod hinten. Med bestämda steg och hårda blickar banade hon väg genom folksamlingen. Hon hade iallafall fingertoppskänslan nog att inte försöka vara den som stöttade upp svartvargen på deras vandring uppåt i staden, utan överlät det uppdraget till Jodano och Ariel. I bakhuvudet gnagde samvetet hon inte vetat om att hon haft på, iallafall trodde hon det var ett samvete...


[Avslutat]